Print Friendly

Har fänrik Stål skotska anor

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HAR FÄNRIK STÅL
SKOTSKA ANOR?
Av lektorn fil. d:r GÖSTA LA NGE~VFELT, Stockholm
WALTER SCOTT är än i dag en känd författare, men är han
en läst författare~ Det trettiotal historiska romaner, som han
skrev under sitt rastlösa liv och som ännu mot slutet av förra
århundradet var favoritlektyr för både ungdom och vuxna, tillhör väl numera – tyvärr – de mindre frekventerade hyllorna i
biblioteken. Scott kan, såsom i W averley, vara omständlig och
senfärdigt dramatisk; såsom i Bruden på Lammermoor, alltför
romantisk och patetisk; såsom i Kenilworth och Ivanhoe ohistorisk
och långrandig; och i alla stötes man av hans tätt inflickade citat
från kända och okända, alla språk (mest latin och franska) representerande auktorer, de förnumstiga reflexionernas och replikernas oändliga längd och grammatikaliska uppbyggnad jämte de
visserligen nödvändiga, men långt utdragna redogörelserna för
det historiska skede i vilket romanen spelar. Allt detta kan stöta
en modern läsare, som vänjt sig vid talspråkets syntax och en
snabbare utveckling av händelserna. Men även för modern publik,
som frossar i filmhistorier, har Scott en tjusning: hans historier
har nästan undantagslöst en happy end, ty författaren nänns inte
att låta huvudpersonerna – trots nästan otroliga motgångar och
vidriga öden – sluta i tragisk sorg och förtvivlan.
För hundra år sedan dömde man annorlunda. J ag vet inte, om
man kan tala om en W alter Scott-feber, liksom man kunde tala
om en Byron-feber, men alldeles tryggt är, att hans romaner var
populära. Professor Ilmoni skriver till exempel 1826: »Walter
Scott är en af de fyra jag anser för den nya tidens Evangelister
i phantasiens värld eller förkunnare af eviga sanningar på
poesiens språk.» (De andra tre voro Shakespeare, Goethe och J ean
Paul Richter, enligt vad Erik Lindström upplyser om i sin avhandling om W alter-scottinflytandet i Sverige.)
1820-, 1830- och 1840-1870-talens svenskar var emellertid ej vana
685
:.. ..
Gösta Langenfelt
vid någon livligare prosa – undantag fanns dock – och man
störtade sig över volymerna. Därom vittnar de otroligt många
upplagorna. Författare här hemma greps av Scotts berättartalang, hans briljanta förmåga att göra anekdoten till ett slagnummer i den historiska berättelsen, att skapa privatlivets
atmosfär åt historiska personligheter och att skänka lokalfärg åt
sina figurers liv och landskap. Trots all romantik var han realist
i detta sista avseende. De svenska författare, som kunde konsten
»att göra historier av historien»: G. H. Mellin, Starbäck, Ridderstad, Topelius, har lärt hos Scott. De har sett den ådra av guld
– moraliskt och ekonomiskt – som löper genom hela detta massiva berg av böcker, som Scott hann bygga upp. Varför skulle
det då vara mera förvånande, om en historisk författare sådan
som Johan Ludvig Runeberg, vilken visserligen skrev sina novellsamlingar på vers, hade tagit intryck av den store skotske skalden och prosatören~
Den finländska skolan av Runebergsuttolkare har motvilligt
erkänt detta (så Werner Söderhjelm), sedan Johan Mortensen
1904 och 1908 i Samlaren och 1905 i »Från Aftonbladet till Röda
Rummet», påpekat den till visshet gränsande sannolikheten, att
Runeberg påverkats av Scott. Man har dock förr på andra sidan
av Bottniska viken velat ha Runeberg som en pionjär, en vägrödjare och nyskapare just i fråga om de inspirerande dikterna
om finska kriget 1808-09. På svenskt håll har Mortensons uppfattning vunnit stöd av bl. a. Karl Warburg, R. G:son Berg (som
i novellen Lurendrejaren – ett yrke som Scott skildrar med Gusto
i Guy Mannering, The Antiquary och flerstädes- finner Scottska
klanger), Erik Lindström (»Enligt min uppfattning är en bestämd
linje från Älgskyttarne till Fänrik Ståls sägner otänkbar utan
Scott»), Olle Holmberg (»Litterärt») och senast av Alf Kjellen (så
sent som 1937). Bland finländare erkände redan Cygnmus och
Estlander de Scottska inslagen, medan svensken Sylwan märkligt
nog ej funnit fog för Mortensons åsikt. Mortensen påvisar enbart
de allmänna likhetsdragen mellan Scott och Runeberg och tilllägger (i Samlaren 1904, sid. 97): »Jag har redan nämnt, att
W alter Scotts diktning icke efterlämnat några speciella spår i
Runebergs diktning. Alldeles omöjligt är det emellertid icke. Vid
en ungefär samtidig läsning av The Antiquary och Elyskyttarne
har det slagit mig, att en viss likhet finnes mellan tiggaren Aron
och Eddie Ochiltree», vilken han utför detaljerat 1908 (s. 161).
686
Har Fänrik Stål skotska anor?
I en svensk översättning av 1833 av en levnadsteckning över Scott
(tryckt samman med Grefve Robert af Paris hos L. J. Hierta)
skrives (s. 593): »Hvem har lärt känna tiggaren Ochiltree, utan
att intagas af den högsta beundran för skaparen af denna märkvärdiga karakterh Elgskyttarne utkom redan 1832, men Runeberg har säkerligen ej saknat omdöme att göra samma distinktion
självständigt.
Frågan är emellertid om ej detaljer ur Sägnerna kunna spåras
tillbaka till Scott. Man bör då genast inskjuta, att det för Runeberg borde ha funnits en viss böjelse för att tilltalas av Scott.
Runeberg var svensk, men genom olyckliga nationella öden skild
från moderlandet, han talade (och skrev) svenska, men identifierade sig, om ock oklart, som finne, vars språk ej var honom helt
obekant. Scott var skotte, engelsk-talande, men hade också landsmän, som han endast till dels förstod: de keltiska högländarna,
vars gaeliska språk stod i samma motsats till engelskan som
finskan till svenskan. Skottland hade sin egen historia, ehuru
senare bundet vid England, och hade sin egen nationalism. De
patriotiska folkrörelserna omkring och efter 1800 skulle ju i flera
fall värka ut i nya statsbildningar, men i fallen Skottland och
Finland var en aktiv befrielse inte en gång en dröm vid denna
tid. Den finländska nationalismen, på gemensam svensk och finsk
grund, var buteljerad och väl tillkorkad. Men hos diktaren kunde
den leva.
En av Walter Scotts mera glömda och säkert aldrig helt uppskattade romaner heter A Legend of Montrose (av 1820), på svenska
En Saga om Montrose, första(n svenska översättningen i Mariefred 1826. Innehållet där skildrar en utlöpare av striden mellan
Karl I av England och hans puritanska motståndare i Skottland,
de s. k. Covenanters. Handlingen spelar i de gaelisktalande Högländerna. Det som intresserar en svensk läsare är emellertid figuren Dugald Dalgetty, f. d. teologie studerande i Aberdeen, sedermera ryttmästare »lmder den oöfvervinnerlige Gustavi, lejonets
från Norden, baner» och numera cynisk men lojal lyckoriddare i
Skottland. Upprepade gånger rekommenderar sig den verkligt
tappre och förslagne Dalgetty med hänvisning till sin förut innehavda beställning hos »denna stora anföraren, Generalen och
Konungen, Lejonet af Norden, och den Protestantiska trons bollverk». Han har visserligen senare tjänat under Wallenstein, spanjorer och holländare – »turken, påven eller Satan, bara han be- 687
49- 4078i. Svensk Tidskrift 1940.
..~ ,•
-~,
. …
Gösta Langenfelt
talar bra!» – men hans högaktning för Gustav II Adolf är oförminskad och till yttermera visso har han uppkallat sin präktiga
häst »Gustavus» efter den svenske monarken. Allt detta är ju
drag, som skulle locka många svenskar att skaffa sig eller läsa
boken, ty ideligen införes detaljer från de tyska kampanjerna
under hjältekonungens ledning. Dalgetty påstår t. o. m. att hans
namn stått att läsa i »The Swedish Intelligencer», en löpande propagandapublikation som svenska regeringen då utgav i England.
(Inom parentes sagt visar denna detalj Scotts grundlighet, då
han föresatte sig att skapa lokalfärg. Man nästan förvånas, att
han inte citerar det skotsk-gaeliska stävet från denna tid: »A h-uile
fear a theid o dholaidh, Gheibh e dolar bho mhac Aoidh», vilket
betyder: »Var och en som har otur kan få en dollar från Mae
Kay.» Mae Kay var nämligen den skotske värvaren av legoknektar för Gustav Adolfs armeer!) Nu är dessutom att märka,
att finländaren Robert Tengström 1844 anmärkt, att Scotts bästa
roman i Runebergs tycke var just denna (enl. Castrens teckning
av Tengström i Svenska Litteratursällskapets i Finland uppsatser 17).
Romanen tillhör den serie, som kallas »Värdshusvärdens berättelser», och som vanligt innehåller den en introduktion, vari de
närmare omständigheterna vid berättelsens tillkomst skildras. Av
denna framgår, att den egentlige berättaren är en sergeant (eller
fältväbel) More Mae-Alpine (M’Alpine), som »ansågs som en af
de mest bepröfvade och pålitliga krigare i den Skottska armeem.
Han gick klädd i »sin blåa invaliduniform, borstad med den sorg- . fälligaste noggrannhet. Två förtjenst-medaljer, som lyste i knapphålet, äfvensom den tomma rockärmen, som borde hafva uppfyllts
af hans högra arm, buro vittnesbörd om hans hårda och berömliga krigstjenst.» I byn Ganderscleugh blev han ett orakel »i anseende till sina militäriska kunskaper och sin skicklighet att commentera dagblad, gazetter och bulletiner— som utredde alla
krigshändelser, så väl de förlidna och närvarande, som de tillkommande.» Värdshusvärden »plägade – – – söka honom på
hvad han kallade sina morgon- och aftonparader, på hvilka han
så ordentligt – – – inställde sig, som om trumslaget kallat honom dertill»; värdshusvärden, som nu talar om detta, tycker sig
ännu »se hans raka gestalt komma fram emot mig med sina afmätta steg, och med sin uplyftade käpp färdig att för mig göra
den militäriska saluten». »Hans aftonpromenad – – – var på.
688
Har Fänrik Stål skotska anor?
blekstället vid stranden af strömmen, der man understundom såg
honom på en bänk på öpna fältet, med glasögonen på näsan,
läsande tidningarna—» Nedskrivaren fortsätter: »Det nöje
jag kände i Sergeanten Mae-Alpins umgänge, härledde sig icke
blott ifrån de berättelser han gjorde om sina egna äfventyr—
utan äfven ifrån hans minne af otaliga af Höglandets sagor–.»
Och sedan börjar »En saga om Montrose», som handlar om ett
krig.
»Fänrik Stål», »Veteranen» och »Granadören» skymta så smått
här utan att det kan bli tal om någon fotografering; berättarteknikens fint är dock densamma hos Scott och Runeberg: en äldre
soldat inviger en för fosterlandets historia intresserad yngre man
i stridernas anekdoter, en iakttagelse som i förbigående också
göres av Lindström (s. 274). De andra attributen: den enarmade
Mae-Alpine och den enarmade Granadören (båda med höger arm
bortskjuten, i olikhet mot Franzens Den gamle knekten, som Söderhjelm (II, 244) framdrager), Veteranens borstade blå (och gula)
uniform och »vandringstav i hand» med anklang till Mae-Alpine,
o. s. v. tala icke för en direkt påverkan, men för en omedveten
karakteriserande upptakt.1
I Torpflickans tre sista strofer höra vi krigarbrudens vemod
och sorg över att hennes fästman ej deltagit i striden, utan sökt
skydd för att värna sitt liv åt just henne: »0 moder, jag har sökt
‘ I »Björncborgs Tidning», 7 j, 1930, framhålles, att Runebergs sagesman var
f. d. fänriken Karl Gustaf Polviander i Enehjelms kompani av Björneborgs regemente. Där skl·ivcs:
»Efter kriget bosatte sig Polviander å Hainari kronoLaställe i Kuru. Här framlevde han – omgiven av talrika barn, han var två gånger gift – sin mannaål<lers
bästa dagar och åtnjöt som ‘Hainari-fänriken’ sina sockenbors utomordentliga aktning. Varje Karlclag uppvaktades han av sina kvarlevande vapenkanuater, iförda
Björneborgs regementes ärorika vapenrock. Hedersbevisningarna inleddes med en
smattrande gevärssalva och militäriskt taktfasta hurrarop för regementets frejdade
fanbärare.
Polviander umgicks med hemtraktens ståndspersoner, särskilt sina forna vapenkamrater och framför allt med sin förra kompanichef av Enehjelm på Ritoniemi.
:Jfed denne fiskade och jagade han och det var under dessa färder som Runeberg
kom i beröring med honom. Om jordbruket på sitt kronaboställe bekymrade sig
den gamle krigaren ganska litet.»
Werner Söderhjelm uppger emellertid i andra delen av sin Runebergsbiografi
(s. 231), att Runeberg själv förnekat bekantskap med Polviander, medan han däremot träffat en obetydlig krigsman från 1808-09 vid namn Pelander, som dock
var ointressant.
689

Gösta Langenfelt
bland lik till sista skymt av dagen, Men ingen av de slagna bar
de kära anletsdragen» och tidigare hade hon vaktat finnarnas
»fridsamma återtåg» – förgäves! Hon vill dö! I »En saga om
Montrose» är situationen en annan: Lord Menteith och Allan
Mac-Aulay äro båda kära i en ung flicka Anna Lyle, tillhörande
clanen Töcknets Barn (the Children of the Mist), och Allan retar
Menteith (kap. 6, 1826 års övers., s. 114): »Men hvad Er angår,
unge Lord,— har mitt öga sökt Er på slagfälten, der Högländare och Lågländare lågo strödda – – – mitt öga sökte Er
der, men Ert lik fanns ej der- mitt öga sökte Er bland en skara
afväpnade fångar – – – men Ni var icke bland deras leder;
schavotter upsattes, stupstockar framställdes, sågspån utbreddes
– – – men äfven der funno mina ögon icke Er.» Likheten är
påtaglig. J ag medger däremot, att Johan Wadenstjernas oblidkeliga stränghet mot sin bror och varningen mot att säga namnet
Sveaborg i hans närvaro (»Nämn endast ej ett namn, ett namn,
som må, Om ock för evigt, plånas ur vårt minne – – -») och en
passus ur inledningen om fältväbeln Mae-Alpines indignation
över att en av hans clanchefer tillåtit att clanmedlemmarna drevos bort från sina marker, kanske ej har sammanhang. Dock låter
det så här hos Scott: »En smärtsam förändring bemägtigade sig
nu hans känslor för denne. ‘Jag kan icke förbanna honom, – – –
jag vill icke förbanna honom, ty han är en afkomling av mina
fäder, och den, som företräder deras ställe. Men aldrig skall
någon dödlig menniska mera få höra mig nämna hans namn.’
Och han höll ord; ty ända till sin död hörde ingen honom omtala
sin stams egennyttiga och hårdhjertade hufvudman.» Glanchefen
hade begått förräderi mot sin stam!
Bredvid clanen »Töcknets barm finnes hos Scott en roman
»Anna av Geyerstein», som ömsevis översatts »Karl den djerfve
och schweizarne», »Karl den djerfve och Töcknets dotter» eller
enbart »Töckenflickam. De två senare beteckningarna syftar på
schweiziskan Anna von Geyerstein. Dimma, töcken och moln ingår som nödvändiga rekvisit i romandiktningen under 1800-talets
första hälft. De skänker den mystiska klärobskyren åt figurerna
och drar till sig läsarens intresse. Redan i kap. l av »Töckenflickan» (sid. 20 i Liffmans övers., Norrköping 1832), som spelar
i alptrakterna nära toppen Pilatus, läses:
»Emellertid blefvo molnen allt tjockare och tjockare, och töcknet, hvilket i början varit blott en tunn dimma, började nu att
690
-r
Har Fänrik Stål skotska anor?
sänka sig i skapnad af ett fint tätt regn hvilket staduade likt en
dagg på vandrarnes capotes.»
I samma boks kap. 2 (sid. 47) förekommer följande presentation
av hjältinnan:
»På öfversta spetsen af en pyramidalisk klippa, som höjde sig
upp ur dalens djup, syntes en kvinnlig skapnad, af dimman så
omtöcknad att endast de yttre contourerna kunde skönjas. Skepnaden, i dess afbrott emot skyn, tycktes snarare likna den obestämda teckningen af en ande än af en dödlig flicka; ty hennes
kropp syntes så ljus och knapt mera opak än den tunna sky, som
omflöt hennes piedestal.»
Det kan vara intressant att ha detta i minne, när man i den
först skrivna av Sägnerna möter Molnets Broder, tryckt redan
1835. Prof. Gunnar Castren har i en fin analys (i Festskriften till
Yrjö Hirn) velat visa diktens beroende av de serbiska folkvisorna.
Detta kan mycket väl vara sant, men uppslaget till dikten och
diktens namn synes kunna letas upp hos Walter Scott, ett förhållande som även Olle Holmberg observerat (»Litterärt» 123). Redan
namnlikheterna »Töcknets Dotter» och »Töcknets Barn» låter antyda detta. »Töcknets barn» (i »En Saga om Montrose») var en
splittra av en höglandsclan, som levde på magraste kost och ställe.
Deras hederskänsla, ehuru barbarisk, var starkt utvecklad, men
de skylldes många grymheter. Scott sätter som motto för kap. 22
i boken Dryden’s bekanta rader:
I am as free as nature first made man,
Ere the base laws of scrvitude began,
When wild in woods the noble savage ran …
I detta kapitel tager stamhövdingen för Töcknets Barn avsked
av livet. Han instruerar sin sonson Kenneth att med bud uppsöka en fiende; väl avlämnat »Afvakta icke något svar af dem;
utan försvinn som blixten då det svarta molnet upslukar den.
—Bevara du— i vildmarkens snår och i bergens töcken obesmittad den frihet jag som din bördsrätt i arf åt dig härmed öfverlemnar – – – var, du töcknets son! på klippan eller
i dalen, i öfverflöd eller hunger, i den löfrika sommarens, som i
den jernhårda vinterns dagar, likasom dina fäder före dig –
fri – – -.» Han anbefaller stammen Mac-Lean, men beder honom minnas fiendskapen mot »Diarmids söner, Darlinvarachs
stam, Menteiths ryttare – min förbannelse öfver ditt hufvud,
691
Gösta Langenfelt
töcknets son, om du någonsin skonar någon af dessa namn—
de skola kringströdda fly till töcknet och omkomma genom dess
söners händer». Kenneth, »den unge vilden lutade sig ner och
kysste sin döende farfaders panna; men van som han ända ifrån
sin spädaste barndom var att undertrycka hvarje yttre tecken
till rörelse, skildes han ifrån honom utan tårar eller farväl—»
Denne farfader säger till slut: »Töcknets Ande— du, hvilken
vår stam kallar sin fader och beskyddare, mottag i dina skyars
tält (tabernacle of clouds), sedan detta qval är öfverståndet, den,
som du i lifvet så ofta har beskyddat.» Situationen är ej den som
Runeberg skildrar, men mångt går igen. Vi minns från Runebergs dikt: »Sjöar simmar han som anden öfver; Möta fjällar,
får han örnens vingar», liksom tidigare: »branter möta, bäckar
hindra, spångar Finnas ej, och höstregn fyller kärren». Dessa ord
har motsvarighet i instruktionen åt Kenneth: »Pursue them as
the bloodhound pursnes the hurt deer – swim the lake – climb
the mountain – thread the forest – tarry not until you join
them.»
J ag tror, att Runeberg funnit scenen minnesvärd, men trots de.t
att namnet »Molnets broder» kunnat växa upp ur »Töcknets son»,
menar jag, att Runeberg även hämtat stoff för sin hjälte i den
originella figuren Allan Mac-Aulay. »Molnet låg tungt över»
Allans själ, han var själsligt obalanserad, eftersom hans mor i
långt framskridet havandeskap dödligt skrämts av »Töcknets
barm i sitt eget hus och rymt till skogs, blivit vansinnig och först
efter några månader kunnat infångas, varefter hon »vid tillbörlig
tid framfödde— ett gossebarn,— af ovanlig helsa och
styrka». Då Allan var tio år gammal, dog hans mor, och från
denna stund förrådde han sin mörka läggning. Björnstyrkan,
händigheten, modet och andra egenskaper för liv i skog, mark
och krig har Allan gemensamt med Molnets broder, och min tro
är, som sagt, att Runeberg tagit uppslaget från A Legend of
Montrose. (Att Topelius även influerats av just denna roman för
Bertelsköldarna kan man taga för givet.)
Anna von Geyerstein kan också tänkas ha influerat Runeberg
på annat sätt. Själva orienteringen: ett litet land i krig med mäktiga motståndare, disponerar för ett sådant antagande. Den finländske forskaren Vasenius vill göra gällande, att Runeberg aldrig
förhärligat kriget som sådant- och i detta kan man instämma.
Kjellen (i Årsskrift för Modersmålslärarnes förening 1937) har
692
Har Fänrik Stål skotska anor?
opponerat och påvisat flera detaljer, som skulle tala emot, t. ex.
»Veteranen». Men det är att märka härav endast, att Runeberg
hyllar försvarskriget, skyddet åt fosterbygden, ej krigsutövningcul Låt oss se om Runeberg inte funnit en befryndad ande
just i detta avseende hos W alter Scott, och just i hans roman om
Anna von Geyerstein. I utgåvan Norrköping 1833 förekommer
följande ordbyte mellan den engelske ädlingen, förklädd till köpmannen Philipson, och den schweiziske ädlingen, som radikaliserats och antagit namnet Arnold Biedermann:
(Kap. 3, sid. 81.)
(Philipson:) »Jag förundrar mig icke deröfver, att de tappra
ynglingarna i edra stater äro hugade för nya krig, då deras förra
segrar hafva varit så lysande och så vida beryktade.»
»Ni är icke en vis handelsman, gode gäst», invände värden
(=Arnold Biedermann), »om ni anser framgång i förra förtviflade företag för en uppmuntran till kommande öfverdåd. Låtom
oss göra ett bättre bruk af de förra segrarna. När vi stridde för
vår frihet, välsignade Gud våra vapen; men skall Han göra detsamma, om vi strida för landtviurringar eller för Frankrikes
guldh
(Kap. 3, sid. 82.)
»Jag har tyckt så», sade Arnold; »men då stridde ni troligen
under ert lands baner emot en främmande ert lands fiende; och i
den händelsen vill jag medgifva, att krig har någoting uti sig,
som upphöjer hjertat öfver den känsla det egnar det att hysa
för allt det elände, som genom krig åbringas och lides af Guds
skapade varelser å ömse sidor – – -.»
En annan detalj ur samma roman bör kanske framhävas, ehuru
jag vet med mig, att forskarna skall rycka på axlarna åt det.
Det är en prototyp till Sven Dufva, som ju litteratörerna funnit
en historisk pendant till i Zachris Bång. Men jag vill minnas, att
Eirik Hornborg uttryckt sina tvivel på identifieringen; likheten
är blott en slump. Å andra sidan uppträder Bierlermanus ene son
Sigismund som en Sven Dufva till karaktären hos W alter Scott.
I episoden vid Graffs-lust nära Basel görs Sigismund, då han står
skiltvakt, till en enfaldig gynnare, och när han senare vill deltaga i ett krigsråd (kap. 16, Bok 3, sid. 35), säger Rudolph Donnerhiigel:
»det är Sigismund, den goda gossen – skall jag släppa honom
693
…,,.. — –
Gösta Langenfelt
in i vår rådplägningh »Hvartill det, den stackars enfaldiga pojkenh sade hans far med ett sorgligt småleende. – – –
Rudolph säger då, att »fastän han är långsam att fatta och uttrycka sig, likväl är stark i sina grundsatser, och har understundom lyckliga infall». Senare (s. 38) får Sigismund beröm:
»Du är en rask gosse», sade Philipson, »och då hjertat altid sitter
på rätta stället, kan hufvudet sällan fara mycket vilse.»
De sista orden är som en parafras på slutraden i Sven Dufva:
»Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott.» [Söderhjelm (II 256) antager Sven Dufva vara Runebergs egen skapelse:
»en folklig typ».]
I kap. 32 (bok 5 sid. 67 ff.) uppträder Sigismund ånyo och berättar om Karl den djärves kamp mot schweizarna, dock utan
någon episod som erinrar om bajonettfäktningen vid bron. Men
det är typen, som intresserar.
I Lindströms avhandling (s. 273 f.) påpekas likheter mellan
baronen Bradwardine i W averley och Lode (där människotyperna
dock är vitt skilda) och mellan några rader i Löjtnant Ziden och
motsvarande ur The Monastery. Här framdragna likheter mella.n
Scott och Runeberg bestyrka Lindströms tes.
Walter Scotts inflytande var ju universellt varför ingen minskning i Runebergs ära sker genom att antaga sådant för hans del.
Redan Werner Söderhjelm (I 93 och 333) bestyrker scottinflytandet hos Runeberg, som själv talat om Walter Scotts »odödliga
mästerstycken». J ag har bemödat mig om att visa att uppslagen
och upptakterna väl kan anses komma från Scott, ej annat. Överhuvud taget är nog Scotts inflytande på 1800-talets svenska författargenerationer till stor del förbisedd, troligen därför att så
få av våra litteraturhistoriker givit sig tid att läsa hela hans
ofantliga produktion. Runeberg var en av de många, som fängslades av Scott. Men i olikhet mot honom- främst därför, att han
skrev lyrik och med sitt hjärteblod om sitt eget folks kamp för
friheten – har Runeberg stegrat känslorna och utvunnit ord och
vändningar, som står sig än i dag och varit som en stärkande
medicin även under den sista, nu avslutade, ärorika kampen. Vem
kan för övrigt undgå en snyftning, när man läser Fänrikarnas
till synes konstlösa, men bjärtegripande och ur hans fosterlandskänsla framsprungna, ursprungliga, höga lyriska vers~
694

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner