Print Friendly

Håkan Gergils; Den falska bilden av Nicaragua

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HÅKAN GERGILS:
Den falska bilden
av Nicaragua
Den bild vi fått i Sverige av Nicaragua stämmer inte med den
som möter vid ett besök där.
Sverige har – precis som vilket kommunistiskt land som
helst – bara haft kontaker med
sandinisterna. Det gäller inte bara den offentliga administrationen utan företagare och fackföreningar.
Varför tar inte svenska tidningar, radio och TV upp frågan
om hur vi kunnat vara så vilseledda om den nicaraguanska
opinionen?
Håkan Gergils är mediakonsult
och VD för Ecofin.
D
en 25 februari hölls allmänna val
i Nicaragua. I dag tycks alla vara
överraskade. Sandinisterna förlorade, och oppositionen UNO vann
stort. Ja, en jordskredsseger med 55 procent mot 40 procent för Daniel Ortegas
sandinister.
Hur kunde detta hända? Hur kunde
alla opinionsundersökningar visa fel?
Det var inte så att alla opinionsundersökningar visade fel. Två opinionsserier,
från undersökningsinstitut i Costa Rica
och Venezuela, visade kontinuerligt en
övervikt för Vialeta Charnorra och hennes oppositionsallians UNO. Men dessa
opinionsmätningar redovisades inte i
massmedia, åtminstone inte i Sverige.
Varför skiljde övriga undersökningar
ut sig så, till sandinisternas fördel? En förklaring kan vara att dessa undersökningar
i huvudsak utfördes av en sandinistisk
fältorganisation i Nicaragua. Det gör det
möjligt att vissa av de tillfrågade nicaraguanerna inte vågade tala om vilket parti
de tänkte stödja.
Särskilt undersökningsinstitutet från
Costa Rica, CID, är beprövat i CentralAmerika. Sedan starten 1977 har man
gjort 600 opinionsundersökningar i Mellanamerika. Varför inte massmedia återgav dessa siffror kan man fråga sig.
Så här i efterhand, när sanningen har
gått upp för både allmänhet och massmedia, borde man åtminstone göra en
rannsakan. Varför har inte dagstidningar i
detta land, eller radions Kanalen eller
TVs Magasinet tagit upp frågan:Hur kunde vi vara så vilseledda om den nicaraguanska opinionen? Men så sker inte, i
stället fortsätter man att måla den sandinisliska bilden.
I den här artikeln tänker jag i första
hans beskriva den falska bild av Nicaragua som vi fått under många år, och inte
närmare gå in på medias hjälp (undantag
finns) att teckna valnederlaget i sandinistfärger.
Kriget mot Contras
Kriget mot Contrasrebellerna har naturligtvis tagit hårt på det nicaraguanska
samhället. Enligt internationella uppgifter
har 12 000 stupat. Sandinisterna använder dock egna siffror, troligen propagandasiffror, och talar om 48 000. Här hemma återges just den siffran.
I de två regioner som berörts mest
av Confras har UNO vunnit störst.
Även om kriget varit fasansfullt, och
tusentals människor dött, så har krigshandlingarna inte drabbat väsentliga delar av Nicaragua. Så har exempelvis huvudstaden Managua inte berörts. Överhuvudtaget tycks Contrasgerillan varit relativt annorlunda i sin krigföring jämfört
med normal gerillakrigföring. Man har
gjort räder in i landet, framför allt från
Honduras.
Om kriget i Nicaraugua är den främsta
orsaken till den ekonomiska kollapsen, så
borde grannlandet El Salvador ha kollapsat än mer. Där har gerillakriget dels medfört 70 000 döda (internationella uppgifter) dels berört El Salvadors centrala delar. Men där har den ekonomiska utvecklingen varit mycket bättre än i Nicaragua.
I propaganden talade sandinisterna om
att folket i de områden som Contras angrep var särskilt sandinistvänliga; jag
kommer ihåg en opinionsmätning, där
111
mer än 60 procent av befolkningen stödde sandinisterna. Men det var uppenbarligen i en ”riggad” opinionsmätning. För i
valresultaten kan vi se att i de två regioner
som berörts mest av Contras har UNO
vunnit störst.
Under de senaste två åren har Contras
gerillakrigföring varit mycket begränsad.
Det har nog varit beklagligt för Daniel
Ortega, som gärna skulle vilja visa upp en
hårdare konfrontation än vad han nu förmådde inför valet. Så under 1988 och -89
betydde inte kriget särskilt mycket för den
nicaraguanska ekonomin, annat än att militären drog mycket pengar. Dock skall
noteras att militärkostnaderna, som andel
av statsbudgeten, minskat från drygt 50
till nu 35 procent.
Trots det begränsade kriget under senare år, trots de minskade militärkostnaderna, så har den ekonomiska utvecklingen fortsatt utför.
Urusel ekonomi
Hur dålig är den nicaraguanska ekonomin?
Det är inte svårt att finna ganska entydiga svar på denna fråga. Sverige har
nämligen i samarbete med Nicaraguas regering tagit fram den så kallade LanceTaylor-planen. Den visar att på tio år har
den genomsnittliga inkomsten minskat
med 90 procent: Det måste vara något av
världsrekord, att kunna sänka inkomsterna med hela 90 procent.
Genom bidrag, prisregleringar, etc har
dock konsumtionen kunnat hållas något
högre. Den ligger på ungefär en tredjedel
jämfört med 1979, då sandinisterna tog
över efter att ha störtat Somozadiktaturen.
112
Noteras skall dock att bruttonationalprodukten inte sjunkit lika kraftigt, utan
bara med 50 procent.
Skillnaden mellan minskad BNP och
minskad konsumtion är det utrymme som
sandinisterna och, vilket skall tillstås,
även kriget lagt beslag på.
Att sandinisterna verkligen skott sig på
folkets bekostnad kunde jag notera, vid
ett besök i början på det här året. En del
talade om hur sandinistledares barn kördes av privatchaufförer. Själv kunde jag se
hur vicepresidenten till sina valmöten åkte i en liten karavan, bestående av sju
splitternya Toyota-vans, till ett värde av
ett antal miljoner svenska kronor. I hastigheten försökte jag räkna om hur mycket
detta betydde i form av nicaraguanska
årslöner. Det blir dryga 20 000 för den
fordonsgrupp som vicepresidenten använder sig av. Daniel Ortegas eskort är sä-
kert ännu mycket större, men den fick jag
inte tillfälle att se.
Hjälper vi Nicaragua?
Det kanske kan verka förmätet att fråga
om vi hjälper Nicaragua. Det borde väl
vara självklart att om Sverige använder
350-400 miljoner kronor under innevaninde år till att stödja Nicaragua på olika
sätt, så måste detta komma landet till
godo. Detta är dock mera tveksamt, åtminstone till vissa delar.
Sverige har ett varubistånd i storleksordningen 100 miljoner kronor på årsbasis som skall hjälpa till att förbättra den
nicaraguanska bytesbalansen. Men dessa
pengar har tydligen gått direkt in i sandinistföretag, och säkert därifrån till sandinisternas partikassor. SIDA har f ö försökt kontrollera pengarna, men detta har
inte gått. Ändå fortsätter den svenska
hjälpen.
Det skulle vara mycket intressant att få
en oberoende revisorsgrupp, som helst
bör vara spansktalande, att gå igenom den
svenska hjälpen till Nicaragua. I dag, innan Violeta Chamorro tillträtt presidentämbetet, är detta inte möjligt. Det går inte
att få insyn i sandinisternas/ nicaraguanska statens papper. Men efter den 25 april
är detta säkert möjligt.
De officiella svenska kontakterna
Hur är det med Sveriges officiella kontakter med olika grupper i den nicaraguanska samhället? Precis som vilket kommunistiskt land som helst, så har Sverige enbart haft kontakter med sandinisterna.
Det gäller inte bara den offentliga administrationen, utan företagare och fackföreningar.
Det finns dels en sandinistisk fackföreningsrörelse, dels en oberoende. Bå-
da har ungefär lika många medlemmar,
cirka 120-140 000. Men Sverige har bara hållit kontakt med sandinisternas fackförening.
Den fristående fackföreningsrörelsen,
till vilken socialdemokratiska CUS hör,
har inte hört av några svenskar. Åtminstone inte några officiella representanter.
Det kunde dess generalsekreterare, Alvin
Guthrie Rivers, berätta för mig. Officiella
Sverige skyr det fristående facket som
pesten, menar han. (l dag kanske det är
annorlunda.)
Inte ens för ett år sedan, när 16 av CUS
medlemmar fängslades för sina åsikters
skull, reagerade någon från svensk sida.
Här hemma i vårt land är det svårt att
följa vad som händer i Nicaragua, men
den svenska representationen är ju relativt omfattande, och borde väl notera vad
som händer i landet.
Inte heller med den-representativa organisationen för de privata företagarna,
COSEP, har Sverige haft några riktiga
kontakter. Då och då har visserligen nå-
gon ur COSEPs ledning inbjudits på en
invigning eller ett cocktailparty, men man
har känt hur Sverige velat hålla de privata
företagarna ”på armlängds avstånd”. Detta framhöll COSEPs ordförande Gilberto
Quadera när vi träffades i Managua.
Valkampen
Egentligen är det otroligt att UNO har
vunnit, med tanke på vilket svårt läge
oppositionen hade.
Visserligen har internationella observatörer sagt att valrörelsen kunde fortgå
på ett demokratiskt sätt, men detta är
mycket tveksamt. UNOs valmöten stördes inte på det sätt som man befarat, men
repressionen fanns ändå.
Vanligt folk vågade inte tala om att de
sympatiserade med UNO, då riskerade
de att brännmärkas på ett eller annat sätt.
Det är nog en av förklaringarna till varför
många opinionsinstitut fick så galna svar.
Det är också ett av skälen till varför vi inte
i dag ser någon segeryra i Nicaragua.
UNO-anhängare, trots att de är i majoritet, är rädda för sandinisterna och vågar
inte högljutt deklarera sin segerglädje.
Dessutom sökte sandinisterna tvinga
UNO-kandidater på valsedlarna att hop- 113
pa av. Under min vistelse i Nicaragua fick
jag höra flera exempel på personer som
blivit hotade. De riskerade att bli uppsagda på sitt jobb, deras barn kanske inte
skulle få gå i den bättre skolan etc.Ett antal hundra tog också sin Mats ur skolan,
och detta sökte sandinisterna använda
som ett argument i valet. Daniel Ortega
menade att UNO var en bedräglig allians,
som lanserade kandidater som inte ville
bli valda.
Under valrörelsen gällde fortfarande
censurlagar. Regeringen kunde när som
helst ha stängt oppositionens tidning La
Prensa. I samtal med chefredaktören där,
Christiana Chamorro, dotter till segraren
Violeta Chamorro, intygade hon visserligen att man inte tog något intryck av.
denna censurlag. Mycket talar dock för
att så skedde, eftersom man inte nämnde
att Daniel Ortega höll på att skiljas (svårt i
ett katolskt land) och inte heller de internationella pressuppgifterna om att Daniel
Ortega och hans bror Humberto Ortega
hade miljonbelopp i dollar i schweiziska
banker.
Bilden i dag
I artikeln ovan har jag bara kunnat måla
en del av de bilder som man får av ett besök i Nicaragua. Det är en bild som inte
alls stämmer med den bild vi får i Sverige.
Inte heller efter UNOsjordskredsseger
får vi en korrekt information om Nicaragua här i Sverige, men den kanske kommer.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner