Print Friendly

Hans von Friesen; Det enade Tyskland-problem och visioner

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HANS VON FRIESEN:
Det enade Tyskland
problem och visioner
När statsfördraget om valutaunionen träder i kraft 1juli återförenas Ost- och Västtyskland i
praktiken.
Många västtyskar tycker att
Helmut Kohl drivit på frågan för
snabbt och är rädda för vad det
kommer att kosta. CDU gick
därför tillbaka i delstatsvalen i
Nordrhein-Westtalen och Niedersachsen och socialdemokraterna fick för första gången
majoritet i parlamentets övre
hus – förbundsrådet.
Osttyskland saknar modern
infrastruktur men landet har en
stor tillgång i stammen av kunniga yrkesarbetare. Däremot
saknas givetvis företagare som
rätt kan bedöma marknadens
önskemål och behov.
Hans von Friesen är känd bl a
från Sveriges Radio.
D
e första överläggningarna på ministernivå inom ramen för de s k
2+4-förhandlingarna, som skall
reglera de internationella konsekvenserna av ett enat Tyskland, hölls iBonn den 5
maj 1990 utan att några viktigare beslut
fattades. Utrikesministrama från det
andra världskrigets fyra segrarmakter
Förenta Statema, Sovjetunionen, Storbritannien och Frankrike och deras kolleger från Öst- och Västtyskland nöjde sig i
stort sett med att dra upp riktlinjerna för
sina fortsatta kontakter. Den västtyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher
ville trots detta slå fast ett viktigt resultat
av mötet: det enade Tyskland kommer att
bli verklighet.
I och med att statsfördraget om valutaunionen träder i kraft den l juli, är den
tyska enheten i praktiken ett faktum. Då
blir D-marken enda lagliga betalningsmedel även i Östtyskland. Då skall den
östtyska ekonomin också anpassas till
marknadshushållningens villkor, samtidigt som det västtyska socialförsäkringssystemet börjar införas. Att det fortfarande finns en östtysk regering och ett östtyskt parlament, som lyder under en särskild östtysk författning, är av mindre betydelse. Det viktiga är, att Tyskland åter är
en ekonomisk enhet.
Förbundskansler Helmut Kohl har anklagats för att behandla Tysklandspolitiken som en personlig angelägenhet. Han
lade den 28 november 1989 fram en tiopunktsplan för ett tyskt enande utan att i
förväg ha rådgjort med vare sig Västtysklands bundsförvanter, oppositionen i förbundsdagen eller sin egen regering. Han
beslöt, trots varningar från centralbanken
i Frankfurt, att på kortast tänkbara tid införa D-marken i Östtyskland. Det gav politisk utdelning. Utgången av de östtyska
folkkammarvalen den 18 mars _1990 avspeglade en stark förväntan om snabba
förbättringar i det ekonomiska läget. Östtyskarna begärde att omedelbart bli delaktiga idet materiella välståndet iväst och
röstade på de partier, som står den västtyska regeringskoalitionen närmast.
Glädjen var översvallande på båda
sidor, när gränsen mellan de båda tyska
staterna öppnades den 9 november 1989.
Men snart kom en tillnyktring. I Östtyskland märktes en ökad oro för de ekonomiska och sociala konsekvenserna av en
tysk enhet. Detta avspeglades bl a i röstsiffrorna för PDS, som det tidigare statsbärande kommunistpartiet SED numera
heter. Som resultat av en grov skrämselkampanj fick PDS drygt 16 procent av
rösterna vid parlamentsvalen den 18
mars 1990 och obetydligt mindre vid
kommunalvalen sju veckor·senare.
Bakslag för CDU
I Västtyskland har irritationen växt över
vad många anser vara alltför stora östtyska anspråk på ekonomisk hjälp. Detta
missnöje kom till uttryck vid valen i de
båda delstatema Nordrhein-Westfalen
och Niedersachsen den 13 maj 1990, som
blev ett svidande nederlag för Helmut
Kohls kristdemokrater. Eftersom kristdemokraterna förlorade regeringsmakten
iNiedersachsen, fick socialdemokraterna
för första gången majoritet i parlamentets
övre hus – förbundsrådet, som består av
representanter för delstatsregeringarna.
Det betyder, att Kohl i fortsättningen
måste ta betydligt större hänsyn till socialdemokratiska synpunkter på Tysklands
enande.
Detta ökade beroende kan bl a bli
251
märkbart, när det gäller tidsplanen. Målsättningen har hittills varit, att 2+4-förhandlingama skall vara avslutade i höst.
Resultatet skall sedan godkännas av ett
toppmöte inom ramen för den Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) i november. Då är valutaunionen ett faktum
men den politiska enhetsprocessen ännu
inte avslutad.
Många väSttyskar tycker, att Tysklands
enande går för fort. De hänvisar bl a till,
att det tog flera år att på 1950-talet göra
Saarområdet tyskt igen, trots att detta var
en betydligt enklare process än en sammanslagning av Öst~ och Västtyskland.
Helmut Kohl anses driva på utvecklingen,
därför att han själv till varje pris vill bli det
enade Tysklands förste kansler. Den omständigheten, att han efter valnederlagen i
Nordrhein-Westfalen och Niedersachsen
började tala om samtyska val senast i
januari 1991 i stället för att vänta till
hösten samma år, har stärkt misstanken,
att han i alltför stor utsträckning låter sig
ledas av rent personliga ambitioner. Kohl
motiverar sin brådska med, att det gäller
att ta tillvara ett ”historiskt ögonblick”,
som kanske aldrig återkommer. Här avspeglas bl a en rädsla för, att Michail Gorbatjovs ställning i Sovjetunionen kan vara
i fara, och att nya makthavare kan försöka
vrida klockan tillbaka i Östeuropa. En
liknande oro har också förmärkts i
Washington.
Kohl har svarat mycket undvikande på
frågan, hur mycket ett tyskt enande kommer att kosta. Denna oklarhet har Oskar
Lafontaine, den socialdemokratiske
kanslerskandidaten inför nästa förbundsdagsval, inte varit sen att utnyttja. Han har
efterlyst klara besked om priset för enhetsprocessen. Kohl och andra ministrar
252
har svarat, att detta älmu inte går att överblicka, eftersom alla fakta inte är kända.
Endast på en punkt har det lämnats en entydig försäkran: det är inte aktuellt med
några skattehöjningar, eftersom en ekonomisk sanering av Östtyskland främst
skall ske genom privata investeringar från
i första hand det västtyska näringslivet.
Östtyskland saknar infrastruktur
Detta resonemang bortser från det faktum, att Östtyskland saknar den infrastruktur, som ett modernt industrisamhälle behöver. Transportväsendet befinner sig i ett mycket dåligt skick. Järnvägsnätet är hopplöst föråldrat. Vagnparken
måste förnyas, och spåren är så nerslitna,
att de inte klarar de hastigheter, som
moderna tåg använder. Vägarna är hårt
slitna, främst p g av brist på underhåll.
Allt detta gör, att transporter tar en oekonomiskt lång tid.
Det är lika illa bestälJt med post- och
teleförbindelser. Det kan dröja upp till en
vecka, innan brev från Västtyskland når
en adressat i Östtyskland. Telenätet är bå-
de dåligt och underdimensionerat. Den,
som vill ha telefon, måste vänta i flera år
på en installation. Det försvårar allvarligt
för de östtyskar, som nu försöker starta
eget företag. Dessutom är det i det närmaste omöjligt att telefonera mellan Östoch Västtyskland. Ett ilsamtal mellan
Bonn och Östberlin kan ta flera timmar
att expediera! Ett i väst så självklart hjälpmedel som telefax finns över huvud taget
inte. Energiförsörjningen är ett annat
problem. Kärnkraftverken har en sa bristfållig säkerhet, att det bara är en tidsfråga,
innan de måste stängas. De kraftverk, som
drivs med brunkol, är starkt miljöfarliga,
och kan därför heller inte tillåtas fortsätta.
Även i ett utpräglat marknadsekonomiskt land som Västtyskland är det självklart, att brister som dessa skall åtgärdas
med hjälp av offentliga investeringar. Innan så har skett, blir det svårt för att inte
säga omöjligt att lägga grunden för en ny
ekonomisk struktur, som i sin tur är en
förutsättning för, att människorna i Östtyskland skall kunna försörja sig. Kostnaderna för oundgängligen nödvändiga åtgärder uppgår till hundratals miljarder
D-mark. Det återstår att se, hur långt de
115 miljarder, som utlovats i statsfördraget om valutaunionen, kommer att räcka.
Det ekonomiska lägets allvar framgår
av en undersökning gjord inom regeringskansliet i Östberlin. Den gör gällande, att
endast 1/3 av alla östtyska företag någorlunda skulle klara en omställning till
marknadsekonomi. Förmodligen är denna siffra snarare för hög än för låg. Den
gamla kommunistregimen ville göra Östtyskland självförsörjande på praktiskt
taget alla områden. Därför startades bl a
egen bilproduktion. Men bilarna var så
dåliga, att de inte gick att sälja på export.
Den egna befolkningen tvingades köpa
gamla omoderna tvåtaktare, därför att det
inte fanns något alternativ.
statliga östtyska företag tillverkade
också radio- och lV-apparater, datorer
och mycket annat, som bara kunde avsättas på hemmamarknaden. Denna tillverkning självdör nu av brist på köpare.
Östtysk textilindustri är en annan krisbransch, som desperat slumpar bort sina
lager till vrakpriser, innan import från
väst gör dessa kläder helt omöjliga att
sälja. Även jordbruket dras med stora
svårigheter. Bönderna fruktar att inte bli
av med sina produkter, när gränserna
öppnas för livsmedel från väst.
Lönerna i Osttyskland är bara 1/3 av
dem, som betalas ut i Västtyskland, Att
folk har kunnat leva på så låga inkomster,
beror på stora livsmedelssubventioner,
och på att hyrorna till följd av statliga regleringar uppgår till rent nominella belopp.
Här blir det ändring i och med valutareformen. Priset på mat kommer att öka för
att inte ytterligare belasta statskassan.
Hyrorna måste höjas kraftigt för att
möjliggöra en nödvändig sanering av bostadsbeståndet. Nästan alla byggnader i
Östtyskland behöver repareras. 1/5 går
inte att rädda.
Förändringarna i prisstrukturen väntas
tvinga fram en anpassning av östtyska
löner till västtysk nivå. Fackliga organisationer i både öst och väst har sagt ifrån, att
de inte kommer att tolerera, att Östtyskland blir ett låglönereservat. En högre östtysk inkomstnivå är ocksånödvändig för
att stoppa den fortfarande mycket stora
utvandringen till Västtyskland. Hur
snabbt lönerna stiger, beror i stor utsträckning på, hur det går med övergången till marknadsekonomi. Östtysklands stora tillgång är en stam av kunniga
yrkesarbetare, som utan alltför lång omskolning kan sättas in i modem industriproduktion. Vad som saknas är företagare, som rätt kan bedöma marknadens
önskemål och behov.
Tysklands delning framstod länge som
en förutsättning för stabilitet och avspänning i Europa. Inte endast Sovjetunionen
och andra länder i Östeuropa betraktade
existensen av två tyska stater som en
garanti för sin egen säkerhet. Det gjorde
också flera länder i väst, däribland Västtysklands viktigaste europeiska bundsförvant, Frankrike. Så sent som vid ett besök
i Östberlin omedelbart före jul 1989 ut- 253
talade sig president Fran~ois Mitterrand
för en fortsatt tysk tvåstatlighet
NATO eller ej?
Den enda mer betydande olösta internationella ·frågan i samband med den
tyska politiska enheten är, om Tyskland
skall tillhöra NATO eller ej. Sovjetunionen säger fortfarande bestämt nej, medan
Västtyskland och Förenta statema lika
bestämt säger ja. Däremot är det inte tal
om, att Tyskland skall tillhöra Warszawapakten, som ju numera är en organisation
i upplösning. Västmaktema tycks räkna
med, att Moskva ger upp sitt motstånd.
Ett tyskt NATO-medlemskap är ju inte
riktat mot Sovjetunionen utan en garanti
för, att Tyskland inte ger sig in på nya militära äventyrligheter. En i västmaktsalliansen helt integrerad tysk försvarsmakt står
under internationell kontroll och kan inte
användas för att främja strikt nationella
tyska intressen. Detta har bl a Polen insett
och därfor anslutit sig till NATO-linjen.
Det har inte skett av omtanke om Tyskland utan för att få ytterligare en garanti
för den polska västgränsen.
I en viktig internationell fråga råder
inga delade meningar. Det betraktas som
självklart i både öst och väst, att det enade
Tyskland tillhör EG. Formerna för, hur
detta skall bekräftas, avgörs av, hur den
tyska politiska enheten förverkligas.
Mycket talar för, att Östtyskland eller
dess delstater tas upp i Förbundsrepubliken Tyskland i enlighet med paragraf 23 i
den västtyska grundlagen. I så fall utvidgas det västtyska EG-medlemskapet till
att omfatta hela Tyskland. Men oavsett
hur det östtyska inträdet i EG sker, är
själva medlemskapet inte kontroversiellt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner