Print Friendly

Hans Ingvar Roth; Ett folk, en stat, en kultur

Av Redaktionen | 31 december 1999


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

…..
(J)
en
(J)
……..
ro
………….
tf)
Ett folk, en stat, en kultur?
Mångkulturalism och nationalism
Nationalismen som ideologi har hamnat snett.
Liksom den allt mer radikala mångkulturalismen.
Hur kan många kulturer samlas inom en nation?
l av Hans Ingvar Roth
M
ÅNGKULTURALISMEN är ett av de mest
debatterade fenomenen i dagens samhälle. Många människor har inte bara
åsikter, utan också ytterst bestämda och
kategoriska åsikter när det gäller det
mångkulturella samhällets för- och nackdelar.
Detta
faktum har på flera sätt
hämmat debattens saklighet.
I centrum för debatten står ofta den traditionella nationalstaten
med dess credo om en
stat, ett folk och en kultur. Det används både av
mångkulturalismens
kritiker och dem som
försvarar den. Detta
credo är inte speciellt
gammalt. Det var framför allt i 1800-talets
Europa som nationalismen som ideologi och
primär identifikationsgrund växte fram . Den
filosofiska inramningen
gavs av filosofer i den
romantiska traditionen
såsom Johann Gottfried
von Herder och Johann
Gottlieb Fichte. I den
praktiska politiken gavs ofta nationalismen en etniskkulturell skepnad, där den nationella identiteten förutsatte ett medlemskap i en historiskt grundad gemenskap.
Minoriteter som inte tillhörde den etniska majoriteten
uteslöts då i flera fall från den nationella gemenskapen
och rätten till medborgarskap.
I en mer kulturellt präglad nationalism, där en
gemensam kultur snarare än ett etniskt ursprung betonas,
har assimilation snarare än exklusion varit vanligt förekommande som minoritetspolitisk strategi. Projektet
från majoritetens sida har varit att försöka assimilera
olika minoriteter till den dominerande majoritetskulturen.
Gl
Flera västeuropeiska länder,
exempelvis Sverige, har haft
ett mer eller mindre assimilationistiskt förhållningssätt till
olika minoriteter under en
stor del av 1900-talet.
D
EN ETN I SKA nationalismen med föreställningar
om en gemensam historia, ett
gemensamt språk och mer allmänt en gemensam kultur hos
landets medborgare har stått
som modell för många nationella mobiliseringar genom
historien. Men vi kan också se
det i vår tid. Den etniskt färgade nationalismen har t ex
varit en påtaglig klangbotten
i de baltiska staternas migrations- och minoritetspolitik.
Några av de mest skrämmande
exemplen på etnisk nationalism har vi sett i de våldsamma konflikterna på Balkan
under de senaste åren. Mer
eller mindre obskyra ideer om
kulturell särart har här figurerat som försvar för olika etniska utrensningar.
Den revitalisering av det nationella som vi har bevittnat
under det senaste decenniet runt om i världen har förvisso tagit sig många uttryck och hämtat inspiration från
olika källor, men den har i flera fall varit en revitalisering
av just den etniska nationalismen. Detta har skadat andra
och civila former av nationalismen, exempelvis USA:s
lnJ l Svensk Tidskrift 11999, nr 1 l
konstitutionellt präglade nationalism. Nationalismen
som ideologi liksom det nationella som identifikationsgrund har misskrediterats.
Det märks dels genom att många människor tänker på
etnicitet då de hör begreppet nationalism, dels genom att
debatten om nationalstaten i mångt och mycket förts av
nationalstatens kritiker, globalisterna och regionalisterna.
I en del flagranta fall har den mångkulturella kritiken
av en nationalstat helt enkelt bestått i att utmana den
etniska majoritetens nationalstat med samma mynt, dvs.
en etnisk ”mikronationalism”. När de eftertraktade värdena har uppfattats som i stort sett odelbara (fullständig
och exklusiv kontroll över ett territorium och en stat)
har kontliktnivån trissats upp och politiken har i mångt
och mycket betraktats som ett nollsummespel. Den ena
gruppens framgång, har varit den andra gruppens bakslag. Vissa erfarenheter i form av en historisk diskriminering har i flera fall förstärkt olika gruppers strävanden
att göra sig fria från olika majoritetsbefolkningar.
UTÖVER DETTA FNNS också ett annat fenomen som
skärper konflikterna- den ”hierarkiska kulturuppfattning” som finns i de flesta samhällen. Olika grupper
jämför sig med varandra på en prestigeskala. Kampen
består här av att erövra en exklusiv ställning i förhållande
till de andra grupperna.
Den mångkulturella debatten på de amerikanska universiteten har t ex präglats av en oförsonlig strid mellan
”afrocentrister” och ”eurocentrister”. Afrocentristerna
har velat upphöja den afrikanska kontinentens betydelse
för världens kulturutveckling medan eurocentristerna
istället har sett Europa som den kulturellt mest betydelsefulla världsdelen. På liknande sätt har vissa etniska
grupper i olika kontliktladdade samhällen velat framhäva sin egna kulturer på bekostnad av andras.
Här står mångkulturalismen inför en av sina största
utmaningar. Relationen mellan olika etniska grupper är
ofta som ett imitationsspel, eller ett ”lika för lika”-spel för
att använda spelteoretikernas prosa. Man gör precis som
den andre gör.
Vi kan se detta fenomen på många olika ställen i
världen. Och det krävs inte många timmars bläddrande
i historieböcker för att se dess historiska ursprung. Men
det nya i dagens situation är att konflikterna finns inom
nationalstaterna. Kampen mellan olika grupper gäller i
dessa fall en total och exklusiv kontroll över en tidigare
statsbildning (eller nya geografiska områden där de andra
grupperna skall utestängas från inflytande och beslutanderätt). Det säger sig självt att detta har en starkt
negativ inverkan på stabiliteten och freden i olika mångkulturella samhällen.
På samma sätt som nationalismen har likställts med
den etniska nationalismen har mångkulturalismen i
många fall blivit synonymt med sådana politiska strä-
vanden. Detta har också på olika sätt misskrediterat
mångkulturalismen som ideologiskt och politiskt
fenomen. Varje strävan från en minoritet när det gäller
ett visst mått av kulturellt och politiskt inflytande uppfattas som ett steg på det sluttande planet till en
militant etnisk ”mikronationalism”.
Visst kan man med fog hävda att de ställen där sådana kontlikter varit levande är mycket speciella, d vs att
det har skett under omständigheter som inte liknar en
normal situation. Men det är delvis fel. Kontlikttypen
finns representerad runt om i Europa och det krävs inget
sociologiskt skarpsinne för att se det även i Sverige. Även
här har vi bevittnat situationer där en radikal mikronationalism ställts mot en etnisk nationalism i olika former.
NÄR MIKRONATIONALISMEN SOm filosofi OCh strategi
inte fungerar, när den motverkar sitt eget syfte, är
frågan: Hur skall då etniska grupper med skilda önskemål kunna samsas i offentligheten?
Vi kan dock tänka oss andra mer modesta uttrycksformer av en s k mångkulturell politik. Givet det självklara- att vi förnekar tanken på att den ideala statsbildningen är etnisk homogen- finns fyra övergripande
politiska strategier. På ett litet grovt sätt kan vi benämna
dem ”uppdelning”, ”bortskyffling”, ”attitydförändring”
och ”nyskapande”.
Uppdelning. Man kan för det första tänka sig att politiska strävanden i ett mångkulturellt samhälle i mångt
och mycket handlar om företeelser som faktiskt går att
”dela upp” mellan de olika grupperna. Detta kan t ex
gälla skolundervisningen. Ett lands politik kan sedan
länge ha varit präglad av en nationell läroplan som på
flera sätt har lyft fram majoritetsbefolkningens historia
och kultur. De olika minoriteterna i landet har under en
lång tid uppfattat denna utbildningspolitik som orättvis
eftersom de inte har fått någon representation i ämnen
som historia och religionskunskap. Om de någon gång
har blivit nämnda så kanske grupperna har beskrivits på
ett stereotypt och ytterst kortfattat sätt. Den mångkulturella politiken syftar här till att göra läroplanen och
den faktiska undervisningen mer inklusiv och ”kultursensibel”. Undervisningen eller utbildningen skall med
andra ord ”delas upp” på ett mer rättvist sätt än tidigare
mellan de olika grupperna.
O
M UTGÅNGSPUNKTEN ÄR att flera etniska OCh religiösa grupper tillhör samhället och att de har en
historia att berätta, så strävar den mångkulturella politiken efter att de olika grupperna skall få sin beskärda
del av den allmänna skolundervisningen. En sådan mer
inklusiv uppdelning av undervisningen kan också betraktas som något vilket kan befrämja mer övergripande
E
VI
…..
Q)
Ol
Q)
……,
ro
………..,
(/)
lSvensk Tidskrift [1999, nr 1 l BPJ
EV’)
samhällsvärden som de flesta grupper kan identifiera sig
med, t ex förståelse, samhörighet och tolerans. Vi kan
tänka oss många andra områden och företeelser där den
rättvisa politiken består i att dela upp något som tidigare
främst varit förbehållet en majoritetsbefolkning. Tänkbara exempel kan här vara politisk kontroll över frågor
som regionalplanering och skattepolitik.
Bortskyffling. Det är dock lätt att föreställa sig ämnen
som knappast kan göras till föremål för några kompromisser i form av ”uppdelningar” mellan olika grupper.
Man kan i dessa fall inse att frågorna är viktiga och att
det inte gäller sådant som går att kritisera på moraliska
grunder. Vad som ligger närmast i åtanke är olika religiösa och livsåskådningsmässiga inslag. Den traditionella
liberala staten (med utgångspunkt från den engelske
upplysningsfilosofen John Lockes tankegångar) har i flera
fall, och på goda grunder, velat ”skyffla” bort konfliktstoff
som har ett religiöst innehåll från den politiska, offentliga arenan. Utgångspunkten har varit att folk i allmänhet
visar upp skilda uppfattningar inom religionens område
och att den religiösa övertygelsen inte går att göra till
föremål för något enkelt kompromiss-ande (eller någon
eklektisk blandning).
Enligt liberalismen är det inte statens eller den offentliga sfärens uppgift att diktera vilken religion eller livså-
skådning som medborgarna skall ansluta sig till. Får vi
tro John Locke har inte statliga auktoriteter någon särställning när det gäller religiösa frågor utan det mest
rationella och ändamålsenliga är istället att de religiösa
frågorna skyfflas över till den privata sfären. Om inte
kan följden bli starka konflikter eftersom religion och
livsåskådning av många medborgare ej uppfattas som
några efemära fenomen. En ”bortskyfflingsstrategi” kan
t ex utmynna i att olika minoriteter erhåller någon form
av kulturell autonomi, vilket kan innebära självbestämmanderätt i frågor med just religiösa och livsetiska
dimensioner.
Attitydförändring. En tredje strategi för en mångkulturell politik gäller sådana frågor som på ett uppenbart sätt anses ha ett stort offentligt intresse. Man kan
således inte skyffla bort frågorna från den offentliga arenan,
men heller inte lösa frågorna genom en uppdelningspolitik.
ETT SLÅENDE EXEMPEL är valet av lingua franca-språk,
d v s det språk som skall anses vara invånarnas
gemensamma språk. Visserligen kan man tänka sig att
olika minoritetsspråk görs till officiella språk inom vissa
begränsade regioner där minoriteten har en stor befolkningskoncentration och en historisk förankring. Men,
de flesta medborgarna kan ändå inse att det behövs ett
gemensamt språk som utgör den minsta gemensamma
nämnaren mellan de olika grupperna inom den offentII!] lSvensk Tidskrift 11999, nr 1 l
liga och den privata sektorn. Det funktionella skälet att
möjliggöra en kommunikation över gruppgränserna
motiverar således ett lingua franca-språk.
Ofta blir lingua franca-språket majoritetsbefolkningens språk eftersom majoriteten har haft en påtaglig
och långvarig närvaro i landets historia. De olika minoritetsgrupperna måste i en sådan situation hitta ett nytt
förhållningssätt tilllandets lingua franca-språk så att det
även upplevs som deras språk i någon mening. Vad som
tarvas är med andra ord en attitydförändring från de
olika gruppernas sida. Språket kan göras till minoritetens
språk på flera olika sätt.
I Nya Zeeland, för att ta ett exempel, har maoribefolkningen i viss mån fått en mer familjär attityd till det
engelska språket genom att det numera också innehåller
flera betydelsefulla ord från maorispråket, som t ex hälsningsordet kia oro.
NATIONELLA SYMBOLER SOm flaggan och nationalsången är också präglade av majoritetskulturen. I
en gammal statsbildning med flera olika befolkningsgrupper har majoritetskulturen ofta ett historiskt försteg genom att man på olika sätt har kunnat påverka den
nationella rekvisitans innehåll och uttrycksformer. Ett
land behöver dock en nationalsång och en flagga. I flera
fall är det också orealistiskt att tänka sig att en majoritetskultur är villig att avstå från att starkt förankrade traditioner skall avskaffas och ersättas med något nytt bara
för att vissa minoriteter inte har någon direkt historisk
koppling till traditionerna och sedvänjorna. Liksom när
det gäller lingua franca-språket måste minoriteterna i
flera fall finna ett nytt positivt förhållningssätt till majoritetskulturens sedvänjor. Detta kan bland annat ske
genom omtolkningar och nya tillämpningar som eventuellt kan ge sedvänjorna en meningsfull innebörd för
minoriteterna. Den kristna julhögtiden i USA har t.ex.
givits en gruppspecifik innebörd hos de svarta afrikanerna i form av julfirandet Kwanzaa.
I en stat som Sydafrika, vilken har präglats av långvariga konflikter mellan befolkningsgrupperna, har den
vita befolkningens nationella symbolik uppfattats som
djupt problematisk för den svarta befolkningen. Symboliken står på många sätt för det vita förtrycket genom
historien och den påtagliga segregationen. I Sydafrika
har man under senare år försökt finna nya uppsättningar av symboler, eller omtolkat gamla symboler som inte
upplevts vara så stötande av den svarta befolkningen.
Vissa kompromisser, eller ”uppdelningar”, har emellertid
gjorts även inom detta område. Sydafrikas nya nationalhymn inleds t ex med den gamla ANC-kampsången
”Nkosi sikel’i Afrika” och nationalsångens andra del är
den gamla ”Die Stem van Suid Afrika”. Ett annat exempel
av ”uppdelningspolitik” på detta område är flaggans
utformning i statsbildningen Bosnien-Herzegovina där
den kroatiska och den muslimska befolkningens symboler samsas på en och samma flagga.
NATIONELLA SYMBOLER skall ju emellertid enligt
många uttrycka enighet eller samhällsgemenskap
på ett estetiskt slagkraftigt sätt och olika kompromissförslag kan då i flera fall upplevas som bristfälliga. Förslagen kan dock i den rådande situationen vara de mest
realistiska om grupperna inte har haft några mer långvariga konstruktiva möten med varandra.
Nyskapande. I mångkulturella miljöer där människor från olika grupper har haft få eller negativa erfarenheter av varandra stegras behovet av att skapa nya
gruppöverskridande institutioner och symboler. Medborgarna i sådana samhällen ställs ofta inför utmaningen att finna nya gemensamma referenspunkter genom
olika kollektiva projekt (som i en del fall också kan ha en
offentlig prägel). Minst lika viktigt och kanske till och
med viktigare är det också att det växer fram gruppöverskridande projekt och aktiviteter inom det civila
samhället. Många författare i dagens mångkulturalismpräglas av just ett slags nybyggaranda kan förhoppningsvis bidra till att olika grupper kan närma sig varandra.
A
LLA DESSA FYRA STRATEGIER kan sägas föreligga i
det som vi kan kalla för en rimlig mångkulturell
politik. strategierna är teoretiska idealtyper som går att
exemplifiera med olika exempel. Kontroverser kan dock
uppstå när det gäller strategiernas gränsdragningar i förhållande till varandra. Vissa grupper kan anse att ”bortskyfflingsstrategin” har haft en alltför dominerande roll
i det mångkulturella samhället. Flera religiösa minoriteter menar t ex att ett stort problem med dagens politik
är att livsetiska eller religiösa frågeställningar på många
sätt lyser med sin frånvaro i den offentliga politiken. En
del andra grupper tycker kanske att ”attitydförändringsstrategin” används på ett alltför lättvindigt sätt när
det faktiskt gäller frågor som det går att finna mer rimliga
kompromisser i. Det finns nämligen risker med att majoritetsbefolkningen använder sig av en ”attitydförändringsstrategi” (med hänvisningar till sin kulturs långvariga historia) för att peka på det orealistiska i att ändra
debatt är noga med att understryka
att den gamla traditionella etniska
nationalismen måste ersättas med en
s k civil medborgarnationalism. I en
sådan avetnifierad nationalism är deltagandet i olika associationer och mer
privata projekt en primär beståndsdel, liksom accepterandet av grundläggande mänskliga rättigheter.
Genom att alltfler medlemmar från
”Att på något sätt få
på vissa sedvänjor i samhället. Argument som pekar på det opraktiska
eller det orealistiska att ändra vissa
sedvänjor och symboler kan då lätt
missbrukas av de krafter som ställer
sig motvilliga till nya kulturella förändringar.
dessa att präglas av just
ett slags nybyggaranda
kan förhoppningsvis bidra
till att olika grupper kan Detta är några enstaka exempel på
vilka spänningsförhållanden som kan
uppstå mellan de olika ”mångkulturella strategierna”. Vad som dock är
närma sig varandra.”
olika grupper möts inom konkreta
projekt i det civila samhället växer också möjligheterna
att skapa mer offentliga och institutionella uttryck för
samhällsidentiteten.
Det finns flera exempel på olika folkgrupper som har
kommit samman och samarbetat på ett fruktbart sätt i
helt nya miljöer, t ex i form av gemensamma föreningar
och organisationer.
Vi kan exempelvis dra oss till minne många av de
konstruktiva möten som växte fram mellan de svenskar
och norrmän som emigrerade till USA under slutet av
1800-talet. Speciellt i urbana miljöer som Chicago och
New York samarbetade svenskar och norrmän på ett sätt
som knappast hade ägt rum om de hade stannat kvar i
sina hemländer under den aktuella tidsperioden. Det
nya stora projektet att finna sig tillrätta i den främmande
nordamerikanska miljön blev ett sammansvetsande kitt
mellan de båda folkgrupperna. Den stora utmaningen i
flera multietniska stater kan här sägas vara att skapa
gruppöverskridande ytor som kan mildra tidigare konflikter mellan olika grupper. Att på något sätt få dessa att
viktigt att understryka är att alla fyra strategier i någon
rimlig och balanserad blandning behövs i det mångkulturella samhället, att bara luta sig på en strategi – som
t ex många liberaler och konservativa gjort – är inte en
framkomlig väg. Men att människor kan vara djupt oense
om hur strategierna mer exakt skall utformas och förhålla sig till varandra. Vi får här följaktligen en förklaring
till varför oenigheten kan vara så stor när det gäller
utformningen av en s k mångkulturell politik i ett mångkulturellt samhälle. Det mångkulturella samhällets utmaning består således i att finna en så brett accepterad
balans som möjligt när det gäller praktiserandet av dessa
strategier.
En inte helt enkel uppgift. Men förhoppningsvis inte
omöjlig.
Hans Ingvar Roth (hans.ingvar.roth@multietn.uu.se) är
forskare vid Centrum för multietnisk forskning vid Uppsala universitet. Hans senaste bok är Den mångkulturella parken (Skolverket,
Liber Distribution, 1998).
EV’)
.._
Q)
en
Q)
4-‘
ro.._
4-‘
(/)
lSvensk Tidskrift 11999, nr 1 lIIJ

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner