Print Friendly

Hälsning till Hälsingfors

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HÄLSNING
TILL HÄLSINGFORs
Av professor NILS AHNLUND, Ålsten
STOCKHOLMS stad är fordom på denna bara klippan anlagd som
handelsstad, liksom här stode en man på ett skallot berg och räckte
båda sina händer ut, den ena utan lands och ropade: för något
härin, den andra åt nordväst: för något hit att betala med!» Så
skildrade Stockholms borgmästare och råd i en undersåtlig inlaga
1592 sin hemstads villkor och mänskliga behov. Mycket har visserligen förändrats sedan stapelstadspolitikens och det bottniska
handelstvångets tider, då Stockholm med växlande framgång bevakade sitt handelsmonopol över Sveriges och Finlands nordliga
kuster, på samma gång som det genom den stadgade tillförseln
från Bergslagen var Nordens viktigaste utskeppningshamn för
järn och koppar. Men grundritningen till detta samhälle, som en
gång sprang upp ur den obrutna naturens sköte, står fortfarande
klar för vårt öga. Tegner skämtar i sina brev över att han här
endast fick skåda »stenblock, ideliga stenblock», vart han vände
sig: och hundra år efter hans bortgång kan man utan större svå-
righet göra om iakttagelsen på nytt. Det finns ett tydligt syskontycke mellan Stockholm och Helsingfors. Båda ha uppstått bland
Fennoskandiens klippor i grannskapet av Saltsjön: Stockholm inom
sin skyddande fördel av den djupa skärgården inåt Mälaren, Helsingfors mitt i havsbrisen och med den obegränsade synranden
över vattenytan på närmaste håll.
Det finns andra, historiska likheter. Bland de nordiska huvudstäderna är Stockholm den äldsta och Helsingfors den yngsta. Men
det gemensamma och utmärkande är, att båda ha kommit till som
skapelser av regeringsmakten. Borgerligt sett ha Köpenhamn och
Oslo äldre anor än Stockholm, men de ha egentligen sin upprinnelse i kyrkans anstalter, och detsamma gäller om Finlands forna
huvudstad, Åbo. Då nu den svenska historien, trots allt, uppvisar
Tal vid Finlandsveckans soire den 4 mars 1948.
101
>’
}
Nils .Ahnlund
ett oavbrutet sammanhang, kan det också med sanning vittnas, att
det är samma statsvilja och statsmakt som i tur och ordning
skänkte liv åt Stockholm och Helsingfors. För övrigt var det mest
en tillfällighet, att Helsingfors kom att bära sitt nuvarande namn,.
på finska Helsinki, i stället för namnet på en av våra mest ryktbara gemensamma regenter. Ganska litet känd, som saken torde
vara tar jag mig friheten att dröja vid den några ögonblick.
Det äldsta Helsingfors hade sett dagen vid 1500-talets mitt som en
frukt av Gustav Vasas patriarkaliskt handelspolitiska planläggning. Men denna stad vid mynningen av Vanda å, dit flera andra
städers borgare befalldes inflytta, nådde aldrig sitt avsedda uppsving: långgrunda stränder hindrade större skutor att lägga till.
Tanken på den avtynande stadens flyttning till annan plats vid
Nylands kust kom på dagordningen under drottning Kristinas förmyndarregering, förordades livligt av Per Brahe, Finlands generalguvernör, och var föremål för flera diskussioner i riksrådet på
Stockholms slott. Det avgörande beslutet om flyttningen av »Helsingfors stad» till Estnäs-skaten fattades den 25 augusti 1640,.
samma dag då Per Brahe för rådet framlade sin berömda berättelse om Finlands tillstånd och sin treåriga förvaltning av landet.
Som vanligt var rikskanslern, Axel Oxenstierna, närvarande och
tog del i debatten. »Alltid hava vi förnummit», låter protokollet
honom yttra, »att om Finland vore väl dirigerat och kunde en gång
komma i lag, och huvud, händer och fötter svara mot vartannat,
skulle de uti kraft, folk och medel svara emot Sverige. Herr Nils
Bielke haver först rosat landet och undantagandes bergverket skattat det så gott som Sverige.» Nils Bielke var den tidigare guvernören över Finland. Bland de åtgärder som nu följde märker man
en order till ingenjören Anders Torstensson att utarbeta en stadsplan för det nya Helsingfors. Också denne man blir ett slags förbindelselänk mellan de två städerna; Anders Torstensson var nämligen en av Klas Flemings betrodda medhjälpare i den just då
pågående rastlösa omregleringen av Stockholm, som icke minst
skulle ge Norrmalm ett alldeles nytt utseende, och ännu i denna
dag ha hans tomtböcker värde för vår stockholmska kommunalförvaltning. Men överhuvudtaget förtjänar det att bevaras i minnet,
att det omplanterade och omskapade Helsingfors är ungefär jämnårigt med Stockholms förvandling till huvudstad och centralort
av helt andra mått än förut, mera värdiga den uppåtstigande stormakten i Norden – denna stad, sjunger Skogehör Bergbo kort
därefter i en invokation,
102
Hälsning till Hälsingfors
»som drager till dig allt, rätt som en stark magnet,
vad man på jordens rund berömt och nyttigt vet.»
Diskussionen om flyttningen av Helsingfors tilllämpligare ställe
hade emellertid varit sammanknippad med överläggningar om
det lämpligaste namnet, eftersom det ingalunda tedde sig avgjort,
att det gamla och klart lokalbestämda skulle följa med till den nya
platsen. Det framgår av handlingarna, att Helsingforsborna själva
delade denna ovisshet, och att de 1639 gjorde en förfrågan hos regeringen i saken. Pesten hade då dessvärre varit synlig i det tättbebyggda, till stor del ännu ganska ruckliga Stockholm; av detta
skäl befann sig förmyndarregeringen på resa ute i landet. För
tillfället uppehöll rikskanslern sig på sitt slott Tidö i Västmanland, sysselsatt med den podagekur som han ogärna försummade
inför höstens uppbrott, medan de andra regeringsherrarna hade
samlats i Köping. Samtidigt – det var i september – pågick en
flitig brevväxling mellan dessa förläggningsorter i allehanda angelägenheter, och tack vare detta få vi nu veta, hur frågan om
det nyländska stadsnamnet omsider avgjordes. De i Köping närvarande medlemmarna av regeringen och riksrådet enades om att
kalla staden Kristinestad som en hyllning åt rikets tolvåriga härskarinna, utan att likväl fatta »någon fullkomlig resolution», heter
det i ett brev, innan man hade fått höra herr kanslerns mening;
en invändning kunde ju tänkas, nämligen ovissheten »om bemälte
stad framdeles så skall växa och tilltaga, att han ett sådant namn
kan meritera». Axel Oxenstierna skrev på Tidö ett stort betänkande i frågan, tyvärr numera förlorat, så vitt jag kan finna.
Det vet man emellertid, att han enligt sin vana sorgfälligt anförde
skälen för och emot i båda fallen, Kristinestad eller Helsingfors,
men slutade med att avstyrka namnbytet. Han ville tydligen icke
gå händelserna i förväg utan avvakta, hur Kristina skulle utveckla
sig som regentinna. Efter vanligheten fogade sig rådet i hans
åsikt, och staden skulle alltså behålla namnet Helsingfors. Troligen skulle det senare bli tillfälle, hoppades man, att fästa Kristinas
namn vid en stad. Redan tre år därefter, 1642, var all denna tvekan
övervunnen, då stadsprivilegier utfärdades för Kristinehamn i
Värmland, och efter ytterligare sju år grundlade Per Brahe i
Österbotten en annan stad, som han till drottningens ära gav
namnet Kristinestad.
För så vitt det kommer an på att »växa och tilltaga», enligt
regeringsmajoritetens tankegång 1639, kan ju ingen av dessa stä-
103
•’
}
Nils .Ahnlund
der, med sina förtjänster i övrigt, åberopa samma meriter som
Helsingfors, Finlands blivande huvudstad. Allt detta tillhörde ju
en okänd och oviss framtid. Vid ett tillfälle – närmare bestämt
1636- talar Axel Oxenstierna om rikets två huvudstäder, Stockholm i Sverige och Abo i Finland. Man stod då ännu i början av
en utveckling, som på några årtionden skulle fyrdubbla stockholros folkmängd och mer och mer lägga den obestridda ledningen
i dess hand. Det finns ett uttryck av den annars ganska ordkarge
och för lärda fraser obenägne Karl XI: »Stockholm skall vara en
cummunis patria», lär han ofta ha sagt, en gemensam fädernemark,
för var och en i hela riket. Är inte i själva verket det gamla skämtsamma stävet »mitt, sa’ finn’ om Stockholm», ett kvardröjande
vittnesbörd från svunna tider om samma anda och tänkesätU
Anläggningen av det nya Helsingfors föll i en tid av svenskrysk fred och grannsämja. Det vore ett misstag att tro, att vårt
historiska förhållande till den store grannen i öster endast ger
utrymme åt slitningar och fejder. Samförståndet har väl stundom
köpts för priset av svenskt beroende, men det har också funnits
skeden av värdig jämlikhet och ömsesidig respekt. På denna grund
byggde Gustaf Adolfs statskonst efter uppgörelsen i Stolbova, och
hans tankar fullföljdes av Axel Oxenstierna med stor målmedvetenhet. Båda visste vad det innebar, att tsaren i Moskva- som
Gustaf Adolf en gång har utrryckt det – var »en rådande herre
över en stor del av Europa och Asia». De visste också, att umgänget förutsatte svenska maktmedel, som fordrade aktning, och
fasthet i det diplomatiska språket, lugn och orubblig fasthet; man
kände fullväl vikten av att i dylika fall aldrig låta misstänka, att
man på den egna sidan hade »tänderna lösa i munnen». Denna
politik undvek samtidigt sorgfälligt allt som stötte på utmaning.
Intressegemenskapen nådde vid mer än ett tillfälle graden av
vänskap. Den svenska segern vid Breitenfeld firades med allmän
klockringning i Moskvas kyrkor, när budskapet därom kom fram.
För Axel Oxenstierna var bevarandet av dessa vänskapliga relationer en politisk grundregel, som han för sin del aldrig åsidosatte, om det också krävde både taktik och tålamod. Han var outtröttlig, när det gällde att dag efter dag, stundom vecka efter
vecka lyssna till tsarens långskäggiga emissarier och utjämna mö-
tande konfliktämnen. Att tränga in i ryssarnas ännu halft orientaliska ceremoniel med dess oberäkneliga formelväsen erbjöd honom ett synbart nöje. Vi ha från 1640-talet konferensprotokoll på
många hundra sidor, där man på detta sätt kan följa den store
104
Hälsning till Hälsingfors
arbetaren i hans tålmodiga, orubbligt lugna men ständigt lika
vakna handläggning av de ryska affärerna i kansliets gemak på
Stockholms slott.
Det svensk-finska rikssambandet skulle stå vid makt, trots hårda
stötar och kännbara landförluster, närmare 170 år efter tillkomsten
av Helsingfors på den nya platsen. Och den tidpunkten ter sig ju
i alla fall tämligen sen, om man räknar vår gamla gemensamma
historia som en helhet! Vad den innebar och rymde i olika avseenden kan inte lätteligen fattas eller gripas och ännu svårare beskrivas. Att lyda under samma regering och stämma möte vid
samma riksrepresentation i århundraden, att i stat och kyrka och
högre kultur vara underkastade praktiskt taget samma villkor och
regler under så lång tid kan inte annat än lämna djupa spår efter
sig, förblivande spår. Det finns säkerligen ögonblick, då känslan
av allt detta kan framträda splittrad och försvagad under intrycket av nya olikheter och kanske nya motsatser; men det ges också
andra ögonblick, då den på ett särskilt sätt vädjar till ens medvetande och tränger åt sidan vad som hindrar den fria utsikten
som något i grunden oväsentligt. Ett sådant ögonblick, då det i
grunden gemensamma eller gemensamt vordna blir lättare fattbart, utan att man behöver tillgripa många ord till förklaring, är
otvivelaktigt den stund som har samlat oss till denna fest här i
Stockholm.
Vår samlevnad med Finland var lång, men icke oavbruten. Det
har i Stockholms historia funnits avbrott i samfärdseln med Finland, som räckte i åratal och ryckte livet ur dess vanda banor.
Tiden efter Poltava, då det svensk-finska stormaktsväldets korta
saga så hastigt led mot sitt slut, var ett sådant långt avbrott. Nyss
föll under mina ögon en gammal dikt från 1709 eller 1710, där
stämningen från dessa år dröjer kvar- med en ton av anklagelse
mot det hjälplösa lättsinniga Stockholm:
Hyssen vinner land och skansar.
Stockholm dricker, skämtar, dansar.
Hyssen vinner, triumferar;
Stockholm rådlöst konsulterar.
Hyssen gör allt vad han hinner.
Stockholm rådslår, tills det brinner.
Mellan Sverige och det snart erövrade Finland var förbindelsen
under de åren inskränkt till smuggelfart över havet och till smygvägar över land längst i norr. Flyktingar i många tusental sökte
105
Nils Ahnlund
sig hit. Stockholms mantalslängder från Stora ofredens senare
skede svällde ut genom denna inflyttning av enskilda och familjer,
framför allt från södra och västra Finlands kusttrakter, en inflyttning som i vår svenska huvudstads historia först skulle finna ett
motstycke under andra världskriget, men då från andra väderstreck. En del av dessa flyktingar stannade kvar, men de flesta
valde efter freden att resa hem och ta del i Finlands märkligt
snabba återuppbyggnad, denna »Ödemarkernas vår», för att låna
ett känt ord av Topelius. En ny försvarspolitik tog med tiden till
uppgift att restaurera lämningarna av det illa medfarna gamla
väldet, och det lilla nyländska Helsingfors fick då genom anläggningen av Sveaborg en betydelse, som i viss mån förebådar dess
framtida ställning av Finlands huvudstad.
Den samverkan och växelverkan som har ägt rum mellan Finland och Sverige kan icke begränsas till vad man kallar den
»svenska tiden» i Finlands historia. Det har sin vikt att komma
ihåg, att förbindelsen också fortsatte efter den politiska skilsmässan 1809. Länge var det ett slags obevisad trossats, att vad som
inträffade då genom Fredrikshamnsfreden lamslog Stockholms utveckling för årtionden framåt. Nyare forskningar ha visat, att
förklaringen till den stagnerande folksiffran och även annat icke
kan vara detta, ty något avbrott inträdde ingalunda i de hävdvunna förbindelserna med Finland, som fastmer utvecklade sig
ganska normalt i brukliga former. Det var i själva verket ofantligt mycket av det gamla och gemensamma, som storfurstendömet
Finland övertog från den svenska rikshalvan Finland, tack vare
icke minst de ryska tsarernas länge fullföljda liberala politik. Trots
de avslitna politiska banden har därför 1800-talet kommit att erbjuda ett fruktbart observationsfält för dem som söker uttryck för
det svensk-finska och i vidsträckt mening det finsk-nordiska samarbetets resultat på skilda områden av kulturarbetet. Vad vi för
vår del i detta hänseende ha upplevt under den självständiga republiken Finlands tillvaro utmärker en verksam återknytning, så
snart man ser sakerna någorlunda i stort, men ligger för oss alla
så nära att en kort erinran väl kan anses tillfyllest vid detta tillfälle. Vi ha svårt, ja bittert svårt att tänka oss, att allt detta nu
skulle obönhörligt tillhöra det förgångna.
överallt i världen lever i dessa dagar en allvarlig känsla av att
ha närmat sig en kanske avgörande vändpunkt i kulturmänsklighetens historia. Djupare sett bottnar sannolikt den känslan icke
så mycket i förnimmelsen av den politiska maktkampens ständiga
106
Hälsning till Hälsingfors
stegring, oroväckande för oss alla små nationer, utan i något annat,
som visserligen också kommer till uttryck i denna maktkamp.
Teknikens oanade och ojämförliga herravälde vidgas ständigt inom
det rent mänskligas sfär och hotar att i den starkares intresse förvandla också den fria medborgerliga åsiktsbildningen, hörnstenen
för allt människovärdigt politiskt liv i nutiden, till en lekboll för
yttre påverkan. I sina skiftande moderna förklädnader har den
allsvåldiga staten fått i sin hand ett förfärligt instrument att böja
och leda övertygelse och känsla, så att den småningom vinner sitt
mål, även där ett naturligt motstånd i början möter. Och detta är
något nytt i jämförelse med historiens vanliga tyrannier, som efter
all erfarenhet bruka ha en övergång omsider. Mer eller mindre
ha alla folk känning av denna vår egen tids hemsökelse, statsviljans mekaniska övermakt, dess möjligheter att låta minoriteter
och majoriteter byta plats; skillnaden är, att samtliga ha kvar ett
större mått av handlingsfrihet, medan omständigheterna och världens gång gjort stämningen vida svårare för andra.
Det gäller utan undantag, att en sådan fara endast står att övervinna genom ett såvitt enigt uppbåd inifrån av den hotade nationens sparade moraliska kraft och historiska erfarenhet till den
sanna och verkliga frihetens värn. Och i sanning: Finlands historia
har lämnat så många vittnesbörd om sådan moralisk kraft under
yttre och inre vedermödor, om uthållighet för en rättvis sak, om
förmåga att bära bördor och att i förmörkelsens tider behålla sikten klar mot framtiden, att ingen har grund att hysa misströstan
å Finlands vägnar.
107
>’
i

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner