Print Friendly

Hans Bergström; 1990 ett strategiskt år i amerikansk partipolitik

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HANS BERGSTRÖM:
1990 ett strategiskt år
i amerikansk partipolitik
Republikanerna har trots presidentposten svårt att genomföra
konkreta förändringar i USA på
grund av en motsträvig och
maktmedveten kongress med
demokratisk majoritet i såväl senat som representanthus.
Republikanernas hopp om
maktskifte i kongressen står
dels till den nya valdistriktsindelningen 1991 och dels till att folkmängden ökar mest i ”Reaganland” – de södra och västra delarna av USA. Partiet strävar
också systematiskt efter att bryta demokraternas totala dominans bland de svarta.
Att följa bostadsministerns
Jack Kemp försök att komma
tillrätta med problemen med de
svarta gettona kan bli lika intressant som att lyssna på George
Bush de närmaste åren.
Hans Bergström är fil dr i statskunskap och ledarskribent på
DN. Han vistades en månad i
Washington våren 1989 för att
studera presidentskiftet i USA.
B
egränsa regeringens exklusiva
handlingsutrymme! Skapa starkare motvikter till den exekutiva
makten! Öka riksdagens självständighet i
förhållande till regeringsmakten, t ex genom separata val av parlament och statsminister!
Så lyder några konservativa och nyliberala trumpetstötar i den aktuella svenska
författningsdebatten (se t ex förslaget till
ny grundlag från projektet ”Den nya välfärden”).
Företrädare för samma ideriktningar i
USA har för närvarande rakt motsatt
budskap: Öka presidentens handlingsutrymme! Minska blockeringarna av den
exekutiva makten! Stoppa det politiska
dubbelkommando som följer av en egenmäktig kongress! Titlarna på två färska
böcker från ledande konservativa och nyliberala think-tanks är talande: ”The Imperial Congress” (Heritage Foundation),
”The Fettered Presidency” (American
Enterprise Institute).
En näraliggande förklaring till den diametrala skillnaden är förstås att Sverige
och USA befinner sig på varsin extrempunkt och att de önskvärda reformriktningarna därför blir olika. I Sverige gör
kombinationen av parlamentarism och
stark partisammanhållning samt avsaknaden av författningsdomstol att folkets
makt alltför lätt och totalt överlämnas till
regeringen. I USA medför seperationen
av statsmakter i förening med fragmenteringen i kongressen och administrationen
samt olika partier i Vita Huset och i
kongressmajoritet att det blir alltför svårt
att regera. Alltså behöver exekutivens
handlingsmöjligheter begränsas i Sverige
och vidgas i USA.
Något ligger det väl i detta, men det
finns också en annan och för det fortsatta
svenska liberala tänkandet viktig orsak till
skillnaden i reforminriktning. Republikanerna har som bekant fått väljarnas stöd i
det ideologiskt mest tydliga valet i USA,
det av president. Men de har funnit hur
oerhört svårt det är att omvandla väljarnas mandat till konkreta förändringar när
man hela tiden måste kämpa med en motsträvig och maktmedveten kongress, utöver alla de andra tunga tröghetskrafterna
som möter den som vill genomföra stora
systemförändringar.
Republikanerna får ungefär hälften
av rösterna i valen till kongressen
men vinner ändå bara 40 %av platserna.
Säg att moderaterna och folkpartiet
med en gemensam kandidat skulle lyckas
vinna ett direktval av statsminister, men
att riksdagen samtidigt hade makt att
blockera praktiskt taget allt och rymde en
majoritet av vpk, s, miljöpartiet och centern. Hur mycket av den liberala reforminriktning som fått väljarnas stöd skulle gå
att genomdriva? Skulle det fortfarande
vara ett angeläget liberalt krav att begränsa handlingsutrymmet för regeringsmakten?
Såväl det amerikanska som det tänkta
svenska exemplet visar att man inte kan
bortse från den faktiska situation ett land
befinner sig i. Ett system som blockerar
politisk maktutövning gynnar inte självklart en liberal syn på individens och fria
sammanslutningars autonomi. När ett
land har gått för långt i regleringsriktning
krävs det tvärtom att en regering kan
handla för att genomdriva stora föränd- 273
ringar. Vem tror att planhushållningen på
bostadsområdet eller monopolen för
sjukvård och barnomsorg någonsin skulle
kunna avskaffas om en minoritet på en
tredjedel i riksdagen hade konstitutionell
rätt att inlägga veto?
De liberala krafter som vill införa mer
och mer av blockeringar i det politiska
systemet (utöver grundläggande fri- och
rättighetsskydd) underförstår att det är
socialisterna som hela tiden har reforminitiativet, att politiska förändringar alltid
går ut på att minska individens och familjernas handlingssfärer. De undervärderar
också skillnader i historiska faser. Den
stora uppgiften nu är inte att skydda en
begränsad rättsstat från socialistisk omvandling utan att omvandla en gigantisk
social- och planstat i liberal riktning. Det
är socialisterna som nu står för den institutionella konservatismen och som har
mest att tjäna på ytterligare tröghetskrafter i systemet.
Det är motsvarigheten till denna erfarenhet i USA som har gjort att de ”konservativa” (i europeisk mening ofta liberala, i vart fall i de ekonomiska huvudfrågorna) nu arbetar hårt för att stärka
den exekutiva makten. Vägarna är två: att
minska kongressens makt i förhållande
till presidentens och att förse presidenten
med en starkare politisk bas i kongressen.
Den ena vägen för in på konstitutionella
förändringar, den andra på strategier för
att vinna val.
Kongressens ”micromanagement”
I den första delen gick president Bush till
direkt attack inför kongressen själv, i sitt
stora budgettal den 9 februari 1989. Han
angrep kongressens oförmåga att komma
274
fram till ett samlat budgetbeslut i tid, föreslog tvåårsbeslut om budgeten och en
starkare ställning för presidenten i budgetfrågor genom vetorätt även i fråga om
enskilda anslag och omvänt ett tvång för
kongressen att rösta om sparförslag från
presidenten (inte som nu kunna döda
dem redan i utskottet). Tyvärr minskade
presidenten tyngden i sin berättigade kritik av kongressens budgethantering genom att samtidigt själv lägga fram ett budgetförslag som i centrala avseenden byggde på falska antaganden och en flykt från
obehagliga men nödvändiga val.
Bush angrep också tendensen till
”rnicromanagement” från kongressen.
Denna benägenhet är särskilt tydlig på
försvarsområdet. Hela 24 utskott och 40
underutskott i kongressen behandlar försvarsbudgeten. Följden har blivit en total fragmentering i dess hantering och att
ett eldorado öppnats för den snävaste intressepolitik. Ett enda exempel: kongressmän från stater med stor kolbrytning har
lyckats driva igenom beslut som tvingar
försvaret att i förment beredskapssyfte
köpa och lagra kol för nu motsvarande 12
års förbrukning samt att även i Europa
använda amerikanskt kol.
Förr fanns några få mäktiga utskott och
utskottsordförande i den amerikanska
kongressen, på gott och på ont. Nu har bå-
de utskotten och den gamla auktoriteten
från de seniora utskottsordförandena
brutits upp. Idag finns 140 underkommitteer i representanthuset och 85 i senaten,
tävlande om att lägga sig i så mycket som
möjligt. Alla staberna i kongressen – för
senatorer och kongressmän, för utskott
och underutskott, för utredningstjänst
och budgetkontor m m – omfattar totalt
över 31 000 personer. ”What they do is
run the executive branch”, klagade presidentens personlige rådgivare C Boyden
Gray i höstas.
Bush har redan haft en viss framgång så
till vida att demokraternas ledarskikt i
kongressen nu medverkat till att strama
upp budgetprocessen för att inte ytterligare försämra kongressens rykte som institution. För första gången på många år
var man klar med en budgetresolution i
den tid som lagen anger, 15 april.
Republikanernas strategi är att dels
skaffa sig en större makt över dragningen av valdistrikten, dels politiskt utmana det massiva stödet för
demokraterna bland främst afroamerikanerna.
Partibas för presidenten
Bushs och republikanernas stora ambition är dock att kunna införa något mer av
praktisk parlamentarism i det amerikanska statsstyret, genom att förse presidenten med en fungerande partibas i kongressen. Detta rymmer i sin tur två led:
fler republikaner och ett något så när
sammanhållet parti. Det senare villkoret
är redan hyggligt uppfyllt. Partisammanhållningen har stärkts på senare år, i båda
partierna. National Journal (den isärklass
bästa källan för bevakning av amerikansk
politik) redovisade i nr 4, 1989, hur senatorer och kongressmän röstat 1988. Tidskriften kommer fram till att 177 demokrater i representanthuset kan betecknas
som ”liberaler” (i amerikansk mening)
men endast en republikan. Omvänt kan
154 republikaner betecknas som ”konservativa” och 25 demokrater. Övriga fördelar sig på kategorierna ”populister” och
”libertarianer”. Särskilt i representanthuset, men alltmer även i senaten, är partierna numera ideologiskt ganska homogena. I synnerhet gäller det för republikanerna.
Men republikanerna måste bli fler för
att en republikansk president, som Bush,
ska få lättare att driva igenom sin politik.
Demokraterna har som bekant majoritet i
såväl senaten som representanthuset,
(med 259 mot 174 i representanthuset
och 55-45 i senaten). Inte mer än tillfåJ]jgt lyckades Reagan dra med sig en republikansk majoritet i senaten. Den stora
demokratiska övervikten i representanthuset orkade han aldrig mer än nagga i
kanten. Den avskräcker i sig goda kandidater att ställa upp för republikanerna.
Till det bidrar också vetskapen att det är
mycket svårt att som utmanare slå en redan sittande kongressman. 1988 års val
illustrerar detta förhållande, nästan övertydligt. 406 ledamöter av representanthuset ställde upp för omval, de allra flesta
demokrater. 402 blev omvalda, 98,5 procent. ”The U S House of Representatives
is rapidly replacing the Soviet Union as
the paradigm of an institution which has
the shell, but none of the substance, of democracy”, skriver två av bidragsgivarna
till ”The Imperial Congress”.
Hur kommer det sig att demokraterna
kan hålla denna stadiga majoritet i representanthuset, trots att väljarna lika stadigt
väljer en republikansk president? Det
finns politiska orsaker, som att en hel del
väljare skiljer mellan det nationella ansvar de begär av en president och den mer
lokala intressebevakning de förväntar sig
av sin kongressman. Många av de demokrater som kom in i kongressen på 70-
275
talets Watergatevåg har också byggt upp
en egen lokal identitet och valorganisation, som ofta är ganska självständig i förhållande till partiet (en superintressant
analys av denna grupp av demokrater,
”The Class of 74″ finns i marsnumret
1989 av tidskriften The Atlantic, skriven
av William Schneider).
Men det finns också starka förklaringar
av institutionell karaktär. En har att göra
med de fördelar som en sittande kongressman har ifråga om stabshjälp, distriktsorganisation betald av staten och
kampanjbidrag. Den andra stora institutionella förklaringen är distriktsindelningen. Republikanerna får faktiskt ungefär hälften av rösterna även i valen till
kongressen men vinner ändå bara 40 procent av platserna. Det hänger samman
med hur väljarna bor och hur distriktsgränserna har dragits. Eftersom demokraterna har behärskat huvuddelen av
delstatsförsamlingarna har de också haft
makten över besluten om valdistrikten.
Dessa tas nämligen av delstatslegislaturerna, om än med vetorätt för guvernörerna.
Gränserna kan dras så att demokraterna får maximal utdelning, ”garrymandering”. Ett exempel från den nuvarande
kongressen är Kalifornien. När valdistrikten skulle justeras efter förra folkräkningen 1980 behärskade demokraterna både
delstatslegislaturen och ämbetet som
guvernör. Redan genom sättet att dra
gränserna lyckades de skaffa sig fem extra
ledamöter av representanthuset i Washington och har i dag en övervikt på 27-18
gentemot republikanerna, detta i en delstat som gett både Reagan och Bush majoritet.
r
276
Nya valdistrikt 1991
Det republikanska partiets strategi är att
dels skaffa sig en större makt över dragningen av valdistrikten, dels politiskt utmana det massiva stödet för demokraterna bland vissa minoritetsgrupper, främst
afroamerikanerna. I båda delarna pågår
nu en högintressant och viktig politisk
kamp om makten över 90-talets amerikanska politik.
1991 är det nämligen dags att göra nya
valdistrikt i många delstater, som en konsekvens av 1990 års folkräkning (de stora
folkräkningarna sker med tio års mellanrum). Republikanerna ser här sin stora
chans att göra något åt demokraternas annars permanenta övertag i den federala
kongressen.
Republikanerna gynnas av att de stora
folkökningarna sker i ”Reaganland”, alltså i Amerikas södra och västra delar. Enligt de preliminära bedömningarna kommer 1990 års folkräkning att resultera i en
av de största regionala maktförskjutningarna någonsin i amerikansk politik. Uppskattningar våren 1989 tyder på att 18
mandat i representanthuset kan komma
att flyttas till staterna i syd och väst, fr o m
valet 1992. Kalifornien är den stora vinnaren, med troligen fem nya platser. Texas
ökar med fyra, Florida med tre o s v. Förlorare är främst New York (minus tre
platser), Pennsylvania (minus tre), Illinois
(minus två), Michigan (minus två) och
Ohio (minus två).
Redan det förhållandet att många stater berörs ger republikanerna en chans att
få en rättvisare dragning av valdistrikten
än under 80-talet. 22 delstater av 50 har
numera republikanska guvernörer, däribland de tre stora vinnarna efter folkräkningen: Kalifornien, Florida och Texas.
Partiet har sedan flera år satsat huvuddelen av sin organisatoriska och ekonomiska kraft på att vinna guvernörsval och
delstatsval, med medvetet sikte just på
makten över 1991 års beslut om valdistrikten.
Chanserna är stora, men också riskerna. Ett problem för republikanerna är att
de sittande guvernörerna i Kalifornien
och Texas inte ställer upp för omval. I en
annan viktig stat, Illinois, har republikanen James R Thompson Jr- den populä-
re ”Big Jim”, vars farmor utvandrade från
Varberg i början av 1900-talet – ännu
inte bestämt sig för om han ska ställa upp
för en femte regeringsperiod. Det är för
maktförhållandet viktigt också hur man
kymper valdistrikt, inte bara hur man
drar dem i de expanderande delstaterna.
I sex delstater – Kalifornien, Florida,
Illinois, Iowa, Texas och Wisconsin – har
republikanerna guvernören, medan demokraterna behärskar båda kamrarna i
legislaturen. Om demokraterna skulle
erövra även guvernörskapet får de därmed total kontroll över dragningen av valdistrikten 1991.
Mycket står alltså på spel och republikanerna är ytterligt väl förberedda inför
1990 års guvernörs- och delstatsval, som
starkt påverkar maktförhållandet i hela
nationen för tiden fram till år 2000. I
spetsen för det republikanska partiet står
nu den bevisat skicklige och skrupulöse
kampanjmakaren Lee Atwater (en amerikansk Sten Andersson).
Följ Jack Kemp
Den andra delen av republikanernas strategi har med politiskt innehåll att göra.
Man strävar systematiskt efter att bryta
demokraternas totala dominans bland de
svarta. I södern har i dag republikanerna
en övervikt på 60/40 bland de vita väljarna, medan demokraterna håller en majoritet på 95/ 5 bland de svarta! Redan om
republikanerna lyckades nå 20 procent av
de svarta rösterna, utan att tappa sitt vita
övertag, skulle det få dramatiska valeffekter, konstaterar valforskaren, professor
Clyde Wilkox under vårt samtal på
Georgetown University i Washington.
I södern har i dag republikanerna
en övervikt på 60/40 bland de vita
väljarna, medan demokraterna håller en majoritet på 95/5 bland de
svarta.
George Bush har med sin nya sociala
ton- ”A kinder and gentler nation”- sitt
hårda antidrogprogram och sina starka
markeringar om en bättre skola gjort ett
helt annat intryck bland de svarta väljarna
än sin föregångare. Han har också agerat
mycket medvetet i sitt symboliska handlande, som att systematiskt träffa svarta
ledare och mycket kraftfullt uttala sig mot
”bigotteri” och fördomar. Opinionsundersökningar visar att Bush har fått
starkt genomslag bland svarta väljare, i
vart fall för sitt personliga agerande som
president.
Ideologiskt mer intressant är dock den
roll som Jack Kemp har fått- eller tagit
sig – i förhållande till de svarta och andra
minoritetsgrupper. Kemp är ju den konservativa och nyliberala ideologiska huvudfiguren bland republikanerna (starkt
konservativ inom utrikespolitiken, nyliberal inom den ekonomiska politiken, men
närmast liberal i sina sociala värderingar)
277
och en av dem som kämpade med Bush
om presidentkandidaturen. Till de flestas
överraskning utsåg Bush honom till bostadsminster. Många har gissat att det var
för att bli av med en potentiell ideologisk
kritiker. Att handha bostadsfrågan, med
särskild inriktning på storstadseländet, är
inte tacksammare i USA än i Sverige.
Men Kemp har startat starkare än nå-
gon annan minister i Bushs administration. Utöver personlig energi har han
också den stora fördelen att veta vad han
vill ideologiskt. Han har det Bush själv
saknar mer än något annat: ideologisk
övertygelse, riktning och drive. Och
Kemps övertygelser är just ide- och sakpräglade, inte grundade på den snäva intressepolitik som man annars kan misstänka även hos många republikanska politiker.
Dessutom har han den personliga fördelen att fullkomligt självklart och naturligt röra sig bland svarta, efter att under
en lång karriär som stjärna i amerikansk
forboll ha haft svarta som närmaste medspelare och vänner.
Kemp har startat med att genast besöka de svartas storstadsgetton, sitta ner
med invånarna och deras företrädare.
Även utpräglade demokrater som den avgående borgmästaren i Atlanta, Andrew
Young, har uttalat sig oförbehållsamt berömmande om Jack Kemps sätt att ta sig
an sin nya uppgift. ”Aldrig någonsin har
en administration visat sådant konkret
och praktiskt intresse för de svartas storstadsproblem”.
Att visa intresse är en sak, att kunna
motsvara förväntrungar en annan och betydligt svårare. Men det som ger Kemp en
chans är att han har även en saklig strategi. Den går ut på att i stället för myndig- 278
hetsprogram bygga på de boendes egen
styrka och självförvaltning: skapa bostadsrätter i stället för hyreshus, bygga
”enterprise zones” med hjälp av skatterabatter och andra stimulanser. Bland traditionella demokrater i USA väcker det
här ett motstånd som för en svensk ter sig
svårbegripligt. ”Svappavaaramodellen”
skulle en svensk socialdemokrat mycket
väl kunna sätta som beteckning på en del
av det Kemp vill göra.
Den store idegivaren är Stuart M Butler, ansvarig för Domestic Policy Studies
vid Heritage Foundation i Washington (se
t ex hans bok ”Enterprise zones” 1981).
Verkligheten är förstås svår, Butlers
och Kemps modell förutsätter framförallt
att det kommer fram driftiga ledare och
entreprenörer bland de svarta. Mot detta
finns åtminstone två stora hot: drogerna
samt utflyttningen av svart medelklass
(växande i välstånd under Reaganåren,
samtidigt frustrerad över förfallet i sina
omgivningar).
Men den psykologiska grunden för en
ny inriktning av politiken finns där. De
svartas misstro mot myndighetsprogram
och socialarbetarpaternalism förenas
med Kemps tilltro till entreprenörskap
och självförvaltning. Och en benhård inställning till brott och till droger har starkast förankring bland majoriteten svarta,
ty det är de som drabbas hårdast av brott
och moraliskt förfall.
Om bara samhällsekonomin i stort ger
goda ramvillkor på 90-talet (arbetslösheten minskar kraftigt som problem i
USA också genom befolkningsförändringarna) kan Kemp komma att nå tillräckligt stora framgångar för att bryta de
traditionella intressegruppsdemokrater
nas problemformuleringsprivilegium bland
de svarta. I så fall ges en betydligt stabilare
grund för en politisk förändring än den
som skulle bygga på välvilliga ord från
Bush.
Att följa Jack Kemp de närmaste åren
kan bli lika intressant som att lyssna på
George Bush.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism