Print Friendly

Håkan Gergils; Vart är Sovjetunionen på väg

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HÅKAN GERGII.S:
Vart är Sovjetunionen
på väg?
Det militärindustriella komplexet,
armen, partiet och KGB har tagit
över i all tysthet i Sovjetunionen.
Det pågår en utomordentligt
hård maktkamp inte minst i själva toppen.
Hade Sovjetunionen varit
ekonomiskt och tekniskt oberoende skulle diktaturen varit återinförd med ett fullständigt tystande av de demokratiska krafterna. Hur långt kan Kreml gå
mot diktatur utan att förlora västerlandets stöd?
Håkan Gergils är mediakonsult
och VD för Ecofin.
S
ovjetunionen genomgår en ”septemberrevolution”, det skrev jag i
Svensk Tidskrift nr 7 förra året. När
artikeln publicerades var en del av synpunktema överspelade av händelseutvecklingen. Demokratiseringsutvecklingen som jag i början på hösten förra året
såg mycket positivt på, fick under senhösten möta allvarliga bakslag. När jag noterade detta ville jag skriva en ny artikel,
denna som nu föreligger. Men under tiden
slog pendeln tillbaka igen, åt det demokratiska hållet om än begränsat.
Så därför ångrar jag nästan att jag lovade skriva, för vem vet vad som händer i
Sovjetunionen härnäst? Men samtidigt är
det en utmaning att försöka analysera utvecklingen, och försöka sig på en del förutsägelser om en sannolik framtid. Det
tänker jaggöra här, dels genom att redovisa händelseutvecklingen på en del områ-
den, dels genom att mer eller mindre välgrundat spekulera i vad som ligger bakom
utvecklingen, och sedan också avslutningsvis sia om framtiden.
Omsvängningen i september
Så här i efterhand är det helt uppenbart
att utvecklingen i Sovjetunionen förändrade riktning i september förra året. Under augusti månad hade Jeltsin och Gorbatjov kommit överens om den
ekonomiska reformplanen. Den så kallade Sjatalinplanen utarbetades av dessa
två mäns ekonomiska experter, och planen stod klart emot Ryzjkovs. President
Gorbatjov tog alltså direkt avstånd från
sin egen premiärministers ekonomiska
planer.
Men uppenbarligen fick Gorbatjov sina fiskar varma under september månad,
124
och vågade inte fullfölja den ekonomiska
plan som han kommit överens med Jeltsin
om. I en mycket intressant intervju med
Gorbatjovs före detta ekonomirådgivare,
Nikolai Petrakov, finns åtskilliga uppgifter som bestyrker den här utvecklingen.
Intervjun publicerades i Financial Times
den 26 januari i år.
Petrakov påstår att bakslaget för den
radikala Sjatalinplanen, 500-dagars planen, började de första dagarna i september. Motståndet kom från ledarna i för- .svarsindustrin, armen och ”De röda landägarna”, ordförandena i de stora statliga
jordbruken.
De ”konservativa”
Inte ens de nära inblandade, som Petrakov själv, var riktigt medvetna om den
svängning som skedde under trycket av
de ovan nämnda intressegrupperna. Först
i mitten på oktober blev motståndet uppenbart, och dessa ”konservativa grupper” ställde direkta ultimatum till president Gorbatjov. De demokratiska och liberala krafterna hade ingenting att hota
med.
Petrakov går ännu längre i indirekt erkännande av att militär makt stod bakom
Gorbatjovs förändrade inställning. Dock
inte bara militärens miljoner soldater
utan också 5 miljoner högt kvalificerade
arbetare och ingenjörer från försvarsindustrin stödde de konservativa.
Hela utvecklingen ställdes på sin spets
den 17 november när överste Viktor
Alksnis, en av ledarna för Soyuzgruppen i
sovjetparlamentet, talade om offentligt
för Gorbatjov att han hade 30 dagar på
sig att antingen återställa ordningen i landet eller stå öga mot öga med en misstroendeomröstning i parlamentet.
Samma kväll, enligt Petrakov, kallade
Gorbatjov på sina kommunistpartirådgivare samtidigt som han uteslöt som rådgivare sin närmaste förtrogna Alexander
Jakovlev, som dragit upp hela perestrojkapolitiken. Det mötet slutade i en plan
för ett tufft presidentstyre.
Det skall här tilläggas att Nikolai Petrakov entledigades av president Gorbatjov i
mitten på januari i år. I samband därmed
hävdade Petrakov inför Gorbatjov att
Världsbankens och IMF:s förslag till ekonomiska reformer för Sovjetunionen var
”acceptabla” och nödvändiga.
Under de senaste månaderna har alla
liberala och marknadsinriktade rådgivare
till president Gorbatjov lämnat denne.
Antingen har det skett på eget initiativ, då
rådgivarna inte velat vara med längre, eller så har det som i Jakovlevs fall varit på
Gorbatjovs uppmaning. Istället har ett antal konservativa (läs gammelkommunistiska) och okvalificerade ekonomer trätt in
som rådgivare. Denna utveckling har inte
alls uppmärksammats efter förtjänst i
västvärlden, vilket är förvånande. Kanske
beror det på att Irak-krisen dominerat nyhetsflödet, och inte gett utrymme för den
här rapporteringen.
Sjevardnazes avgång
Ett avhopp iSovjetunionen har dock uppmärksammats ordentligt, trots Irak-krisen. Det gäller utrikesminister Eduard
Sjevardnazes avgång i mitten på december förra året. Även om uppmärksamheten var stornär avhoppet skedde, så är det
inte särskilt många som idag tycks vara
medvetna om orsaken.
Sjevardnaze deklarerade sitt avhopp
inför l 800 riksdagsmän i Sovjetunionens
storparlament, den sovjetiska folkkongressen. Beskedet kom tydligen som en
överraskning t o m för Michael Gorbatjov.
Sjevardnaze sade sig vara trött på att
bli ifrågasatt av olika militärer. Här syftade han på de konservativa med överste
Viktor Ajkanis i spetsen. ”Vem står bakom dessa kamrater?”, frågade Sjevardnaze. ”Vad är det? Varför avslöjar ingen
dem?”
– Jag vill inte vara med om en ny diktatur, var Sjevardnazes förklaring till att han
avgick.
. Någon månad efter Sjevardnazes avgång som utrikesminister startade han ett
utrikespolitiskt institut i Moskva. Detta
kan komma att utvecklas till en konkurrent till Sovjetunionens officiella utrikespolitik.
I en radiointervju i början på mars, som
Sjevardnaze gav i USA, talade han om en
”skugga” bakom Gorbatjov. Det var inte
Gorbatjov som tagit initiativet till de militära insatserna i Baltikum, menade den
förre utrikesministern, utan andra fattade
dessa beslut.
Sjevardnaze gick så långt så han påstod
att vissa beslut i Sovjetunionen idag fattas
utan presidentens godkännande. Det är
”mycket dåligt, mycket dåligt”, enligt
Sjevardnaze i intervjun.
Trots detta tycker Sjevardnaze att det
vore fel om Gorbatjov avgick i protest
mot att han inte längre har rätt att fatta sina egna beslut. ”Det skulle vara det värsta
alternativet”, menar han.
Underförstått är tydligen Gorbatjov en
bromsande faktor idag för den återrullningens politik som de gamla kommunisterna strävar efter. Samtidigt är det uppenbart att Gorbatjov inte är herre i eget
hus.
125
Samtidigt kan man säga att det är fantastiskt att Petrakov får ge en sådan här
intervju till Financial Times, och Sjevardnaze får åka till USA och prata i 1V och
avslöja Gorbatjovs svaghet. Så länge detta
får ske, så är tillbakarullningen inte alls
komplett. Men å andra sidan är frågan hur
länge detta får lov att ske. .
Yttrandefriheten begränsas
Faktum är att centralmakten på olika sätt
ingripit emot yttrandefriheten. Den tidigare antagna presslagen, som gav medierna frihet att publicera vad som helst, har
suspenderats tills vidare. Vidare har centralmakten gett ut riktlinjer för vad som inte bör publiceras. Ett tredje sätt att ingripa emot yttrandefriheten är restriktioner i
försäljning av papper och tryckfårg.
P g av brister på dessa områden har
många tidningar fått inskränka sin utgivning, alltifrån minskat antal sidor till minskad utgivningstäthet
Ovanpå dessa mer konkreta åtgärder
mot det fria ordet, så finns självcensuren
där. De allra flesta tidningar i Sovjetunionen ålägger sig idag en viss begränsning.
Undantag finns dock, t ex Moscow News,
med de är ganska fåtaliga. Ett skäl till
självcensuren är självklart risken för
minskad papperstillgång och kanske, i
förlängningen, t o m stopp för utgivningen.
Allra mest uppseendeväckande är väl
det faktum att centralmakten gripit in mot
ryska rådsrepublikens egen radio, som
sänder ifrån Moskva. Den radiokanalen
har helt plötsligt fått sin tidigare frekvens
indragen, och blivit tilldelad en annan
mycket sämre. Centralmakten har kunnat
göra detta eftersom den behärskar den
126
tekniska sidan av radio- och 1V-sändningarna.
I november förra året utsåg Moskvas
kommunalfullmäktige en ny polischef,
Vyachislav Komissarov. Men i februari
månad blev denne uppkallad till Sovjetunionens nye inrikesminister, Boris Pugo.
Efter att ha utfrågat polischefKornissarov
under två timmar om dennes politiska
åsikter, meddelade Pugo att kommunalfullmäktige inte hade rätt att utse sin egen
polischef. Istället återinsattes den tidigare
chefen, Pjotr Bogdanov, en kommunist
och tidigare KGB-officer.
Moskvas fullmäktige blev rasande. I en
debatt påpekades att Kreml bestämmer
allt, och att kommunalfullmäktige är ”ett
fiktivt organ”, för att ta ett citat ur debatten.
Ingripandet mot ryska rådsrepublikens
radiosändningar och emot Moskvas polischef visar Kremls styrka och den ryska
rådsrepublikens/Jeltsins svaghet. Denna
svaghet kom till ytterligare uttryck i diskussionen kring polischefsfrågan, då
många i Moskvas fullmäktige utgick ifrån
att Kreml ganska snart skulle ta över även
den övriga administrationen av Moskva.
Det förefaller inte som om Moskva kommer att kUnna eller vilja reagera på annat
sätt mot centralmakten än genom att
muntligen protestera, men ändå finna sig i
utvecklingen.
Var står Gorbatjov?
Var står då Michael Gorbatjov? Svaret är
inte alldeles lätt att ge, men en del uttalanden ger vägledning.
I en serie av tal, sedan oktober förra
året har den sovjetiske presidenten hela
tiden artikulerat uttryck som ”makt”, ”stabilitet” och ”ordning”. Samtidigt som han
utelämnat sin tidigare starka betoning av
reformer.
Idag är Gorbatjov också en uttalad kritiker av privat äganderätt till mark. Varje
uttalande från presidentens sida om
marknaden ackompanjeras dessutom av
att det kollektiva betonas. ·
Även många demokrater har stött Gorbatjovs diktatoriska styrelseskick Så
skrev exempelvis ett 50-tal framträdande
demokrater inför folkkongressen i december och bad om lugn och ordning. En
ledande radikal demokrat, Leningrads
borgmästare Anatolij Sobtjak, har sagt att
”demokrati kan inte överleva utan order
och disciplin”.
En av Gorbatjovs nya politiska vänner,
Moskvas partiboss Yuri Prokofiev, refererade i början på februari till Gorbatjov
och hans tänkande. Denne hade inte lämnat sina ambitioner om politisk och ekonomisk förändring i Sovjetunionen. Däremot skulle hans tidigare ekonomiska
rådgivare, t ex Petrakov som nämnts
ovan, ha förändrat Sovjetunionen till ett
marknadsekonomiskt system som skulle
inneburit ”år av kaos”. Vad som nu istället
skall utvecklas, under ledning av Gorbatjov och hans nya allierade, är en s k ”socialistisk marknad”, enligt Prokofiev.
Försämrad ekonomi
Detta konstaterande för automatiskt över
till ekonomin. Enligt officiell statistik
skulle BNP i Sovjetunionen förra året ha
fallit med två procent. Produktiviteten
skulle ha fallit med tre pocent, och den
privata konsumtionen med ytterligare nå-
gon procentenhet.
Utrikeshandeln minskade med sju pro- –
cent, och den gick med ett ökat underskott på 10 miljarder rubler. Alla dessa
siffror kommer ifrån den centrala statistikbyrån Goskomstat. Därför bör man
vara försiktig med att ta siffrorna som
faktiska värden, mer som en antydan om
riktningen. Troligen är förändringen i
ekonomin betydligt kraftigare än den officiella statistikorganisationen idag visar.
Den försämrade utvecklingen i Sovjetunionen, både på det politiska och ekonomiska området, har påverkat det utländska intresset för Sovjetunionen. Antalet registrerade joint ventures var de första två
kvartalen 1990 219 respektive 254. Sista
kvartalet förra året var antalet registreringar nere i bara 113.
Den här statistiken, liksom en ordentlig
analys av den, har moskvatidningen Commersant redovisat. (Inom parantes måste
sägas att denna tidning är en utomordentligt bra källa till information.) Vad gäller
joint ventures har Commersants beräkningar visat att nettoinflödet förra året
från utlandet bara ligger i storleksordningen 50 miljoner rubler. Om man omräknar detta till officiell växelkurs skulle
det bli ca 80 miljoner dollar för hela Sovjetunionen i utländska joint venture-satsningar. Detta kan man jämföra med att industrin i Sovjetunionen under ett år har
investeringar i storleksordningen 80-90
miljarder rubler.
Det är dock inte uteslutet att den nya
ordningen, dvs en ny form av sovjetisk
diktatur, kan attrahera en hel del stora fö-
retag. både TetraPak och ABB fortsätter
sina satsningar i Sovjetunionen. Så gör
också både Volvo och SAAB.
Alldeles nyligen träffade mM ett avtal
med Sovjet om försäljning av persondatorer, 40 000 sådana skall levereras under
127
det närmaste året. Det är en försäljning till
ett värde av ca 50 miljoner dollar.
På en fråga om inte den senaste politiska utvecklingen bekymrat mM, sa en talesman för företaget att man inte hade
känt av någon förändring av affärsklimatet
Mer ordning och reda, även om det
sker under diktatoriska former, kan gynna den utländska storföretagsambetens
satsningar i Sovjetunionen. Många reagerar nog emot detta, och menar att västerländska företag inte skall hjälpa en ny diktaturregim i Sovjetunionen. Aandra sidan
är det viktigt att den utveckling som pågår,
och som inte helt stannat upp, får en
chans att fortsätta. Viktigt är det också att
ha kontaktkanaler med Sovjetunionen
och dess olika republiker, och här spelar
naturligtvis affärskontakter och konkreta
samarbetsprojekt en avgörande roll.
Rubelindragningen
Att centralmakten inte vet vad den ska
göra visar indragningen av 50 och 100 rubels-sedlar. Under mottot ”Krig mot maffian” drogs alla sedlar in under tre dagar,
bara begränsade belopp skulle återbetalas och innehavarna skulle uppge hur de
kommit över pengama Trots detta visade
det sig att endast 8 av 48 miljarder rubel, i
dylika sedlar inte blev ersatta. Förutom
att detta inte är något slag mot maffian, så
betyder det bara en enprocentig indragning av rubelöverhänget
Den vrede som rubelindragningen förde med sig bland sovjetmedborgarna fick
den sovjetiska premiärministern Pavlov
att försöka med ytterligare en förklaring.
Ett par veckor efter indragningen påstod
han att orsaken var att västerländska ban- . – – …..__
128
ker planerade en kupp mot Sovjetunionen. Pavlov påstod att bankerna hade
tänkt ”dränka” Sovjetunionen med rubelsedlar och därigenom förorsaka total kollaps i unionen.
Detta påstående är så uppenbart orimligt att inga insiktsfulla bedömare kan tro
på det. Även om det skulle varit möjligt att
sprida 100-tals miljarder rubel i Sovjetunionen, förmodligen genom att penningbomba hela landet, så skulle man knappast nå större oreda än vad som uppnås
genom de olika tokiga beslut sovjetregeringen själv fattar.
Uppgiften om den utländska kuppen
är troligen ett försök att få medborgamas
ilska riktad mot västerländska banker
istället för mot sovjetregeringen. Min tro
är dock att inte ens oupplysta sovjetmedborgare går på den här typen av desinformation.
Aterskapas diktaturen?
Den helt avgörande frågan idag är: Håller
Sovjetunionen på att återskapa diktaturen, och kommer detta att lyckas? Det är
omöjligt att säkert förutse vad som kommer att hända, men en sak kan man vara
övertygad om. Det pågår för närvarande
en utomordentligt hård maktkamp, inte
minst i själva toppen.
I denna maktkamp finns uppenbarligen de som vill ha ett totalitärt system tillbaka, sådana som vill fortsätta demokratiseringen och de som ligger någonstans
mitt emellan. När jag skriver detta har jag
· framför mig tidnigen Commersant från
den 24 december förra året, som på en
helsida återger ett dokument som kallas
”Blue print for a police state”. I detta dokument, som blev tillgängligt för allmänheten redan för några månader sedan, anges många av de åtgärder som Kreml under Gorbatjovs ledning därefter har vidtagit. Pappret avslöjades av en deputerad i
Sovjetunionens Högsta Sovjet, Lopatin.
I dokumentet kan man läsa om att sovjetiska trupper ska användas på samma
sätt som polisen, och få samma rättigheter. Nu i efterhand vet vi att 480 sovjetiska
städer patrulleras av militär.
Där står också att polismakten ska
fråntagas de olika republikerna. Så har
skett i Moskva som redovisades ovan,
men i övrigt är väl åtgärden ännu inte genomförd.
KGB skall kontrollera den privata entreprenörverksamheten i Sovjetunionen.
Genom presidentdekret får så ske nu,
utan några som helst restriktioner.
Vad är då slutsatsen av allt detta? En är
att Sovjetunionen är i en prekär, för att inte säga desperat, situation. Och det verkar
inte finnas något recept på hur man skall
vrida utvecklingen rätt, annat är genom
”lag och ordning” (läs diktatur).
Vad som hänt i Sovjetunionen är att det
militärindustriella komplexet, armen,
partiet och KGB tagit över i all tysthet.
Sitter Gorbatjov i husarrest? Ja, kanske
inte i fysisk mening, men i vart fall mentalt.
I en intervju med Moskvas borgmästare Gavril Popov nyligen i Moscow News
sa denna följande: ”Dagens situation är
först att apparaten har makten, och för
det andra att presidenten inte kan kontrollera den”.
Samtidigt undrar man om Gorbatjov
frivilligt skulle vilja träda tillbaka. Världen är ju hans scen. Den älskar han. Skulle han ge upp, träda tillbaka som president, vore scenen borta. Åtminstone för
honom.
För de hårdföra, som vill återinföra
diktaturen finns det mot omvärlden ingen
bättre staffagefigur än Michael Gorbatjov.
Fortfarande går Gorbatjov väl hem i västvärlden.
En sak kan man nog vara helt klar över.
Hade Sovjetunionen ekonomiskt och tekniskt varit oberoende idag, så skulle diktaturen varit återinförd med ett fullständigt tystande av de demokratiska krafterna. Nu är inte läget så, och det inser även
överst Aleksnis och hans kumpaner.
Unionen behöver utländskt stöd iform av
pengar, varor och teknisk hjälp. Frågan är
hur långt Kreml kan gå i återupprättad
diktatur, i kombination med blodsutgjutelser, uan att förlora västerlandets stöd.
Säkert kommer Sovjet att även i fortsättningen ställa upp på USAs och västvärldens sida i många utrikespolitiska frå-
gor, även om den sovjetiska krigsmakten
skulle vilja se en förändring här. Det kostar å andra sidan ju så lite för Sovjetunionen att ställa upp, när landet samtidigt
saknar ekonomiska resurser att utnyt~a
129
eventuella fördelar i andra delar av världen, menar säkert politikerna.
En annan fråga är om det överhuvudtaget är möjligt att idag rulla tillbaka Sovjetunionen till den gammaldags diktaturen.
Jag tror det för min del inte. Utlandsskulden och behov av västerländsk hjälp är ett
skäl. Men det finns ett annat: Vi lever i en
annan tid nu än på 30- eller 50-talet. Vi
har en informationsteknologi som gör
folk medvetna. Den teknologin vill även
diktaturanhängarna dra nytta av. Man är
dessutom medveten om att Sovjetunionen måste utnyt~a modern teknologi för
att inte helt förpassa sig till U-ländernas
skara.
Förr eller senare måste Sovjetunionen
och dess republiker anamma marknadsekonomin och tillåta demokrati. Det paradoxala är dock att den utvecklingen, när
den kommer troligen kommer att bli blodigare än den diktatur man nu återinför.
Dock har, enligt min bedömning, utvecklingen i Sovjetunionen kommit till en
”point of no return”.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner