Halvdana privatiseringars förbannelse

Trots reformer som öppnat upp för privata välfärdsföretag skiljer sig välfärdssektorn mycket från en fri marknad eftersom finansieringen fortfarande är offentlig. Benjamin Juhlin pekar på ett problem med detta.

Fienderna till de privatiseringsreformer som genomfördes under 1900-talets slut brukar beskriva dessa som extrema. Det är förståeligt att de kan uppfattas som långtgående om man jämför med det som fanns precis innan, men i ett avseende var de väldigt begränsade.

Reformerna rörde i huvudsak utföraren, och syftade mestadels till att öppna upp välfärdssektorn för konkurrens. Det blev möjligt för andra företag att försöka konkurrera med den offentliga sektorn. Det var dock fortfarande staten som stod för kronorna, själva finansieringen privatiserades inte alls. Det fanns ingen möjlighet för medborgare att välja bort olika välfärdstjänster och få behålla sina pengar. Detta skapar ett problem.

På en helt fri marknad tävlar olika företag ständigt mot varandra om konsumenternas gunst. De som producerar sådant konsumenterna önskar, till en kostnad som företagen själva bedömer som rimlig, belönas och får fortsätta med sin verksamhet. De som misslyckas sparkas ut. Tävlingen omfattar allt och alla, och konsumenterna är hänsynslösa. Om de vid ett val mellan olika sushirestauranger uppfattar en som mycket bättre än de andra kommer den restaurangen att blomstra, medan de andra kommer att gå under. Alla sushirestauranger lever alltså under en ständig press, vilket tvingar dem att anstränga sig för att konsumenterna ska tycka om deras produkter. Om ingen sushirestaurang lyckas med det kan konsumenterna välja att överge restaurangerna och spendera sina pengar på något helt annat. Detta innebär att sushirestaurangerna inte bara tävlar med varandra, utan med alla alternativ som konsumenterna skulle vara intresserade av istället. Denna tävlingsprocess resulterar i framsållandet av utmärkta sushibitar och i förlängningen i konsumenternas välmående.

Den halvt privatiserade välfärdssektorn fungerar annorlunda. Välfärdsföretagen tävlar förvisso mot varandra och olika landsting, men de tävlar inte emot alla företag på marknaden. Detta innebär att konkurrenstrycket på dessa företag sjunker och därmed kvalitén på deras produkter. Detta tillstånd är tryggare för företagen, som slipper anstränga sig lika mycket för att tillfredsställa kräsna konsumenter, och det är också därför som detta är dåligt för konsumenterna.

Istället för att vara beroende av konsumenternas gunst, blir välfärdsföretagen beroende av politikernas. Det blir väldigt viktigt att man lyckas övertyga politikerna om att inte förbjuda dessa företag. En ohelig allians upprättas där företagen inte verkar för privatiseringar av finansieringen, vilket skulle gynna konsumenterna, och där staten inte verkar för att dessa välfärdsföretag förbjuds. Det är bara med detta i åtanke som vi kan förstå varför många välfärdsföretag väljer att anställa personer som nyligen varit politiker. Dessa människor anställs inte för att de har expertkunskap rörande de avancerade processer som syftar till att tillfredsställa konsumenter, utan för att de har kontakter och kompetens som gör att de kan samarbeta med politikerna.

Det är för tillfället väldigt populärt att tala om skillnader mellan ”pro-market” och ”pro-business”. Den förra hållningen skulle innebära att man är för någon typ av fri marknad, medan den senare innebär att man bara vill stödja företag. Skillnaden mellan en fullständig privatisering, där även finansieringen befrias, och en privatisering som bara tillåter nya utförare, är precis den samma.

Benjamin Juhlin har skrivit en c-uppsats i statsvetenskap med titeln ”Gåsen som plockades utan kackel”.

Läs också:

Därför kan offentlig sektor inte fungera av Per Bylund