Print Friendly

Hannes H. Gissurarson; Bra stängsel skapar goda grannar, också i havet

Av Redaktionen | 31 december 2003


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Bra stängsel skapar gode:
l av Hannes H. Gissurarson
Privat äganderätt är inte bara moraliskt rätt utan också viktig för ett effektivt
resursutnyttjande. Det visar till exempel den isländska fiskepolitiken.
P
RIVAT ÄGANDERÄTT TILL naturresurser innebär att ägaren har rätt att hindra andra från
att utnyttja resursen ifråga. Det är en rätt som
kan göras gällande gentemot andra människor.
Hur kan det komma sig att enskilda människor kan
ha en sådan rätt? Och varför? För John Locke var privat
äganderätt naturlig på så sätt att den växte fram innan
stater bildades- med själva syftet att skydda privat egendom.
Även om Gud hade givit jorden och det som fanns på
jorden till hela mänskligheten kunde enskilda individer
tillägna sig egendom om det fanns ”tillräcklig och lika
bra egendom kvar till andra”. Robert Nozick hävdade
däremot att andra inte skulle få försättas i ett sämre läge
blir att alla – eller åtminstone de flesta – kommer i ett
bättre läge, Men hur är det med till synes odelbar egendom som radiofrekvenser, betesmarker i bergen och fiskevatten ute i haven? Hur kan människor etablera äganderätt till dem? Och varför?
FISKEVATTEN
Det fria fisket i havet är inte effektivt. Man kan lätt visa
att – allt annat lika – alltför många fartyg skulle fiska
vid den bästa av två fiskeplatser. Det beror på den fria
tillgången: de två vattnen är icke-exkluderande resurser.
Det finns inget pris som avspeglar deras respektive rikedom på fisk och som därigenom styr individer till den
mest effektiva resursanvändningen i förhållande till ekonomiska möjligheter på land. Fiskarna betraktar båda
genom att en individ tillägnade sig
viss egendom. ”Fiskerinäringens
fiskeplasterna som fria tillgångar. I
stället borde hyra tas ut för fiskeplatserna precis som hyra tas ut för
ett stycke mark. Fiskerinäringen
skulle då växa, fiskeflottan utökas
med nya båtar ända tills inga mera
vinster kan göras från fisket. En
metod skulle kunna vara avgifter,
för tillträde till fiskeplatserna, som
avspeglar den olika stora tillgången
i de två vattnen. Avgiften skulle vara
Människor har inte nödvändigtvis gjort sig förtjänta av det de
äger, oavsett om det är individuella egenskaper och förmågor eller
världslig egendom, men de har rätt
till sin egendom antingen för att de
inte försatt andra i ett sämre läge
genom att tillägna sig egendom
eller också för att egendomen överbristande effektivitet
beror på den
fria tillgången till
fiskeplasterna.”
förts till dem utan att andras rättigheter kränkts- till
exempel genom att de köpt, fått eller ärvt den.
David Hume hävdade att naturen var njugg och
människor var själviska. Fred och välstånd säkerställdes
genom beteenderegler, de viktigaste handlade om ägande och frivilliga överföringar. Med andra ord: bra stängsel skapade goda grannar.
Privat ägande växte fram ur bristsituationer. När brist
på en vara uppstår, på grund av ny teknologi eller för
att konsumenternas preferenser förändrats, reduceras
de skadliga effekterna till ett minimum genom att äganderätt etableras i varan. Teorin om privat äganderätt är
övertygande och kraftfull när den tillämpas på delbara
varor som mark och boskap. Mark kan inhägnas, boskap
kan märkas. Ägaren bevakar sin egendom och resultatet
IIJ lSvensk Tidskrift t2oo3, nr 1 l
högre vid den rikare fiskeplatsen än vid den mindre fiskrika. Då har äganderätten till de två fiskeplatserna definierats så att staten är ägare, inte enskilda fiskeriföretag
även om de senare mot avgift skulle bruka dem. Då
begränsas tillgången och på det sättet förvandlas fiskeplatserna till exkluderande resurser.
Det är rätt att fiskerinäringens bristande effektivitet
beror på den fria tillgången till fiskeplasterna, men
analysen har brister. För det första förutsätter olika
tillträdesavgifter till olika fiskeplatser både större kunskap om dessa områden än staten kan förväntas ha
och dessutom omfattande bevakning. För det andra
saknas tydliga garantier för att politiken kan leverera
de institutionella ordningar som krävs.
slutligen är fisk en knapp resurs med starka incitagrannar – också i havet
ment att snabbt ta upp den innan någon annan hinnerdet finns incitament att överinvestera i fiskerinäringen.
Fiskarna orsakar på så sätt kostnader för varandra. Externa effekter skapas. Fiskarna borde i stället finna regler
för att gemensamt begränsa dessa kostnader eller åtminstone reducera dem till en miniminivå, försöka ”internalisera de externa effekterna”. Det är syftet med privat
äganderätt. I stället för att staten bestämmer att fiskeplatserna är offentlig egendom och tar betalt för användandet bör man låta fiskarna inmuta och äga fiskeplatser och därigenom exkludera andra från användandet
av dem.
De kan då kompensera sig för de inkomster de
tidigare gått miste om genom överinvesteringar. I själva
verket borde fastställarrdet av privata äganderätter till
fiskeplatserna vara relativt enkelt, givet premissen att det
finns tydligt identifierbara fiskeplatser.
Men att skapa äganderätt till fiskeplatser reser flera
problem. Ett är att enskilda fiskeplatser kan sträcka sig
över enorma havsytor – alldeles för stora för att något
enskilt fiskeriföretag ska kunna muta in dem. Ett annat
att en del arter (exempelvis sillen i Nordatlanten och
tonfisk i Stilla Havet) inte håller sig i ett enskilt identifierbart fiskeområde.
KUSTFISKE
I Danmark fångar man ål i ryssjor som läggs ut i havet,
nära kusten. Traditionellt hade ägarna till bondgårdarna vid kusten exklusiv rätt att lägga ut ålryssjor. Ofta
använde de sig inte själva av denna rätt utan arrenderade ut den till professionella ålfiskare. På 1920- och det
tidiga 30-talet krävde ålfiskarna att böndernas traditionella rätt att lägga ut ryssjor avskaffades. Ändringen skulle innebära en övergång från begränsad till fri tillgång.
Det var en illusion att tro att ålfiskarna skulle få det
bättre genom fri tillgång. I stället för att använda en del
av sina inkomster för att betala arrende till kustbönderna
behövde de använda motsvarande summor för utrustning och större investeringar i övrigt. Dessutom skulle
staten tvingas kompensera bönderna för deras förlorade
rätt. Tyvärr lyssnade inte den danska staten på varningarna.
Det var bättre att kustbönderna fick intäkter från
ålfisket än att ingen fick det, som blev följden när böndernas rätt avskaffades. En rimlig åtgärd hade varit att
göra det enklare för ålfiskarna att köpa rätten av bönderna permanent i stället för att bara arrendera den
under en säsong i taget. Det skulle ha gynnat båda
parter eftersom rätten att fiska ål sannolikt var värd mer
för ålfiskarna än för bönderna som bara drog nytta av
den extra inkomst rätten medförde.
Det finns några typer av fiskeverksamhet som är
territoriella till sin natur vilket gör privat äganderätt
enkel att upprätthålla. Förutom den danska ålen är räkhummer- och musselindustrierna på Island andra sådana exempel. Produkterna fångas nära kusten, i lokala lätt
identifierbara områden- för det mesta ganska små. Det
finns inga skäl mot att sådana områden är privat ägda.
Kostnader för inhägnad (eller övervakning) är låga och
produkterna är fullkomligt delbara. Bönderna längs den
isländska kusten har traditionellt exklusiv rätt att skörda
längs stranden (sådant som ägg och ejderdun, vrakgods
och valar) och drygt 100meter ut i havet. Bönder vid
sjöarna har motsvarande rätt: varje enskild
bonde vid en sjö har en exklusiv rätt att Q
fiska i sjön och 110meter ut om sjön är så
stor att någon del blir över. Denna del
tillhör bönderna längs sjön gemensamt (och
utgör gemensam egendom snarare än en
allmänning). Det man fann längs stran- oden – egg, ejderdun, vrakgods och
någon enstaka val- var viktigt när Island
var fattigt och befolkningen försörjde
sig på jordbruk före slutet av 1800- ( )
talet.
RADIOSÄNDNINGAR
o
o
Kommersiella radiosändningar i USA
oär ett bra exempel på hur privata äganderätter utvecklas som en reaktion på de
skadliga effekterna av att en bristsituation
uppstår. Det fanns en gräns för hur många
radiostationer som kunde verka i samma
område. En station måste begränsa sig till
ett visst område och sända på en viss
frekvens för att inte störa sändningar
från andra stationer i närheten.
Men numera regleras sändningarna
av staten. En station får sig tilldelat en sändningslicens som inte kan överlåtas och som gäller ett visst område och en speciell frekvens.
många länder hade staten åtminstone till nyligen till och
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 1 llEJ
0::
UJ
‘UJ
med monopol på sändningarna. Men i USA uppstod
faktiskt privata äganderätter. 1920-23 utfärdade den
federala staten licenser till radiostationer. När efterfrågan
blev för stor höll staten inne med ytterligare licenser.
1923 beslutade en domstol att den inte hade rätt att göra
det eftersom det inte fanns någon i lagen reglerad standard att bedöma konkurrerande ansökningar efter. Kvar
stod rätten att besluta om individuella stationers plats, tid
och frekvens för att minimera störningar. Under 1923-26
fortsatte i praktiken ransoneringen av radiolicenser.
Eftersom radiostationerna behöll sina licenser när de
såldes fanns det ett pris på licenser, eller frekvenser, som
indirekt reflekterades i priset på radiostationen. Men
1926 beslutade en domstol att den federala regeringen
saknade rätt att definiera individuDe stora radiostationerna stödde lagen eftersom
licenserna fördelades till dem som redan hade. De hade
lobbat för att nykomlingar skulle nekas licenser och för att
sändningsbandet inte skulle utökas vilket var tekniskt
möjligt. Radiolagen var resultatet av en allians mellan de
stora radiostationerna, som ville begränsa tillträde till
radioområdet mera än väl fungerande marknadskrafter
skulle åstadkomma, och politiker som ville skaffa sig
kontroll över det nya mediet. Det första vi lär av detta är
att det fanns en lösning på problemet med störningar av
radiosändningar; privata äganderätter som var exkluderande, delbara, överföringsbara och permanenta.
Några ekonomer noterade senare hur ineffektiv den
amerikanska regleringen av sändningar var och pläderade för en fri marknad för sändellarätter till radiosändningar, som ”Privata äganderätter kan ningslicenser genom att de auktionerades ut. Men detta hade inte
behövts om lagstiftningen hade fått
utvecklas i den riktning den var på
väg hösten 1926. En andra lärdom
är att det inte räcker att studera hur
aktörerna på marknaden beter sig
de licenser som hittills utfärdats.
Detta skapade fri tillgång till en fÖrsvaras med politiska OCh
resurs som det var brist på och
resultatet blev kaos. En dom hös- SOCiala argument såväl SOm
ten 1926 formulerade en tänkbar
lösning. ekonomiska.”
Radiostationen WGN hade sänt
på en viss frekvens över Chicago och skaffat sig trogna
lyssnare. När en annan station började sända på en näraliggande frekvens gick WGN till domstol. WGN hävdade
att det var nödvändigt med ett visst avstånd mellan
frekvenserna för stationer som befann sig nära varandra och att nykomlingen skadade en lagligen förvärvad
affärsegendom- den goodwill som var förknippad med
WGN:s etablerade frekvens. Domstolen beslöt på
sedvanerättsliga principer att radiostationer som köpts
och sålts med det underförstådda villkoret att de skulle
få behålla sina licenser och eftersom de hade etablerat
goodwill bland lyssnarna hade exklusiv rätt att använda
frekvenserna de sände på.
Vad domstolen de facto beslutade var att privat
äganderätt etablerades på radioområdet genom principen
om först till kvarn. Sändningsrätter höll på att etableras
som privata äganderätter. Men då ingrep kongressen och
antog en lag som gjorde radioområdet till offentlig egendom och som gav staten rätt att utfärda sändningslicenser
som inte kunde överlåtas.
Det sades också att ”Uncle Sam bör inte bara övervaka detta ‘nya område’, han bör också se till så att ingen
använder det som inte lovar att uppföra sig väl.”
under givna tekniska begräsningar
– man kan inte bortse från politikens roll i processen.
BETESMARKER
Island upptäcktes av nordiska vikingar på 800-talet
och de första bosättarna kom huvudsakligen från Norge
874-930.
Landet är visserligen stort men bara delar är beboeliga, oftast trånga dalgångar med floder som rinner ner
mot kusten. Dalarna är omgivna av höglänta områden,
hedlandskap och berg som ofta täcks av glaciärer. Nybyggarna upptäckte snart att landet lämpade sig bättre för
boskapsuppfödning än för odling. Fårhjordar kunde beta
obevakade i bergen under sommaren eftersom det inte
fanns några vilda djur (utom rävar) som hotade dem.
Varje nybyggare gjorde anspråk på en bit mark i en dal
för sig egen och sin familjs och sitt hushålls räkning.
Men de flesta betesmarkerna i bergen tillhörde de s å
kallade ”hreppur”, det vill säga dalböndernas bygemenskap. ”Hreppur” övervakade inte bara betesmarkerna
utan tog också in skatt, försäkrade mot förlust av boskap
eller hus och tog hand om de fattiga.
Eftersom exkluderingskostnaderna hade blivit
förhållandevis höga för alla enskilda jordlotter medan
1111Svensk Tidskrift l2ooJ, nr 1 j
de blev mycket lägre för vidsträckta gemensamma områden
var det ingen som gjorde anspråk på att äga bergsmarkerna privat som marken i dalarna. Individuella jordlotter behövde vara stora eftersom vegetationen var
utspridd och känslig för klimatändringar vilket gjorde
att betesförhållandena ändrades från ett år till ett annat.
Övervakningskostnaderna skulle ha blivit höga. Kostnader för inhägnader i den oländiga terrängen skulle ha
blivit oerhörda men naturen åstadkom ofta på egen hand
inhägnader med hjälp av floder, sjöar, branta berg, ödemarker och glaciärer. Men de sträckte sig över mycket
stora ytor. Det fanns stordriftsfördelar med att byn
gemensamt drev upp fåren i bergen under försommaren och sedan ner dem igen under hösten. Även om
Jet djur fastställts fick varje bonde en kvot som byggde
på värdet av hans gård. Den som överskred si n kvot
tvingades betala straffavgift för varje får. Den var dubbelt så hög som hyran för betesmarken för en utomstående. Systemet förefaller ha fungerat och fyllt sin
funktion, som var att begränsa utnyttjandet till en optimal nivå.
LAXFISKE
Nybyggarna på Island upptäckte snart att ungefär 80 av
floderna som rann ner från bergen genom dalarna och ut
i havet var rika på lax. Laxen tillbringar sina första år i
floden och rör sig sedan ut i havet där den stannar ett
par år för att sedan återvända för att leka. Trots att laxbergsmarkerna inte var en kollektiv
nyttighet i egentlig mening så var
det gemensamma användandet av
”Man kan inte bortse från
dem ekonomiskt. politikens roll i processen.”
floder utgör typiska kollektiva, icke
delbara, tillgångar dröjde det till
1800-talet innan en bristsituation
uppstod. Det isländska laxfisket
regleras huvudsakligen av traditio-Men vilken markyta var mest
ekonomisk att bruka? Hur skulle de bönder som använde
en speciell bergsmark kunna upprätthålla sina individuella äganderätter till fåren? Och hur skulle bönderna
bära sig åt för att undvika att markerna betades ut?
Hreppur blev den enklaste enheten för att bruka bergsmarkerna eftersom den redan existerade och oftast hade
naturliga gränser. En hreppurs yta var vanligtvis en dalgång omgiven av berg. Transaktionskostnaderna i en
hreppur var låga eftersom man kände varandra, samhället var stabilt och en människas goda rykte värderades högt. Svaret på den andra frågan är att det var
enkelt att etablera och tillämpa privat äganderätt till
får. Man märkte dem helt enkelt i örat med sitt bomärke. För det tredje undvek bönderna att markerna betades ut genom ett system av individuella betesrätter.
Varje bonde hade incitament att driva upp fler får i bergen än vad som var optimalt eftersom han trodde att
han ensam skulle dra nytta av att ha flera får som betade däruppe men kostnaderna delade han med alla de
andra bönderna. För att undvika sådant snyltande hade
ledarna i varje hreppur skyldighet att ta reda på hur
många får som maximalt kunde beta på ett stycke mark
utan att hjordens genomsnittsvikt påverkades. Den
gamla isländska lagboken som gällde till 1280 säger:
”Låt dem ta reda på vilket antal som enligt deras
bedömning inte leder till fetare får om antalet minskas
utan också fyller betesmarken.” När väl det totala antaner och lagar från 1800-talet. Det är över huvud taget
inte tillåtet att fiska lax i havet. När det gäller sötvattensfisket har traditionellt de strandägande bönderna
ägt fiskerätterna. För varje flod måste bönderna bilda en
fiskeförening. Fiskesäsongen sträcker sig från senare
delen av maj till slutet av september. Det är tillåtet att
fiska 12 timmar, mellan gryning och skymning, men alltid förbjudet till 7 på morgonen. Endast handredskap
är tillåtna. En tumregel om en fisk per dag och spö
används för att bestämma det totala antalet tillåtna spön
per flod. Restriktioner av tillåtna agn förekommer i några
floder.
Fiskerätterna arrenderas vanligen ut av fiskeföreningarna till metsällskap. Metsällskapen å sin sida hyr
ut metspön per dag till individer och företag. Det leder
till att genomsnittsvärdet på varje fisk är minst tio gånger högre än priset på fiskmarknaden. Numera är sötvattensfisket av lax en värdefull tillgång. Varje säsong fångas cirka 35 000 laxar och det totala värdet på en säsongs
fiskearrenden beräknas till 30 miljoner dollar. Inget tyder
på att floderna blir utfiskade. Många metsällskap har
förbättrat beståndet genom att sätta ut laxyngel.
Fiskerätten i de isländska floderna kan ses som de
strandägande böndernas privata egendom. Men de uppvisar en del särdrag. De är visserligen exkluderande och
permanenta men de är inte delbara eller fullt ut möjliga att
överföra. En bonde får inte sälja sin gårds fiskerätt trots att
lSvensk Tidskrift l 2oo3, nr l lm
Torsken smakar
bättre än den
ser ut.
fiskeföreningen han är medlem i vanligen arrenderar ut
fisket under säsongen. Rätten kan alltså bara överföras
under fiskesäsongen men inte för alltid. Detta är tveklöst
ett uttryck för en politisk ambition att bibehålla traditionellt jordbruk i de isländska dalarna. Men fiskerätterna
inskränks genom regleringar av vilka redskap som är
tillåtna, antalet spön etc. Om målsättningen vore att fånga
lax tilllägsta kostnad borde man sannolikt använda nät i
flodmynningen i stället för att fiska med spö.
Men marknaden för fiskerätter, spön som hyrs ut per
dag, är inte en marknad för lax utan för naturupplevelser. Kvoterna i floderna är ”fångstansträngningskvoter”,
definierade i termer av tillåten utrustning, fisketid och
fiskesäsong och ibland också tillåtet agn. Det är ett
välkänt faktum att fångstansträngningskvoter när det
gäller fiske är mindre effektiva än fångstkvoter eftersom
kvotinnehavaren inte har tillräckliga incitament att minska sina kostnader- han tenderar att försöka maximera
resultatet. Men här råkar man reglera precis det människor är ute efter: att få tillbringa en dag med att försöka
fånga lax med spö.
ISLÄNDSKT HAVSFISKE
Det isländska havsfisket delas i tre typer. Viktigast är
djupvattensfisket- torsk, kolja, kungsfisk och andra arter
-som utövas i väl definierade djuphavsområden. Fisket
av sill och lodda, som rör sig över stora ytor i Nordatlanten, ut och in i isländskt territorialvatten är den andra
IZJjSvensk Tidskrift l2oo3, nr 1 j
typen. slutligen finns räk-, hummer- och musselfisket
som är kustnära, lokalt. Detta ökade i betydelse när sillen, till följd av utfiskning, i stort sett försvann i mitten
av 1960-talet. Fiskarna hade därför stor förståelse för att
något måste göras när rapporter i mitten av 70-talet varnade för att också torskbeståndet riskerade försvinna.
Sedan Island 1975 utvidgat territorialvattnet fick staten
stöd av näringen för att hushålla med torsken. 1975, efter
ett moratorium, återupptogs sillfisket med ett maximerat uttag. Varje fartyg (de hade alla ungefär samma kapacitet) fick samma individuella kvot av detta uttag. 1979
gjordes kvoterna överföringsbara. För djuphavsfisket
fanns 77-83 ett system med fångstansträngningskvoter
med ett högsta antal fiskedagar. Det fungerade inte. För
att inte spräcka taket för uttaget av fisk fick man- drastiskt- minska antalet fiskedagar. 1983 beslutades att i
stället införa fångstkvoter. Eftersom fiskarna i fjordarna på västra Island, som ligger närmast de rikaste fiskevattnen, trodde att de gynnades av fångstansträngningskvoter gjorde de hårt motstånd. Resultatet blev en
kompromiss och i flera år hade man ett blandat system.
Men 1991 infördes ett heltäckande system med individuella transfereringsbara kvoter i allt kommersiellt fiske.
Ett högsta tillåtet uttag fastställs för varje art. De
individuella kvoterna fördelades första gången med
hänsyn till fartygens fångsthistoria under de tre åren före
1984, men sedan de blivit överföringsbara har mer än
80 procent av dem bytt innehavare.
De individuella kvoterna är egentligen icke-territoriella rätter att ta upp fisk. Anledningen till att de är icketerritoriella är att åtminstone sill- och loddfisket måste
röra sig över stora områden. Och även om det finns väl
definierade områden för djuphavsfiske så varierar områ-
denas kvalitet vilket gör att fiskefartygen vill ha möjlighet att flytta sig från ett område till ett annat. Det är
egentligen bara för räkor, hummer och musslor som
territoriella fiskerätter kunde ha utvecklats, men det
ansågs bättre att integrera allt inom samma system.
De individuella kvoterna uppvisar de flesta av den
privata äganderättens karakteristika: de är exkluderande,
delbara, överföringsbara och permanenta. Systemet har
fungerat mycket bättre än andra försök att kontrollera
fisket runt om i världen. Eftersom ett enskilt fiskeriföretag har rätt att fånga en viss andel av en speciell
fiskart har det både incitament att minimera kostnaderna
för att få upp andelen och intresse av lönsamhet på längre
sikt. Sedan 1991 har den isländska fiskerinäringen
konsekvent förespråkat försiktigt låga fångstnivåer.
Men systemet är långt ifrån perfekt. En brist ligger i
fiskerättens natur. Rätten formulekostnader som tidigare spreds ut i höga fångstkostnader
nu är mer synliga och bärs av kvotinnehavarna, alltså av
dem som äger fiskefartygen. Fiskeindustrin har långsamt
förändrats. När kvoter överförs köper de som vill stanna
ut dem som vill sluta fiska. De flesta ekonomer menar
att det är precis det som behövs: överinvesteringar, en
ständigt expanderande fiskeflotta som jagar en minskande mängd fisk har ersatts av att somliga lämnar
branschen- ett minskat antal fartyg fångar friskare fisk.
Men när systemet med individuella kvoter introducerades 1983 och lång tid därefter fanns det ekonomer som
föreslog att nödvändiga nedskärningar skulle tvingas
fram genom att staten auktionerade ut kvoter i stället
för att fördela dem efter fartygens fångsthistoria. Liknande argument kan anföras mot detta förslag som mot
iden om avgifter för tillträde till individuella fiskeriområden. Problemet är de ömsesidigt skadliga effekterna
av fiskares ekonomiska aktiviteter i avsaknad av ordentligt definierade fiskerätter. Man kan göra en jämförelse
med de externa effekterna i radioindustrin, som vi
diskuterade ovan. I det fallet är de externa effekterna
ras i ett visst antal ton per säsong.
Men om mycket av fångsten är av
låg kvalitet har fiskaren incitament
att kasta den. På Island är detta
tydliga. De består av störningar när
”En dåre och hans tillgångar någon sänder i ens närhet- både
skiljs fort från varandra.”
geografisk närhet och på en frekvens i närheten. Men det verkar
naturligt att förbättra reglerna på
dock inget stort problem och den teoretiska lösningen är
att utfärda olika kvoter för exemplar av samma art men
olika kvalitet och att göra det lätt att transferera kvoterna (det sista är faktiskt fallet på Island). Andra brister
kan elimineras genom enkla förändringar i den nuvarande lagstiftningen. För det första fastställs vanligen
taket för fångsten på biologiska grunder för att maximera fångsten- inte vinsten. Det vore önskvärt om fiskerinäringen kunde sköta detta själv utan politisk
inblandning. För det andra är en del mindre båtar fortfarande utanför systemet. För det tredje finns det restriktioner på överförandet av kvoter, som till exempel en
gräns för hur många ett enskilt företag får äga. Kvoterna
är också bundna till fartyg och kan bara överföras
mellan fartyg. För det fjärde – och detta är den största
bristen- har det funnits ett motstånd mot att erkänna de
individuella kvoterna som privat äganderätt. Man får
exempelvis inte använda dem som säkerhet för lån även
om bankerna kringgår detta genom att skriva in i
lånehandlingen att ägaren inte kan överföra fartygets
kvoter utan bankens tillstånd.
De individuella kvoternas osäkra legala status är det
största kvarvarande problemet i det isländska systemet.
KVOTAUKTION?
Lagstiftarna har inte utvecklat kvoterna till privata
äganderätter för att det finns ett utbrett motstånd mot att
ett sådant sätt att fiskarna kunde internalisera de externa
effekterna och inte hamnade i samma situation, eller en
sämre situation, som tidigare.
Man kan diskutera detta från en annan utgångspunkt.
Nazieks uppfattning om rättvis ursprunglig anskaffning
förutsatte att det avsedda förvärvet inte försatte andra i
ett sämre läge. Det är uppenbart att några kommer att
hamna i ett bättre läge och att ingen kommer att hamna
i ett sämre läge genom att de individuella kvoternas
ursprungliga allokering till fiskebåtarna görs på grundval av båtarnas fångsthistoria. Det som sedan skulle
hända – och som de facto hände på Island- är att kvoterna med tiden skulle transfereras från dem som ville
lämna fiskerinäringen till dem som ville fortsätta. Båda
grupperna skulle hamna i ett bättre läge, både de som
sålde sina kvoter och de som köpte kvoter och stannade
kvar i fiskeribranschen. Även staten och allmänheten
skulle hamna i ett bättre läge eftersom man skulle uppnå
ett effektivare utnyttjande av en knapp resurs – andra
skulle vinna på att överflödigt kapital frigjordes från
fiskerinäringen. Men om de individuella kvoterna hade
allokerats genom en auktion där oförmåga att betala det
begärda priset hade lett till den önskade reduktionen av
fiskeflottan så hade det varit ett orättvist ursprungligt
anskaffande (av staten) i Nazieks mening. I det fallet
skulle staten ha hamnat i ett bättre läge, de som hade
råd att köpa kvoterna skulle befinna sig i ungefär samma
…….
o
m ,
m
;;o
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 1 l~~
situation som tidigare, men de skulle betala staten för
kvoterna i stället för att som tidigare investera i överkapacitet. De som inte hade råd att köpa kvoter skulle
däremot hamna i ett betydligt sämre läge eftersom de
skulle tvingas lämna fiskerinäringen och utan kompensation förlora både fysiskt kapital och humankapital som
de hade byggt upp under många år och som var nära
förbundet med fiskerinäringen. Politiskt var det naturligtvis så att valet stod mellan att köpa ut fiskarna eller
att tvinga bort dem. Att göra den första fördelningen på
grund av den historiska fångsten gjorde de nödvändiga
anpassningarna enklare och smidigare och därför gick
processen lättare. Inkomsterna som så småningom växte
fram – egentligen jordräntan! –
trafiken skulle allokeras fel mellan de två vägarna -lastbilar skulle välja den bättre vägen och på det sättet orsaka stopp i trafiken. Nyttan av den bättre vägens högre
kvalitet skulle skingras i form av trafikstockningar. För att
rätta till situationen föreslog Pigou avgifter för tillträde till
vägen. Staten borde ta ut tull för användandet av den
smala vägen och tullen skulle avspegla vägens högre
värde. Men han hade förbisett en annan tänkbar lösning.
Om den bättre vägen var privatägd skulle dess ägare ta
ut ett lämpligt pris för användandet av vägen. Pigou
plockade i all tysthet bort exemplet från senare utgåvor av
sina verk.
Men bilden av staten som auktionsutropare, som
genom tullar och skatter ser till att
kunde användas för att köpa och
sälja kvoter och för att förenkla förändringen. Det är sant att andra –
de som saknade fångsthistoria –
utestängdes. Men den möjlighet
som nykomlingarna utestängdes
från var den värdelösa möjligheten
att delta i en tävling för att driva
”Egendom gör det
alla bristvaror får ett korrekt pris i
stället för att överlåta detta till
marknaden, med väl definierade
privata äganderätter, kan ha funnits
i bakhuvudet på de isländska
ekonomer som ville att staten
skulle sälja de individuella fiskemöjligt för människor att
planera framtiden.”
ner vinsterna till ingenting genom för omfattande fiske.
ICKE-EXKLUDERANDE RESURSER
Privata äganderätter är fortfarande tämligen kontroversiella, inte minst bland politiska filosofer. Rawls ansåg
inte ens att människor hade äganderätt till personliga
tillgångar, som talang och förmåga, och den inkomst eller
hyra som dessa tillgångar kunde generera genom fritt
utbyte på marknaden. Rawls huvudsakliga argument mot
att individer hade rätt till den inkomst som deras personliga tillgångar genererade liknade argumenten mot
markägare som inkasserade hyra för mark: den ursprungliga fördelningen av mark var moraliskt godtycklig. Det
var som argument mot sådana teorier som Nozick utvecklade sin rättviseteori: människor kan vara berättigade till
egendom om de har tillägnat sig egendomen på ett sätt
som inte gjort att andra hamnat i ett sämre läge. Men i
detta sammanhang kan två historier som berättas av ekonomer som är skeptiska till ”den obegränsade marknaden” vara lärorika. De bygger båda på samma analys som
den om de två fiskeplatserna med olika kvalitet. Den brittiske ekonomen Pigou berättade om två vägar av olika
kvalitet som går mellan samma städer. Den ena vägen
var smal och bra, den andra bred och dålig. Han visade att
IIISvensk Tidskrift l2oo3, nr 1 l
kvoterna på auktion.
Paul Samuelson beskriver två olika bördiga jordlotter. Båda jordlotterna används som gemensam egendom
av de sex invånarna i en by. Den bättre jordlotten skulle
överutnyttjas och nettoresultatet för samhället blir lägre
utan hyra som återspeglar jordlotternas produktivitet.
Men om hyran inkasserades av en ”hyresvärd” och inte
av bygemenskapen (som sedan skulle ha fördelat
hyran bland invånarna) skulle lönerna i byn sjunka.
Samuelssons slutsats var att Marx hade haft rätt om att
inhägnader av allmänningar faktiskt kunde försämra
arbetsvillkoren även om kapitalisterna vann på det och
samhällets nettoresultat ökade. Men Samuelsons analys
visar inte att en privatisering av de två jordlotterna skulle
försätta byborna i ett sämre läge. Om de två jordlotterna
delades upp i sex lika värdefulla bitar och sedan fördelades mellan de individuella byborna och inte till människor utanför byn (t ex staten) så skulle byborna vinna
och nettoresultatet för samhället skulle öka.
Det skulle innebära en ursprunglig allokering enligt
principen om först till kvarn, snarlik den av radiofrekvenser som amerikanska domstolar drev fram på 20-
talet, tills de stoppades av kongressen 1927. Den skulle
också likna den fördelning av fiskekvoter på Island som
grundades på tidigare fångst. Ett system med hyror som
betalas till bygemenskapen med en mekanism för omfördelning till invånarna var onödigt. Det är dessutom föga
troligt att den potentiella hyran skulle vara densamma
oavsett om marken ägdes gemensamt eller privat. Privat
ägande skulle skapa mycket starkare incitament för att
söka efter nya och mer lönsamma användningsområden.
PRIVATA ÄGANDERÄTTER
Privata äganderätter är tillämpliga, och faktiskt har tillämpats, på många områden utanför de traditionella –
mark, boskap och andra synliga och påtagliga varor. Det
fanns inga tekniska hinder för ett system med privata
äganderätter till radiofrekvenser och sådana rätter hade
snabbt uppstått när den amerikanska kongressen gick in
och stoppade processen. Inte heller fanns det några tekniska hinder för privat äganderätt till vissa resurser längs
kusterna, exempelvis rätten att lägga ut ålryssjor i Danmark, även om de danska lagstiftarna avskaffade rätten
och därigenom införde problemet med fri och öppen tillgång till ålfiske. När resursen är så riklig att ingen enskild
ägare kan hantera den på ett ekonomiskt sätt – som de
isländska bergsbetesmarkerna, laxfloderna och fiskeplatserna – kan individuell rätt kombineras med gemensam
förvaltning av resurserna. Exemplen illustrerar äganderätter som uppstår som svar på bristsituationer och externaliteter och som möjliggör för deltagarna i de aktuella
ekonomiska aktiviteterna att internalisera dessa externaliteter. Exemplen visar också tydligt att den privata äganderättens framväxt som ett sätt att internalisera externaliteter har två sidor. Den ena är efterfrågesidan som har
beskrivits utförligt i den omfattande litteraturen om det
ekonomiska behovet av och fördelarna med privata äganderätter. Men vi har också utbudssidan. Det måste finnas
politiskt stöd för lämplig lagstiftning, eller åtminstone för
att lagstiftaren inte ska ingripa, när en situation med
öppen tillgång förändras till en situation där individer
innehar exkluderande rätter. I USA förklarades radiospektrat vara offentlig egendom 1972. I Danmark avskaffades böndernas exkluderande rätt till ålfiske som ett resultat av påtryckningar från ålfiskarna. På Island finns det
fortfarande stort motstånd mot att de individuella fiskkvoterna erkänns som fullt ut privata äganderätter.
Privata äganderätter kan försvaras med politiska och
sociala argument såväl som ekonomiska. Genom att göra
det möjligt för människor att internalisera externaliteter,
eller reducera ekonomiska aktiviteters skadliga effekter
till en acceptabel miniminivå, skapar de bättre allmänna villkor för fred i samhället. Med andra ord åstadkommer de spontan samordning av ekonomiska aktiviteter- inidividers ömsesidiga anpassning- vilket är ett
av de tydligaste kännetecknen för ett civiliserat samhälle. Privata äganderätter styr också in aggressiva impulser
i kanaler som är acceptabla och faktiskt gynnar andra.
Man har noterat att människan sällan har en så oskyldig
syssla som när hon tjänar pengar och det är bättre att
en människa tyranniserar sitt bankkonto än sina medmänniskor. Överföringen av naturresurser till individer
skapar en större ansvarskänsla. Resurserna är så att säga
i individernas vård och om individerna visar sig använda resurserna på ett ineffektivt sätt kommer de förr eller
senare att förlora dem: en dåre och hans tillgångar skiljs
fort från varandra.
Egendom gör det möjligt för människor att planera
framtiden, att ha ett längre perspektiv. Varför riskerar
fåren på Island inte att utrotas som elefanterna i Afrika? Skillnaden är att fåren ägs. Någon är ansvarig för
dem, märker dem och inhägnar dem. Ett av de största
problemen i Ryssland är att det aldrig funnits någon tradition av privata äganderätter till naturresurser, inte ens
före kommunisttiden. Mycket kapital i de underutvecklade länderna är ”osynligt”, det kan inte registreras eller
transfereras. Förädling av kapitalet medför inte alltid
fördelar för ägaren och därför växer det inte i samma
takt som i mera utvecklade länder. Det är riktigt att i ett
samhälle med privata äganderätter kommer några människor att vara mycket rikare än andra. Dock nämns sällan de (säkert oavsiktliga) fördelarna med rika människor. De minskar kostnaderna för den fria marknadens
experimentella processer genom att konsumera varor
som är mycket dyra i början och som blir mycket billigare
längre fram i processen. Bilen var en sådan vara, TV:n,
videobandspelaren, mobiltelsefonen och pc:n också.
Människor som är ekonomiskt oberoende bjuder motstånd mot sådant tyranni som kan utövas av småaktiga
myndighetspersoner. De har tid och resurser att slåss,
att driva rättssaker och driva frågor i media. Det är också
mer än sannolikt att en grupp på 100 000 kapitalister
kommer att satsa mera riskkapital än 10 investmentfonder som kontrolleras av människor som är politiskt
utnämnda. Rika människor ger visserligen upphov till
en del avundsjuka men i en stark och dynamisk ekonomi med stor social rörlighet ger sådana människor också
upphov till hopp och uppmuntran. Och allra viktigast:
det som förklarar kreativiteten och i slutändan den förbättrade levnadsstandarden i kapitalistiska länder är
människors förmåga att experimentera med, att göra
innovationer med, att kombinera och dela, köpa och
sälja sin egendom.
Hannes H. Gissurarson (hannesgi@hi.is) är professor vid Islands universitet i Reykjavik.
ÖVERSÄTTNING: CECILIA BRINCK
Artikeln bygger på ett föredrag vid seminariet
Rätten att äga- välståndets fundament, ordnat av
Gösta Bohmans fond för idedebatt.
lSvensk Tidskrift !2oo3, nr 1l~~

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism