Har frikyrkorörelsen stagnerat

HAR FRIKYRKORÖRELSEN STAGNERAT?
DEN SVENSKA frikyrkligheten har
ett tämligen stort inflytande i det
offentliga livet. Ända sedan 1890-
talet har ungefär 10 procent av
våra riksdagsmän haft sin andliga
hemort i något frikyrkosamfund.
I vissa delar av vårt land – man
kunde peka på åtskilliga kommuner exempelvis i Jönköpings och
Skaraborgs län – har frikyrkomän ett dominerande inflytande i
kommunalpolitiken.
Hur ser det emellertid ut bakom
kulisserna i frikyrkligheten av
idag? I denna uppsats skall göras
ett försök att analysera frikyrkornas nya situation i det moderna
samhället. Därvid finns från början all anledning att erkänna den
stora roll de spelat och alltjämt
spelar i vårt land. Likväl synes
det motiverat att fråga: Håller frikyrkoröreisen på att stagnera? Är
den rentav stadd på tillbakagång?
Lite frikyrkastatistik
Det finns anledning att börja
med en översikt över frikyrklighetens omfattning av idag.
Allra först en begreppsbestämning. Från de egentliga frikyrkosamfunden måste man skilja ut
en rad missionsorganisationer, som
Av docent GUNNAR HILLERDAL
delvis arbetar helt självständigt
som dessa med egna församlingar,
predikanter, missionärer osv., men
likväl snarast räknar sin verksamhet som en fri aktivitet inom ramen för svenska kyrkan. Till dessa
missionsorganisationer, som alltså
inte är frikyrkor, hör först och
främst Evangeliska FosterlandsStiftelsen. Den går tillbaka till den
stora folkväckelsens klassiska epok,
bildades 1856 och vill enligt sina
stadgar arbeta »i fri anslutning
till vårt kyrkosamfunds inrättningar». Senaste statistik talar om
755 föreningar med ca 40 000
medlemmar. Ungdomsorganisationen, »De ungas förbund», har 398
föreningar med 13 260 medlemmar.
stiftelsens predikanter, som utbildas vid Johannelunds Teologiska
Institut i Bromma, uppgår enligt
senaste statistik till 265. Man
underhåller 137 missionärer på
olika fält. Här i landet driver man
bl. a. flera folkhögskolor. stiftelsens organ, EFS-Budbäraren, utkommer i en upplaga av ca 24 000
exemplar.
En utbrytning ur Evangeliska
Fosterlands-stiftelsen skedde 1911
av teologiska skäl. Så uppkom Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner,
som sedan dess bedrivit egen verksamhet både i hemlandet och på
missionsfältet. Bibeltrogna vänner
har 80 predikanter och 30 missionärer. Deras mest kända profil sedan begynnelsen är red. Axel B.
Svensson, vilken både som ledamot i kyrkomötet 1958 (för Göteborgs stift) och framför allt i en
tidning »Nya Väktaren» framträtt
som nitisk försvarare av vad han
menar vara kristen tro. Tidningen
har gratisspridits till större delen
av prästerskapet, och Svensson har
tidvis med sin benhårda biblicism
utövat ett inte ringa inflytande.
Vidare kan nämnas den likaledes starkt ortodoxa östra Små-
lands Missionsförening, som delvis
samverkar med Bibeltrogna vänner
men också har ett 10-tal egna predikanter.
De egentliga frikyrkosamfunden
är följande:
l. Svenska Missionsförbundet
med 96 000 medlemmar, 63 000
medlemmar i ungdomsförbundet
(SMU, av dessa är dock över
17 000 också församlingsmedlemmar), 675 pastorer i l 550 församlingar, 250 missionärer. Samfundet
har ett betydande organ Svensk
Veckotidning (upplaga 45 000),
tills helt nyligen redigerat av socialdemokraten Erland Sundström.
Missionsförbundets teologiska seminarium är beläget i Lidingö. Ny
rektor där är en av vårt lands ledande yngre frikyrkomän, tidigare
läroverksadjunkten Olle Engström.
2. Pingstväckelsen kommer när- 473
mast i storleksordning med ca
92 000 medlemmar. Medan Svenska
Missionsförbundet i främsta rummet är en rent svensk frikyrka,
väsentligen tillkommen genom P. P.
W airlenströms väldiga inflytande
och auktoritet, är pingstvännerna
i vårt land bara en gren av en
internationell rörelse, som framträdde första gången i Los Angeles
i USA 1906. I vårt land uppkom
väckelsen tidigast i Skövde baptistförsamling 1907. Betoningen av
andedop, helbrägdagörelse m. m.
skiljer pingstvännerna från andra
döparsamfund. Fastän församlingarna egentligen är principiellt
självständiga gentemot varandra
har Pingstväckelsen under Lewi
Pethrus ledning utövat en betydande gemensam slagkraft. Tidningarna Evangelii Härold (48 000)
och Dagen (22 500) samt lERAradion i Tanger, som rörelsen
numera måst lämna, är var för
sig betydande vittnesbörd därom.
Pingstväckelsen har den största
yttre missionen av alla samfund
med inte mindre än 462 missionä-
rer. I hemlandet verkar omkring
800 predikanter och l 200 evangelister.
3. Det äldsta av de frikyrkliga
samfunden i vårt land, Svenska
baptistsamfundet, som grundades
1848, har genom stora åderlåtningar minskat väsentligt i betydelse. Samfundet har nu ca 32 000
medlemmar i 522 församlingar,
324 predikanter och 68 missionä-
rer. Man har egen predikantutbild- 474
ning på Betelseminariet i Stockholm.
4. En utbrytning ur baptismen
är Örebro Missionsförening, grundad 1892, de s. k. örebrobaptisterna, som med individuella och
församlingsanslutna medlemmar
kommer upp till ca 23 000. Samfundet har 268 evangelister och
151 missionärer.
5. Fribaptistsamfundet är en annan äldre utbrytning ur den baptistiska väckelsen. I vissa dogmatiska frågor fronderar det mot
Svenska baptistsamfundet och den
internationella baptismen. Det är
en helt liten grupp med knappt
2 000 medlemmar.
6. Också Metodistkyrkan har numera förhållandevis ringa utbredning, knappt 11 000 medlemmar.
Metodisterna i vårt land utgör tillsammans med andra nordiska länder och Balticum ett eget stift.
Nuvarande biskopen, känd från
många radioandakter, heter O. Hagen. Metodistkyrkan har en synnerligen högtstående predikantutbildning förlagd till överås i Göteborg.
7. Frälsningsarmen i vårt land
är liksom metodistkyrkan, i vars
andliga miljö den ursprungligen
uppkom, en del av en omfattande
internationell rörelse. Frälsningsarmen är inte en frikyrka i egentlig mening, eftersom rörelsen saknar sakramentsförvaltning. Man
understöder emellertid den internationella frälsningsarmens mission i ett flertal länder både personelit och ekonomiskt. Frälsningsarmen är alltför välkänd för att
behöva en närmare presentation.
Den har i vårt land f. n. närmare
41 000 medlemmar fördelade på
268 kårer och l 251 utposter. Armen har l 326 officerare. Den välkända tidningen :.Stridsropeb utges i en upplaga om 36 500 exemplar.
8. Mindre känd är Svenska Frälsningsarmen, en utbrytning som tillkom 1905 efter en schism. Rörelsen har ca 2 000 medlemmar och
60 officerare. Tidningsorganet heter »Vår fana».
9. Svenska Alliansmissionen med
egen missionsskola i Korteho har
sin starkaste utbredning i Småland.
Rörelsen har 381 församlingar med
närmare 15 000 medlemmar, 106
predikanter och 85 missionärer.
10. Helgelseförbundet är en annan grupp med huvudsakligen lokal utbredning i Närke med omnejd. Samfundet har ca 5 000 medlemmar i 122 församlingar, 185
evangelister och pastorer samt 81
missionärer.
11. Slutligen bör för översiktlighetens skull nämnas Adventistsamfundet, bildat 1863. Det kännetecknas av tron på Kristi snara återkomst samt av helighållandet av
lördagen i stället för söndagen
(»sjundedagsadventisterna»). Numerärt är samfundet obetydligt,
ca 3 800 medlemmar i 71 församlingar, men man lägger märke till
det genom dess utåtriktade verksamhet. Tidningen >Tidens tecken»
utges i hela 10 000 ex., ~sundhets?-
bladeb i 13 000. Samfundet driver
flera egna kuranstalter (Hultafors,
Nyhyttan, Ekebyholm).
Från de ovannämnda frikyrkliga
samfunden, som allesammans hör
hemma inom den kristna kyrkan
i vidare bemärkelse, måste man
givetvis skilja ut en rad sekter,
som mer eller mindre groteskt förvanskat det kristna budskapet. Hit
hör till exempel Jehovas vittnen
och mormonerna.
Vilken omfattning har då den
sammanlagda frikyrkligheten i vårt
land? Jag lånar en statistik från
religionssociologen, docent Berndt
Gustafsson, som också på ett intresseväckande sätt visar frikyrkoröreisens frammarsch och relativa
stagnerande under senare decennier.
Procent
Antal av befolkningen
År medlemmar över 18 år
1900 133 000 4,0
1910 165 000 4,6
1920 212 000 5,4
1930 260 000 5,9
1940 253 000 5,2
1950 264 000 5,3
1960 276 000 5,2
Är folkrörelseepoken slut?
Ovanstående siffror talar ett tydligt språk, och man kan som doeent Gustafsson nyligen gjorde i
en intressant analys i Svensk
Veckotidning fråga om folkrörelsernas tid är förbi i svensk kristenhet. »Frikyrkorna framstår i
mycket som gamla rörelser i ett
475
nytt samhälle~, skriver Gustafsson
(Svensk Veckotidning nr 23 1962).
Saken har för övrigt observerats
av många självkritiska frikyrkomän. Baptisten Erik Sollerman gick
in på saken i ett första majtal för
några år sedan: »Den frikyrklighet, som växte fram ur den stora
folkrörelsen på 1800-talet, gjorde
sig på något sätt för hemmastadd
i en viss tid. Den lät i alltför hög
grad en viss tidsepoks tänkesätt
utforma sina såväl institutionella
som religiösa grunddrag. Följden
av detta blev, att den blev alltför
fort färdig i sin egenskap av
institutionella kyrkosamfund och
även som en strängt avgränsad
kristentyp, vilken icke alltid haft
så lätt att orientera sig i nya sammanhang och utifrån nya utgångspunkter.»
Mycket talar för att frikyrkligheten av idag verkligen i främsta
rummet omfattar en sociologiskt
avgränsbar typ. Den står nykterhetsrörelsen givetvis nära. De pietistiska beteendemönstren exempelvis i missionsförbundsmiljö är välkända: man tar i regel avstånd
från dans, rökning, ibland också
teater och film. Politiskt sett är
vissa missionsförsamlingar nära
nog identiska med Folkpartiets lokalförening på orten. Medelklassmiljön är uppenbar och har av
allt att döma förstärkts under senare tid. Endast pingstväckelsen
utgör här ett klart undantag.
Väckelsen, som en gång skapade
frikyrkligheten, utgör i och för sig
.:t: ! .·;_r
476
ett intressant både kyrkohistoriskt,
sociologiskt och religionspsykologiskt fenomen. Det vore väl fel att
säga att väckelsen alldeles upphört.
Senast i fjol drog en väckelserö-
relse fram över Värnamo, som nära
nog lade gatorna tomma de kvällar den pågick. Men det är tydligt
att väckelsen i gammaldags mening blir allt sällsyntare. Frikyrklighetens gruppering kring vissa
samfund och förankring i medelklassen utgör väl en del av förklaringen. Även Pingstväckelsen
har stagnerat: under flera år
har man uppgett samma medlemsantal. Gustafsson kommenterar
(Svensk Veckotidning nr 24): :.Det
är ofrånkomligt, att frikyrkorna
idag befinner sig i ett ganska
framskridet stadium i vad man
kunde kalla de religiösa rörelsernas livscykel. De har blivit kyrkor,
och därmed är de mera vildvuxna,
emotionellt laddade väckelserna
uteslutna, enligt gamla välkända
sociologiska lagar. Frågan är om
inte detta snart också gäller en
del församlingar inom pingstväckelsen, och den mera emotionella
och dramatiska väckelsen är därför även där på väg att bli alltmera sällsynt, till förmån för en
ritualiserad väckelse vilken redan
ofta är regel.» Härtill kan dock
fogas kommentaren, att det är en
öppen fråga om i ett. sådant läge
inte en rörelse till vänster om
pingstväckelsen förr eller senare
tränger fram under mera extatiska
former. Tendenser i den riktningen
har de allra senaste månaderna
förekommit både i Norge och Sverige i den s. k. Marana Ta-rörelsen
(jfr l Kor. 16: 22; orden betyder
»Du vår HeFre kom!).
Frikyrklighetens konsolidering och
dilemma i förhållande till svenska
kyrkan
Folkväckelsen är på det hela taget redan ett passerat stadium. Frikyrkoröreisen är på väg att bli
organiserade, fasta frikyrkor. Särskilt intressant är därvid utvecklingen inom det största frikyrkliga
samfundet, Svenska Missionsförbundet. Dogmatiskt var samfundets ställning från början förhållandevis oklar, trots P. P. Waldenströms försoningslära och betydande teologiska författarskap. Vad
som skapade Missionsförbundet var
främst uppfattningen att det nytestamentliga församlingsbegreppet
förutsatte en personligt upplevd
och offentligen bekänd kristen tro.
Det bör emellertid genast tilläggas,
att nitälskan för missionen – både
hednamissionen och :.inre missionen» – som framträder i samfundets namn för många var den
egentliga drivkraften till anslutning. Förhållandet till svenska kyrkan var från början och har ända
fram till vår tid förblivit högst
oklart. Många niediemmar i Svenska Missionsförbundet betraktar
sig också som goda kyrkokristna.
Vid Expressens opinionsundersökning efter den nya religionsfrihetslagens ikraftträdande förklarade
endast 2 procent av missionsförbundarna, att de avsåg att utträda
ur svenska kyrkan!
överhuvud framträder inom frikyrkligheten av idag ofta starkt
ett dilemma när det gäller inställningen till kyrkan. Från samfundsledningarnas sida och från yngre
målmedvetna pastorer förefinnes
inte sällan en markerad strävan
att konsolidera de anslutna församlingarna till ett tydligare
framträdande eget kyrkosamfund.
Många av medlemmarna finner
det emellertid vara naturligt att
bildligt talat ha ena foten kvar i
svenska kyrkan. Särskilt framträ-
der denna tendens om man för de
kyrkliga förrättningarna på tal.
Många frikyrkliga anlitar prästerskapet på orten för dop (givetvis
dock aldrig de baptistiska grupperna), vigsel och framför allt
jordfästning. Inte ens varannan
frikyrkornedlem i det starkt frikyrkligt medvetna Jönköpings län
jordfästes enligt frikyrklig ritual!
Expressens ovannämnda opinionsundersökning gav vid handen att
endast 40 000 frikyrkliga avsåg att
utträda ur kyrkan, en siffra som
av många principiellt medvetna frikyrkomän ansågs chockerande låg.
I själva verket torde inte ens så
många ha lämnat kyrkan. störst
utträdesprocent föreligger av allt
att döma hos de äldsta frikyrkliga
grupperna med egen fast församlingstradition, dvs. metodisterna
och baptisterna.
strävandena att konsolidera fri- 477
kyrkoröreisen är givetvis lättförståeliga. Särskilt naturliga ter de
sig om man besinnar hemlandsförsamlingarnas ställning till den
yttre missionen. Frikyrklighetens
största insatser ligger tvivelsutan
på den yttre missionens område:
antalet frikyrkliga missionärer är
mångdubbelt i förhållande till
svenska kyrkans. På missionsfälten växer småningom egna, självständiga kyrkor fram. Under så-
dana omständigheter ter det sig
givetvis besynnerligt, att exempelvis Missionsförbundet här hemma
inte riktigt vet om det är en kyrka
med egen profil eller inte. Ledningen har sökt lösa problemet
genom att närma sig den internationella kongregationalismen. I
princip är väl frågan löst – men
kvar står å andra sidan att en stor
del av församlingsmedlemmarna
helt enkelt desavouerar samfundsledningen genom att uppehålla den
kvardröjande folkkyrkliga praxis.
Samarbetssträvanden. En ny inställning till staten på väg?
Tecken på stagnation men också
på en målmedveten vilja att konsolidera frikyrkligheten och i nya
former bana dess framtidsväg
framträder i den nya frikyrkaekumenik, som framför allt inspirerats av unga frikyrkliga akademiker. I viss mån kan samma omdöme gälla om den tydligt förändrade inställningen till staten. Så
länge frikyrkligheten befann sig i
stark egen expansion, hade man
478
knappast något till övers för förbindelser med offentliga organ. Nu
kan man skönja försiktiga trevanden att ompröva frikyrklighetens
traditionellt negativa inställning till
statsstöd.
Pådrivande inom den frikyrkliga
ekumeniken verkar studenterna i
Fria Kristliga studentföreningen
(FKS), som bildades redan 1912
och främst rekryterades av missionsförbundare, baptister och metodister. Dessa tre grupper utgör
också kärnan i Frikyrkliga Samarbetskommitten, som kom till
stånd 1918. I denna är numera
även örebrobaptisterna och fribaptisterna, helgelseförbundet, alliansmissionen och Svenska Frälsningsarmen representerade. Det verkar
bl. a. som remissorgan gentemot
statliga myndigheter och som opinionsorgan för gemensamma frikyrkliga intressen gentemot svenska kyrkan, radio, television m. m.
Andra samarbetsorgan är Frikyrkliga filmbyrån, startad 1956, frikyrkliga pressbyrån Preclam Press,
bildad 1958, och framför allt Frikyrkliga studieförbundet, som inte
tvekar att ansöka om offentliga
medel för sin verksamhet.
De frikyrkliga akademikerna,
som i »Kristet forum» har skapat
en kulturtidskrift av högsta klass,
har emellertid också inspirerat direkta försök att skapa ett Sveriges
frikyrkoförbund. Som så ofta visar
sig ekumeniken dock lättare att
tänka ut än att förverkliga i praktisk handling. Försöken har alltså
tillsvidare strandat. Enhetstanken
gör sig emellertid gällande i nya
former. Ett intressant vittnesbörd
därom är, att man på senare år faktiskt startat experiment med s. k.
:.associativt medlemskap». Detta
innebär t. ex. att en baptist kan
ansluta sig till en missionsförbundsförsamling, som kanske utgör den enda frikyrkliga på orten,
och likväl behålla sitt medlemskap
i baptistsamfundet. Det är inte uteslutet att framväxten av sådana
församlingar på lång sikt kan
framtvinga närmare relationer mellan de skilda frikyrkogrupperna.
Frikyrklighetens ställning i det
svenska samhället har onekligen
ändrats oerhört under de senaste
decennierna. För något år sedan
sändes den första baptistiska dopgudstjänsten i svensk television.
Hundratusentals människor som
betalt sin statliga TV-licens, kunde
följa den för församlingen exklusiva, heliga handlingen. Hundra år
tidigare skedde det första dopet i
skydd av nattens mörker i öppna
havet utanför Vallersvik i Halland.
Skillnaden är talande och symbolisk för frikyrklighetens förändrade
ställning i dagens samhälle. Detta
har för länge sedan accepterat frikyrkligheten, och frikyrklighetens
attityd mot statsmakten håller på
att undergå en successiv förskjutning. stora summor utbetalas årligen till de fria samfundens studie- och instruktörsarbete. Frikyrkorna samverkar officiellt med
svenska kyrkan och statliga myndigheter ifråga om religionsvården
vid fånganstalterna. Flera samfund
har erhållit begränsad vigselrätt.
Frikyrkliga samarbetskommitten
har utarbetat en promemoria till
lag rörande frikyrkopredikanters
tystnadsplikt.
Vart leder då frikyrklighetens
framtidsväg? Mycket talar för att
de större, redan klart konsoliderade frikyrkliga samfunden etablerar ökad kontakt med staten. I
riksdagen har frikyrkliga representanter länge förgäves motionerat
om avdragsrätt för understöd till
församlingarna. I boken :.Frikyrka
på väg:. har förre sekreteraren i
Frikyrkliga samarbetskommitten
pastor Bo Swedberg uttryckt uppfattningar, som lätt kan tolkas så
att han finner det rimligt både att
svenska kyrkan får behålla ekonomiskt stöd genom särskild lagstiftning och att de fria samfunden i
en eller annan form erhåller så-
479
dant. I det samhälle som gjort högskattepolitiken till en dygd aktualiseras med nödvändighet förr
eller senare frågan om frikyrkornas ekonomiska ställning. Det är
inte länge sedan en metodist på tal
om de fria samfundens ekonomi
skrev: :.I ett samhälle där stat och
kommun kräver 25 procent och
mer av medborgarens inkomst,
uppstår onekligen svårigheter för
offrandet till kyrkans arbete.:. Det
kan tilläggas, att denna svårighet
givetvis trots vårt ökade välstånd
måste framträda allt tydligare, om
frikyrkorna har att emotse en fortsatt stagnation. Utgifterna inte
minst för missionen tenderar att
öka år från år efterhand som ett
löftesrikt missionsarbete bär frukt.
Blir inte gruppen som skall betala
dem här hemma större eller minskar den rentav, hur skall budgeten
då gå ihop?