Print Friendly

Hans Engman; Inflationen

Av Redaktionen | 31 december 1981


1981


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Debatt
H.\~S ENGMAN:
Inflationen
Jag har med intresse tagit del av professor Johan ~lyhrmans kommentar till min artikel om
inflallonens orsaker i Svensk Tidskrift nr 9/
1980. Det helt dominerande intrycket av denna
kommentar är att professor Johan Myhrman är
en nationalekonomisk traditionalist av den typ
som det svenska uationalekonomiska utbildnmgssystemet med la undantag regelmässigt
producerar. Det karaktäristiska for dessa traditionalister är att de söker forklaringar till foreteelser 1 verkligheten i sina läroböcker och inte
genom självständigt tänkande. J ag tror mig
veta all professor Johan Myhrman är medveten om att de stolta nationalekonomiska modellerna sedan länge inte kan användas for att
forklara skeendena i den ekonomiska verklighet
som omger oss. Denna (fOrmodade) medvetenhet till trots är professor Johan Myhrman ofOrmögcn till annat i sin kommentar än några
spndda synpunkter utgående från ett traditionellt – och enligt min mening irrelevant
nationalekonomiskt synsätt.
En av huvudpoängerna med min artikel
och for övrigt även den bokjag skrivit i samma
ämne: ”De multinationella och världsinflauunru”, Prisma 1979 – är ju att det erfordras
andra f<irklaringar till inflationsfenomemet än
de traditionella om det skall bli möjligt att
forstå det ekonomiska skeendet i vår omvärld.
Jag menar att min artikel och bok liksom for
öuigt den TCO-broschyr som TCO-styrelsen
beslöt ge ut fOr något år sedan – ”De fackliga
organisationerna och den internationella inflationen”; TCO 1979 – ger ett bättre underlag
fOr att forstå inflationsproblemet än de traditionella nationalekonomiska läroböckerna.
Den traditionella nationalekonomin gör sig
enligt min mening skyldig till ett verklighetsfjärmande teoretiserande bl a genom att betrakta nationerna som mer eller mindre självständiga enheter – dvs man har inte tagit hänsyn till den internationalisering av västländernas ekonomier som på ett genomgripande sätt
forändrat gruudvalarna fOr de nationella ekonomierna under efterkrigstiden – och vidare
genom att systematiskt bortse från maktpolitiska konsekvenser som är en integrerande del
av det privata näringslivets – och därvid framfor allt storbolagens/de multinationellas –
kontroll av ekonomin.
Johan Myhrman säger att man råkar in i
svårigheter om man som jag säger att ”inflationen beror på makten hos de multinationella” .
Detta skulle enligt Johan Myhrman betyda
” att de multinationella foretagens makt ökade
starkt 1969-70, minskade 1971-72, ökade
åter starkt 1973 for att sedan la uppleva raset
under 1975 och 1976.”
Kommentaren antyder att Johan Myhrman
inte forstått eller inte vill fOrstå det synsätt jag
tillämpar. För det fOrsta:Jag har aldrig hävdat
att de multinationellas agerande är den enda
inflationsforklaringen. Tvärtom har jag hävdat
att olika inflationsfaktorer är additiva. Vad jag
säger är att de multinationella har ansvar for
en huvuddel av inflationsökningen under det
senaste årtiondet. Under hela 70-talet har ju
OECDs inflation varit avsevärt högre per år än
under 60-talet och det beror inte på oljeprisstegringarna även om de inte saknar en
inflationshöjande inverkan. För det andra:
Varfor skulle de multinationellas makt ha
minskat 1971 -72 med min inflationsforklaring? Minskade priserna dessa år?
I själva verket var det ju bara inflationstakten – dvs prisernas ökning – som avtog. Med
min modell och ett mekaniskt betraktelsesätt
(som jag i och for sig menar är olämplgt när det
gäller maktanalys) skulle det – om jag hävdade (vilket jag inte gör) att de multinationellas
agerande fOrklarade all inflation – betyda att
de multinationellas makt ökade litet mindre
1971-72 än åren innan. När det gäller den
låga inflationstakten i Schweiz och Västtyskland så är det faktiska fOrhållandet att även
dessa länder !att uppleva en fOrhöjd inflationstakt. Det är ingen poäng i invändningen att
olika länder har olika inflationstakt. Jag hävdar
att olika inflationsfaktorer skall adderas for att
la ländernas inflation. Olika länder har olika
58
inflationsbenägenhet sammanhängande med
ländernas struktur, koncentrationsgrad, internationella utsatthet osv. Det är de senaste årtiondenas internationalisering – i vilken de
multinationella fåretagen och bankerna varit
instrumentella och kunnat på det internationella planet frigöra sig från de nationella ”tvångströjorna” – som förklarar den förhöjda inflationen i den västliga industrivärlden.
Mot eurodollarmarknaden som inflationshärd har Johan Myhrman inga andra argument än att något annat hävdas i en okänd
uppsats av någon Mc Kinnon och att det sedan
1973 råder ett flytande växelkurssystem. J ag
skall inte göra detta genmäle längre än nödvändigt. J ag nöjer mig därför att hänvisa till den
internationellt erkände internationella valutaexperten Robert Triflin vad gäller eurodollarmarknadens inflationistiska inverkan. Medvetenheten om den ökade internationella likviditetens inflationsinverkan kan återfinnas på de
mest skilda håll såsom t ex i en rapport från
Rockefellers Trilaterala kommission liksom i
olika rapporter från Internationella Valutafondens möten.
Hur nationerna kan ha ”initiativet” bara för
att det råder ett system med rörliga växelkurser
sedan några år verkar på mig förbryllande.
Enligt mitt sätt att se har övergången till rörliga växelkurser inneburit att regeringens makt
minskat genom att ytterligare en handlingsparameter ”överlämnats” åt marknadskrafterna dvs de internationella bolagens och bankernas dispositioner. En viktig effekt av övergången till rörliga växelkurser har varit att
kostnaderna för utrikeshandeln ökat avsevärt
vilket bl a manifesterats av mycket stora ökningar av personalstyrkorna på de privata bankernas arbitrageavdelningar.
Slutligen – är jag då monetarist eller ej?
Johan Myhrman anser att min uppfattning vad
gäller eurodollarmarknadens inflationseffekt
gör mig till monetarist. Jag har svårt att fOrstå
detta eftersom jag inte omfattar de föreställningar som monetarismen bygger på och av
vilkajag angav de viktigaste i min artikel. (För
den som är intresserad att närmare stude;·’l den
monetaristiska ståndpunkten finns en bra sammanfattning av James Tobin i ”The New
Economics One Decade Older” (1974) sid 58-
59).
Det förhåller sig ju ingalunda så att monetaristerna har monopol på uppfattningen att likviditet i övermått skapar inflation. Likviditetsutbudet spelar t ex en viktig roll i den keynesianska modellen och Keynes var så vittjag vet
ingen monetarist. Men om monetaristerna som
jag vill stärka de demokratiska institutionerna
och försvara statsmakten (offentliga sektorn)
mot de attacker den nu är utsatt får i en inter·
nationellt samordnad offensiv, om monetaristerna som jag vill begränsa de multinationella
företagens och bankernas ekonomiska och poli·
tiska makt, om monetaristerna som jag vill får·
svara och stärka fria och oberoende fackliga
organisationer, om monetaristerna som jag Yill
befrämja en aktiv ekonomisk politik för full
sysselsättning, om monetaristerna som jag vill
minska ländernas internationella beroende som
ett led i en politik med ovan angivna syften –
då är vi överens.
Jag avrundar detta mitt genmäle med några
ord av John Kenneth Galbraith som kanske
kan tiäna till vägledning för professor Johan
Myhrman i hans fortsatta värv som lärare får
nuvarande och kommande ekonomgenerationer. Min förhoppning är naturligtvis att detta citat kan bidra till en välbehövlig omorientering av Johan Myhrmans politiska och teoretiska synsätt. John Kenneth Galbraith i ”‘Nationalekonomin och samhällsintresset” (1974):
”Om de (nationalekonomerna) föredrar
ett bekvämt liv i familjens sköte och regelbundna arbetstider kan de fortsätta att tiäna
sitt uppehälle på mycket intressanta skenproblem. I stora frågor kommer de att ha
föga eller ingenting att säga som kan tjäna
till vägledning får den ekonomiska politiken
. . . Men ekonomerna kan också vidga sitt
system. De kan få det att innefatta de maktpositioner i alla dess olika former som de nu
bidrar till att dölja. I så fall kommer världens
problem att ingå i deras system. Deras tillvaro blir mindre passiv. Man kan vänta en
59
aggressiv reaktion från dem vars maktställning nu avslöjas och analyseras .. .
Professor Johan i\1ylzrmans svar på Hans Engmans
debattinlägg kommer att inforas i nästa nummer.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner