Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

Har Jörn Donner blivit svensk?

Av Anders Grahn | 6 november 2015

resoriframmandeJörn Donner
Sverige – Resor i ett främmande land
Bonniers 2015

Det är en delikat uppgift att som finländare skriva om Sverige. En lång gemensam historia och den geografiska närheten skapar en hel del förutfattade uppfattningar och det är lätt att fastna i klyschor. Nu är Jörn Donner inte vilken finländare som helst utan en man som ”haft ett förhållande till Sverige under mer än 60 år”. Trots det känner man som finländare igen klyschor som skiner igenom i texten. Eller är det så att han faktiskt har en poäng?

Sverige – Resor i ett främmande land
är Donners andra bok om Sverige. Den förra, Sverigeboken, skrev han för 42 år sedan. Sedan dess har perspektivet förändrats. Hans förhållningssätt är lakoniskt och distanserat. Han gör en poäng av att aldrig ha låtit sig assimileras i det svenska samhället och av att under sin resa betrakta landet på avstånd. Frågeställningarna och ställningstagandena blir skrap på ytan utan fördjupning. Samtidigt finns en befriande brist på åsiktskorridor som istället ersatts av finsk rejälhet. Frågan om ”hen” är ett bra exempel:

”Könsneutrala benämningar typ ”hen” tycks ännu inte ha vunnit större insteg i det svenska språkbruket. Om avsikten med dem är att bidra till jämställdehet tror jag inte att den gagnas av verbala manövrer. Vissa språk har i likhet med finskan ett hen istället för han och hon. Det har inte gjort samhället mer jämställt… Den jämställdhet som ordet syftar på är inte betjänt av semantik, utan av verkliga förändringar i samhället, utjämning av löneskillnader mellan män och kvinnor.”

Tillbaka till klyschorna. Svenskar framstår som ytliga, trivialiserade och naiva samtidigt som de tror att de är viktigare än vad de är. Därtill finns stora problem med integrationen som ingen vill prata om på grund av ”allmän välvilja”. Donner målar upp en bild som rätt många finländare skulle nicka instämmande till. Men är den bilden resultatet av hans finska kulturella bakgrund eller är det objektiva observationer? Något faktiskt svar går inte att få men det är lätt att dela upprördheten över de banala dokusåporna, skvallerpressens rapportering om prinsessan Estelles klädsel eller över dem som ”översvämmar oss med stupiditeter som de flesta av oss vill ha”. Detta kombineras med en beskrivning av ett Sverige som anser sig vara något av en moralisk stormakt, landet som är bäst i Norden och en förebild för andra länder. Ett land med ett system. Med en självbild som inte verkar delas av andra.

Den röda tråden i boken är ändå invandring. Han gör upp med bilden av ett etniskt rent Sverige och framhåller att det alltid funnits in- och utvandring. Relativt mycket utrymme ges åt Sverigedemokraterna framför allt mediers och politikers brist på förmåga att ta debatten med SD. Istället blir det en uppvisning i hur beröringsskräcken och svartmålningen leder till ökat stöd för SD. Han går så långt som att hävda att: ”utestänga SD från den politiska verkligheten i Sverige är att det egentligen handlar om en typ av åsiktscensur eller verklighetsförfalskning, där det goda som försöker bekämpa och eliminera det onda småningom blir sin egen fiende”. Som redan skrivet, befriande långt från åsiktskorridorens smala gång.

Jag upplever att det finns en beundran hos Donner för den insats Sverige gör för att hjälpa ett stort antal flyktingar. Samtidigt ser han även här svenskarnas ytlighet, där intentionerna till synes är de rätta men där de riktiga ansträngningarna lyser med sin frånvaro.

”Alla, i poolen liksom i gymmet, är blekvita personer. Någon annan kroppsfärg syns inte till, utom den som tillkommit på en fjärran semesterstrand eller i ett solarium. ”

”Men man vill inte ha tiggeri på närhåll, inte bedjande ögon och händer. Låt dem hållas på förläggningar runtom i landet, men inte här, i välståndets centra.”

Välviljan finns där men man går inte hela vägen. Det stannar vid ett halvfärdigt jobb som ändå ger ett rent samvete. Lite som att källsortera och rösta på miljöpartiet för att sedan åka i sin SUV till Arlanda och därifrån till Thailand.

”Faran för hemmablindhet. Överskattning av Sverige. Men landet fungerar, utom den av alla kritiserade järnvägen.”

Trots de skavanker Donner observerar under sin resa så finns det ändå en stor respekt för landet. Det är ett land och ett samhälle som fungerar och är värt högaktning. Han förstår inte alltid varför, men det fungerar.

Frågan som infinner sig i slutet är om inte Jörn Donner ändå har drabbats av det han aktivt försökt att inte bli. Svensk. Alla dessa utspel som aldrig riktigt bottnar eller utvecklas utan bara skrapar lite på ytan. Är inte det lite svensk ytlighet? Är det en nestors avslutande uppgörelse med det land han ofta lämnat men som aldrig lämnat honom?

Anders Grahn är statsvetare bosatt i Nyköping med lagom mycket finsk-svensk erfarenhet. Anders går Svenska Nyhetsbyråns skribentskola.

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Axess

Läs mer

webshop_banner

Rädslans liberalism