Print Friendly

Har högern humor?

Av Lars Anders Johansson | 13 februari 2015

Sveriges Radio förklarar det ensidiga vänsterperspektiet i P3:s humorprogram med att det saknas humorister som inte är vänster. Det är både slappt och felaktigt.

I senaste numret av magasinet Neo konstaterar skribenten Ivar Ari att Sveriges Radios humor- och ungdomskanal P3 blivit något av en fredad zon för ensidig vänsteropinionsbildning i skepnad av humorprogram eller satir.

När programdirektören för Sveriges Radio Björn Löfdahl konfronteras med denna slagsida, som rimmar illa med företagets opartiskhetskrav, slår han ifrån sig och menar att det inte beror på ett skevt urval utan att det helt enkelt saknas satiriker eller humorister med en annan utgångspunkt än vänster. Samma sak påstod Löfdahl när jag intervjuade honom i ett liknande ärende för en tid sedan för Timbros räkning. Det är inte bara ett slappt förhållningssätt från en journalist som inte tar sitt uppdrag eller sina regleringsbrev på allvar, det är också i sak felaktigt.

De svenska public serviceföretagens förebild och riktmärke, brittiska BBC, kännetecknades tidigare av samma politiska slagsida, inte minst i underhållningsmaterialet. Genom en oberoende utredning som presenterade sina resultat 2007 inleddes ett omfattande förändringsarbete som syftade till att öka opartiskheten i hela BBC:s programutbud.

De brittiska utredarna konstaterade att det var i de delar av utbudet som inte direkt handlade om politik, nyheter och samhällsfrågor som opartiskheten var som svårast att upprätthålla men just därför minst lika viktig som i samhällsprogrammen. Någon motsvarande insikt tycks inte finnas hos de svenska public serviceföretagen, vilket slagsidan i P3 tydligt indikerar. I den public serviceredovisning som Sveriges Radio skickar till kulturdepartementet varje år behandlas opartiskheten inte överhuvudtaget.

När jag frågade Björn Löfdahl om det inte vore önskvärt med en utredning motsvarande den brittiska slog han ifrån sig och menade att en sådan inte behövdes, eftersom allmänhetens förtroende för Sveriges Radio är så stort, enligt SOM-undersökningarna.

I och med att public service flyttar fram sina positioner på de privata mediehusens bekostnad i tidningskrisens spår är frågorna om opartiskhet viktigare en någonsin. Den nonchalans som ledningen för Sveriges radio uppvisar inför dessa frågor är oroande och i sig ett skäl till en genomlysning av området.

Det faktum att åsiktsspridningen bland de anställda vid Sveriges radio och Sveriges Television är minst sagt smal, vilket medieforskaren Kent Asp vid Göteborgs universitet har visat, borde göra företagen än mer angelägna om att anstränga sig vad gäller opartiskheten. Det verkar inte alldeles långsökt att tänka sig att en situation där fler än hälften av de anställda röstar på Miljöpartiet, ett parti som fick sju procent i senaste riksdagsvalet, kan komma att avspeglas i programinnehållet. Det skall bli intressant att se om Sveriges Televisions nya vd Hanna Stjärne kommer att inkludera åsiktsspridningen i sin strävan att ”öka mångfalden” på arbetsplatsen.

Därmed inte sagt att det inte föreligger skillnader mellan socialisters och borgerliga personers förhållande till kulturlivet. I grund och botten handlar det om synen på politikens roll i samhället. Medan den gemensamma nämnaren för de kollektivistiska ideologierna på vänsterkanten är en tilltro till politikens förmåga att förändra samhället till det bättre för flertalet är den borgerliga utgångspunkten att politisk maktutövning är ett problem som hotar den individuella friheten. Medan ett vanligt slagord bland socialister lyder ”allt är politik” – är utgångspunkten för en borgerlig person den motsatta, så lite som möjligt av samhället och det privata livet skall underkastas politiken. Detta gäller givetvis även för borgerliga kulturutövare.

Medan många kulturutövare med hjärtat till vänster betraktar sin konstnärliga verksamhet som ett medel för att påverka den politiska samhällsutvecklingen – konsten är inte en spegel som skildrar verkligheten utan en hammare som formar den, som Bertolt Brecht uttryckte det – håller borgerligt orienterade kulturutövare ofta isär sin konstnärliga verksamhet från sina politiska uppfattningar. Detta tolkas inte sällan från vänsterhåll som att det saknas borgerliga kulturutövare. Söker man en borgerlig spegelbild av vänsterkulturen lär man inte hitta den. Den som vill befria samhället och individen från politiken lär inte vilja göra plakatteater.

I tidningen Allehanda skriver ledarskribenten Petter Bergner en kommentar till Arpis reportage, med rubriken Högern – nu tråkigare än någonsin, där han tangerar skillnaderna i förhållningssätt till kulturlivet. I ett försök till äreräddning av borgerligheten avslutar Bergner: ”Idealet är den upplysta och till synes neutrala experten, inte den eldfängde kämpen som effektivt mobiliserar kulturen för sina syften. Vänstern vill krossa sådant som bör krossas medan liberalerna vill övertyga den som behöver övertygas.”

Visst kan det vara så, men är inte humor ett lika bra verktyg för den som vill övertyga som för den som vill krossa? Föreställningen om den okulturella borgerligheten är ett relativt sentida fenomen. Länge var det borgerligheten som bar kulturlivet på sina axlar och en stor del av arbetarrörelsens strävan syftade till att föra ut kulturen till det stora flertalet.

Under de senaste fyra årtiondena har emellertid borgerligheten backat ut ur den kulturella offentligheten. Näringslivet tycks föredra att sponsra sportevenemang framför kultur och i den privata sektorn dominerar ingenjörer och ekonomer. Den kulturlösa borgerligheten tycks dock vara ett företrädesvist svenskt fenomen. En populär anekdot gör gällande att franska direktörer inte vill äta lunch med svenska kollegor eftersom de anses för obildade och tråkiga.

I den franskspråkiga och i den anglosaxiska världen finns dessutom en utbredd satirtradition på den borgerliga kanten. I tidskrifter som the Spectator används humorn som vapen i en utsträckning vi inte har sett i Sverige sedan Gunnar Ungers dagar.

Jag tror ändå att det finns hopp. Ett exempel är ståuppscenen där åsiktsbredden är betydligt större än inom de kultursfärer som dignar under ett historiskt arv från 70-talet. Libertarianska ståuppare är exempelvis ingen ovanlighet. Men även inom den politiska satiren tror jag att högerskribenter har framtiden för sig. Johan Hakelius som länge varit ensam på området är exempelvis roligare än Aftonbladets samtliga övriga kolumnister tillsammans. Hans styrka är självdistansen, en gren där borgerligheten alltid har varit överlägsen.

Medan Sveriges radios humorsatsningar allt oftare strandar i personpåhopp och plumpheter och den kulturella vänstern tycks förgås i sitt eget gravallvar finns ett öppet fält för den som vill ta sig an den svenska samhällsdebatten med ett sardoniskt leende.

lars_anders_johansson_nyLars Anders Johansson är kulturredaktör i Svensk Tidskrift.

Läs mer:
Gunnar Unger skrev under 1950-, 60- och 70-talen personporträtt i Svensk Tidskrift med rubriken ”Namn att minnas”. Där porträtteras bland andra Jan Myrdal, Anders Björck, Invgar Carlsson, Thorbjörn Fälldin, Margareta af Ugglas, Per Garthon. Sök på ”Namn att minnas” i i sökfunktionen för att läsa artiklarna.

Foto Hakelius: Niklas Palmklint

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner