Print Friendly

Håkan Hagwall; Dagens namn – Lennart Bodström

Av Redaktionen | 31 december 1978


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens namn
HÅKAN HAGWALL:
Lennart Bodström
Lennart Bodströms väg uppåt har varit mycket typisk. Numera. Och alltmera typisk lär
den bli. Om ytterligare något decennium
kommer man kanske att fråga sig om det
överhuvudtaget finns något annat sätt att nå
en motsvarande position.
Universitetsstudier, studentpolitik, kanske
några år som universitetslärare, så direkt in i
organisationsväsendet utan någon omväg
över arbetslivet. Och så till slut efter en tjänstemannabana inom organisationen en förtroendepost på toppen.
Lennart Bodström kom i sin ungdom till
Göteborg för att bedriva högskolestudier.
Egentligen hade han först tänkt att bli journalist. Med den kursen var inställd. Han
hade läst i en för gammal studenthandbok.
Så det fick bli statskunskap i stället. Så kom
det sig att Lennart Bodström inte kom att
tillhöra en yrkeskår han omsider kommit att
tycka mycket litet om.
På grund av sin, enligt honom själv, olyckliga dragning till organisationsväsendet,
drogs Bodström in i det studentfackliga arbetet. Till slut hade han samlat på sig så
mycket att han fick lov att flytta till Uppsala
för att klippa av alltihop och få tid att lica.
Och han blev licentiat. Men han blev också
studenternas främste facklige ledare. Han
blev ordförande i Sveriges Förenade Studentkårer. Som ordförande på studentkåren i Stockholm satt då en några år yngre
jurist, som han fick samarbeta med i SFS’
styrelse. Dennes namn var Olof Ljunggren.
De blev goda vänner, sägs det.
Efter några år som extra universitetslektor blev den olyckliga dragningen till organisationsväsendet på nytt för stark för Lennart
Bodström och han tog anställning som utI·edningssekreterare i TCO. Akademikern
gick alltså dit, inte till SACO. Han tyckte de
gamla stötarna där, Bertil Östergren m fl
hade en för konservativ hållning i studiesociala frågor.
Ja, så blev han då direktör i TCO 1966,
och 1970 var det dags. Vid TCO-kongressen
skulle en efterträdare till Otto Nordenskiöld
väljas. Det största TCO-förbundet, SIF, ville
ha sin förbundsdirektör Arne Nilstein till
TCO-ordförande. Tanken var att med denne vane förhandlare skulle det vara möjligt
att göra TCO till en förhandlingsorganisation, en tung part i avtalsförhandlingarna.
Men från statstjänstemannahåll lanserades
direktör Bodström. Som överhuvudtaget
aldrig förhandlat.
Inför voteringen pläderade bl a Ingvar
Seregard. Han sade:
– Med den kännedom jag har om Lennart Bodström, somjag respekterar och som
jag tror önskar vårda om svensk tjänstemannarörelse, är jag förvånad över att han ställer upp mot Arne Nilstein, men det är ju
alltid svårt att avgöra andras skäl.
– J ag vill emellertid säga att jag personligen tror att Lennart Bodström därmed har
gjort svensk tjänstemannarörelse en otjänst.
Sådana ord kommer man ihåg. Liksom
man kommer ihåg ett sådant voteringsbakslag som mötte SIF-delegationen. Bodström
blev vald.
TCO blev ingen förhandlingsorganisation. Istället bildades PTK med Seregard
som ordförande.
Detta är förklaringen till att röstläget så
oerhört snabbt skruvades upp i det offent- ————————………….
————————–~—-
348
liga gräl Seregard och Bodström exekverade
vid det senaste årsskiftet. I en intervju i
Svenska Dagbladet uttryckte Seregard oro
för att TCO skulle kunna spricka, att Uänstemannarörelsen skulle kunna klyvas i en borgerligt betonad del och en med socialistiska
förtecken. Detta som en följd av TCO:s ställningstaganden utan egentlig facklig förankring i ett antal samhällsfrågor.
Bodström blev rasande och uppfordrade i
ett publicerat brev Seregard till att i TCO:s
styrelse först skriftligen och därefter muntligen förklara sig. Seregard å sin sida svarade
lika offentligt att det verkade som om Bodström tänkte ”använda TCO:s styrelse som
något slags ståndrätt i bedömnings- och
åsiktsfrågor”. Det tänkte Seregard inte finna
s1g 1.
Nå, med tiden ebbade grälet ut, men orsakerna – vid sidan av de rent personliga –
finns kvar: rivaliteten mellan PTK och TCO
samt TCO:s benägenhet att på sina medlemmars vägnar yttra sig i ett otal icke-fackliga
frågor, där organisationsledningen inte kan
ha någon aning om hur representativ den är
för medlemmarna. Resultatet blir som bekant ofta uttalanden som låter anmärkningsvärt socialdemokratiska. Det må gälla vårdnadsbidrag, betyg i grundskolan, nordisk
TV-satellit, affarstider, jordbruk eller kärnkraft.
Bodström hörs då och då klaga över den
dåliga kontakten mellan regeringen och
TCO. Den gamla regeringen lyssnade bättre, tyckte han. Kanske det. I och för sig är
det ju inte så märkligt om en borgerlig regering anser att det är folkets valda ombud
som skall bestämma, inte fackets.
Men sanningen är att Bodström i åtminstone ett fall haft direkt avgörande inflytande
över ett av regeringens viktigaste beslut. När
regeringen i våras insåg behovet av stimulanser i ekonomin och ville sänka arbetsgivaravgiften med fyra procent, var det just
Bodströms hotfulla tal som till den grad
skärrade upp folkpartisterna i regeringen
att de drev igenom en halvering av den planerade sänkningen. Tanken var att kritiken
skulle bli lindrigare mot en halvdan åtgärd
än mot en helhjärtad. Det blev den förstås
inte – men så där tänker mittenpartister
ibland.
Så nog har Bodström inflytande. Den ekonomiska utvecklingen får visa om det varit
för stort.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism