Print Friendly

Håkan Gergils; Är löntagarfonderna en död fråga

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HÅKAN GERGII..S:
Är löntagarfonderna
en död fråga?
Fondfrågan är död, heter det.
Men enligt statistiska Centralbyråns undersökningar är löntagarfonderna en stor fråga på
BO-talet, särskilt för de borgerliga väljarna. För dem var det
den viktigaste frågan både i
1982 och 1985 års val.
Varför kommer inte fondfrå-
gan – och dess fortsättning 5:e
AP-fonden -mer i focus?
Det tycks råda en ohelig allians mellan socialdemokraterna
och media. Massmedia håller
tyst när (s) inte vill diskutera
dessa frågor.
Fil kand Håkan Gergils är tidigare ordförande i Aktiespararna
och har tillsammans med Leif
Wid{m utgivit ”Överraskningarnas val” om valet 1985.
M
assmedia har alltid varit ointresserat eller ljum i frågan om löntagarfonderna. Frågan har antingen varit föremål för utredningar- 70-
talet och de tre första åren på 80-talet.
Eller så har löntagarfonderna varit införda- sedan den l januari 1984.
Försvaret för massmedias ointresse
har varierat. Men i botten finns ett enda
svar: Folk är trötta på löntagarfonderna.
För de borgerliga partierna har intresset varit upp och ned. Ofta har de borgerliga inte riktigt tagit fatt i fondfrågan, inte
tyckt att det varit deras egen fråga. Frågan
har istället varit en näringslivets hjärtefrå-
ga.
Näringslivet å sin sida har inte heller
drivit fondfrågan hela tiden, även om det
som nu sitter kvar på näthinnan är 4 oktobermanifestationer – 100 000 på Stockholms gator och ett fullt Stockholms Stadion etc …
Hur är det med förslagsställarna då?
Jo, socialdemokraterna har hela tiden velat tona ned fondfrågan. Man har sökt
göra den till en mindre, praktisk fråga.
Man har inte velat debattera löntagarfonderna. Typiskt är att i 1985 års valrörelse
så ställde 4 oktober kommitten iett flertal
brev frågor till dåvarande statsministern
Olof Palme. Inte ett enda svar noterades.
Men när man frågade Palme blev svaret:
Jag svarar.
De borgerliga partierna har säkert blivit frustrerade över hur svårt det är att i
media komma ut med just löntagarfondsfrågan. Praktexemplet är U1f Adelsohns
valupptakt i Karlstad den 11 augusti
1985. Det fanns ett enda tema i hans tal –
löntagarfonderna. En hel halvtimme ägnades åt detta.
Så dök Expressens avslöjande om en
————————~-=~–
156
rapport från internationella Valutafonden
rörande Sveriges ekonomi upp. Alla etermedia tog upp detta. Bara Rapport redovisade att Adelsohns tal rörde löntagarfonderna. Endast i förbigående konstaterades att fonderna var Adelsohns tema –
man sade att hälften av talet gällde den
frågan – men sedan var det Valutafondens rapport som redovisades.
Vad vi upplever är en ohelig/helig allians mellan socialdemokraterna och media. När socialdemokraterna inte vill diskutera en fråga lyckas man oftast – inte
alltid – att få tystnad. Genom att inte ge
svar, inte gå in i debatten, inte bemöta de
borgerligas angrepp, och genom att påpeka att frågan inte är aktuell, lyckas man
undvika massmedial uppmärksamhet.
Detta är vad man kan kalla för ”taktisk
tystnad”.
Just att påpeka att löntagarfondsfrågan
är ”död” för journalisterna har hela tiden
haft en mycket god effekt. Eftersom journalisterna själva är ointresserade av fondfrågan tar man gärna fasta på påståendet
att fondfrågan är död.
Kan man avgöra intresset för
löntagarfonderna?
Det går alldeles utmärkt att objektivt avgöra om löntagarfonderna har varit en
död fråga eller inte. Kring varje val har
statistiska Centralbyrån gjort utförliga
undersökningar om valrörelserna. Det
har skett i samarbete med Göteborgs
Universitet där under senare tid Sören
Holmberg gjort utvärderingar av valundersökningarna.
Går man således till SCB-Holmbergs
undersökningar visar det sig att löntagarfondsfrågan blir en stor fråga på 80-talet.
Särskilt för de borgerliga väljarna. För
dessa väljare har löntagarfonderna både i
1982 och 1985 års val varit den viktigaste
frågan.
I dag är det nog många journalister som
tror att fondfrågan var stor på 70-talet.
Den måste väl ha varit mycket större då
den var ny, resonerar de flesta. Samtidigt
som man pustar och säger att fondfrågan
nu är ”död” eller ”tjatig”. Men går man till
SCB-Holmbergs undersökningar så var
det inte många som 1976 och 1979 angav
löntagarfonderna som en viktig fråga.
Det finns en annan undersökning om
intresset för olika valfrågor, och det är
Torsten Östermans på Tidens förlag.
Även hans undersökning visar att löntagarfondsfrågan var viktigast för de borgerliga väljarna i 1982 års val. Däremot
kom den långt ned intressemässigt för de
socialistiska väljarna det året.
Går vi så över till 1985 års val visar
Östermans undersökning åter igen att de
borgerliga väljarna ansåg löntagarfonderna vara den allra viktigaste frågan. Hela
67% av de borgerliga väljarna ansåg att
löntagarfonderna hade en ”mycket stor
betydelse” för deras ställningstagande i
valet.
Österman talar om löntagarfonderna
som ”socialdemokraternas största informationspolitiska misslyckande” genom tiderna. Men samtidigt konstaterar han att
de borgerliga har ett misslyckande i samma storleksordning – genom att inte ta
hem och driva fondfrågan. Men den fråga
man nu kan ställa sig, när man ser massmedias sätt att behandla fonderna, är i vilken utsträckning detta förhållande beror
på media.
Låt oss gå vidare till SCB-Holmbergs
undersökning angående valet 1985. Den
visar att löntagarfonderna var den viktigaste frågan i valet 1985 oavsett hur man
mäter. Det gäller inte minst själva röstandet Löntagarfondsfrågan var den viktigaste blockbytesfrågan, den var t o m 5
gånger mera betydelsefull i 1985 års val
än -82 års.
Att löntagarfonderna 1985 inte längre
var en ”socialdemokratisk profilfråga”,
vilket den var med negativa förtecken
1982, berodde dels på att partiet inte själv
tog upp frågan, dels på att de borgerliga
inte lyckades hålla frågan vid liv.
5:e AP-fonden är ett uppenbart
brott mot OlofPalmes löfte att löntagarfonderna skulle vara ”steget”.
Men massmedia är ointresserat
5:e AP-fonden föreslås nu av regeringen.
Det är ett uppenbart brott mot Olof PaJmes löfte att löntagarfonderna skulle vara
”steget”. Även om man aldrig har litat på
Palmes löfte, så är det ingen tvekan om att
de allra flesta har uppfattat hans ”steg”
som just ett löfte. Men när detta skrives –
i mitten på april – har journalisterna inte
frågat vare sig Ingvar Carlsson eller KjellOlof Feldt om löftesbrottet. Det är som
om journalisterna inte hade frågat Fälldin
om hur han kan sitta kvar i regeringen
trots att han laddar ett kärnkraftverk.
Socialdemokraterna smyger alltså i
den nya fondfrågan. Det gäller ju en löntagarfondernas kusin – den 5:e AP-fonden. Men det är både förståeligt och
acceptabelt att socialdemokraterna vill
hålla tyst – inte få uppmärksamhet kring
den nya fonden. Men då borde ju massmedia rycka undan täcket och visa på den
157
fonden i all sin skröplighet. Men inte. Den
tredje statsmakten verkar i denna fråga
lika död som man mot bättre vetande på-
står att löntagarfonderna är.
Den 24 februari skickade finansdepartementet ut en departementsutredning
om den 5:e AP-fonden. Ingen presskonferens gavs eller pressrelease publicerades
om den utredning som då redan varit klar
i hela fyra månader.
Remisstiden, som bara var två veckor,
bröt mot regeringens egna riktlinjer som
talar om tre månaders remisser. En av de
två remissveckorna var dessutom februarilov i Stockholm.
Vad gjorde Tf och etermedia när remissen gick ut? Svar: Ingenting.
När sedan folkpartiets Anne Wibble
tog upp frågan i riksdagen blev det en intensiv debatt med Bengt K AJohansson.
Den gällde inte bara den oförskämt korta
remisstiden, utan visade också att nä-
ringslivet var nonchalerat i remissbehandlingen. Endast en enda organisation hade
tillfrågats. Något hållbart motiv för denna
begränsning, och den korta remisstiden,
kunde statsrådet Johansson inte lämna.
Tf redovisar inget från den debatten.
Övriga massmedia tiger också.
Så kommer propositionen på skärtorsdagen, den 31 mars. För sent kommer originalet till riksdagen. Först klockan 14.40,
efter utryckning (med chartrat flyg?) för
att få fjällsemestrande Kjell-Olof Feldts
namnteckning. Finansen lämnar inte ut
propositionen. Skyller på brytningsfel.
Först fem dagar senare – på tisdagen –
finns propositionen tillgänglig för media.
Offentlighetsprincipen gäller. Journalisterna skulle ha kunnat få fram propositionen om man skött sitt jobb – och jagat
finansen och riksdagen.
158
Nu kom det en pressrelease från finansdepartementet i stället efter lunchtid
på skärtorsdagen. Den gjorde Tf till sitt
nyhetstelegram och skickade vidare
klockan 15.14. Så på påskaftonen kunde
landets innevånare läsa nyheten om den
5:e AP-fonden i landets tidningar. Det
stod Tf på telegrammet, men de läste
finsdepartementets tillrättalagda pressmeddelande.
En kort stund efter att finansdepartementet skickat sin pressrelease gjorde bå-
de SAF och Carl Bildt var sitt uttalande.
Men dessa gick ut från Tf först klockan
17.22 respektive 18.09. Då hade de flesta
redaktioner stängt av sina teleprintrar –
långfredagen kommer det ju inte några
tidningar.
När sedan propositionen kommit ut på
tisdagen – fem dagar efter den formellt
lämnats till riksdagen, gör Tf och etermedia inget om förslaget. Knappast dagspressen heller.
Det skall bli intressant att se om socialdemokraterna skall lyckas med sitt taktiska tigande om den 5:e AP-fonden- på
samma sätt som i löntagarfondsfrågan.
Det beror på media.
slutfundering
En 5:e AP-fond kom. Trots löftet från
Palme, som många med mig inte litade på.
Men samtidigt pågår arbetet med ekonomisk demokrati/socialism inom både
socialdemokratiska partiet och LO. Socialdemokraterna beslöt detta hösten 1987
på sin kongress. LO året innan, med en ett
år garnmal utredning om ”löntagarfondernas avlösare”.
Men tidsplanen är sådan att socialdemokraterna och LO skall komma 1989
och 1990 – dvs efter höstens val.
”Klipparnas förmögenhetsbildning
måste vika för socialt välstånd och rättvis
fördelning”, skrev Aftonbladet om 90-talets socialdemokratiska politik i en ledare
den 10 april i år. Då kommer nog inte en
engångs- utan en flergångsskatt på kapitalet. Men framför allt skall aktieägandet
urgröpas. Aktiekapital skall bli lån. Aktieägarna rentiärer utan ansvar för företagen. Så skrev en annan betydelsefull socialdemokratisk tidning, ”Tiden”.
Frågan är: Skall allt detta vara fördolt
för väljarna inför 1988 års val? Vilket ansvar har massmedia för att de borgerligas
politik kommer fram och att socialdemokraternas taktiska tystnad inte lyckas?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner