Print Friendly

Hans Bergström; Språkspelens journalistik

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HANS BERGSTRÖM:
Språkspelens journalistik
l årets valrörelse lyckades medierna bättre än i de tre närmast
föregående vad beträffar kunskapsbildningen hos väljarna,
konstaterar Hans Bergström.
Viktiga sakfrågor har systematiskt tagits fram och medierna
har behållit kritisk distans till det
stora partiets kampanjuppläggning.
En självkritisk diskussion om
mediernas roll och journalisternas djup pågår. Mats Svegfors
är en av dem som bidragit mest
till den skärpning som ägt rum,
inte minst med boken ”Desinformation i små steg”.
Fil dr Hans Bergström är ledarskribent i Dagens Nyheter.
J
ag sitter och skriver detta under valdagens eftermiddag, några timmar
innan vallokalerna stängs. Hur upplysande har valrörelsen varit? Det kan
vara klokt att svara på frågan nu, innan jag
vet utgången. Sedan kommer attacker
mot medierna från de besvikna, vilka de
än är, och vrider föreställningen om vad
som hände. Det oväntade dyker också
upp på dagordningen, och kastar nytt ljus
över vad som var strunt och vad som underskattades i valjournalistiken.
Med dagens tillgängliga kunskap kan
jag inte finna annat än att medierna den
här gången har gjort en betydligt bättre
valrörelse än 1982, 1985 och 1988. Medierna har på två sätt hjälpt kunskapsbildningen hos väljarna, bättre än tidigare:
1. De har betydligt mer systematiskt tagit
fram viktiga sakfrågor för den kommande
mandatperioden, även andra än de som
partier funnit tacksamma i kampanjen eller journalisterna själva haft som favoritämnen. Pensionsfrågan, åldringsvården,
arbetsskadeförsäkringens explosion och
ekonomins tillstånd är några exempel.
2. De har behållit kritisk distans till det
stora partiets kampanjuppläggning. Ett
huvudexempel är frågan om ”marknadshyror”, som socialdemokraterna hämningslöst skrämde med sista valveckan,
sedan regeringsfrågan kapsejsat (affischerna om att Sverige behöver ”en stark
regering” bar inte, eftersom en s-regering
stödd av Gahrton och Werner inte uppfattades som stark). Under vilket som helst
av de tidigare valen hade televisionens reportrar omedelbart hängt på s-propagandan, och visat skrämda pensionärer i
Stockholms innerstad som skulle komma
att kastas ut på gatan av de moderna hunnerhövdingarna Bildt och Westerberg.
Icke så den här gången. Ekot och Aktuellt
redde nyanserat ut sakläget, förklarade
för lyssnarna att det troligen skulle bli
hyreshöjningar de närmaste åren oavsett
regering, att alla måste begränsa bostadssubventionerna, och att lägesfaktorn
framöver kunde väntas få större tyngd,
även av rättviseskäL Rapport gjorde samtidigt utförliga reportage i angelägnare
ämnen: åldringsvården och hur arbetsskadeförsäkringen betalar ut miljardbelopp till folk vars problem har föga samband med arbetsskador.
Affischerna om att Sverige behöver
”en stark regering” bar inte, eftersom en s-regering stödd av Gahrton
och Werner inte uppfattades som
stark.
Alla insiktsfulla personer är bekymrade över vart den merliestyrda politiken för
samhällsdebatten. Går det att få fram annat än det allra ytligaste, det som kan bildsättas och reduceras till frågan ”vem vinner och vem förlorar?”. Kommer därmed
fördelningspolitikerna alltid att segra över
dem som ägnar sig åt svåra processfel,
såsom förutsättningarna för produktivitet, entreprenörskap och dynamik?
Självkritisk diskussion
1988 års valrörelse ger visst hopp. En
självkritisk professionell diskussion om
mediernas roll och journalisternas djup
tycks inte meningslös. Den har haft verkan. Efter 1988 år jättedebacle-då den
samlade nyhetsjournalistiken under valrörelsen lyckades undgå allt väsentligt för
483
de kommande tre åren – följde en skärpning 1991. Inte heller journalister vill trots
allt framstå som dumhuven efter varje val.
Mats Svegfors är en av dem som bidragit mest till denna skärpning. Hans bok
”Desinformation i små steg” (Näringslivets mediainstitut) har vad som krävs för
att nå fram till yrkesverksamma och blivande journalister. Den är skriven av en
yrkesman. Den förklarar lugnt och analyserande, i stället för att ta heder och ära av
individer. Den exemplifierar, så att de
journalistiska valsituationerna blir tydliga.
Svegfors ger sig på det svåraste men
just därför viktigaste, nämligen hur även
subtila val av ord, ansatser, beteckningar
och förklaringar får stora följder. Den
öppne och medvetne propagandisten går
lätt att se. Likaså hörs den lika okunnige
som självsäkre dilettanten. Tomma tunnor skramlar.
Det subtila vilseledandet
Det subtila vilseledandet är det svåra.
Som Svegfors konstaterar: Ӏven den
mest vilseledande framställning kan vara
sann”. Den kan innehålla i sig sanna uppgifter och beskrivningar, men likväl ge en
helt snedvriden bild av sammanhang och
orsaker. När till det subtila i orden läggs
det övertygande i bilden har tittaren svårt
att skydda sig. En reporter kan visa bilder
från Washington, uttrycka fakta om vad
som händer, ha Vita Huset förtroendeingivande i bakgrunden (markerande att
han är på plats och därmed kan bedöma
vad som sker) men likväl fullständigt vilseleda TV-publiken. Den har då heller
inte stor möjlighet att korrigera med sin
egen erfarenhet som när barnomsorg och
484
andra vardagsfrågor hemmavid behandlas.
Mats Svegfors tar hjälp av språkfilosofen Ludwig Wittgenstein för att komma åt
”de vardagliga, rutinmässiga glidningarna”. Han utgår från den äldre Wittgensteins uppgörelse med den yngre. Ord är
inte enkla avbildningar av verkligheten.
De formar kategorierna för vårt tänkande
om verkligheten, och vårt sätt att insortera nya intryck. De ingår vidare i sammanhang, i komplicerade språkspel.
En berättares val av perspektiv, beteckningar, aspekter, förklaringsdjup, emotioner och valörer har innebörder – liksom
urvalet av fakta och sättet att bygga upp
en berättelse. Olika denotationer – faktiska beteckningar och beskrivningar –
ger skilda konnotationer, tolkningar av
det vidare sammanhanget.
”Högeralliansen”, sa Carlsson och till
en början även medierna. ”Ny start för
Sverige”, sa Bildt och Westerberg och mot
slutet av valrörelsen även medierna. ”Pensionsfrågan”, talade socialdemokraterna
om i valrörelsen. Liberaler och moderater
tog upp ”fondfrågan”.
Glidningar i nyhetsspråket
Mats Svegfors visar hur det sker ständiga
glidningar i nyhetsspråket; många små
förskjutningar i samma riktning gör en
dramatisk skillnad i den uppfattning som
förmedlas om helheten. Det material
Svegfors främst går igenom är nyhetsrapporteringen från Kuwaitkriget, men analysen är generellt tillämpbar.
Tesen är inte att det existerar en objektivt sann beskrivning som medierna vrider sig bort ifrån, utan att det råder omedvetenhet på redaktionerna om språkspeIeos karaktär. ”Vi ägnar oss åt språkets
formella regler, men inte åt dess reella.”
Brist på kritisk uppmärksamhet
Nog kan vi se exempel på medveten journalistisk användning av språkets möjligheter, för att främja en tes under troskyldigt och därför effektivt sken av neutralitet. Men ett större problem är bristen på
kritisk uppmärksamhet. Den gör medierna vidöppna för stegvis språklig påverkan
När till det subtila i orden läggs det
övertygande i bilden har tittaren
svårt att skydda sig.
från starka, medvetna aktörer. Den gör
också redaktionerna oskyddade för den
snedvridning som ligger i nyhetstänkandets impulser (dramatik, negativism, personcentrering, bilden på bekostnad av
processen etc) samt i journalistkårens
sammansättning (medelklass i storstäder,
med stark överrepresentation för vänstern och de gröna och förkärlek för reproduktionens värderingar framom produktionens).
Mats Svegfors bok borde nå alla tittare,
så att de lärde sig hur lätt det är att manipulera verkligheten även i statstelevisionen (undersökningar visar att svenskarna
alltjämt har en naiv tilltro till televisionens
objektivitet). Om detta är orealistiskt så är
det i vart fall möjligt att göra den till obligatorisk läsning, med åtföljande praktiska
övningar, i all journalistutbildning, även
kurser för garvade journalister.
Förklaringsdjup
En särskild fråga, som Svegfors lätt berör,
återstår dock. Den handlar om förklaringsdjup. Hur många svenskar har genom årets valrörelse fått klart för sig vad
som nu är den avgörande restriktionen
Svenskarna har alltjämt en naiv tilltro till televisionens objektivitet.
för varje regering i Sverige: att hela vårt
välstånd hänger på ett antal internationella svenska företag, som har produktionsanläggningar i många länder och som
ständigt prövar om villkoren är sådana att
marginell produktion och investeringar
skall förläggas till Sverige eller någon annanstans.
485
De kan inte låsas in med valutareglering och liknande. De måste ha rationella
skäl att arbeta och investera i ett Sverige
med stora naturliga handikapp i form av
lång väg till underleverantörer och kunder.
Det förblir ett ofantligt demokratiskt
och medialt problem, av central betydelse
för hela vår framtid, att så mycket av de
fundamentala realiteterna skyms för
medborgarna. Såväl politiker som medier
tenderar anse dem för komplicerade att
förklara, om de ens själva har förstått
dem. Detta är inget bra tillstånd, där det
viktigaste anses vara för svårt för folket.
Det föder ständigt nya besvikelser, när
politiken inte visar sig kunna leverera vad
väljarna förespeglades och de får mest ytliga förklaringar varför.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner