Print Friendly

Håkan Winberg; Regeringsmakt till varje pris

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HAKAN WINBERG:
Regeringsmakt till varJe pris
Den svenska socialdemokratiska regeringen har inte majoritet bland väljarna.
Den stöder sig på ett minoritetsparti i
riksdagen. För att få igenom regeringsförslag måste den alltid ha stöd från ett
annat parti och dessutom ha tur i en
lottdragning. Trots detta visar socialdemokraterna ingen lust att avgå. De
har vant sig att driva politik i regeringsställning, skriver riksdagsman H åkan
Winberg, och de vet att draga fördel
av sin ställning. När man t ex ser på
de högre utnämningarna, förefaller det
som om all kompetens i detta landet skulle
vara koncentrerad till ett enda parti.
Winberg, själv domare, belyser också
hur regeringen vill driva igenom sina egna
principer inom domstolsväsendet. En
”rättstillämpning, som motsvarar utvecklingens krav”, har vi att se fram emot,
och hur den blir kan man tänka sig
då justitieministern heter Lennart Geijer,
menar författaren.
Sverige anses sedan drygt 50 år tillbaka
ha ett parlamentariskt styrelseskick. Med
ett sådant menas traditionellt som bekant
att regeringsmakten utövas av ett parti
eller en grupp av partier som har majori·
tet i parlamentet eller om så inte är fal·
Jet, i vart fall tolereras av majoriteten i
detta. Det är i princip ett tilltalande system: regeringen utgår från den åsiktsrikt·
ning eller eventuellt från flera åsiktsrikt·
ningar, som i allmänna val fått majoritet
i parlamentet. Regeringen kan därmed
sägas företräda en majoritet bland folket
Oppositionens uppgift är just att opponera, att föra en alternativ politik och a
försöka vid nästa val få majoritet bla
väljarna och därmed i parlamentet fii
denna samt härigenom komma i regerings.
ställning och i praktiskt handlande kun111
förverkliga den politik, som den i vald
gjort sig tm talesman för.
Storbritannien utgör ett klassiskt exem
pel på en väl fungerande parlamentarism
Serlan decennier tillbaka har i huvud
två partier, tory och labour eller konseJI
vativa och socialister, kämpat om rego
ringsmakten. Om vi endast håller oss til
de snart 30 år, som gått sedan amin
världskriget slutade, ser vi att dessa
partier vid olika tillfällen haft majorile
i parlamentet och på grund av denna kUll
nat bilda regering. Vid valen 1945 fid
labour majoritet och kunde under C!&
ment Attlee bilda en regering, som ersa”
den under kriget verkande samlingsreg&
ringen med Winston Churchill som pr&
miärminister. Efter sex år var det dags f&
de konservativa att få majoritet, och Ch~
chill kunde åter 1951 bilda regering. De
konservativa kom därefter att under inte
mindre än 13 år ha regeringsmakten med
olika regeringschefer till dess att labour
vid 1964 års val åter fick majoritet och
Harold Wilson kunde ställa sig i spetsen
för en labourministär. Men vid 1970 års
val slog pendeln åter åt höger, och den
nuvarande toryregimen under Edward
Heath kunde träda till.
De nordiska länderna, som i så mycket
har förhållanden som liknar Storbritannien, kan inte när det gäller den politiska
maktväxlingen sägas ha några större likheter. Gemensamt för dessa under efterkrigstiden har – bortsett från Finland och
Island – varit de socialdemokratiska partiemas stora inflytande på politiken. I
Danmark har sålunda socialdemokraterna
antingen ensamrna eller som dominerande
regeringsparti utövat regeringsmakten
1947-1950, 1953-1968 och fram till december 1973. De norska socialdemokraterna satt efter kriget oavbrutet i regeringsställning fram till 1965 med undantag av
en månad 1963, då Höyres ledare John
Lyng ledde en borgerlig koalitionsregering. En sådan var också ministären Borten, som regerade 1965-1971, och ministären Korvald (där dock Höyre icke ingick) 1972-1973. I perioden mellan Borten och Korvald och efter den senares
avgång har socialdemokraterna bildat regering.
Åtskilliga men inte alla av de danska och
norska regeringarna har haft majoritet i
parlamentet. En ny politisk period tycks
från mitten eller slutet av 1960-talet ha in- 35
letts i dessa länder. Det ditintills långvariga socialdemokratiska regeringsinnehavet
har börjat ersättas av andra och icke lika
långvariga regeringsbildningar.
Finland och Island har en var för sig
divergerande men också från övriga nordiska länder annorlunda utveckling. Bland
annat har socialdemokratin i dessa länder
under efterkrigstiden inte haft tillnärmelsevis samma inflytande som i Danmark och
Norge för att inte tala om i Sverige. Och
därmed är vi inne på det land, som t ex
för en allmäneuropeisk socialdemokratisk
ideolog måste åtminstone hittills ha tett sig
som mönsterlandet framför andra. Sverige
– landet med en socialdemokratisk regering under hela efterkrigstiden (och även
under lång tid före världskriget).
Regering utan majoritet
Det vore för den fåkunnige rimligt att
tänka sig att i ett sådant land med allmänna och fria val, där ett och samma parti
kan sitta i regeringsställning i decennier,
måste detta partis ideer och politik omfattas av en alldeles övervägande del av
folket. Men så är ju inte fallet. Inför ett
nära 30-årigt perspektiv (om man begränsar sig till efterkrigstiden) är det ganska
märkligt hur det socialdemokratiska partiet, i regel företrädande endast en minoritet av svenska folket, ändå så länge kunnat uppträda som det ”statsbärande” partiet. Det finns visserligen flera förklaringar till detta. En är det tidigare systemet
med två kamrar i riksdagen, som gav det
största partiet- socialdemokraterna – en
klar överrepresentation. En annan är att
36
man tidvis haft ett annat parti (dåvarande bondeförbundet) som stöd i själva regeringen och praktiskt taget alltid haft röststöd utanför regeringen från det lilla kommunistiska partiet. En är att någon enhetlig opposition tidigare saknats.
Men alldeles uppenbart är, att de svenska väljarnas majoritet aldrig markerat nå-
got speciellt överväldigande stöd för socialdemokratin. De har heller inte gjort det
för den mer allmänna (och något diffusa)
socialistiska linje, som socialdemokraterna
och kommunisterna som block skulle anses kunna företräda. Andelen väljare som
efter andra världskriget stött socialdemokratin har varit (inom parentes andelen
väljare för socialdemokrater och kommunister tillsammans)
1948 46,1 (52,4)
1952 46,1 (50,4)
1956 44,6 (49,6)
1958 46,2 (49,6)
1960 47,8 (52,3)
1964 47,3 (52,5)
1968 50,1 (53,1)
1970 45,3 (50,1)
1973 43,6 (48,9)
Siffrorna visar att socialdemokraterna
endast vid ett tillfälle fått stöd av en
(knapp) majoritet av svenska folket och
att de även om man skulle tillgodoräkna
dem de kommunistiska rösterna – vilket
kan vara diskutabelt – vid tre tillfällen
stannat i minoritet hos väljarna. Ändå har
ingen regeringsväxling likt de i Danmark
och Norge vid något tillfälle ägt rum. Socialdemokratin har kunnat hålla sig kvar
vid makten inte minst på grund av sin t
överrepresentation i den indirekt valda ä
första kammaren, så länge tvåkammarsy;. ‘
temet fanns. r
d
Den nya situationen
Men från 1971 inträdde en ny parlamen- d
tarisk situation. Den socialdemokratis f<
regeringen blev en utpräglad minorite(S. l
regering, som i riksdagen inte förfogade rr
över fler mandat än socialdemokraterm 1,
var berättigade till i proportion till antalet f
väljare. Den blev i varje fråga beroende d
av stöd från något annat parti, vilket bet f
tydde att den i de ”stora” politiska fr’
gorna, där de tre borgerliga partier
framförde en gemensam uppfattning, fii
sin existens var beroende av kommunistef
nas stöd. I flertalet av dessa frågor h
kommunis’terna ”räddat” regeringen.
åtminstone en fråga – införandet av lä
neskatten – är det uppenbart att sociaJ. e
demokratin gått från sin egen linje j
över till kommunisternas för att inte Ii d
nederlag i riksdagen. I några frågor h SJ
regeringen lidit nederlag därför att ko n
munisterna avstått från att rösta eller r” jä
tat mot regeringen, men socialdemokr~ g
tin har svalt förtreten och regerat vidart g
Själva regeringsinnehavet har alldeles ty~ h
ligt ansetts så väsentligt, att när något fo~ so
mellt misstroendevotum inte riktats m p
regeringen har man inom socialdemok~ h
tin funnit det bättre att regera på kom
munisternas ”nåde” än att lämna från s·
regeringsinnehavet eller vädja till folket
nyval.
Men om nu situationen från 1971 innebar en förändring, blir denna från 1974
än mer tillspetsad. Från att vid 1968 års
val ha haft egen, om än knappast möjliga,
majoritet i valmanskåren och på grund
därav åren 1969 och 1970 egen majoritet
i riksdagens båda kamrar, har den socialdemokratiska andelen i valmanskåren på
fem år minskat med 6,5 procentandelar.
1968 års val skulle, om det gällt enkammarriksdagen, ha gett socialdemokraterna
184 mandat. Från 1974 får de 156. I de
frågor där de borgerliga partierna uppträ-
der gemensamt måste socialdemokraterna
för att vinna en votering dels ha stöd från
de 19 kommunisterna, dels vinna den lottdragning som måste till när lika många
ja- och nejröster avgivits.
Maktens värde
Det framstår nu allt tydligare, att socialdemokratin anser regeringsmakten i sig ha
ett egenvärde och att man nästan till varje pris så länge som möjligt vill uppskjuta
den tidpunkt, då man måste lämna ifrån
sig regeringsinnehavet. Regeringssituationen i Sverige har i förhållande till alla
jämförbara länder blivit mycket säregen
genom detta att ett parti vant sig vid regeringsställningen. Genom sin underlåtenhet att avgå efter 1973 års val har också
socialdemokraterna markerat en annan
princip i sitt förhållande till regeringsinnehavet än vad deras partivänner i Danmark
och Norge visat.
1973 års val innebär något nytt. Vid
tidigare tillfällen har socialdemokratin
kunnat sitta kvar enligt de parlamentaris- 37
ka spelreglerna, även om regeringen varit
i minoritet i valmanskåren. Men nu saknar den också majoritet i riksdagen. Mot
socialdemokratins 156mandat står ett borgerligt block, som förfogar över 175 rnandat och där de tre partierna förklarat sig
beredda att tillsammans bilda regering.
Även om en sådan regering ur parlamentarisk synvinkel inte skulle ha särskilt starkt
underlag, skulle den dock vara klart starkare än en regering som själv bara förfogar över 156 mandat och som i varje
fråga är beroende av andra partier som
står utanför regeringen. Det från 1974
kommande läget pekar mot nyval, men
det måste ur parlamentarisk synpunkt vara riktigare att det är den konstellation,
som har de flesta mandaten bakom sig,
som tar regeringsansvaret i avbidan på ett
nyval och beslutar att förordna ett sådant
val.
Vad är det då som gör att socialdemokraterna så hett efterstundar den regeringsmakt, som de enligt parlamentariska
grunder näppeligen är berättigade till?
Troligen har det långa regeringsinnehavet
gjort dem främmande för ‘att kunna bedriva politik på annat sätt än som regeringsparti. De har haft god tid på sig att upptäcka de enorma fördelar ett parti har,
som behärskar t ex hela den centrala förvaltningsapparaten, utnämningsmakten
och det statliga utredningsväsendets organisation och sammansättning. Landets styrelse kommer nu att ligga i händerna på
ett parti som representerar en visserligen
stor men dock minoritet i riksdagen. De
viktigaste frågorna, som fordrar beslut av
38
riksdagen som t ex lagstiftnings- och skattefrågor, kan socialdemokraterna inte längre klara utan stöd från något annat parti
eller genom att ha tur i lottdragningen.
Men all den normgivning, som sker i administrativ väg av regeringen, behärskas
av detta minoritetsparti. Vilken avsevärd
vinst det måste vara för ett parti att kunna utnyttja departementsorganisationen
för det politiska arbetet är uppenbart, när
man ser de knapphändiga resurser som står
till oppositionspartiernas förfogande.
Hur makten utnyttjas
Att socialdemokraterna utnyttjar sin ställning vid statliga utnämningar och tillsättandet av statliga utredningar är så vanligt, att många inte längre reagerar. Se på
utredningsväsendet! Kommer minoritetsregeringen Palme att fortsätta tendensen
att låta utreda allt fler betydelsefulla frå-
gor inom departementen? Kommer de
parlamentariska utredningar, som nu tillsätts, att alltjämt ha betryggande socialistisk majoritet? Kan politiker från andra
partier än det socialdemokratiska aldrig
tänkas besitta kompetensen att som ordförande leda ett utredningsarbete? Skall
den socialdemokratiska dominansen i de
statliga verks- och bolagsstyrelserna alltjämt fortsätta? Och skall majoriteten i alla
våra länsstyrelser också under de närmast
kommande åren bestå av representanter
för ett och samma minoritetsparti (s)?
Frågorna bör ställas mot bakgrunden att
tre borgerliga partier, som förklarat sig
beredda bilda regering, i riksdagen kommer att ha 19 mandat fler än det sociaJ.
demokratiska regeringspartiet.
Och se på utnämningarna! Vilka får <l
högsta posterna i den statliga administrationen som landshövdingar och genera]dj.
rektörer? I den mån vederbörande har d~
klarerat politisk färg är det nästan uteslUo
tande socialdemokrater. Att en och ann
borgerlig politiker på partiledar- eller då!l
med jämställd nivå kan bli landshövdi
ambassadör eller generaldirektör är ett
dantag, som inte är annat än en bekräft
se på regeln. Av våra 24 landshävdin
torde nu (dec 1973) åtminstone 16 v
socialdemokrater medan endast fyra
varit borgerliga politiker (och fyra rek
terats från de icke partipolitiskt verksa
mas led). I den mån de centrala verk
chefsposter besatts med politiker, vilket d
inte ringa grad gjort, torde på dessa pos~
i dag inte finnas någon utanför de soci
demokratiska leden. Inte så sällan hän
det numera, att ambassadörsposter re
teras från dem som står utanför den dip
matiska karriären, men förutsättnin
tycks då vara att vederbörande i sf
tillhör den socialdemokratiska karriä
Det kan inom parentes nämnas, att hit
lär i vårt land tre kvinnliga ambassali
rer och en kvinnlig landshövding ha
nämnts: alla givetvis socialdemokrats
Många av de utnämnda socialdemokrat!!
na besitter nog kompetens för sin upp ·
men det skulle inte förvåna om många~
jare med förundran ser att kompete
alltid tycks ligga inom ett parti och !l
parti vars politiska inriktning numera 11
dast har stöd av knappt 44 väljare av Hl
Hittills har regeringspartiet utnyttjat sin
maktställning inom förvaltningen. Men
vissa delar av direktiven till 1972 års domarutredning gör det befogat att ställa
frågan om nya principer, och i så fall vilka,
skall komma till uttryck inom domstolsväsendet. I direktiven talas nämligen om
att domstolarnas roll nu är mer krävande
än tidigare och att ”allmänna intressen”
gör sig gällande i lagstiftningen i betydligt
högre grad än tidigare. Det sägs att de värderingar, som har kommit till uttryck i
förarbeten, blir relativt snabbt föråldrade
liksom prejudikat och andra rättskällor.
En annorlunda domarkarriär måste därför
till för att man skall kunna upprätthålla
”en rättstillämpning, som motsvarar utvecklingens krav”. Att många ställer sig
frågande inför sådana uttalanden är naturligt, inte minst när den som gjort uttalandena heter Lennart Geijer.
Från socialdemokratiskt håll hävdas
ibland, att regeringen måste skapa förutsättningar för att dess politiska intentioner
förs ut till medborgarna och att detta underlättas av att de ledande inom förvaltningen omfattar samma politiska syn som
39
regeringen. Detta är ingen invändningsfri
uppfattning, dels därför att de i mer formellt avseende enda politiska tjänsterna i
vårt land på ämbetsmannaplanet torde
vara statssekreterartjänsterna och dels därför att det är en uppfattning som ligger
ganska nära det amerikanska systemet, där
ju en mängd topptjänster växlar i samband med att en politisk maktväxling äger
rum. Konsekvensen av denna uppfattning
skulle då bli, att en borgerlig regering så
snart som möjligt måste se till att den får
samma övervikt i statsförvaltningens topp
som socialdemokratin i dag har.
Vi tycks få uppleva att vi 1974 har en
regering i landet som sätter vedertagna
parlamentariska spelregler åt sidan. Frågan
blir om denna regering trots sitt bräckliga
underlag fortfarande kommer att utnyttja
alla de möjligheter och fördelar för det
egna partiet, som regeringsinnehavet innebär, utan hänsynstagande till vad folket i
val gett uttryck för, nämligen ett ökat inflytande för de tre borgerliga partierna
enligt riktlinjer som dessa vid så många
tillfällen gemensamt angivit.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner