Har svenska folket någon framtid


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HAR SVENSKA FOLKET NÅGON FRAMTID?
statistiska data
I ÄLDRE TID föddes årligen 30 barn
per tusen invånare i Sverige, om
icke flera. Ännu vid sekelskiftet
slog pendeln kring 27 promille, vid
det första världskrigets slut kring
20 promille. Efter en kortvarig fö-
delsehausse 1920-21 tog nedgången
ny fart, och 1934 noterades 13,68
promille. Det var en sensationellt
låg siffra. År 1900, då folkmängden
uppgick till 5 100 000, hade man
räknat 138 000 nyfödda, men 1 f3
sekel senare, då to.talbefolkningen
var drygt 1100 000 personer högre,
stannade födelsetalet vid 85 000.
Året 1935 böjde födelsekurvan svagt
uppåt, och med 1941 – sedan ett
kortvarigt bakslag vid det andra
världskrigets början hade övervunnits – vidtog en hastig nativitetsökning, som kulminerade 1944-45.
Dessa båda årskullar omfattade
vardera cirka 135 000 barn eller
20,5 promille.
Under efterkrigstiden har tendensen varit sjunkande. Ett brant
fall ägde rum till 15,5 promille
1951. ·Sedan nativiteten hade nått
denna låga nivå, försiggick sänkningen långsammare, men den fortsatte dock, och i fjol togs ett stort
Av docent PER G. ANDREEN
steg nedåt. Antalet födda 1960 utgjorde 102 000 eller 13,65 promille.
Det har väckt uppmärksamhet, att
denna siffra t. o. m. något understiger 30-talets minimum.
Förhållandet mellan totalbefolkningen och födelsernas antal säger
emellertid inte allt. För att kunna
yttra sig om utvecklingstendenser
och framtidsutsikter måste man
undersöka äktenskapsfrekvens,
fruktsamhet inom och utom äktenskapen samt mortalitet i barnaoch ungdomsåldrarna. Dessa faktorers samlade inflytande på befolkningsläget mätes i de s. k. nettoreproduktionstalen, som inte rö-
ner inflytande av åldersfördelningen, och som därför kan läggas
till grund för internationella och
periodiska jämförelser. Dock måste
man räkna med konjunkturbetonade variationer särskilt i fråga om
giftermålsfrekvens och äktenskaplig fruktsamhet. Man bör sålunda
inte fästa alltför stor vikt vid de
värden, som framräknas för enstaka år.
Den svenska nativitetsutvecklingen, speglad i nettoreproduktionstal, har i stort sett varit följande. Omkring 1927 föll nativite- 300
ten under l, dvs. vad som fordras
för oavkortad generationsväxling.
Mellan 1933 och 1937 var talet omkring 0,8. Den följande nativitetsökningen innebar en stegring upp
till 1,2 vid 1940-talets mitt. Därpå
vidtog _ny sänkning. Under hela 50-
talet har återväxten legat vid l eller något litet däröver. Nettoreproduktionstalet för 1960 är ännu icke
klart, men det förefaller troligt, att
födelsetalets sänkning från 1959
med 1f2 promille kommer att avspegla sig i en siffra, som ligger ett
stycke under l.
De senaste årens låga födelsetal
motsvarar alltså en avsevärt bättre
reproduktion än 1930-talets. Förklaringen är icke svår att finna. De
äktenskapsbildande och barnafö-
dande åldrarna, som under 30-talet
utgjorde en större del av folket än
normalt, har under 50-talet tvärtom
varit undertaliga, om man jämför
med en stationär åldersfördelning,
detta till följd av 1920- och 30-talens låga nativitet.
Fruktsamhet och reproduktion
Varpå beror då den förbättring
av reproduktionen, som kan konstateras vid en jämförelse mellan
1930- och 1950-talen? Svaret måste
bli, att den till någon liten del beror
på en fortgående minskning av
barnadödligheten, särskilt dödligheten under det första levnadsåret,
men huvudsakligen på en ökning
av äktenskapsfrekvensen och en
sänkning av genomsnittsåldern vid
äktenskaps ingående.
Barnadödligheten är numera nedbragt till ett minimum. Några
nämnvärda ytterligare vinster finns
i alla händelser icke att hämta på
den punkten. Detsamma gäller nog
om giftermålsfrekvensen. En ökning av benägenheten att ingå äktenskap förefaller mindre trolig.
Snarare bör man räkna med att det
kan inträffa ett bakslag, om konjunkturerna försämras. Antalet
utomäktenskapliga födelser, som
länge har varit någorlunda konstant, kan tänkas komma att växa
genom minskad abortfrekvens, men
att bygga något på ett sådant antagande går naturligtvis icke.
Det återstår alltså en faktor så-
som utslagsgivande för det svenska
folkets framtida reproduktion,
nämligen den äktenskapliga fruktsamheten eller m. a. o. det genomsnittliga barnantalet i familjerna. I
de undersökningar rörande denna
fråga, som utförts av professor
Hannes Hyrenius, har denne eliminerat förändringar i äktenskapsbeståndets sammansättning med
avseende på ålder och varaktighet.
Hans resultat har framlagts i indexform med 1930 som basår. Det
framgår, att den äktenskapliga
fruktsamheten sjönk till 85 år 1935
och förblev tämligen konstant vid
denna eller något lägre nivå till
1941. En stegring ägde rum, som
kulminerade med 106 år 1944, men
sedan följde ny tillbakagång, och
för 1954 anges talet 82.
Tänkbart är, att index skulle ha
gått ännu någon enhet tillbaka, om
icke immigrationen hade spelat in.
De i Sverige boende utlänningarna
har vanligen högre nativitet än
svenskarna. Icke mindre än 5 500
av de 109 000 barn, som föddes i
riket 1957, hade utländsk fader eller- i fråga om barn utom äkten- ,skap – utländsk moder. Barn till
invandrare, som fått svenskt medborgarskap, är inräknade bland de
övriga 103 500.
Tyvärr har Hyrenius, såvitt jag
vet, icke publicerat några siffror
för senare hälften av 50-talet, och
därför är det omöjligt att veta, om
den vikande tendensen har hållit i
sig eller om fruktsamheten t. v. har
i stort sett stabiliserats vid den i
och för sig låga nivån från 1954.
Det sagda visar, att stora olikheter döljer sig bakom den nära
överensstämmelsen mellan promilletalen för 1934 och 1960. Nativitetsförhållandena för 20-30 år sedan syntes förebåda en snabbt fortskridande folkminskning. Data för
de sista tio åren visar snarast på en
stationär befolkningstyp. Men medan 30-talets siffror tedde sig mera
skrämmande, än de i verkligheten
var, gäller motsatsen om 50-talets.
På 30-talet fanns, såsom statistikerna mycket riktigt påpekade,
möjligheter att väsentligt förbättra
reproduktionen utan höjning av
fruktsamheten. Dessa möjligheter
har nu tagits i anspråk, och likväl
är återväxten ytterst knapp. Orsaken ligger däri, att fruktsamheten
icke har ökats utan tvärtom minskats sedan 30-talet.
301
Flykten från landsbygden, där
familjestorleken i genomsnitt är
något större än i städer och tätorter, pågår alltjämt, och födelsekontrollens metoder effektiviseras.
Om icke barnviljan förstärkes hos
vårt folk, förestår, såvitt man kan
se, en ytterligare sänkning av barnantalet i äktenskapen. Vi kan snart
råka in i en befolkningskris, som
är siffermässigt lika svår som 30-
talets men realiter ännu allvarligare.
Det underbefolkade Sverige
För 25-30 år sedan menade
många människor, att Sverige var
överbefolkat och att levnadsstandarden skulle stegras, om folktalet
minskades, så att naturtillgångarna
kunde delas mellan färre. Dessa fö-
reställningar hade sina rötter i
Malthus’ läror och äldre tiders relativt statiska ekonomi. Depressionen i början på 1930-talet gav nä-
ring åt pessimismen.
Världen av idag lämnar exempel
på nationer, som spränger sitt nä-
ringsutrymme genom en ohämmad
födelseexpansion. Dit hör först och
främst det kinesiska jättefolket.
Såsom nyligen framhållits av en
författare i denna tidskrift, uppgår
Kinas årliga folkökning till 22 promille eller ungefär samma siffra
som Nederländernas hela födelsetal, det högsta i vår del av världen.
Kinas födelsetal torde vara bortåt
40 promille mot Sveriges 13,6.
Men vi kan också runtom i Europa se, hur en måttlig folkökning
302
går hand i hand med en stegring
av det allmänna välståndet. Märklig är den framgångsrika insmältningen av de stora flyktingtillskott,
som Västtyskland och Finland fått
mottaga. Den tekniska utvecklingens dynamik har kullkastat de
gamla teorierna om befolkningsoptimum.
Inom de gränser, som har praktisk betydelse för den svenska befolkningsstorleken föreligger inga
risker för överbefolkning i detta
land. Under de sista femton åren
har det tvärtom blivit allt tydligare,
att Sverige är underbefolkat i den
meningen, att bristen på arbetskraft
lägger hinder i vägen för det ekonomiska framåtskridandet och försvårar en allsidig utveckling av
samhälls- och kulturlivet. Det negativa syftet att hindra avfolkning
kan därför icke vara en användbar
målsättning för svensk befolkningspolitik. strävandena bör i stället gå
ut på att få till stånd en lugn, jämnt
fortskridande folkökning.
Invandring löser ej befolkningsfrågan
Sedan 1930 har Sverige mottagit
en nettoimmigration på 300 000
personer, varav 200 000 de sista 15
åren. Huvudparten har kommit
från Finland, Norge och Danmark,
de baltiska staterna och Tyskland,
således från länder, som står oss
nära i kulturellt, delvis även i etniskt och språkligt hänseende. Vi
har allt skäl att erkänna värdet av
den förstärkning, som vårt produktionsliv härigenom har fått. Invandringen har också, som nämnts,
bidragit till att hejda nativitetsminskningen. Några större olägenheter har hittills icke försports. Bör
man då inte ge dem rätt, som menar, att man utan vidare kan fortsätta på samma väg och således
inte behöver ta någon notis om befolkningsfrågan? Svaret är nej, och
det av två skäl.
Många svenskar synas inbilla sig,
att främmande medborgare i tillräckligt antal, utrustade med kvalifikationer, som passar våra förhållanden och önskemål, skall stå
redo, så snart vi behagar kalla på
dem. Världsordningen är emellertid
inte inrättad med tanke på svenskarnas bekvämlighet. Gäller det
att värva ett begränsat antal arbetare, går det kanske att finna lämpliga personer, om man lockar med
stora förmåner. Blir det fråga om
ett stort och återkommande rekryteringsbehov, får man svårt att
fylla kadern, och risk uppstår för
en försämring av kvaliteten. Trots
de värvningsförsök, som gjorts, har
nettoinvandringen under de senaste
åren varit av blygsam omfattning:
8 000 år 1958, 4 000 år 1959 och
11 000 år 1960 i runda tal. Förklaringen är den, att efterfrågan överstiger utbudet på arbetsmarknaden
även i de länder, som hittills lämnat mera ansenliga bidrag till den
svenska immigrationen. Fortsätter
högkonjunkturen, kan det inträffa,
att tidigare anställda utlänningar i
stort antal lämnar Sverige, därför

att de får anbud om arbetstillfällen
i sina hemländer. Vårt närings- och
samhällsliv kan helt enkelt icke
bygga på den förutsättningen, att
företagsamhet, yrkesskicklighet,
arbetsförmåga, dessa oumbärliga
naturtillgångar, ständigt och i stor
omfattning skall importeras från
iltlandet.
Det väsentliga är emellertid, att
invandring visserligen kan vara till
hjälp i tillfälliga bristsituationer
men aldrig kan ersätta folkets egen
regeneration. Det bleve då en kirurgisk terapi enligt principen: operationen lyckades, patienten dog.
Mindre grupper av utlänningar
kan infogas i en svensk miljö. Även
sydeuropeer slår ibland rot och blir
goda svenskar, låt vara att de behåller sin religion och sina sedvänjor. Barn, som växer upp med
svenska kamrater, anpassar sig
ganska lätt. Somliga invandrare lå-
ter sig emellertid inte försvenskas
utan inriktar sig på att återvända
till hemlandet med en sparad slant.
Mot detta har man inte skäl att resa
invändning, så länge det gäller individuella fall eller mindre kategorier.
Men när invandringen får ökade
dimensioner, ändrar problemen karaktär. Assimileringen försvåras.
Detta gäller redan om invandrare,
som tillhör med oss närbesläktade
folk, och desto mer om sådana, som
saknar möjlighet att spontant förstå våra seder och bruk, våra levnadsförhållanden och åskådningar.
Ju större arbetskraftsbehovet blir,
303
desto längre bort måste man förmodligen gå för att finna vad man
söker. Det kommer att uppstå nationella minoriteter i vårt land. Vi
kommer att få en ut- och inströmmande främlingspopulation med
brokig sammansättning. Följderna
härav måste bli mycket allvarliga
med avseende på laglydnad, samhällslojalitet och politisk säkerhet.
Nationella och religiösa motsättningar, främlingshat, kanske rasproblem är att befara. I ett för landet kritiskt läge kan allt detta få
ödesdigra konsekvenser.
Ett svaghets- och upplösningstillstånd, sådant som det skisserade,
kan naturligtvis icke räcka hur
länge som helst, utan att den statliga självständigheten går förlorad.
Låt oss emellertid för ett ögonblick
antaga, att detta vore möjligt. Hur
går det i så fall med språk- och kultursammanhanget, om vi har en
permanent underreproduktion och
en kontinuerlig, ständigt stigande
immigration? Då svenskarna successivt förvandlas till en minoritet i
eget land, kommer invandrarna att
assimilera oss, icke tvärtom. Genom
den omvandling, som äger rum, då
det sammankrympande svenska
folkelementet försvinner i en internationell smältgryta, uppstår kanske, låt oss säga inom loppet av tre
generationer, en ny, självrekryterande nationalitet. Hur den skulle
komma att förhålla sig till våra
dagars Sverige, därom är lönlöst att
spekulera. Med rätta framhåller
1935 års befolkningskommission,
304
att den svenska folkstammens vidmakthällande måste vara målet för
befolkningspolitiken, eftersom en
fortgående och växande invandring
leder till »att enheten vedervågas
och den svenska traditionen brytes».
ställda inför dessa synpunkter
brukar invandringsentusiasterna
antingen deklarera sin fullständiga
likgiltighet för vad som händer
med den svenska staten och kulturen om en eller annan generation
eller också avfärda alltsammans
som patetiska överdrifter. Det senare är en strutsattityd, som man
icke behöver spilla ord på, det förra
ger anledning till motfrågan, vad
det då kan vara, som vederbörande
sätter värde på i livet.
Om bara negativismen presenteras utan omsvep, finns det ju ingenting att tillägga, utom att man finner inställningen beklagansvärd.
Tyvärr är det inte ofta, man möter
en sådan uppriktighet. Kosmopoliten vill gärna intaga en upphöjd
position, betrakta tillvaron under
en mondial och världshistorisk synvinkel. Under tidernas lopp har
många folk försvunnit ur historien,
säger han. Varför inte också det
svenska? Ibland vill kosmopoliten
också vara filantrop. Han bekänner
sig till en universell humanitet, som
går vida utöver alla snäva nationella fördomar. Den svenska barnbegränsningen försvaras som ett bidrag till minskning av trängseln i
världen. Därmed har svenskens
kända böjelse för den stora gesten
drivits till självutplåningens sublima spets. Komiken framträder
bäst, då man t. ex. besinnar, att
Kinas folkökning under ett år motsvarar Sveriges totalbefolkning två
gånger om.
Men historien accepterar inga
undanflykter, icke ens de historiskt
motiverade. Vi har vår uppgift här
och nu, varken i flydda epoker eller
i en framtidsutopi. Skjuter vi ifrån
oss uppgiften att föra den svenska
kulturen vidare, så sker det icke
för att en ny nationell kultur skall
uppstå på dess ruiner om något
hundratal år, icke heller för att bereda plats åt andra folk. Allt så-
dant tal är bara välfärdsegoismens
skalkeskjul. To love the world in
order to avoid loving one’s neighbour!
En målsättning: ökning av fruktsamheten och begränsad
invandring
I statistiska Centralbyråns prognos för tiden fram till 1970 räknas
med en nettoinvandring på 10 000
personer om året. Såsom led i en
befolkningsprognos är en sådan
förutsägelse egendomlig. Den kan
ju icke underbyggas enbart med en
demografisk analys utan behöver
motiveras med antaganden om den
ekonomiska och politiska utvecklingen både inom och utom landet.
Det troliga är emellertid, att Centralbyrån helt enkelt har utgått
från nettoinvandringens genomsnitt för tiden 1930-60. För visso
kan ingen veta, om den faktiska ut- –
vecklingen kommer att följa denna
medellinje, så mycket mindre som
internationella förhållanden i hög
grad spelar in. Ur svensk synpunkt
förefaller det dock rimligt att räkna
med ett något mindre tillskott under 1960-talet än under föregående
årtionde, då nettoimmigrationen
uppgick till 15 000 per år. De »stora
kullarna» från 40-talet – man
borde rättare säga de fulltaliga årgångarna, ty övernormal är storleken ingalunda – kommer ju
snart ut på arbetsmarknaden. Antalet födda var drygt 170 000 lägre
1951-60 än 1941-50. Skall man
fortfarande utgå från det svenska
behovet, synes därför en invandring på 300 000 personer enbart under 70-talet långt ifrån osannolik.
stora blodtransfusioner är i alla
händelser av nöden redan på 60-
talet men framförallt på 70-talet.
Det fordras en omsorgsfull planering, för att de verkligen skall
komma till stånd och för att resultatet skall bli lyckligt. I möjligaste
mån bör man naturligtvis främja
invandring av personer med sådan
etnisk och kulturell bakgrund, att
de kan anses assimilerbara. Vidare
måste särskilda åtgärder vidtagas
för att underlätta anpassningen till
den svenska miljön.
Hur skall det då bli efter 1980?
De flesta tycks anse, att detta är en
tidpunkt, som ligger så avlägset, att
man inte behöver ha några bekymmer för den saken. Jag tvekar inte
att beteckna den inställningen som
kortsynt och ansvarslös. Hur är det
305
möjligt, att icke åtminstone tjugoåringarna uppreser sig mot denna
egoistiska dagspolitik? Om två årtionden är det de som har ansvaret
i stat och samhälle. Deras eventuella barn skall växa upp i den tidens Sverige. Hur förhållandena då
kommer att gestalta sig i vårt land,
det beror på vad som sker i befolkningsfrågan under de närmaste
åren.
Det finns en million ungdomar i
Sverige med födelseåren 1942-
1949. När barnen från 40-talet bildar familj, måste väl antalet födda
komma att något ökas. Skulle den
äktenskapliga fruktsamheten förbli
lika låg som f. n. eller än värre
rutscha ytterligare utför, blir dock
ökningen oväsentlig och hastigt
övergående. Inom kort kommer
den då att efterföljas av en snabb
nedgång. Redan på 1980-talet lär i
så fall våra styresmän stå inför
problem, som de svårligen kan bemästra, och för det svenska folkets
framtid finns icke längre något
hopp.
Om man däremot lyckas att
skapa en mera positiv familjeinställning, ett barnvänligare klimat
i vårt land under de närmaste åren,
då är det alls icke omöjligt, att
detta årtionde kan göra definitivt
slut på svaghetstillståndet och bilda
övergång till en jämn och lagom
progressiv befolkningsutveckling.
Att assimilera 70-talets immigranter blir under alla förhållanden
svårt, men uppgiften reduceras till
överkomliga proportioner, om mass- 306
invandringen blir en tidsbegränsad
företeelse.
Det är icke någon revolutionerande ökning av familjestorleken,
som kräves. Medelbarnantalet i de
svenska äktenskapen är måhända
något sådant som 2,2. Om siffran
kunde bringas att stiga till ungefär
2,7, skulle en måttlig folktillväxt
vara säkerställd, påminnande om
den som äger rum i Norge.
Vad innebär detta i praktiken?
Framförallt fordras det, att flertalet av de unga föräldrar, vilkas
handlingssätt är bestämt av två-
barnskonventionen, i stället inriktar sin familjeplanering på tre
barn. Men många omständigheter
kan lägga hinder i vägen för en
önskad tillökning, och den s. k. ettbarnssteriliteten är dess värre ganska utbredd. Därför behöver vi
flera familjer med fyra och även
fem barn, än vi f. n. har, låt vara
att en mera allmän övergång till
detta mönster icke är nödvändig
eller ens tänkbar.
De som styr opinion och politik i
vårt land har under de närmaste
åren sin besökelsestid. Måtte de
inse, att så är fallet, ty ungdomsvågen från 40-talet är befolkningspolitikens stora chans. Tillfället
återkommer icke.