Print Friendly

Harald Dickson; Inflationsfrågan

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HARALD DICKSON:
Inflationsfrågan
Inflationstakten ökar alltmer i vårt land.
Konsumentprisindex steg under fjolåret
med drygt Il % och konjunkturinstitutet
räknar med en ökning på 8 % för innevarande år. När man allmänt räknar med
fortsatt inflation villlöntagarna kompensera sig för kommande prishöjningar.
Professor H arald Dickson analyserar znflationsproblemet och diskuterar olika
metoder att bromsa inflationen.
Från år 1923 finns det ett tyskt frimärke
med valören 50 miljarder mark. Tre år
tidigare var 5 mark den högsta valören.
Portot i Tyskland tycks alltså ha multipli·
cerats med omkring 10 miljarder på tre
år. Prisstegringen i övrigt var av samma
storleksordning.
Att en sådan hyperinflation är en svår
olycka för det land som råkar ut för den är
fullständigt klart. Ett modernt samhälles
ekonomi är beroende av att det finns
pengar som kan fungera som bytesmedel
Men när pengama sjunker så hastigt 1
värde, blir de nästan oanvändbara. Det
blir en allmän rusning efter realvärde~~,
och många börjar ägna sin tid åt hamstring och spekulationsaffärer i stället
åt produktivt arbete mot en lön som
kanske hinner bli nästan värdelös inna1
man får ut den. En och annan klarar fe
bra med tur och skicklighet, men i stort
sett blir utarmningen allt värre.
Som sagt: en inflation i stil med dea
tyska i början på 20-talet är en svir
olycka. Men vad skall man säga om del
svenska inflationen i början och mittel
av 70-talet? Under åren 1970—73 8111
konsumentprisindex med mellan 6 och
procent per år. Under 1974 blev det liti
extra fart på grund av o!jepriserna,
konsumentprisindex steg med drygt
procent. För 1975 räknar konjuu~.,wo~
stitutet i sin nationalbudget med att
ringen skall begränsas till omkring 8
cent. Den inflationstakten är
dubbelt så stor som den vi är vana
från 1950- och 60-talen, men den är
försvinnande liten jämförd med den
r
1:
k
k
d
Ii
t
jag nyss nämnde. Skall man kanske anse
att vår inflation är så obetydlig att det
iate finns anledning att göra någonting
ltden?
Jag tror att de flesta svarar nej på den
fdgan. Redan vår relativt måttliga inflatiln har skadeverkningar som är för stora
för att negligeras. Inflation innebär ju
~eellt sett en överflyttning av realvärde
från borgenärer till gäldenärer. Genom
att inkomstbeskattningen är progressiv
imebär den också en inkomstomfördelDing till förmån för staten. En sådan omädelning av förmögenhet och inkomst
ir betänklig från etisk synpunkt, bl a eftersom den äger rum vid sidan av lagstiftning och demokratiska beslut. Inflatilnen har också fört med sig krångel och
besvär på många områden, bl a inom bolladspolitiken och skattepolitiken. Hur
mycket improduktivt arbete den ger upphov till är omöjligt att beräkna, men sä-
Rrt är att det är fråga om en betydande
kvantitet. Sociala spänningar producerar
den också – inte minst i samband med
lönerörelserna.
Frågan blir då om och i så fall hur
man kan bromsa inflationen utan att
göra mer skada än inflationen själv
skulle göra om den fick fortsätta obehindrat. Detta är en av de frågor som har diskuterats i en rapport från det av studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS)
bildade sk Konjunkturrådet, som består
av de fyra nationalekonomerna Erik
Lundberg, Nils Lundgren, Lars Matthieslltll och Göran Ohlin (Kris eller konjunkturuppgång, SNS 1974) .
171
Internationell smitta
Konjunkturrådets förslag grundar sig på
en teoretiskt och erfarenhetsmässigt väl
underbyggd uppfattning om sammanhangen bakom den svenska inflationen.
En av grundtankarna är att världsmarknadspriserna på våra importvaror och exportvaror, omräknade till kronor enligt
aktuella valutakurser, i stort sett styr prisutvecklingen inom landet. Vår inflation
uppkommer och vidmakthålls sålunda genom internationell smitta. Man tänker
sig att det i stora drag går till så här:
En höjning av världsmarknadspriserna
på våra importvaror innebär en kostnadsstegring som verkar prishöjande. Dessutom medför den att hemmamarknadsfö-
retag som konkurrerar med importen kan
höja sina priser. En höjning av världsmarknadspriserna på våra exportvaror
påverkar också den inhemska prisutvecklingen, eftersom producenterna i allmänhet inte fortsätter att sälja till samma priser på hemmamarknaden när de kan få
mer betalt utomlands. Genom prishöjningarna blir det en tendens till vinstökningar både för importkonkurrerande
hemmamarknadsindustrier och för exportindustrier. Vinstökningarna framkallar lö-
nehöjningar, och lönehöjningarna begränsar sig inte till de industrier där vinsterna har ökat utan sprider sig över hela
arbetsmarknaden. På det sättet uppstår
kostnadsstegringar, som tvingar fram prishöjningar också på områden som inte
konkurrerar med utlandet.
När man allmänt börjar räkna med
fortsatt inflation, sätter lönehöjningarna
172
fart ytterligare. Löntagarna vill kompensera sig för väntade prishöjningar, och
arbetsgivarna gör inte så starkt motstånd,
eftersom de räknar med att kunna kompensera sig genom att ta ut högre priser.
På det sättet går inflationen vidare så
länge som de till kronor omräknade
världsmarknadspriserna stiger.
Revalvering som skydd mot smittan
Ett sätt att skydda sig mot den internationella inflationssmittan är att riksbanken successivt revalverar kronan, dvs sänker kurserna på utländska valutor, allteftersom inflationen går vidare utomlands. Men det finns risk för att man
med en sådan politik åstadkommer en
skada som är större än den som en fortsatt
inflation skulle medföra. Om arbetsgivarna har gått med på stora lönehöjningar i tron att inflationen skall fortsätta som förut, så blir det ett svårt bakslag när inflationen plötsligt bromsas.
Vår internationella konkurrenskraft försvagas, importen ökar, exporten minskar,
valutareserven krymper, arbetslösheten
växer. Ännu värre blir konjunkturnedgången om regeringen och riksbanken
stramar åt finans- och penningpolitiken,
vilket kan bli nödvändigt för att skydda
valutareserven.
Ett sådant smärtsamt bakslag kan undvikas, om arbetsmarknadens parter i god
tid är förberedda på revalveringspolitiken och rättar lönerna därefter. Detta är
vad SNS-ekonomerna önskar sig. Det förslag för 1975 som de lade fram i december
går ut på att regeringen och riksbanken
skall ”deklarera sin oblidkeliga avsikt” att
successivt revalvera kronan i den mån det
behövs för att ”en världsmarknadsprisindex hopvägd med vikter hämtade från
den svenska ekonomin” inte under året
skall gå upp uttryckt i svenska kronor ellt’l’
(som ett mindre radikalt alternativ) bara
skall gå upp med 4-5 procent. Man
le utfästa sig att genomföra denna
litik oavsett vilka löneavtal som sluts 1
Sverige. Även om lönerna stiger för myc·
ket, så att vår internationella konkurrenskraft försvagas, skulle riksbanken fullfölja
sin revalveringspolitik; och finanspolitiken skulle inte föras så, att den driver
den inhemska efterfrågan för att öka
selsättningen – utan kanske tvärtom
att den håller tillbaka efterfrågan för
rädda valutareserven. Man skulle
sagt låta bakslaget komma.
SNS-ekonomernas förhoppning är,
en sådan deklaration skulle övertyga
hetsmarknadens parter.
skulle begränsas, vår
skulle bibehållas, regeringen och
ken skulle kunna fortsätta sin
ringspolitik utan att framkalla
smärtsamt bakslag.
Tyvärr är det inte säkert att det
gå så lyckligt i praktiken.
och riksbanken kanske inte kan
berörda parter om att det kommer att
illa om inte lönehöjningen
tillräckligt. Dessutom är det inte så
att räkna ut vad som är en lagom
nehöjning; det finns utrymme för
tänkande som kan leda till att !tUJI’IIIII•
blir för stor.
IIIIIexreglering
Ett sätt att underlätta en begränsning av
mestegringen har föreslagits av Bertil
Ohlin (Ekonomisk debatt 1975: 1). FörIlandlingama mellan arbetsmarknadens
parter skall ta sikte på reallönens stegring
– inte på nominallönens. Avtalstexten
skall visserligen gälla de nominella lö-
uerna, men om prisstegringen blir större
in planerat, skall lönetillägg i regel utgå
i efterhand. Undantag skall bara göras
under extraordinära förhållanden, t ex
men prisstegring som beror på ett
starkt försämrat bytesförhållande i utrikeshandeln.
Som komplettering till en sådan index- ~lering av lönerna föreslår Ohlin att
också skatteskalorna skall bli indexreglerade. Möjligen skulle sådana reformer
bromsa lönehöjningarna genom att
minska löntagarnas farhågor för kommande prisstegringar. Därmed skulle de
också underlätta en sådan revalveringspolitik som SNS-ekonomerna har föreslagit.
Argument mot revalvering
Sedan SNS-rapporten kom ut, har finansministern och riksbankschefen deklarerat
att det inte kommer att bli någon sådan
revalveringspolitik som föreslås i rapparlen. Olika argument har anförts.
Ett av argumenten är att revalveringar
skadar exportindustrin och den del av
hemmamarknadsindustrin som är utsatt
för konkurrens från utlandet. Det är möjligt att det argumentet grundar sig på en
ensidig syn på SNS-ekonomernas förslag.
173
Naturligtvis är det i och för sig en nackdel att de nominella intäkterna växer
långsammare, men förslaget går ju inte
minst ut på att också kostnaderna skall
växa långsammare, bl a genom att lönestegringen skall hållas tillbaka. Jag tror att
den positiva synpunkten har kommit bort
i finansministerns argumentering.
Ett annat argument mot revalveringar
är att det skulle vara orätt mot andra länder att ”exportera vår inflation”. Men
vad SNS-förslaget går ut på är dels att
motverka vår egen inflation genom att
begränsa lönestegringen, dels att undvika
import av inflation från andra länder.
Ett tredje argument är att vi har internationella åtaganden som hindrar oss att
revalvera kronan i förhållande till D-marken. Det är förmodligen riktigt på kort
sikt. Men jag har svårt att tro att det på
längre sikt skulle vara omöjligt att
komma ifrån åtaganden som hindrar oss
att på egen hand bekämpa vår inflation.
Särskilt goda borde möjligheterna vara
under en konjunkturnedgång utomlands;
en svensk revalvering underlättar ju export till Sverige, eftersom den gör de utländska varorna billigare räknat i kronor.
Kan devalvering undvikas?
Någon revalvering i förhållande till Dmarken skall det som sagt inte bli, och
meningen är (eller har åtminstone varit)
att det inte heller skall bli någon devalvering.
Men när detta skrivs (i början av
mars) kan man börja undra hur det skall
174
gå med den saken. Enligt uppgift skulle
den västtyska avtalsrörelsen vara inriktad
på en lönehöjning om 7-9 procent.
Om lönerna i Sverige samtidigt höjs
med 15-20 procent, blir det besvärligt
för svenska företag, och det kan hända att
riksbanken efter en tid kommer att se sig
nödsakad att devalvera kronan i förhållande till D-marken för att rädda sysselsättningen och tillväxten. Men det blir i
så fall på penningvärdets bekostnad. Vad
man då får hoppas på är, att de som kommer att sitta vid makten under nästa av·
talsrörelse – vilka det nu kan bli – ·
god tid förbereder en politik som effek·
tivt bromsar inflationen. De tankar som
har förts fram av SNS-ekonomerna od
Bertil Ohlin kan då komma väl till pass.
r
c
s
g
o

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner