Hans von Friesen; Hur stort kan EG bli
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HANS VON FRIESEN:
Hur stort kan EG bli?
Vilka länder som kommer att
ingå i EG på litet längre sikt är i
första hand en ideologisk fråga.
Gemenskapen är ett försök att
skapa en ny europeisk identitet i
en tid då de gamla
nationalstaterna i många avseenden har spelat ut sin roll.
Ett Europa från Atlanten till
Ural, som general de Gaulle en
gång talade om1 framstår dock
inte som en realistisk framtidsvision.
Hans von Friesen är känd från
bl a Sveriges Radio.
M
edan EG i början på 1970-tagenomförde sin första utvidgg har gemenskapen stått öppen för alla länder i Europa med ett demokratiskt styrelseskick Marocko har avvisats av geografiska skäl, Turkiet på
grund av sin bristande respekt för mänskliga rättigheter. De länder som står närmast i tur att beviljas medlemskap uppfyller utan vidare de uppställda villkoren.
Om de också under de närmaste åren tas
upp i gemenskapen är beroende av andra
omständigheter.
Innan en ny utvidgning kan bli aktuell
måste EG få överenskommelserna från
toppmötet i Maastricht i hamn. Detta kan
visa sig vara svårare än många från början
föreställde sig. De senaste månaderna har
kritiken mot de nya europeiska unionerna
i viktiga medlemsländer som Tyskland
och Frankrike växt i styrka. Dessa problem måste vara ur värlen innan det kan
bli tal om en ny geografisk utvidgning.
Enskilda ansökningsländer kan också
tänkas resa hinder i vägen genom att under medlemsförhandlingarna ställa för
gemenskapen oantagbara villkor. De senaste månadernas svenska debatt har
visat att i andra sammanhang insiktsfulla
politiker är skrämmande okunniga om
EG:s målsättning och spelregler.
Tysklands förbundskansler Helmut
Kohl tog i slutet av mars upp frågan om
vilka länder som i ett både kort och långt
perspektiv kunde tänkas komma med i
EG. Han tänkte därvidlag inte på den närmast förestående utvidgningen utan på
den gemenskap som kan bli aktuell senare, vilket i detta fall betyder någon gång
efter sekelskiftet. Polen, Tjeckoslovakien
och Ungern intog enligt Kohl en särställning och borde vara de första att komma
–
ifråga för medlemskap den dag då det anses möjligt att utvidga gemenskapen till
att också omfatta länder i det tidigare östblocket. Intressantare än detta konstaterande, som helt överensstämmer med
känd tysk politik, var att Kohl drog en
klar gräns för EG:s utvidgning österut.
Republikerna inom OSS kunde inte komma ifråga vare sig i dag eller vid en senare
tidpunkt, förklarade han. Ett Europa från
Atlanten till Ural, som general de Gaulle
en gång talade om, framstår alltså inte
som en realistisk framtidsvision.
Ett uttalande av regeringschefen i ett
enskilt, om än mycket viktigt EG-land är
naturligtvis inget ställningstagande på
hela gemenskapens vägnar. Vad Kohl i
första hand har gjort är att starta en diskussion om EG:s gränser. Under det kalla
krigets dagar var det självklart att gemenskapen begränsades tillländer i Västeuropa eftersom endast de uppfyllde demokratikravet Här har sovjetimperiets sönderfall skapat ett helt nytt läge.Trots detta
kan de nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa inte utan vidare ansluta sig till
det samarbete som sedan slutet på 1940-
talet har byggts upp i väst.
Europarådet har visat en betydande
öppenhet gentemot länder i det tidigare
östblocket. NATO har däremot intagit en
mycket restriktiv hållning men har samtidigt skapat särskilda former för ett samarbete med länderna i den avsomnade
Warszawapakten. Inviter om medlemskap har däremot avvisats. Detta har skett
främst för att inte i onödan oroa Ryssland
och andra stater inom den tidigare Sovjetunionen.
ESK:s geografiska omfattning har varit
given alltsedan 1970-talet. Därför har det
inte medfört några problem för denna
205
organisation att ta upp även asiatiska
republiker inom OSS som medlemmar.
Samtidigt har Östeuropas frigörelse medfört att även ESK, liksom tidigare EG och
Europarådet, fått till uppgift att värna
demokratiska värden.
EG:s alltmer invecklade samarbetsstruktur passar endast vissa länder. Följaktligen kan gemenskapen inte godta nå-
gon universalitetsprincip utan ställer klara villkor på medlemsländerna. Ingen gör
gällande att vare sig Polen, Tjeckoslovakien eller Ungern i dag har nått det stadium av ekonomisk utveckling och stabilitet som krävs för ett medlemskap. Helmut
Kohl och andra som förordar att dessa
länder en dag tas upp i gemenskapen gör
avsiktsförklaringar för framtiden och inget aktuellt ställningstagande.
En ideologisk fråga
Försöket att ge EG en yttersta gräns
österut är inte endast eller ens främst en
geografisk utan en ideologisk fråga. Gemenskapen är ett försök att skapa en ny
europeisk identitet i en tid då de gamla
nationalstaterna i många avseenden har
spelat ut sin roll. Ett handlingskraftigt
Europa som skall kunna hävda sina intressen gentemot bl a Förenta staterna
och Japan måste besitta ett visst mått av
homogenitet om det skall vara möjligt att
fatta gemensamma och för alla bindande
beslut. Redan dagens gemenskap är en
betydligt mer brokig skara än den tämligen väl sammansvetsade grupp av sex stater som år 1957 skrev under Romfördraget Om Sverige, Finland, Österrike, Norge eller Schweiz beviljades medlemskap
skulle EG:s karaktär inte nämnvärt ändras. En utvidgning längre öster- eller sö-
206
derut skulle däremot ställa gemenskapen
inför helt nya problem.
Men frågan kommer att ställas hur
stort EG kan bli och vilka eventuellt nya
krav som ett ansökningsland måste uppfylla. Polen, Ungern och Tjeckoslovakien
har rötter i europeisk tradition även om
de under det kalla krigets dagar mot sin
vilja avskärmades från det övriga Europa.
Detsamma kan sägas om de baltiska staterna trots att de fick sin nationella självständighet först i vårt århundrade.
Däremot är det mer tveksamt om Rumänien, Bulgarien, Albanien och de föga
stabila småstater som har uppstått ur det
sönderfallande Jugoslavien inom överskådlig tid kan göra anspråk på medlemskap i EG. Gemenskapen får inte avskärma sig från dessa länder av vilka många
gärna vill knytas närmare till den europeiska integrationsprocessen. Tvärtom
behöver de allt stöd om inte den nyvunna
friheten och möjligheterna till en bättre
framtid skall äventyras. Men det får förmodligen under lång tid framåt ske under
andra former än ett medlemskap.
EG är inte endast en effektiv representant för Europa i dess förhållande till omvärlden. Dess styrka är också en förutsättning för att människorna i ekonomiskt
sämre lottade europeiska länder inom
rimlig tid skall kunna få bättre levnadsvillkor än de har i dag. Formerna för hjälpen
till Europas u-länder kan växla. Albaniens nye president Sali Berisha har bett
EG-länderna att öppna sina gränser för
både studerande och arbetssökande albaner. Det sker i en tid då både rädslan för
och aversionen mot utlänningar växer sig
stark i många europeiska länder. Regionalval i Frankrike och delstatsval i Tyskland har visat att det går att slå politiskt
mynt av främlingsfientlighet. Det krävs
både handlingskraft och klarsynthet av de
politisk~ ansvariga i Europas högindustrialiserade länder för att komma tillrätta
med dessa stämningar.
Gränsen västerut
EG:s geografiska avgränsning gäller inte
endast öster och söderut. Det finns också
en gräns mot väster som innebär att Förenta staterna och Kanada trots sina gamla
historiska bindningar till Europa aldrig
kan tas upp i gemenskapen. Detta är inte
enbart en fråga om Nordamerikas plats
på kartan utan hänger lika mycket samman med EG:s uppgift att tillvarata medlemsländernas intressen gentemot andra
länder och andra politiska och ekonomiska maktcentra. Under det kalla krigets
dagar fanns det starka säkerhets- och försvarspolitiska bindningar mellan Västeuropa och Nordamerika som fick sitt
främsta organisatoriska uttryck i NATO.
Här finns det fortfarande en stark intressegemenskap även om det gamla yttre
hotet är borta.
Trots detta råder en stark ekonomisk
rivalitet mellan EG och utomeuropeiska
västländer. Detta gäller framför allt förhållandet till Förenta staterna. GATT-förhandlingarna om en friare världshandel
har kört fast till följd av en europeiskamerikansk konflikt om EG:s jordbrukspolitik. Det finns en viss intressegemenskap mellan EG och Japan men den förhärskande inställningen inom gemenskapen är en fruktan för att bli helt beroende
av en överlägsen japansk teknologi. Liksom Förenta staterna har Japan i första
hand blivit en konkurrent, inte en samarbetspartner.
–
—
Republikerna inom OSS
Det tidigare Sovjetunionen var ingen ekonomisk stormakt, endast en militär. Det är
förmodligen en viktig förklaring till dess
undergång. OSS och dess republiker plå-
gas av till synes olösliga ekonomiska problem trots att t ex Ryssland kunde vara ett
av världens rikaste länder. I stället är behovet av hjälp utifrån enormt. Det skapar
ett beroende av väst som också bestämmer förhållandet till EG.Tanken att Ryssland och andra oss-republiker under
överskådlig tid framåt skulle kunna beviljas medlemskap i gemenskapen framstår
som helt orealistisk.
Det var antagligen inte detta som
Helmut Kohl tänkte på när han avvisade
tanken att europeiska länder som Ryssland, Ukraina och Vitryssland någonsin
skulle kunna tillhöra EG ens i en mycket
avlägsen framtid. Det tsaristiska Ryssland
låg i Europas utkant. Sovjetunionen hölls
i internationella sammanhang på behörigt
avstånd under 1920- och 30-talen. Den
sovjetiska kontrollen över Östeuropa
efter det andra världskriget upprätthölls
med militära maktmedel och uppfattades
av både de berörda länderna och av västmakterna som en kolonial ockupation.
Allt detta skapade ett främlingskap som
svårligen kan ersättas med ett förtroendefullt samarbete inom ramen för en organisation som EG.
Kontakterna mellan gemenskapen och
de republiker som har växt upp ur ruinerna av det gamla Sovjetunionen kommer
därför att begränsas till en hjälp som måste bli både omfattande och betungande
men som redan den geografiska närheten
207
gör det omöjligt att undandra sig. Den
nyligen avgångne tyske utrikesministern
Hans-Dietrich Genscher har drastiskt
formulerat problemet med orden: Människorna i Västeuro__pa kan inte ha det bra
om människorna i Osteuropa har det då-
ligt.
Säkra demokratin
Det gäller inte endast materiell välfärd
utan också försvaret av grundläggande
politiska och mänskliga värden. Grekland, Spanien och Portugal togs, trots en
betydande tvekan, upp som medlemmar i
EG i det klart uttalade syftet att säkra
demokratin i dessa länder sedan de under
1970-talet hade lyckats skaka av sig
fascistiska diktaturregimer. Den nyvunna
friheten i det tidigare kommunistiska Östeuropa hotas av både ekonomiska problem och av politiska krafter som ogenerat arbetar för en återgång till förhållandena före 1989 års dramatiska omvälvningar. Här har EG en skyldighet att
lämna all den hjälp och allt det stöd som
behövs för att förhindra en katastrof.
Uppgiften är inte lätt. Den försvåras
ytterligare av att det inte finns någon demokratisk tradition i flertalet av de länder
som nyligen har återfått sin frihet och sitt
nationella oberoende. Därtill kommer
den tragiska händelseutvecklingen i det
sönderfallande Jugoslavien och de svåra
motsättningarna mellan olika republiker
och nationaliteter i det tidigare Sovjetunionen som har ställt den bättre lottade
delen av Europa inför ytterligare en stor
och viktig utmaning.
Hur stort kan EG bli?
Vilka länder som kommer att
ingå i EG på litet längre sikt är i
första hand en ideologisk fråga.
Gemenskapen är ett försök att
skapa en ny europeisk identitet i
en tid då de gamla
nationalstaterna i många avseenden har spelat ut sin roll.
Ett Europa från Atlanten till
Ural, som general de Gaulle en
gång talade om1 framstår dock
inte som en realistisk framtidsvision.
Hans von Friesen är känd från
bl a Sveriges Radio.
M
edan EG i början på 1970-tagenomförde sin första utvidgg har gemenskapen stått öppen för alla länder i Europa med ett demokratiskt styrelseskick Marocko har avvisats av geografiska skäl, Turkiet på
grund av sin bristande respekt för mänskliga rättigheter. De länder som står närmast i tur att beviljas medlemskap uppfyller utan vidare de uppställda villkoren.
Om de också under de närmaste åren tas
upp i gemenskapen är beroende av andra
omständigheter.
Innan en ny utvidgning kan bli aktuell
måste EG få överenskommelserna från
toppmötet i Maastricht i hamn. Detta kan
visa sig vara svårare än många från början
föreställde sig. De senaste månaderna har
kritiken mot de nya europeiska unionerna
i viktiga medlemsländer som Tyskland
och Frankrike växt i styrka. Dessa problem måste vara ur värlen innan det kan
bli tal om en ny geografisk utvidgning.
Enskilda ansökningsländer kan också
tänkas resa hinder i vägen genom att under medlemsförhandlingarna ställa för
gemenskapen oantagbara villkor. De senaste månadernas svenska debatt har
visat att i andra sammanhang insiktsfulla
politiker är skrämmande okunniga om
EG:s målsättning och spelregler.
Tysklands förbundskansler Helmut
Kohl tog i slutet av mars upp frågan om
vilka länder som i ett både kort och långt
perspektiv kunde tänkas komma med i
EG. Han tänkte därvidlag inte på den närmast förestående utvidgningen utan på
den gemenskap som kan bli aktuell senare, vilket i detta fall betyder någon gång
efter sekelskiftet. Polen, Tjeckoslovakien
och Ungern intog enligt Kohl en särställning och borde vara de första att komma
–
ifråga för medlemskap den dag då det anses möjligt att utvidga gemenskapen till
att också omfatta länder i det tidigare östblocket. Intressantare än detta konstaterande, som helt överensstämmer med
känd tysk politik, var att Kohl drog en
klar gräns för EG:s utvidgning österut.
Republikerna inom OSS kunde inte komma ifråga vare sig i dag eller vid en senare
tidpunkt, förklarade han. Ett Europa från
Atlanten till Ural, som general de Gaulle
en gång talade om, framstår alltså inte
som en realistisk framtidsvision.
Ett uttalande av regeringschefen i ett
enskilt, om än mycket viktigt EG-land är
naturligtvis inget ställningstagande på
hela gemenskapens vägnar. Vad Kohl i
första hand har gjort är att starta en diskussion om EG:s gränser. Under det kalla
krigets dagar var det självklart att gemenskapen begränsades tillländer i Västeuropa eftersom endast de uppfyllde demokratikravet Här har sovjetimperiets sönderfall skapat ett helt nytt läge.Trots detta
kan de nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa inte utan vidare ansluta sig till
det samarbete som sedan slutet på 1940-
talet har byggts upp i väst.
Europarådet har visat en betydande
öppenhet gentemot länder i det tidigare
östblocket. NATO har däremot intagit en
mycket restriktiv hållning men har samtidigt skapat särskilda former för ett samarbete med länderna i den avsomnade
Warszawapakten. Inviter om medlemskap har däremot avvisats. Detta har skett
främst för att inte i onödan oroa Ryssland
och andra stater inom den tidigare Sovjetunionen.
ESK:s geografiska omfattning har varit
given alltsedan 1970-talet. Därför har det
inte medfört några problem för denna
205
organisation att ta upp även asiatiska
republiker inom OSS som medlemmar.
Samtidigt har Östeuropas frigörelse medfört att även ESK, liksom tidigare EG och
Europarådet, fått till uppgift att värna
demokratiska värden.
EG:s alltmer invecklade samarbetsstruktur passar endast vissa länder. Följaktligen kan gemenskapen inte godta nå-
gon universalitetsprincip utan ställer klara villkor på medlemsländerna. Ingen gör
gällande att vare sig Polen, Tjeckoslovakien eller Ungern i dag har nått det stadium av ekonomisk utveckling och stabilitet som krävs för ett medlemskap. Helmut
Kohl och andra som förordar att dessa
länder en dag tas upp i gemenskapen gör
avsiktsförklaringar för framtiden och inget aktuellt ställningstagande.
En ideologisk fråga
Försöket att ge EG en yttersta gräns
österut är inte endast eller ens främst en
geografisk utan en ideologisk fråga. Gemenskapen är ett försök att skapa en ny
europeisk identitet i en tid då de gamla
nationalstaterna i många avseenden har
spelat ut sin roll. Ett handlingskraftigt
Europa som skall kunna hävda sina intressen gentemot bl a Förenta staterna
och Japan måste besitta ett visst mått av
homogenitet om det skall vara möjligt att
fatta gemensamma och för alla bindande
beslut. Redan dagens gemenskap är en
betydligt mer brokig skara än den tämligen väl sammansvetsade grupp av sex stater som år 1957 skrev under Romfördraget Om Sverige, Finland, Österrike, Norge eller Schweiz beviljades medlemskap
skulle EG:s karaktär inte nämnvärt ändras. En utvidgning längre öster- eller sö-
206
derut skulle däremot ställa gemenskapen
inför helt nya problem.
Men frågan kommer att ställas hur
stort EG kan bli och vilka eventuellt nya
krav som ett ansökningsland måste uppfylla. Polen, Ungern och Tjeckoslovakien
har rötter i europeisk tradition även om
de under det kalla krigets dagar mot sin
vilja avskärmades från det övriga Europa.
Detsamma kan sägas om de baltiska staterna trots att de fick sin nationella självständighet först i vårt århundrade.
Däremot är det mer tveksamt om Rumänien, Bulgarien, Albanien och de föga
stabila småstater som har uppstått ur det
sönderfallande Jugoslavien inom överskådlig tid kan göra anspråk på medlemskap i EG. Gemenskapen får inte avskärma sig från dessa länder av vilka många
gärna vill knytas närmare till den europeiska integrationsprocessen. Tvärtom
behöver de allt stöd om inte den nyvunna
friheten och möjligheterna till en bättre
framtid skall äventyras. Men det får förmodligen under lång tid framåt ske under
andra former än ett medlemskap.
EG är inte endast en effektiv representant för Europa i dess förhållande till omvärlden. Dess styrka är också en förutsättning för att människorna i ekonomiskt
sämre lottade europeiska länder inom
rimlig tid skall kunna få bättre levnadsvillkor än de har i dag. Formerna för hjälpen
till Europas u-länder kan växla. Albaniens nye president Sali Berisha har bett
EG-länderna att öppna sina gränser för
både studerande och arbetssökande albaner. Det sker i en tid då både rädslan för
och aversionen mot utlänningar växer sig
stark i många europeiska länder. Regionalval i Frankrike och delstatsval i Tyskland har visat att det går att slå politiskt
mynt av främlingsfientlighet. Det krävs
både handlingskraft och klarsynthet av de
politisk~ ansvariga i Europas högindustrialiserade länder för att komma tillrätta
med dessa stämningar.
Gränsen västerut
EG:s geografiska avgränsning gäller inte
endast öster och söderut. Det finns också
en gräns mot väster som innebär att Förenta staterna och Kanada trots sina gamla
historiska bindningar till Europa aldrig
kan tas upp i gemenskapen. Detta är inte
enbart en fråga om Nordamerikas plats
på kartan utan hänger lika mycket samman med EG:s uppgift att tillvarata medlemsländernas intressen gentemot andra
länder och andra politiska och ekonomiska maktcentra. Under det kalla krigets
dagar fanns det starka säkerhets- och försvarspolitiska bindningar mellan Västeuropa och Nordamerika som fick sitt
främsta organisatoriska uttryck i NATO.
Här finns det fortfarande en stark intressegemenskap även om det gamla yttre
hotet är borta.
Trots detta råder en stark ekonomisk
rivalitet mellan EG och utomeuropeiska
västländer. Detta gäller framför allt förhållandet till Förenta staterna. GATT-förhandlingarna om en friare världshandel
har kört fast till följd av en europeiskamerikansk konflikt om EG:s jordbrukspolitik. Det finns en viss intressegemenskap mellan EG och Japan men den förhärskande inställningen inom gemenskapen är en fruktan för att bli helt beroende
av en överlägsen japansk teknologi. Liksom Förenta staterna har Japan i första
hand blivit en konkurrent, inte en samarbetspartner.
–
—
Republikerna inom OSS
Det tidigare Sovjetunionen var ingen ekonomisk stormakt, endast en militär. Det är
förmodligen en viktig förklaring till dess
undergång. OSS och dess republiker plå-
gas av till synes olösliga ekonomiska problem trots att t ex Ryssland kunde vara ett
av världens rikaste länder. I stället är behovet av hjälp utifrån enormt. Det skapar
ett beroende av väst som också bestämmer förhållandet till EG.Tanken att Ryssland och andra oss-republiker under
överskådlig tid framåt skulle kunna beviljas medlemskap i gemenskapen framstår
som helt orealistisk.
Det var antagligen inte detta som
Helmut Kohl tänkte på när han avvisade
tanken att europeiska länder som Ryssland, Ukraina och Vitryssland någonsin
skulle kunna tillhöra EG ens i en mycket
avlägsen framtid. Det tsaristiska Ryssland
låg i Europas utkant. Sovjetunionen hölls
i internationella sammanhang på behörigt
avstånd under 1920- och 30-talen. Den
sovjetiska kontrollen över Östeuropa
efter det andra världskriget upprätthölls
med militära maktmedel och uppfattades
av både de berörda länderna och av västmakterna som en kolonial ockupation.
Allt detta skapade ett främlingskap som
svårligen kan ersättas med ett förtroendefullt samarbete inom ramen för en organisation som EG.
Kontakterna mellan gemenskapen och
de republiker som har växt upp ur ruinerna av det gamla Sovjetunionen kommer
därför att begränsas till en hjälp som måste bli både omfattande och betungande
men som redan den geografiska närheten
207
gör det omöjligt att undandra sig. Den
nyligen avgångne tyske utrikesministern
Hans-Dietrich Genscher har drastiskt
formulerat problemet med orden: Människorna i Västeuro__pa kan inte ha det bra
om människorna i Osteuropa har det då-
ligt.
Säkra demokratin
Det gäller inte endast materiell välfärd
utan också försvaret av grundläggande
politiska och mänskliga värden. Grekland, Spanien och Portugal togs, trots en
betydande tvekan, upp som medlemmar i
EG i det klart uttalade syftet att säkra
demokratin i dessa länder sedan de under
1970-talet hade lyckats skaka av sig
fascistiska diktaturregimer. Den nyvunna
friheten i det tidigare kommunistiska Östeuropa hotas av både ekonomiska problem och av politiska krafter som ogenerat arbetar för en återgång till förhållandena före 1989 års dramatiska omvälvningar. Här har EG en skyldighet att
lämna all den hjälp och allt det stöd som
behövs för att förhindra en katastrof.
Uppgiften är inte lätt. Den försvåras
ytterligare av att det inte finns någon demokratisk tradition i flertalet av de länder
som nyligen har återfått sin frihet och sitt
nationella oberoende. Därtill kommer
den tragiska händelseutvecklingen i det
sönderfallande Jugoslavien och de svåra
motsättningarna mellan olika republiker
och nationaliteter i det tidigare Sovjetunionen som har ställt den bättre lottade
delen av Europa inför ytterligare en stor
och viktig utmaning.