Print Friendly

Hans von Friesen; Det nya Tyskland

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HANS VON FRIESEN:
Det nya Tyskland
Osttyskland åderlåts på unga
och välutbildade samtidigt som
industrin förlorat sin internationella konkurrenskraft och de
ekonomiska problemen är
mycket stora. Stat och regim är
så förknippade med varandra i
Osttyskland att det är tveksamt
om den ena kan överleva utan
den andra.
Tysklandsfrågan har åter placerats på den internationella
dagordningen. Det blir allt svå-
rare att förmena tyskarna den
nationella självbestämmanderätt, som tillerkänns alla andra
folk.
Hans von Friesen är skribent i
EG-frågor och känd bl a från
Sveriges Radio.
E
rich Haneekers avgång som östtysk stats- och partichef var mer
än ett personskifte. Den signalerade djupgående förändringar i ett land,
som sedan det andra världskrigets slut
har fungerat som Sovjetunionens utpost
och bålverk mot väst. Efter Haneekers
fall avlägsnades stalinistiska veteraner
från sina poster. Både regeringen och
kommunistpartiets politbyrå fick ny sammansättning för att markera, att en ny tid
stod för dörren. Press, radio och 1V, som
lydigt hade fungerat som redskap för de
makthavande, fick en friare ställning. Kulmen blev beslutet att låta östtyskar fritt
resa till väst med möjlighet att komma tillbaka, om de så önskade. Därmed var
Berlinmuren åtminstone symboliskt riven
efter 28 år.
Honecker hävdade envist, att glasnost
och perestrojka inte var något för ÖstTyskland. Resultatet blev en massflykt
utan motstycke sedan 1950- och början
på 1960-talet. När efterträdaren Egon
Krenz öppnade gränsen mot väst via
Tjeckoslovakien, blev utvandringen ännu
större. De, som gav sig iväg, litade inte på
försäkringarna om verkliga och varaktiga
reselättnader. I denna situation hade
Krenz inget annat val än att omedelbart
avskaffa alla restriktioner.
Östtyskland har under år 1989 förlorat
över 200 000 av sina 16 1
/ 2 miljon invånare. Några har visserligen ångrat sig och vill
återvända, men åderlåtningen är trots
detta förödande stor. Den har blivit desto
mer kännbar, som det är unga, välutbildade människor, som har gett sig iväg, i nte
därför, att de har känt sig politiskt förföljda, utan därför, att de hyser ett grundmurat förakt för det land, som de hade
växt upp i. Genomsnittsåldern bland dem,
514
som har vänt Östtyskland ryggen, ligger
klart under 30 år. Hela kvarter i östtyska
städer ligger mer eller mindre öde, samtidigt som många företag hotas av nedläggning, eftersom de har förlorat sin
mest värdefulla arbetskraft.
Samtidigt har en ny, politiskt medveten
opposition växt fram. Det är människor,
som vill stanna för att kunna reformera
den östtyska staten inifrån. De säger sig
vilja ha äkta socialism i stället för det perverterade stats- och samhällssystem, som
Honecker och dennes företrädare Walter
Ulbricht stod för. Detta gör, att de känner
en djup misstro mot den nye stats- och
partichefen Egon Krenz, som fram till sin
upphöjelse som Haneekers efterträdare
hörde till dem, som bestämt motsatte sig
reformer. Bl a försvarade han öppet det
blodiga sätt, på vilket demokratirörelsen i
Kina krossades.
Demonstrationer med många gånger
hundratusentals deltagare har genomförts i östtyska städer, utan att polisen har
ingripit. Krav har framförts om demokrati, yttrandefrihet och reformer. Men ingen
röst har höjts för en tysk återförening.
Den östtyska statens existens har inte ifrå-
gasatts.
Västtyskland har fått ta emot den största flyktingströmmen österifrån, sedan
Berlinmuren började byggas den 13 augusti 1961. Många av nykomlingarna har
välkomnats med öppna armar av västtyska företag och institutioner, som skriker efter kvalificerad arbetskraft. Däremot har det varit svårare att hitta bostä-
der, framför allt i storstäderna, dit de flesta östtyska flyktingar vill komma. Särskilt
bekymmersamt är det att finna godtagbara boendeförhållanden för dem, som
söker sig till Västberlin.
Den västtyska reaktionen
Det blev dramatiska och gripande scener
inte endast i Berlin utan också i flera västtyska städer längs gränsen mellan de båda
tyska staterna, när närmare två miljoner
östtyskar kom på besök under den första
veckohelgen efter det, att regimen i ÖstBerlin hade hävt reserestriktionerna. Men
trots glädjen att återse vänner och anhöriga efter en lång och plågsam skilsmässa,
som i många fall har varat i årtionden, har
västtysk opinion reagerat påfallande lugnt
och återhållsamt. Ansvariga politiker har
uttalat sig mycket försiktigt. Förbundskansler Helmut Kohl och den socialdemokratiske oppositionsledaren HansJochen Vogel har varnat för västtysk inblandning i inre östtyska angelägenheter.
Båda har, med instämmande av talrika
partivänner, understrukit, att Östtysklands framtid måste bestämmas av de
människor, som bor där.
Förbundsregeringen i Bonn har gång
på gång gjort klart, att det inte är ett västtyskt intresse att destabilisera Östtyskland. Den omständigheten, att flyktingströmmen har antagit sådana proportioner, att den östtyska staten löper allvarlig
risk att förblöda, är en källa till västtysk
oro. Samtidigt avvisades bestämt anklagelser om, att krisen skulle vara framkallad av västtyska intriger och ränker.
Östtysklands problem är hemmaproducerade, har det hetat i Bonn.
Ekonomisk kris i DDR
Löften har avgetts om ekonomisk hjälp
till Östtyskland, om verkliga reformer genomförs där. Ett sådant bistånd skulle användas till att göra det attraktivare för östtyskar att stanna i stället för att bege sig till
Västtyskland. Det kommer att behövas,
eftersom Östtyskland inte endast har
drabbats av en politisk och moralisk förtroendekris utan också hotas av ekonomisk kollaps.
Östtysk industri har förlorat sin internationella konkurrenskraft och beteckningen ”Made in DDR” har blivit en synonym för bristande kvalitet. En stor
flaskhals är bilindustrin. En östtysk måste
vänta i mellan 10 och 15 år för att få köpa
en bil. Det, som då erbjuds, är omoderna
tvåtaktare, som inte uppfyller rimliga
Osttysk industri har förlorat sin
internationella konkurrenskraft
och beteckningen ”Made in DDR”
har blivit en synonym för bristande
kvalitet.
miljökrav. Aven maskinindustrin, vars
produkter tidigare åtnjöt internationellt
anseende, brottas med betydande svårigheter.
Den ekonomiska krisen är så allvarlig,
att det förmodligen inte finns någon
annan lösning, än att västtyska intressen
träder in. Östtysk industri måste börja tillverka sådant, som omvärlden vill ha och
samtidigt sälja sina produkter till de priser, som marknaden är villig att betala.
Det betyder en järnhård konkurrens med
nya industriländer som Sydkorea, Taiwan,
Hongkong och Singapore. Detta klarar
inte de politikerstyrda företagen i ÖstTyskland. Möjligen kan västtysk företagsamhet rädda situationen.
515
Ett enat Tyskland?
Samtidigt som den östtyska staten kämpar för sin existens, har det i Västtyskland
växt fram en ny Tysklandsdebatt kring
ämnet återförening. Den är påfallande
oprecis, och de deltagande understryker,
att de talar om en lång och svår process.
skillnaden mellan dagens situation och
läget på 1950-talet är påfallande. Då
framstod återföreningen som ett förhållandevis enkelt problem: om bara tyskar i
öst och väst fritt fick bestämma över sin
framtid, skulle Östtyskland automatiskt
uppgå i Västtyskland.
I dag är perspektivet ett annat. De västtyskar, som nu tar ordet återförening i sin
mun, behöver inte ens mena tillkomsten
av en ny tysk enhetsstat. Det kan i stället
vara fråga om ett gradvis närmande mellan människorna i två tyska stater, som i
snart ett halvsekel har levt skilda från
varandra. Det har gått närmare 45 år sedan det andra världskrigets slut. Men
Bismareks tyska rike existerade inte längre än i 74 år. Åren 1871-1945 är den
enda period i historien, då tyskarna har
levt tillsammans i samma stat. Politisk
splittring och delning är alltså ett normaltillstånd för den tyska nationen.
Det finns många orsaker till, varför
tyskarna har haft svårt att hitta hållbara
former för politisk samlevnad. Kejsar
Karl V försökte under 1500-talets förra
hälft skapa ett enhetligt Tyskland av samma slag som de nationalstater, som samtidigt uppstod på andra håll i Europa.
Han misslyckades bl a därför, att Luthers
reformation fördjupade den politiska oredan genom att tillföra den en konfessionell dimension. Trettioåriga kriget hundra
år senare befäste både den politiska och
den religiösa splittringen. Först sedan
516
1800-talets nationalistiska strömningar
hade skapat ett nytt nationalmedvetande,
blev det möjligt att förverkliga den tyska
enhetstanken. Men inte heller Bismarck
kunde bortse från historiska realiteter.
Han var tvungen att ta hänsyn till de
många småfurstendömena, med resultat
att det nya tyska riket blev en förbundsstat med Preussen som kärna och viktigaste delstat.
Bismarck genomförde sitt enhetsverk
”med järn och blod”. Hans tyska rike föddes i krig och gick under i krig. I 74 år var
det enade Tyskland en oroshärd i Europas mitt. Därför försökte andra europeiska makter att krossa den tyska enhetsstaten. Detta lyckades år 1945, då slutet kom inte endast för den tyska krigsmakten utan också för det, som fanns
kvar av en tysk centralregering.
Återföreningsfrågan hade en framträ-
dande plats i västtysk politisk debatt under 1950-talet. Så småningom inställde
sig dock en viss resignation. En första tillnyktring kom i samband med de oroligheter, som bröt ut i Östberlin den 17 juni
1953 och snabbt spred sig till andra delar
av Östtyskland. Sovjetunionen ingrep
med vapenmakt, och ordningen kunde
återställas. Västmakterna nöjde sig med
protester, som allmänt uppfattades som
pliktskyldiga formaliteter.
I samband med tillkomsten av 1955 års
Tysklandsfördrag, som gjorde slut på
ockupationen av Västtyskland, förband
sig västmakterna att verka för en tysk
återförening. Detta var dock främst en
läpparnas bekännelse. Inga försök gjordes att stoppa Berlinmuren, som befäste
Tysklands delning. 1971 års fyrmaktsöverenskommelse om Berlin säkrade
främst tillfartsvägarna mellan Västtyskland och Västberlin men lämnade muren
oantastad. Detta avtal var dessutom en
viktig förutsättning för Willy Brandts östtyska fördragsverk, som ledde fram till,
att Västtyskland erkände den östtyska
statens existens.
Sovjetunionen har länge betraktat
Tysklands delning som en garanti för sin
egen säkerhet. Men även många västeuropeiska länder skulle med oro se, att
tyskarna i öst och väst kom samman i en
gemensam stat. Det ligger ett stort mått av
politisk sanning bakom det skämtsamma
talesättet, att fransmännen älskar Tyskland så mycket, att de vill ha två stycken.
Frankrikes fruktan för en tysk återförening delas av många andra av Västtysklands hundförvanter inom EG och
NATO. Även i väst framstår Tysklands
delning som ett viktigt led i den säkerhetsbalans, som har gett Europa dess hittills
längsta sammanhängande fredsperiod.
Om en tysk återförening skall accepteras,
blir villkoret antagligen, att det sker inom
ramen för en bredare europeisk union i
EG:s regi.
Samtidigt går det inte att bortse från,
att den östtyska statsbildningen är onaturlig. Den saknar helt nationell identitet och
har dessutom tillkommit genom diktat
uppifrån och utifrån. Varken Polen eller
Ungern kommer att gå under till följd av
den snabba politiska omdaningsprocess,
som nu pågår. En ny Pragvår skulle heller
inte hota Tjeckoslovakiens existens. Men
i Östtyskland är stat och regim så intimt
förknippade med varandra, att det är
tveksamt, om den ena kan överleva utan
den andra. Detta öppnar mörka perspektiv för östtyska reformvänner men är förmodligen ett faktum, som det inte går att
bortse från.
Västtyskland och NATO
Västtyskland kallades en gång för en ekonomisk jätte, men en politisk dvärg. Detta
talesätt gäller inte längre. Willy Brandts
östpolitik skapade ett utrikespolitiskt
svängrum både öster- och västerut, som
också har utnyttjats. Västtyskland värnar
numera om sina egna intressen på ett sätt,
som hade varit otänkbart på 1950- och
60-talen. Ett exempel är, hur Helmut
Kohl hösten 1987 genomdrev, att hans
dåvarande försvarsminister Manfred
Wörner blev generalsekreterare i NATO.
Detta var ett allt annat än populärt val.
Kohls motivering var ännu svårare att
smälta. Den gick ur på, att Västtyskland
var så stort och gjorde så betydande insatser för det gemensamma NATO-försvaret, att det hade rätt att kräva det inflytande, som det innebar att få tillsätta den
högsta politiska posten inom västmaktsalliansen.
Samtidigt fanns det de, som lite spydigt
påpekade, att generalsekreteraren har två
uppgifter, nämligen att hålla kvar amerikanarna i Europa och att hålla tyskarna så
små som möjligt. På grund av det, som
hände under Hitlertiden, har såväl NATO
som Warszawapakten som en av sina viktigaste uppgifter att kontrollera sina tyska
bundsförvanter, som ju båda har förhålIandevis starka krigsmakter.
Tyskar i öst och i väst har under hela ef- 517
terkrigstiden fått finna sig i en betydande
internationell diskriminering. Den östtyska statsbildningen tillkom med Stalins
nåde, men även Västtyskland måste godta
inskränkningar i sin nationella suveränitet. Således åtnjuter de västallierade
stridskrafterna fortfarande rättigheter,
som skulle vara otänkbara i andra länder.
Här kräver alltfler västtyskar en ändring.
De har tröttnat på, att deras land betraktas och behandlas som en sorts buffert
mellan öst och väst, som kommer att läggas i ruiner i händelse av krig.
Tysklandsfrågan har åter placerats på
den internationella dagordningen, och
den kräver också någon form av långsiktig
lösning. Det blir allt svårare att förmena
tyskarna den nationella självbestämmanderätt, som tillerkänns alla andra folk.
Tanken på ett enat Tyskland framkallar
rysningar på många håll i Europa, och
försök kommer säkert att göras att förhindra, att en sådan stat uppstår. Men att
vägra tyskar i öst och väst att närma sig
varandra kan bli en grogrund för den
sorts nationalism, som ingen vill ha efter
de historiska erfarenheterna från Hitlertiden. Länderna inom EG har lärt sig att
leva med ett starkt Västtyskland, vars
internationella inflytande baseras på ekonomiska prestanda och inte på militära
maktmedel. Denna erfarenhet kan bli viktig för framtiden.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism