Print Friendly

Håkan Hagwall; Dagens namn – Ingemund Bengtsson

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens namn
HÅKAN HAGWALL:
Ingemund Bengtsson
Man kan inte komma högre i rangrullan än
Ingemund Bengtsson gjort. Att vara talman
är att inneha rikets högsta icke ärvda ämbete. Men ändå finns det ett annat som
Bengtsson skulle velat ha: utrikesministerns.
Det skulle han ha haft också, om Palme
fått komma tillbaka. Men det fick han inte
för väljarna. Och inte är det precis på väljarnas mandat Ingemund Bengtsson har talmansposten heller. Men väl på någon borgerlig avfällings. Hur det gick till när
Bengtsson blev talman är så sorglustigt och
välkänt att man bara inte orkar upprepa det.
Bengtssons politiska karriär har som sagt
länge haft som mål Arvfurstens palats. Man
skall inte utesluta att han till slut kommer
dit. Han har redan varit mån att understryka att han ingalunda betraktar talmansposten som krönet på karriären.
Bengtsson är en Rörelsens långvägare.
Han började som cykelarbetare i Varberg
genast efter folkskolan. Men idog som han
är satte han igång med kvällsstudier och
folkhögskola.
Han blev arbetsförmedlare.
Han blev lokal partipamp.
Och så kom han, 32 år gammal, till riksdagen.
Det fortsatte att gå fort. Han plockades
snart nog in i den krets som under namn av
”sakkunniga” i departementen utbildas till
statsråd.
1965 blev han ledare för socialdemokraternas riksdagsgrupp. På den tiden socialdemokraterna förfogade över regeringsmakten, till synes för gott, var gruppledarjobbet
den sista gesäll~änsten före upphöjelse till
mästare, dvs statsråd.
Alla räknade med att Bengtsson snart nog
skulle bli socialminister, det hade legat närmast till mot hans politiska bakgrund.
Men Erlander kunde som bekant vara rätt
excentrisk i sina statsrådsutnämningar. Han
gjorde Bengtsson till jordbruksminister. Visserligen visste Bengtsson ingenting om jordbruk, meddelade statsministern, men han
skulle få fjorton dagar på sig att läsa in ämnet.
Skämtteckningar med Ingemund Bengtsson memorerande ”vete, inga strån, korn,
långa strån …”var ett tag mycket populära.
Ändå gick det rätt bra för Bengtsson. Med
tiden har ju jordbruksminister alltmer kommit att stå för miljövårdsminister, vilket passade honom utmärkt. 1972 blev ett stort år.
Bengtsson fick tillfälle att framträda som
världsvan president över FN:s miljövårdskonferens i Stockholm. Därvid fick han också användning för sina breda språkkunskaper, som han har skaffat sig framförallt
genom ett idogt korrespondenspluggande.
Bengtsson är en trivsam typ. Trevlig, rentav putslustig. Hans fru har beskrivit honom
som ”lite väl hurtfrisk”. Men den som å yrkets vägnar suttit av oändliga riksdagsdebatter om skördeskadeskydd, päronpest, fiskestöd, stormskador, mul- och klövsjuka etc
har åtskilliga gånger undrat över hur en
människa kan bli så annorlunda i riksdagens
talarstol.
Allmänheten får sällan eller aldrig höra
jordbruksdebatter från riksdagen, särskilt
inte sådana som initierats av enkla frågor
eller interpellationer från riksdagsmän med
partsintressen. Det skall allmänheten vara
tacksam för.
1973 gjorde Palme Bengtsson till arbetsmarknadsminister. Han blev ansvarig för
”arbetsrättsreformen”.
Han körde glatt över ett par partikamrater i § 32-utredningen och anslöt sig till
den radikalare linje som drevs från LO:s
representant i utredningen. Så fick vi den
arbetsrättslagstiftning vi har.
Sedan skulle Bengtsson bli utrikesminister. Men väljarna kom emellan. Så det blev
att bli oppositionsriksdagsman, en roll han
inte var så lämpad för, i vart fall inte så som
Palme och Sten Andersson lade upp oppositionspolitiken. Högljudd har han aldrig varit, och han har ibland visat tendenser till
saklighet.
Så man hörde inte så mycket av Bengtsson, förrän det alltså skulle utses talman.
Där sitter han nu som ett levande bevis på
osäkerheten i den politiska majoritet som
bär upp trepartiregeringen, en majoritet
som inte ens var en majoritet när det gällde
att välja talman.
‘Bengtsson själv hade inte räknat med att
bli vald. Han ställde sig till förfogande för
partiledningens demonstrationsmanöver.
Han meddelade också att han bara kunde
komma ifråga som talman, inte som vice.
Till denna snorkighet var han dock själv
395
oskyldig. Den hade Palme dikterat.
Men han blev vald, till häpnad bl a för sig
själv.
Och han fick börja lära sig att han inte
längre får uppträda som partiman. Det lär ta
tid innan han blir klar med det.
Sedan han klarat av att föreslå Fälldin som
statsminister, skulle riksdagen rösta om förslaget. Socialdemokraterna ville göra omröstningen till en maktdemonstration och
kallade hem sina riksdagsmän i främmande
världsdelar för att trycka på nej-knappen.
(Rörelsen har ju gott om pengar.) Talman
Bengtsson flyttade Uänstvilligt fram riksdagssammanträdet för att de hemkallade socialdemokraterna skulle hinna fram till voteringen.
Det var ju förtänksamt gjort och lovvärt –
kan man tycka. Det är ju bra att riksdagsmännen får chansen atl trycka på knappar.
Men de som trott på förhandsschemat och
gjort sig upptagna på den nya tid Bengtsson
satte ut sammanträdet till, vart inte fullt så
glada. Dem hade inte Bengtsson frågat. Inte
hade han frågat vice talmännen till råds heller.
Han hade kort sagt uppträtt som en riktig
socialdemokrat.
Det är han ju också, strängt taget.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner