Print Friendly

Hedersdoktoratet

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HEDERSDOKTORATET
MED KÄNSLOR, som man får förmoda närmar sig landssorg, har nationen mottagit meddelandet om att
Vilhelm Moberg inte velat acceptera
den officiella bekräftelsen på vilken hedersman han är genom att
låta promovera sig till hedersdoktor.
Varför denna vägran, måste alla
hans vänner och beundrare fråga
sig. Till en början hade man kunnat gissa på att han, med sin starka
känsla för det korrekta, inte ville
acceptera en kallelse, som var behäftad med ett formfel. Men sedan
genom universitetskanslerns ingripande denna lilla oegentlighet rättats till, bortföll även detta motiv.
Vad var det då, som föranledde honom att säga nej?
Må det vara tillåtet att komma
med en gissning. Han ville inte bli
filosofie hedersdoktor. Han ville bli
juris hedersdoktor! Det var inte
från den humanistiska fakulteten
kallelsen borde ha kommit utan
från den juridiska.
Vilhelm Mobergs litterära insatserär-sådana de nu är- tämligen oomstridda. På den punkten
behöver han inte något ytterligare
erkännande. Icke så med de juridiska. I det hänseendet har meningAu GUNNAR UNGER
arna, mirabile dictu, varit mera delade. Därför är det knappast för
djärvt att anta, att det inte varit
som diktare hr Moberg önskat bli
hedrad av samhället utan i egenskap av hela svenska folkets rättsombudsman – för att låna en av
honom själv uppfunnen term. En
hastig rekapitulation av hans verksamhet såsom sådan torde vara
nog för att styrka denna tes.
Om man bortser från den famösa
broschyren om branden vid Krukmakaregatan, som sedermera punkt
för punkt vederlagts av polismyndigheterna, var Vilhelm Mobergs
första, mera allmänt uppmärksammade framträdande som kämpe för
sanning och rätt, när han på justitiekanslerns expedition tillgrep och
därifrån bortförde en del i det s. k.
Haijby-målet ingående akter. Då
JK bad att få höra honom om dokumentens försvinnande, kände hans
indignation inga gränser. I ädel
harm vägrade han att svara och utsände till pressen en förklaring, av
vilken tycktes framgå att han underkastats tredje graden. För att få
upprättelse för den ohemula behandlingen och de obefogade misstankarna, anmälde han JK för JO
och inrikesministern.
Någon tid senare fann han för
gott att erkänna att han bemäktigat
sig ifrågavarande handlingar. Hans
anmälan mot JK hade alltså, som
det med ett gammaldags uttryck
heter, skett mot bättre vetande.
Han visste sig vara skyldig, men
ville likväl utge sig för att ha blivit utsatt för ett övergrepp, när han
tillfrågades om dokumentens försvinnande.
Efter att sålunda ha ådagalagt
sitt rättspatos, avreste hr Moberg
till Förenta staterna. Där lyckades
han genom sin upplysningsverksamhet bland svensk-amerikanerna
om förhållandena i Sverige ge upphov till några av de mest lögnaktiga
och skadliga artiklar, som någonsin
smutsat det svenska namnet inför
våra gamla stamfränder.
Återkommen till fosterlandet efter välförrättat värv fann hr Moberg sig ställd under åtal och dömd
till böter för dokumentstölden på
JK-expeditionen. I offentliga anfö-
randen berömde han sig emellertid
av sin lagöverträdelse med sådan
framgång att hans anhängare inom
det s. k. rättsvärnet ordnade en penninginsamling till hans förmån. sedan genom denna insamling den
blottställde bestsellerförfattaren besparats utgifterna för bötesbeloppet, förklarade han att domen var
»upphävd och utplånad av en solidaritetsförklaring från svenska
medborgares sida». Med hänsyn
härtill beslöt han också återkalla
sina besvär över domen – vilket
inom parentes sagt icke blott räd- 313
dade honom från en ev. straffskärpning utan också medförde nedläggandet av den ytterligare polisutredning JK begärt.
Det bidrag till rättstankens befästande, som hr Moberg givit genom att åberopa folkdomstolen som
högsta instans – en princip tidigare okänd utanför de totalitära
staterna – ledde trots allt icke till
någon judiciell påföljd. Utan hänsyn till hr Mobergs högre rätt åtalades sålunda hans skyddsling hr
Haijby och dömdes småningom till
sex års straffarbete för utpressning.
Under dessa förhållanden fann hr
Moberg en ny aktion nödvändig. I
en skrift benämnd »Att övervaka
överheten» upprepade han de tillvitelser om lagstridiga övergrepp
från myndigheternas sida, som han
tidigare framställt och som genom
Haijby-processen nogsamt vederlagts inför rätta. Denna skrift gick
obemärkt förbi.
*
Då hr Mobergs verksamhet till
rättstankens fromma sålunda hotade att fullkomligt rinna ut i sanden beslöt han att rikta ett verkligt
dråpslag mot den svenska rättsrö-
tan. Det skedde genom publicerandet av nyckelromanen »Det gamla
riket» (år 1953), vars verkliga huvudperson var hr Mobergs gamle
kumpan Kurt Haijby- alias Benjamin Crimson, »nationens farligaste
man». Om man bortser från själva
den litterära uppläggningen var det
inte mycket, som skilde denna bok
314
av hr Moberg från hr Haijbys egen
beryktade nyckelroman »Patrik
Kajson kommer igen». Man kannaturligtvis säga att hr Moberg är en
bättre stilist, men fråga är om inte
hr Haijbys stillämpar sig bättre för
ämnet.
Tesen i »Det gamla riket» är,
som man påminner sig, att makten
i Idyllien – läs Sverige – ligger i
händerna på en homosexuell kamarilla och att förvaltningens och
domstolarnas främsta uppgift är
att skydda statens företrädare mot
kritik. Detta skrevs sedan pastor
Kejne fått sin rätt efter en av de
grundligaste undersökningarna i
svensk rättshistoria, sedan statsrå-
det Quensel lämnat regeringen, sedan hr Haijby åtalats för utpressning, sedan rådman Lundquist befordrats till laga näpst – vilket
allt varit otänkbart om hr Mobergs
skildring haft minsta fog för sig.
Som ett smakprov på den ton, i
vilken boken är hållen kan lämpligen anföras den ledare varmed
Idylliska Riksbladet-läs Svenska
Dagbladet – på 50-årsdagen av
konungens trontillträde hyllar den
gamle monarken: »Många äro
exemplen på Hans Majestäts av
kärlek betingade närmanden till
undersåtar, hög och låg. Ännu på
sin ålders dagar, ännu den dag som
i dag är, bär hans handlingar vittnesbörd om en nådig åstundan att
komma sitt folk så nära inpå livet
som möjligt.»
Att två humanistiska fakulteter
snubblat över varandra i sin iver
att lagerkransa upphovsmannen till
en på historiska studier byggd romankonst, så spirituell som ovan
framgår, kan väl inte förvåna nå-
gon, allra minst hr Moberg. Men
vad som måste förvåna och gräma
honom är att ingen juridisk fakultet kommit på iden att belöna hans
oavlåtliga kamp för det svenska
rättssamhället. Det är på surdegen
och sammanrotningen i juristkretsar man måste lägga skulden för
att vårt land gått miste om en så
hedersam hedersdoktor. Undra på
att hr Moberg liksom en annan
missförstådd och med otack belö-
nad rättskämpe, hr Torsten Kreuger, slagit ned sina bopålar i
Schweiz. Må han trösta sig med
skaldens ord: »Till landsflykt födas
våra största män/ Var stolt att hedern ej blev dig förmenad.»

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner