Print Friendly

Håkan Gergils; Löntagarfonderna ett år efter 1984

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


HÅKAN GERGILS:
Löntagarfonderna ett år efter 1984
Vi har löntagarfonder. Det är den
avgörande frågan. En vall har brutits
igenom. De framställs som ofarliga men
fondernas första år har inte varit lyckat
för deras upphovsmän. Håkan Gergils
ger här en bild av hur fonderna fått
styrelseledamöter och verkställande
direktörer och om cirkusen kring frågan
om de är myndigheter; om
hemlighetsmakeriet; om de snabba
klippen och de underliga affärerna.
Håkan Gergils har varit ordförande i
Aktiespararna och är känd fonddebattör.
Den första fråga många ställer sig är:
Blev det så farligt? Har vi bytt ekonomiskt system? Vann inte vi fondmotståndare? Det införda löntagarfondssystemet
är väl bara en fraktion av vad Rudolf
Meidner föreslog 1975?
Hans förslag 1975 låg i nivån 2 miljarder kronor per år. Så mycket pengar
skulle löntagarfonderna få. Dessa två
miljarder skall sättas i relation till det
dåvarande börsvärdet 40-50 miljarder
kronor.
Nu har vi fått löntagarfonder som fortfarande disponerar 2 miljarder. lO års
inflation har minskat värdet på dessa
pengar. Dessutom har börsen växt till sig
rejält. Om börsvärdet ökat fem gånger,
men fondernas resurser stått fast skulle
man kunna resonera så här: Hela 80% av
löntagarfondernas kraft har försvunnit.
Men det är fel att resonera så.
Meidners fonder, som idag skulle haft lO
miljarder till sitt förfogande per år, skulle
aldrig ha kunnat införas. De fonderna
var alldeles för utmanande.
Per-Olof Edin och Anna Hedborg
skrev i början på 80-talet en bok som
beskriver bakgrunden till löntagarfonderna och det fondsamhälle som EdinHedborg tänker sig. Boken hade ett auktoritativt förord av Kjell-Olof Feldt, som
intygade att den bild som där målades
upp stod i överensstämmelse med det
resonemang som fanns i LO-SAPs arbetsgrupp i fondfrågan. Boken, ” Det
nya uppdraget”, är en avslöjande bok,
som tyvärr inte uppmärksammats efter
förtjänst.
l boken säger Edin- Hedborg att endast mindre företag skall få vara kvar i
ett längre perspektiv. Men också att löntagarfonderna innebär ”en revolution
med 2% om året”. Det är precis vad det
nu införda löntagarfondssystemet innebär. Fonderna smygs på det svenska folket.
Fondsamhället förverkligas
Löntagarfonderna är införda. Det är den
avgörande frågan. Vi har löntagarfonder
och storleken är därför snarast en akademisk fråga. Genom själva införandet har
en vall brutits igenom.
Ett av skälen till att man lyckats är att
fondernas effekter har spelats ned. Ofarlighetsförklaringen har fungerat. Socialdemokraterna var enormt skickliga, men
djupt omoraliska, i 1982 års valrörelse.
Olof Palme gav ett löfte om breda lösningar. En bred lösning fick ta den tid
den tar. Men: Utan breda lösningar har
vi fonderna idag ändå.
AP-fonder
Ett annat smart drag var inplaceringen
av fonderna i pensionssystemet. l pensionssystemet fanns redan stora fonder,
varav en placerade i aktier. Genom att
lägga in fem löntagarfonder som pensionsfonder 5-9 kom regeringen runt
problemet med att göra en helt fristående
och självständig institution.
En fristående fondbildning med beskattningsmakt skulle ha blivit en svår
nöt ur konstitutionell synpunkt. Nu kunde man istället föra in löntagarfonderna
-med en facklig majoritet – i ett befintligt och accepterat system.
Det är mot den bakgrunden intressant
att se hur den socialdemokratiska partikongressen hösten 1984 behandlade en
motion om löntagarfonderna som trygghet för pensionerna. En motionär föreslog att, eftersom löntagarfonderna skut- 263
le trygga pensionerna så borde detta
föras in som ett av målen med fonderna i
det socialdemokratiska partiprogrammet. Partistyrelsen menade emellertid
att tryggaodet av pensionerna inte var ett
mål för fondsystemet och därför inte
borde skrivas in i partiprogrammet. Det
blev också partikongressens beslut.
På jakt efter styrelseledamöter
l november 1983 sa Per-Olof Edin: Bara
vi får fondbeslutet klart, så kan fonderna
börja arbeta och då bryts motståndet
mot fonderna ned. Vi kommer igång redan i början på nästa år.
Men det visade sig vara långt svårare
att starta fondsystemet än vad Edin och
andra tänkt sig. Att få ihop styrelserna
var ett första problem.
Det började med att ett antal LO-distrikt runt om i landet tog saken i egna
händer och nominerade styrelseledamö-
ter. Även ett och annat TCO-distrikt
gjorde detsamma. Enligt uppgift lär t o m
TCOs ordförande Björn Rosengren överlämnat en lista på lämpliga fondstyrelseledamöter.
Att LO-distrikten försökte besätta
platserna inför offentligheten var inte
alls bra, sett ur (s)-partisynpunkt. Visserligen var i beslutet facket utlovade en
majoritet – 5 av 9 ordinarie ledamöter –
men att i massmedia skylta med facket
skulle ge fonderna ”fel” image. Fackets ·
stämpel på fonderna skulle istället ”tvättas bort”.
Sedan kom anklagelser mot näringslivet för bojkott av styrelserna.
Det dröjde ända till slutet på våren
innan fondstyrelserna började ta form.
Först fick vi fyra fondordförande – två
landshövdingar, en generaldirektör och
264
en f d försvarsminister (Hörjel, Lötberg,
Hagström och Börje Andersson).
l slutet på maj kom sedan fyra fondstyrelser. Dock ej Västfondens styrelse.
I början av juni kom sedan Västfondens ordförande, Gunnar Larsson.
Och så i slutet på juni Västfondens
styrelse. I Göteborg försökte man med
lock och pock – men förgäves – bryta
igenom företagarnas motstånd mot att
sitta i en löntagarfondsstyrelse.
Jag själv hade aldrig trott att ”fronten” gentemot fonderna skulle förbli
obruten. Ingenstans finns det så många
individualister som i näringslivet. Men
ändå gick inte en enda företagare i en
fondstyrelse.
Ny jakt – efter fonddirektörer
Sedan var det dags för en ny jakt. Nu
gällde det fonddirektörerna. Den var
också besvärlig. Fonderna är inte accepterade av ideologiska skäl. Till detta
kommer att placeringsproffs vill ha frihet
och vem som helst kunde föreställa sig
både facklig och politisk styrning och
hänsyn i löntagarfonderna.
Först ut på plan som verkställande direktör var Bo Dahlgren, som precis hade
slutat som VD i Företagsfinans. Han
bröt isen för fonderna när det gällde att
rekrytera de andra direktörerna. Hade
inte han ställt upp skulle det blivit betydligt svårare att få någotsånär kompetenta
människor på de fonddirektörstjänster
som återstod.
Något som uppmärksammats är lönerna till fonddirektörerna. De får från
500 000 upp till 730 000. Många retar sig
naturligtvis på fonddirektörslönerna,
inte minst eftersom fonderna sagts vara
till för att hålla igen på löneökningarna.
Myndighet eller ej?
Hösten 1984 blev den stora frågan om
fonderna lydde under offentlighetsprincipen eller inte. En Helsingborgsjournalist bad om handlingar från Sydfonden.
Nils Hörjel sa bestämt nej. Och så var
cirkusen i full gång.
Först kom kammarrätten i Göteborg
och konstaterade att löntagarfonderna är
myndigheter. I detta instämde kammarrätterna i Stockholm och i Sundsvall.
Detta under stor opposition från både
fondernas ledningar och ifrån finansminister Kjell-Olof Feldt.
l avvaktan på att regeringsrätten skulle behandla frågan uttalade sig så justitieombudsmannen. I detta fall var det JO
Per-Erik Nilsson, som tidigare i egenskap av rättschef i statsrådsberedningen
uttalat sig om AP-fondernas juridiska
status, som hävdade att fonderna inte
var myndigheter. Konstigt nog tyckte
inte JO-Nilsson att hans tidigare berö-
ring från politiskt håll med samma fråga
gjorde honom jävig.
JO konstaterade på mycket diffusa
grunder att han inte ansåg att löntagarfonderna var myndigheter. Vad de är
kunde han inte klara ut. Hans utlåtande
gick dessutom tvärs emot föredraganden, som gjort expertutredningen.
Sedan kom regeringsrättens beslut i
december 1984. Man prövade frågan,
inte för att avgöra offentlighetsprincipen, utan för att klara ut om löntagarfonderna var myndigheter. Offentlighetsfrå-
gan kunde regeringsrätten inte ta ställning till, eftersom det ärendet inte var
överklagningsbart. Den högsta administrativa domstolens svar blev enhälligt
”ja” till att löntagarfonderna är myndigheter.
l en interpellationsdebatt med centerns Bertil Fiskesjö förnekade sedan justitieministern Sten Wickbom att regeringsrätten uttalat sig om löntagarfondernas myndighetsstatus. Han menade att
man bara avgjort om offentlighetsprincipen gällde. Att justitieministern inte
läser regeringsrättens dom innan han uttalar sig i en interpellationsdebatt är förvånande och oroande.
En sista anmärkning med anledning av
att fonderna är myndigheter. Det pågår
ett utredningsarbete om val till löntagarfonderna. Går det att ha allmänna val till
en statlig myndighet?
Det är lätt att tänka sig hur löntagarfonderna kommer att agera i enframtid när inte ett viktigt val står för dörren.
Ljusne Kätting
Löntagarfonderna skulle både enligt propositionen och Jagtexten sätta pengar
långsiktigt i producerande företag. Trots
detta satte fonderna 1984 bara in lO miljoner av disponibla l 500 direkt som riskkapital i företag. Det är mindre än l % av
det tillgängliga kapitalet.
Den enda direkta placeringen var på
lO miljoner kronor och hamnade i Ljusne
Kätting. Det var Nordfonden som stod
för den bedriften. Man frågar sig hur det
känns för alla övriga fonder som bara
använde sina pengar för att lösa ut de
gamla aktieägarna, om man nu inte lät
pengarna stå kvar på banken.
265
Hur har det då gått med denna enda
direkta riskkapitalplacering? l början på
förra året introducerades Ljusne Kätting
på OTC-Iistan. Prognoserna talade om
tO miljoner i vinst 1984.
I mitten på oktober -84 blev det klart
att Norrfonden i form av en riktad emission skulle sätta in lO miljoner i Ljusne
Kätting till en kurs av 50 kronor per aktie. Därigenom, tillsammans med ett tidigare köp, fick Nordfonden inemot 20 %
av aktierna i företaget.
I samma veva som den riktade emissionen formellt beslöts på Ljusne Kättings extra bolagsstämma i slutet på oktober meddelades att årsresultatet blev
en kraftig försämring i förhållande till
prognosen. Ett nollresultat förväntades
och inte 10 miljoner i vinst.
Nu har det visat sig att 1984 innebar en
storförlust på 17 miljoner, eller mer än
10% av omsättningen. Utdelningen är
vidare slopad och börskursen är nästan
halverad i förhållande till teckningskursen.
Vilket företag som helst kan göra fel i
sina prognoser. Det är givetvis också tilllåtet att göra förluster – att misslyckas.
Men i Ljusne Kätting har vi sammanblandningen mellan ett företag och en
löntagarfond på ett ganska illustrativt
sätt.
Vem sitter i Nordfondens styrelse? Jo,
verkställande direktören i Ljusne Kätting, Gösta Florin. Det är svårt tydligen
att skilja på mitt och ditt – och olika
roller.
Enligt revisorerna i Ljusne Kätting så
finns det stora brister. Och VD, Gösta
Florin, har tvingats avgå. Skall han också lämna Nordfondens styrelse?
l
\
f
266
”De snabba klippens löntagarfond”
Den löntagarfond som fått detta epitet är
den Norra. Hela portföljen verkar ha förändrats och omsatts på ett halvår. Bara
under mars månad har denna löntagarfond, enligt fond-VDn Henry Vintermans uttalande i tidningar, gjort affärer
på 100 miljoner av totalt disponibla 300
miljoner i tillgångar.
Läser man i propositionen är det uppenbart att placeringar skall vara långsiktiga. Låt mig citera på sidan 118:
”För att understryka att styrelsernas verksamhet inte skall inriktas på
kortsiktiga placeringar av spekulativ
natur, har det i paragrafen förts in ett
krav på långsiktighet. Detta krav bör
naturligtvis inte hindra en styrelse från
att i ett särskilt fall avyttra en aktiepost redan efter kort tids innehav, om
omständigheterna motiverar en försäljning. Förvärven skall emellertid
normalt ske med sikte på ett mera varaktigt innehav.”
Nordfondens, och en del andra fonders, korta affärer står i dålig överensstämmelse med riksdagsbeslutet och
med själva lagen. Det är i lagens 34 paragraf som kravet på långsiktighet finns
inskrivet. Kritiken mot de korta affärerna finns också i fondstyrelserna och en
Nordfonds-styrelseledamots avgång har
motiverats därav.
Fagerhult-kuppen
I Fagerhult visade löntagarfonderna
verkligen vad de är mäktiga. Under loppet av ett dygn samordnade sig tre av
löntagarfonderna – den Västra, den
Norra och den Östra – och köpte 18%
av aktiekapitalet och 23 % av rösterna.
Under fonddebattens tid bedyrades att
någon samordning mellan fonderna inte
skulle ske. Något avgörande inflytande
skulle inte heller fonderna få, utan 8 %-
gränsen uppsattes för börsbolag. Men
den gränsen kryper man förbi på olika
sätt. Här kan bara nämnas Masonite,
Export AB Norden och Ljusne Kätting.
Det är nästan symboliskt att det är
Östfonden som stod i spetsen för kuppen
mot FagerhulL ”En kniv i ryggen”, sa
Fagerhults huvudägare Bertil Svensson
om fondernas agerande.
Nu verkar det som han får bort 2/3 av
fondägandeL Västfonden sålde sina aktier för att man inte ville tränga sig på.
Nordfonden kan sälja om priset höjs rejält. Man vill göra ett hyggligt ”klipp”.
Östfonden vill inte ta politiska hänsyn
och Dahlgren vill därför inte sälja, säger
han.
Avkastningenfrån löntagarfonderna till pensionssystemet är
inte annat än ”kosmetika” –
ett sätt att legitimerafonderna.
Det finns inte en socialdemokratisk
tidning som i sina kommentarer tycker
det är riktigt att fonderna är så finkänsliga att de säljer. Fonderna bör istället
”visa tänderna”, för att citera ett av
många uttryck för samma sak.
Det är lätt att tänka sig hur löntagarfonderna kommer att agera i en framtid,
när inte ett viktigt val står för dörren och
löntagarfonderna inte är så färska som
nu. Då behöver man inte vara .särskilt
finkänslig.
För övrigt är det upplysande att räkna
på hur många Fagerhults-affärer man
kan göra per år. Ett 30-tal ”Fagerhultare” kan fonderna göra per år och då
har man ändå gott om miljoner kvar per
fond för sina styrelser och administrationen.
Min tro är att LO vid en socialdemokratisk valvinst i höst
tvingar igenom riktade emissioner till löntagarfonderna.
Avkastningskraven
Löntagarfonderna har två olika avkastningskrav på sig. l botten ligger att man
skall klara inflationen och därutöver en
3 %-ig avkastning. Det är alltså krav på
en real avkastning.
Dessutom har fonderna ett formellt
krav på sig att {n/everera 3 % av erhållet
kapital. Innan man inlevererar de 3 procenten skall det erhållna kapitalet uppräknas med inflationen.
Denna nominella 3 %-iga avkastning
betalar löntagarfonderna in till pensionssystemet. Det är viktigt att notera att de
3 procenten som betalas in inte är någon
realränta, utan en väldigt låg avgift för
att man får disponera pengarna.
Man kan göra jämförelsen med de tre
första pensionsfonderna som 1984 hade
en avkastning på 14 %. Om pengarna
hade placerats direkt i dessa pensionsfonder, och avkastningen varit lika god
som på övriga placeringar, skulle pensionärerna ha fått betydligt bättre utdelning
än när pengarna nu går genom löntagarfonderna. Avkastningen från löntagarfonderna till pensionssystemet är inte
267
annat än ”kosmetika” – ett sätt att legitimera fonderna.
Nu har löntagarfonderna fått kritik för
att de inte givit en korrekt bild av sin
verksamhet i boksluten. Det är Riksrevisionsverket och Riksskatteverket som
står för denna kritik. Istället för att visa
hur fondernas värde utvecklats har presentationen helt inriktats på om fonderna
lyckats klara inbetalningen på 3 % till
pensionsfonderna utan att röra kapitalet.
Dessutom har RRV och RFV kritiserat fonderna för bristande placeringsregler och för att vissa av fonderna gjort
betydelsefulla placeringar i försäkringsbolag och banker, trots att produktionsbolag skulle vara placeringsobjekten, enligt riksdagens beslut.
Fondernas utbyggnad
Fonderna skall inte byggas ut efter 1990.
Det har vi Olof Palmes ord på. Mot detta
står Stig Malms, Rune Molins och Sigvard Marjasins ord. Vem skall man tro
på? Den som tidigare hade fel – löftet
om en bred lösning – Olof Palme? Eller
de som fått sin vilja igenom – LO-ledarna?
Min tro är att LO vid en socialdemokratisk valvinst i höst tvingar igenom riktade emissioner till löntagarfonderna.
Vid kongressen 1981 begravde man den
åtgärden av taktiska skäl.
Om ett år kan LO komma att hävda att
det är orimligt att löntagarfondernas
pengar skall gå till de gamla aktieägarna.
Nej, löntagarfondernas pengar måste gå
direkt till företagen. Riktade emissioner
är lösningen.
Dessutom får det inte bli vilken kurs
som helst, säger LO. Varför skall tönta- 268
garna betala mer än företagen är värda?
Substansvärdet blir riktmärket.
Fondernas partipolitiska betydelse
Inför 1982 års val kom Sifo med sin Indikator. Löntagarfonderna intresserade
inte svensken särskilt mycket. Den kom
först på 9:e plats som intressant fråga.
För bara några månader sedan kom
SCBs och statsvetenskapliga Institutionens i Göteborg väljarundersökning om
valet 1982. Den visade överraskande att
löntagarfonderna var den viktigaste partiblocksbytarfrågan 1982.
Men inte nog med detta. SCB hade
också gjort en enkätundersökning bland
väljarna om den viktigaste valfrågan.
Där kom fondfrågan allra främst.
Hur kan denna stora skillnad uppstå?
Svaret är nog frågeställningarna. Sifo
frågade om löntagarfonderna var en intressant fråga. Hur många motståndare
tilllöntagarfonder tycker detta?
SCB frågade om fonderna var viktiga
för partivalet. Och det tyckte väljarna
trots att de är ointresserade av fonderna.
I år har Sifo återigen frågat om löntagarfonderna är intressanta. Nu föll de
från 9:e till 14:e plats. Men fonderna
kanske fortfarande ligger på första plats
när det gäller partivalet?
Till sist
Om jag nu i huvudsak sett på fondåret
med korta perspektiv framåt och bakåt
kanske man kan förflytta sig till år 2000.
Det förutsätter löntagarfonder och ett
hö~skattesamhälle. ..
Ar 2000 säger sonen till sin pappa: Ar
det verkligen sant att Sverige haft högre
levnadsstandard än både Spanien och
Italien?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner