Print Friendly

Hammarskjöld och de stora striderna

Av Gustaf Almkvist | 23 juli 2010

Vissa saker tycks onekligen ha gått i arv i familjen Hammarskjöld. Lysande intellekt. Sammansatta personligheter. Och ett öde att kastas in i händelsernas centrum som en kompromiss, för att lösa ett dödläge mellan mäktiga krafter. Men medan sonen, Dag, är upphöjd som en av den svenska självbildens ikoner framställs ofta fadern, Hjalmar, i betydligt mer tveksam dager. Hungerskjöld, kom han att kallas, Sveriges statminister 1914-17, som är ämnet för Mats Svegfors bidrag till statsministerboxen och som där tecknas i mer nyanserade och rättvisande färger.

Hjalmar Hammarskjöld var, liksom de flesta av det tidiga 1900-talets statsministrar, inte i första hand politiker. Istället var han språkvetare och jurist, utnämnd till professor i civilrätt i Uppsala vid 28 års ålder. Men i den tidens ämbetsmannadominerade Sverige var den unge Hammarskjöld därmed också inne på den stora spelplanen. Utredningsarbete och domargöra ledde snart över till justitieministerposten i en kortvarig regering som, 1901, helt kom att präglas av rösträttsreformerna. Därefter följde tjänst som hovrättspresident, förhandlare vid unionsupplösningen 1905, sändebud i Köpenhamn och så småningom som landshövding i Uppsala län. Partibokslös skulle han förbli livet ut.

Så kom tiotalet, det kanske allra mest omvälvande årtiondet i den svenska 1900-talshistorien. Politiskt var decenniet djupt kluvet mellan den ännu starka högern, de till en början dominerande liberalerna och den gryende socialdemokratin. Inför det hotande världskriget var frågan om Sveriges försvar en stark skiljelinje, som tidvis ledde till en politiskt mycket infekterad situation. Frågan om rösträtten, som stegvis hade utökats, var del i en större konstitutionell strid om parlamentarism och kungens ställning som kom att färgas av den stora politiska oro som fick sitt starkaste uttryck i revolutionsåret 1917. I Sverige ställdes frågan på sin spets i borggårdskrisen 1914, då Gustaf V öppet tog avstånd från den liberala regeringens politik, vilket fick statsminister Staaff att avgå.

Statsministern tillsattes vid den här tiden ännu på kungens mandat, och inte nödvändigtvis på styrkeförhållandena i Riksdagen, även om det hade blivit allt svårare att avvika från dessa. Våren 1914, med både borggårdskrisen och försvarsfrågan som bottenlösa vattendelare, syntes det dock helt omöjligt att bilda en regering grundad på partiläget. Lösningen blev Hammarskjöld, opolitisk men konservativt präglad. Denne bildade en ämbetsmannaregering, den kanske mest meriterade Sverige någonsin har haft.

Större delen av Svegfors bok ägnas, med rätta, åt de tre stormiga år som följde. På ett skickligt sätt lyckas författaren berätta historien om en regeringschef som både kom att bli slutet på det gamla och början på det nya. Medan försvarsfrågan, som trotts bli den stora stötestenen, snabbt fann en kompromiss i skuggan av det världskrig som utbröt hösten 1914, kom regeringen Hammarskjöld istället att präglas av två principiella frågor som har haft avgörande betydelse för Sveriges moderna historia.

I den ena lade Hammarskjöld grunden till 1900-talets svenska säkerhetspolitik genom att tydligt driva en neutralitetslinje, där regeringen hela tiden försökte balansera mellan Storbritannien och Tyskland. Detta var utomordentligt svårt med tanke på Sveriges geografiskt strategiska position i det handelskrig som britterna förde mot Tyskland, men även i ljuset av den starka tyskvänlighet som präglade större delen av det svenska etablissemanget. Hammarskjöld lyckades bibehålla en svensk neutralitet genom det förödande kriget, och beseglade därmed det förhållningssätt till vår omvärld som på gott och ont har präglat så mycket av det moderna Sverige.

När det stod klart att ententen, med britterna i spetsen, skulle vinna kriget blev dock Hammarskjölds balansgång ointressant, och bilden av honom var alltför präglad av denna för att han skulle kunna sitta kvar. Samtidigt var han starkt förknippad med kraftigt ökande matpriser och med den ransonering som skulle förläna honom det öknamn under vilket han har blivit ihågkommen.

Svegfors bok framstår som särskilt stark mot slutet, som huvudsakligen ägnas åt den andra principiella fråga som Hammarskjölds regering präglades av. Den rörde inställningen till demokratins och parlamentarismens genombrott i Sverige, vilket brukar dateras till Hammarskjölds avgångsår, 1917, för att fullbordas genom den kvinnliga rösträttens införande 1921. I denna fråga har Hammarskjöld utan tvekan räknats till dem som försvarade den gamla ordningen. Svegfors försöker här nyansera bilden av någon som kommit att förknippas med auktoritärt styre och försvar av den politiska kungamakten, på vars mandat Hammarskjöld styrde.

För visst, även om den politiska kungamakten i sig med rätta hör till det förgångna, är det befogat att någon gång med öppet sinne fråga sig vad dess tillskyndare såg i den. Svegfors menar att ”kungen” för Hammarskjöld nog närmast var en eufemism för ämbetsmannaklassen. Det är sannolikt ett riktigt antagande, som också pekar på någonting centralt: att man i maktdelningen mellan de folkvalda och kungen säkerligen såg en sund balans mellan folkrepresentation och sakkompetens.

På kort sikt gav historien Hammarskjöld fel i uppfattningen att en sådan maktdelning var angelägen. Det finns dock anledning att instämma i Svegfors analys att historien på längre sikt är på väg att ge Hammarskjöld rätt. Den parlamentarismens svaghet, eller paradox som Svegfors kallar det, som ligger i att det snarare är ”riksdagen som underställs regeringen än tvärtom”, innebär att i princip all politisk makt i staten hamnar i regeringens hand. Detta är den svagaste punkten i vår nuvarande författning, och även om svaret knappast är en återgång till det gamla förblir det svenska maktkoncentrationsproblemet olöst. Förutom att skickligt teckna ett porträtt av en spännande person och hans tid blir Svegfors skildring genom belysandet av detta historia när den är som bäst: en tydlig tankeväckare också för vår nutid.

Gustaf Almkvist studerar juridik och filosofi vid Uppsala universitet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner