Print Friendly

Hänger Sverige med i universitetsglobaliseringen?

Av Patrick Krassén | 28 augusti 2015

Allt fler länder öppnar upp för nya aktörer inom universitetssektorn, och antalet utländska filialcampus runtom i världen växer stadigt. Sverige borde kunna lära av denna trend, både vad gäller reformer för sänkta trösklar för etablering, och öppenhet för utländska aktörer, skriver Patrick Krassén.

xiamen_malaysia_topper

Kinesiska Xiamen University öppnade nyligen ett campus i Malaysia. Limkokwing University från Malaysia har i sin tur ett filialcampus i Botswana. Ett tiotal brittiska universitet har filialer i Förenade Arabemiraten, och indiska Amity University har sedan flera år en filial i London.

De nyss nämnda är bara några exempel på hur universitet har blivit gränsöverskridande. Under det senaste dryga decenniet har antalet internationella filialcampus ökat kraftigt, och i dag finns det omkring 200 stycken i världen. Nya öppnar kontinuerligt, i nya länder – och vissa får stänga. Det är en dynamisk och växande marknad, på stadigt uppåtgående. Det som har skett är att globaliseringen har nått även till universitetssektorn.

Hänger Sverige med i denna utveckling? Föga, tyvärr. Sverige har förvisso ett starkt universitetssystem, internationellt sett, och flera högt rankade lärosäten – men inga tecken har synts på nya och utländska aktörer, trots att Sverige i övrigt är ett öppet land vad gäller handel och utländska företagsetableringar.

Tre faktorer är centrala för att ett land ska vara attraktivt för etableringar av nya universitetsfilialer.

Den första är en inbjudande attityd; att man gör det tydligt för omvärlden att intresse finns, genom tillgänglighet till mark, legala och institutionella möjligheter, och positiv grundinställning från regering och myndigheter.

Den andra är att det finns en öppenhet överlag för nya aktörer inom högre utbildning, och en öppenhet för ett visst mått av dynamik i den sektorn.

Den tredje är att det finns flexibilitet i systemet vad gäller finansiering, tillsyn, dimensionering, autonomi med mera för att möjliggöra olika typer av aktörer.

Sverige har som nämnt ett universitetssystem som internationellt sett ger relativ god bang for the buck, vilket till exempel den jämförelse mellan 50 länders universitetssystem som görs av nätverket Universitas 21 har visat. Sektorn är dock i allt väsentligt statligt styrd, och tröskeln för nya aktörer att ta sig in i högskolesektorn är höga, både vad gäller finansiering, regleringar och tillståndsgivning.

I Storbritannien har David Camerons regeringar tagit flera steg mot att öppna upp universitetssektorn för nya aktörer, även privata. Den ansvarige ministern David Willetts talade under förra mandatperioden om ett ”level playing field”, med lika regler för privata och offentliga aktörer, nya och redan etablerade. Reformer i den riktningen har påbörjats, men inte hunnit hela vägen än.

Riktningen är dock tydlig, och vad gäller utländska filialetableringar har länder som Sydkorea, Mauritius, Singapore, Sydafrika och Malaysia de senaste åren tagit medvetna och konkreta steg för att öppna upp för fler sådana etableringar. Man ser att utländska filialcampus kan leda till innovation, mångfald och nya möjligheter för landets högskolesektor.

I Sverige har några få försök gjorts av enskilda aktörer att etablera nya högskoleutbildningar. Ett par utländska utbildningsanordnare, med inriktning på vissa särskilda examina, har sökt tillstånd att bedriva utbildning på högskolenivå, men fått avslag. Initiativ har tagits till en ny, fristående lärarutbildning, under namnet Johan Skyttes högskola, men även där har regelverket hittills utgjort ett för stort hinder.

Så som det är naturligt att etablerade utländska företag tillverkar och säljer produkter och tjänster i Sverige, borde det inte vara orimligt att utländska universitet har filialer i Sverige. Det borde inte heller vara omöjligt att tänka sig att fler privata aktörer skulle kunna bedriva högskoleutbildningar. Tvärtom skulle det gynna mångfald, internationalisering och inflöde av nya impulser till de befintliga lärosätena.

Vilka regelverk som skulle vara tillämpliga, och hur finansiering skulle ske, skulle sannolikt skilja sig åt beroende på huvudmannens hemvist – men för att komma ett första steg på vägen behövs till att börja med en öppen och inbjudande attityd. I det skulle Sverige kunna bli ett föregångsland i Europa, och visa vägen så som vi har gjort tidigare när det gällt andra reformer för friare handel och öppnare marknader.

Patrick Krassén är policyanalytiker på Svenskt Näringsliv.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner