Print Friendly

Håkan Hagwall; Om att acceptera sin lott

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

att acceptera sin lott
Ingenting är som förut. Och kommer inte
heller att bli det igen. Det är bara så svårt att
fatta.
Att förlora regeringsmakten efter mer än
fyra årtionden tycks på de drabbade ha en
effekt som i mycket liknar reaktionen hos
den som förlorat en älskad anhörig, så som
psykologer och själasörjare beskrivit den.
Först kommer chocktillståndet: katastrofen är så ofattbart stor att man inte förmår
att ta itu med den; den drabbade kan t o m
visa tecken på upprymdhet under denna
första period. Och så är det ju en massa
praktiska ting man måste ta itu med som kan
uppta tankarna.
Men så kommer sorgearbetet, som inga
droger och lyckopiller i världen kan förhindra, bara skjuta upp. Sorgearbetets slutmål är
att lära en att inse att situationen är ofrånkomlig, man har inget val, man måste leva
med den. Men innan detta mål är nått, kan
allehanda kriser inträffa med anklagelser
mot makterna över det orättvisa ödet, med
anklagelser mot omvärlden för att denna inte är lika engagerad i sorgen över förlusten,
med självuppgörelser, med försök till bortträngningar av sanningen och försök att leva
som om olyckan aldrig inträffat osv.
Läkningsprocessen kan ta år. Ärren går
aldrig bort.
De första dagarna efter valet lyckades de
ledande socialdemokraterna visa upp en
samlad, nästan munter, min. I TV fick vi se
Olof Palme med spänstiga steg skutta in till
talman Allard för att säga upp sig och regeringen. Och mot slutet av expeditionsministärens tid, när ståhejet med att städa och
bränna papper i kanslihuset i stort sett var
överståndet, höll Palme presskonferens för
att tala om att socialdemokraterna i oppositionsställning tänkte hålla fast vid samma politik som de fört i regeringsställning. Allt var
som förut: mycket folk på presskonferensen, Palme var på gott humör, man stod i
centrum.
Fredagen den 8 oktober 1976 gick det inte
längre. Regeringen Fälldin trädde till. Världens församlade journalister samlades kring
den nya statsministern och hans regeringskolleger. Man fick följa med de nya till slottet och kanslihuset. De_ras regeringsförklaring spreds i allsköns översättningar. Det var
en fest.
Men i ett bås i riksdagsrestaurangen satt
den gamla regeringen och sörjde. Nu kunde
man inte komma ifrån sanningen längre.
Det var oåterkalleligt. Palme höll en ny
presskonferens – denna gång betydligt sämre besökt – för att ge uttryck åt en ”dov förtvivlan”. Han tillskrev den något han kallade
”centerns svek”. Detta är vad som på psykiatriskt språk kallas ”rationalisering”.
Sedan dess pågår problembearbetningen
och kampen mot verkligheten. Det är svårt
att behärska såväl röstläge som ordval. ”Fy”,
”svek”, ”bluff’, ”humbug”, ”hot mot demokratin”, ”olycka för svenska folket” etc. En
debattordning i riksdagen, skapad under socialdemokratisk regeringstid, kallas ”makaber”, därför att den gynnar regeringen.
Riksdagsman Gunnar Sträng genomgår inför öppen ridå en identitetskris. Nesligen får
han gå och sätta sig, sedan han rest sig och
gått fram till talarstolen, när ”Statsrådet och
chefen för finansdepartementet” påropats.
Och han tvingas byta personligt pronomen
405
om sig själv: från ”finansministern” till ‘jag”.
Massmedia anklagas av den nya oppositionen för konformism, därför att de ägnar
den nya regeringen lika mycket intresse som
den gamla. De arbetar ju med den utgångspunkten att den politiska majoriteten, regeringen, kan förändra verkligheten, medan
oppositionen bara kan uttrycka åsikter. Det
leder till en skillnad i nyhetsvärderingen av
vad exempelvis ett statsråd har att säga, jämfört med vad som kommer från en oppositionsman. Det här är något som den gamla
oppositionen fått känna på i alla tider. Socialdemokraterna har inte behövt tänka på
det förrän nu. Det kommer att ta tid innan
de vant sig.
Frågan är hur länge det dröjer, innan socialdemokratin kommer fram till självprövningens stadium. Om nuvarande fas av kampen, kännetecknad av besinningslösa anklagelser till höger och vänster, får pågå en
längre tid, kommer socialdemokraterna också att få gott om tid för självprövningens fas.
De kommer i så fall nämligen att få ytterligare minst tre år på sig.
Såvida man nu inte på den andra kanten
misslyckas med sin anpassning till den nya
ovana situationen, nämligen att begripa och
rätta sig efter att det nu inte längre rör sig
om tre sinsemellan konkurrerande partier
engagerade i en permanent valrörelse. Om
inte de borgerliga snabbt lär sig att regera,
kommer socialdemokraterna kanske aldrig
att hinna lära sig opponera. Det vore ju skad{
Håkan Hagwall

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner