Print Friendly

Håkan Hagwall; Dagens namn – Ingegerd Troedsson

Av Redaktionen | 31 december 1978


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens namn
HÅKAN HAGWALL:
Ingegerd Troedsson
Hur det gick till när Ingegerd Troedsson
blev statsråd är en ganska välkänd historia.
Det var ju så att mittenpartierna hade gått
på den systematiska smutskastningen av
Astrid Kristensson och sålunda sade tvärt
nej till den justitieministerkandidat som
många tagit för självklar. Vidare hade framför allt folkpartiet bestämt sig för att moderaterna inte skulle få flera statsrådsposter än
det avsevärt mindre folkpartiet.
Det var nu en förödmjukelse för mycket
för Gösta Bohman. Så han talade mycket
tydligt om för Fälldin att så skulle det inte
bli. Moderaterna skulle ha sex statsråd. Och
då hittade man på att dela socialdepartementet på två statsråd varav det biträdande skulle svara för hälso- och sjukvården. Det passade Bohman förträffligt. För till en sådan
post hade man den perfekte kandidaten,
landstingsrådet Sven Johansson.
Men det blev inte så. Ty Fälldin hade också föresatt sig att ha fem kvinnor i sin ministär. Moderaterna måste plocka fram en kvinna.
Så slutresultat av motståndet mot Astrid
Kristensson, felaktigt utpekad såsom ”reaktionär”, blev att regeringen berikades med
Ingegerd Troedsson, som städse i vänsterpressen stämplats som ”mörkblå”.
Huruvida hon är mörkblå kan naturligtvis
endast den svara på som vet vad som menas
med termen. Såvitt man förstår skall en
mörkblå moderat vara något slags motsats
till en ”ljusblå” moderat. Och en ljusblå inställning innebär – det är uppenbart efter
åtskilliga tillmötesgåenden med goda råd
från utomstående – att moderaternas uppfattning i olika frågor skall bestämmas av
folkpartiet. (l och för sig är ju detta en omöjlighet, åtminstone i de många frågor under
årens lopp där folkpartiets ställningstagande
varit resultatet av en interpolering mellan socialdemokraternas och moderaternas.)
Enligt sådana definitioner är det nog riktigt att Ingegerd Troedsson ime är ”ljusblå”
i varje fall. Ty hon är mycket ideologiskt
medveten. Själv slår hon bort allt prat om
mörkblått och ljusblått med orden; ”Mörkblå, jag? Det är bara så au jag inte faller i
farstun för vad som helst.”
Nej, Ingegerd Troedsson låter sig inte
pratas omkull. Däremotlägger hon själv ner
stor energi på att övertyga andra om riktigheten av hennes ståndpunkter. Det är nämligen så att fru Troedsson är alldeles förfärligt – ursäkta klartexten – envis. Viljestark
är ett annat ord för ungefär samma sak.
Hon sätter sig in i en sak grundligt. Sedan
vet hon vad hon tycker. Och eftersom detta
baserar sig på en noggrann penetration av
fakta, är hennes åsikt den riktiga, varför det
inte kan finnas några skäl att inte omgående
inrätta tingens ordning i enlighet med densamma.
Om hon märker att hon inte får folk med
sig, trots att hon med femtio tabeller visat au
hon har rätt, så står inte fru Troedsson rådlös. Hon visar en femtioförsta tabell.
Och faktum är att de som inte låter sig
övertygas, ofta med tiden tvingas att inse att
Ingegerd faktiskt hade rätt.
Men nu är det så att fru Troedsson förenar sin grundlighet och sin envishet med
ett alldeles osedvanligt mått av charm. Hon
är trevlig och behaglig. Och hon talar väl.
Detta tillsammans gör henne till en mycket
bra debattör.
Det var som bekant inte hennes företrädare i ämbetet, Sven Aspling. Kon efter regeringsskiftet trasslade han in sig i en debatt
med Ingegerd Troedsson om antalet utbyggnadsplatser i långtidsvården. Bland annat på grund av hennes förmåga att begripa
ekonomiska sammanhang och hennes skattematematiska kunskaper, gick det rysligt illa för Aspling. Larm utgick till ordförande
Palme, som kallades ner för att platta till det
nya statsrådet. Palme satte genast igång med
sina karakteristiska psykningar: ett otåligt
vankande och sataniskt flinande framför talarstolen. Så fick han ordet och presterade
ett påhopp i välkänd stil med beskyllningar
om ”egoism” och ”cynism” och ”likgiltighet
för de svaga” osv osv. Mer preciserad kunde
han inte vara, eftersom han sannolikt ime
hört den debatt han ingrep i.
Det är inte ofta Palme fått sig en å rejäl
omgång i en riksdagsdebau. Ingegerd
Troedsson utnyujade på ett för honom förödande sätt sitt på förhand givna överläge:
kännedomen om ämnet och förmågan all
95
hålla nerverna i styr.
Socialdemokraterna i kammaren var på-
tagligt bleka om nosen efter uppgörelsen.
Och moderaterna i motsvarande mån förtjusta. Det sistnämnda var inte den minst viktiga framgången för fru Troedsson. Ty det
som en och annan av kollegerna i interna
gruppsammanhang ibland kanske uppfattat
som påfrestande hade nu visat sig vara en
fönräfflig tillgång, när det gällde ett mycket
ädelt syfte.
Ingegerd Troedsson är en sådan där människa som vågar stå för sina åsikter, hur riktiga de än är. Hon har till exempel vågat hävda au det vore bra om den allmänna kunskapen om hälsa och kropp kunde förbättras så
au man slapp onödigt spring i tid och otid
till läkare med småkrämpor som folk kan
klara själva. Della är ju ett fullkomligt obestridligt påpekande. Så tycker väl rimligen
varenda människa som tänker efter. Men
Ingegerd Troedsson vågar säga det högt.
Till der krävs mod och stryktålighet.
Hon har bådadera.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism