Print Friendly

Håkan Hagwall; Församlingen i framtiden

Av Redaktionen | 31 december 1984


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


HÅKAN HAGWALL:
Församlingen i framtiden
S)ftet med förslaget till omorganisation
av församlingarna är att få fram
bärkraftiga enheter. De modeller som
utredningen framlägger innebär
emellertid stora risker. Angelägna beslut
kommer att fattas på högre nivå i den
kyrkliga strukturen och de nuvarande
församlingarna töms på meningsfull
innebörd. Vart tar
församlingsgemenskapen vägen?
Håkan Hagwall är ledarskribent i
Svenska Dagbladet. Han har därvid
kommenterat bl a kyrkofrågor. l så-
dana ämnen har han även tidigare
medverkat i Svensk Tidskrift.
Jag känner en liten smula till en baptistförsamling i Dalarna. Den består av fem
familjer. Ja, och så en familj till: pastorns. Ty församlingen håller sig med
egen predikant. Eget kapell har den också. Såvitt jag vet bekostas detta av församlingens medlemmar och såvitt jag
kunnat se sker det med entusiasm. Ty
man vill inte ge upp sin församling.
Skulle man göra det, blev det annorlunda. Visst skulle det finnas möjligheter
att slå ihop några småförsamlingar. Men
man fruktar att den snart sagt dagliga
församlingsgemenskapen då skulle gå
förlorad, inga utomstående på orten
skulle längre kunna se att baptistförsamlingen fanns där, kanske skulle också de
enskilda församlingsmedlemmarnas engagemang för arbetet svalna, känslan av
”vår egen församling, vårt eget kapell,
vår egen pastor” skulle försvinna eller i
vart fall tunnas ut.
Församlingsmedlemmarna får arbeta
aktivt och gratis för att bära upp församlingen, och den ekonomiska uppoffringen är betydande.
Ändå vill man fortsätta. Utbytet av
insatserna anses vara värt sitt pris.
Församlingen har samarbete åt olika
håll. Den har givetvis kontakter med
andra baptistförsamlingar i regionen.
Och den deltar i det ekumeniska arbetet i
den egna socknen.
Utan att vara teolog vågarjag·påstå att
dessa baptister i sin församlingsorganisation arbetar i evangeliets efterföljd.
Den egna församlingens existens och
ansvaret för församlingens fortbestånd
är starkt inspirerande krafter. Församlingen är liten, men den är levande.
På detta har jag kommit att tänka när
142
jag tagit del av det statliga utredningsbetänkandet Församlingen i framtiden
(SOU 1983: 55), som har sitt ursprung i
1982 års kyrkokommitte. Utredningens
uppgift har varit att se över Svenska kyrkans församling – och tjänstestruktur i
syfte att konstruera en uppbyggnad så
att det finns folk och pengar nog för att
bära upp enheterna.
stora olikheter mellan församlingarna
Det är ju ett känt fenomen att det finns
mycket små församlingar i Svenska kyrkan , små församlingar som ändå dras
med stora kostnader för sina (ofta gamla
och kostbara) kyrkor, kyrkogårdar,
prästboställen etc. Många av dem är
sammanslagna i pastorat, som inte heller
alltid är särskilt ekonomiskt bärkraftiga.
Så finns det jättelika tätortsförsamlingar. Själv tillhörde jag en gång en församling med bortåt 30000 invånare.
Pengar fanns det gott om. Det man skulle
kunna kalla kyrkafolket var däremot mer
blygsamt till omfånget.
Man bör ge akt på att stor stad dock
inte nödvändigtvis betyder stor församling. I själva verket finns i storstäderna
inte sällan mycket små församlingar.
Ofta har de utomordentliga kyrkobyggnader, månghundraåriga katedraler, som
givetvis kostar åtskilligt att underhålla
och som till stor del besöks av folk, som
inte bor i församlingarna, både för gudstjänst och i mer låt oss säga turistbetonat
intresse.
Trots sina låga befolkningstal kan dessa församlingar ibland vara synnerligen
förmögna, nämligen beroende på att också företag – än så länge – betalar kyrkoskatt. Det har sin betydelse att ha en
storbanks huvudkontor i församlingen. l
gengäld kan dessa församlingar p ga invånarantalet ha en otillräcklig tjänstebesättning i förhållande till det mycket stora antal människor som befinner sig i
församlingen under olika tider på dygnet
för att arbeta, handla eller roa sig.
Intill en sådan församling kan ligga en
annan storstadsförsamling med lika få invånare, men utan några beskattade guldgruveföretag. En sådan församling kan
mycket väl vara den som har stadens.
kanske stiftets, största och mest besökta
kyrka.
Alla ser att denna högst skiftande bild
visar behovet av utjämning av re urserna. Som bekant har man sökt finna
lösningar framförallt med s k samfälligheter mellan olika församlingar och pastorat. Dessa samfälligheter har konstruerats olika på olika håll. Ibland har de
övertagit det mesta av församlingarnas
ansvar och kompetens, ibland är samfålligheten högeligen partiell.
Men det finns ett fortsatt och växande
behov av att fundera på om Svenska kyrkans struktur är den mest ändamålsenliga i dessa avseenden. Just detta har varit
kyrkakommittens uppgift.
Kommitten har funnit att det inte är
bra som det är. Det kan man hålla med
om. Men när den kommer till att föreslå
vad man skall ta sig till, måste re.aktionen bli mer skeptisk.
Modeller i st f förslag
Här bör inskjutas att kommitten har
skaffat sig ett bröstvärn mot kritik av
förslagen. Den kan nämligen säga: Vi har
inte föreslagit någonting. Vi har bara tagit fram några tänkbara modeller till lösningar i syfte att stimulera till debatt och
för att få höra framförallt församlingarnas synpunkter.
Låt oss därför hålla oss till dessa modeller. De som konstruerat dem behöver
ju inte känna sig träffade av kritiken om
de tex utformat modellerna på ett avsiktligt provocerande och uppenbart motbjudande sätt. Då har de ju nått sitt mål: att
stimulera till debatt.
… tanken lockas ofelbart till paralleller med ett av vårt samhälles
största fiaskon i nyare tid, nämligen de s k kommunreformerna.
Just den nyssnämnda misstanken om
syftena med förslagen kan man faktiskt
tå. Ty modellerna är så utformade att
tanken ofelbart lockas till paralleller med
ett av vårt samhälles största fiaskon i
nyare tid, nämligen de s k kommunreformer som ledde till sammanslagningar
och storkommuner, till ett drastiskt
minskat lekmannaengagemang, till ett
ökat – ofta oöverstigligt – avstånd mellan medborgare och kommunala beslutsfattare och framförallt till den ödesdigra
förskjutningen av människors syn på den
egna kommunen, symboliserad i byte av
personligt pronomen: ”Vi” blev
”dom”.
Församlingarna blir meningslösa
I korthet innebär modellerna att man genomför en omfattande pastoratsreglering. Det blygsammaste förslaget innebär att den minsta administrativa =
tjänstebärande enheten blir ett pastorat
143
med minst 5000 invånare. Enligt det
mest långtgående förslaget blir den kyrkokommunala enheten lika med den borgerliga kommunen.
På så sätt skapas en rationell bas för
en rimlig fördelning av tjänster och ekonomiska bördor, menar kommitten.
Det måste betonas att i ingen av dessa
modeller ”avskaffas” de nuvarande församlingarna, men de töms på meningsfull innebörd. De angelägna besluten fattas på en högre nivå i den kyrkliga strukturen. Och det blir också denna högre
nivå: som styr tilldelningen av tjänster.
Iden att den borgerliga kommunens
gränser alltid skulle utgöra också den
kyrkliga kommunens är så grotesk att
den inte kan tas på allvar. Men även den
försiktigaste modellen är allvarlig nog,
om man betänker dess konsekvenser
framförallt för regioner med små landsortsförsamlingar, vilket i rätt stor utsträckning är detsamma som Svenska
kyrkans livaktigaste regioner.
Utredningen har fått för sig att det
måste finnas ett ”arbetslag” med ett antal heltidstjänster – präster, diakoner,
kyrkomusiker – för att arbetet skall kunna fungera. Således är 5000 invånare minimum för att klara av den nödvändiga
bördan.
… i ingen av dessa modeller ”avskaffas” församlingarna, men de
töms på meningsfull innebörd.
Församlingsgemenskapen försvinner
Vad utredningen således gör, och detta
torde vara huvudinvändningen mot hela
arbetet, är att den inte beaktar en av
144
Svenska kyrkans starkaste livskrafter,
nämligen församlingsgemenskapen, invånarnas gemensamma engagemang och
ansvar för församlingen, en kraft som är
tydligast i de relativt små landbygdsförsamlingarna.
Här frågar man inte så mycket efter
perfekt ”service”, men man ser till – till
stor del genom frivilliga och obetalda insatser – att församlingsarbetet lever, att
kyrkan inte flagnar eller ramlar ihop.
Kyrkan står mitt i byn, geografiskt och
bildligt.
Denna vitalitet i den befintliga strukturen inte bara förbises utan motverkas av
utredningens modeller. Dessa distanserar, anonymiserar och professionaliserar det ansvar för den kristna församlingen som i idealtillståndet skall bäras
upp av alla dess medlemmar.
De stora tätortsförsamlingarna och de
små storstadsförsamlingarna visar idag
upp en annan bild än de många landsbygdsförsamlingar jag nyss beskrev. Så
enkel är inte lösningen att den ligger i att
göra alla församlingar små, det är mer
komplicerat än så, men varför – ursäkta
uttrycket – i Herrans namn tänker man
bara i banor som driver hela Svenska
kyrkan i motsatt riktning – från gemenskap och decentralisering till anonymitet
och centralisering?
Inbördes hjälp och utjämning för an
klara församlingarnas ojämnt fördelade
bördor måste vara praktiskt möjligt på
annat sätt.
Svenska kyrkan lever i dag i en missionssituation i sitt eget land. Det är en
påstående jag inte lär behöva motivera
närmare. Var och en vet att det förhåller
sig så.
I missionssituationer har kyrkan be·
funnit sig förr, den viktigaste och avgö-
rande förelåg under de första århundradena. Vad gjorde man då? Inte satte man
sig och räknade på hur många invånare
som vore lämpliga som tjänsteområdea
för en eller tre eller fem innehavare av
kyrkliga ämbeten och tjänster. Man bör·
jade från andra hållet, dvs från böljan.
Man skapade församlingar, levande för·
samlingar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner