Print Friendly

Hain Rebas; Slut på appeasement-alltid för sent

Av Redaktionen | 31 december 1994


1994


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SLUT PÅ APPEASEMENT
-ALLTID FOR SENT?
HAIN REBAS
Det ryska återtå,JZel ur Baltikum drar ut på tiden. Samtidij!tfrodas obehagliga och revanschistiska
sfiillllliii,JZar i Moskva. I slutet avfebruari meddelade det! ryske xeneralstabschifen Kolesnikov att
Ryss/mul kotlllllCr alf upprätta 30 militära baser i dejöre detta sovjetrepublikema. Den 6 april
krä11dc presicel/lJcltsill CIl militärbas i Leiflat/d bl afiir att där kunna utveckla nya vapensystem.
MiiiiStrct känns i,JZetl. Taktiken är de11samma som 1939.
P
olitisk timing är viktig. Det
kan inte vara en tillfillighet att
USA just den 22 februari avslöjade ”sin” ryske toppspion
på CIA. President Clinton själv tog till
orda i saken. Exponeringen av den
jaguaråkande Ames gjordes till en statsakt
av högsta dignitet. TV-bilderna av den
bekymrade presidenten gick jorden runt.
Men precis lika gårna hade USA kunnat
spräcka denna mullvad får tre veckor sedan, eller varfår inte om en månad. Man
bör därfår fråga sig, varfår just vecka 8
ansågs vara optimal. – Har det inträffat
någonting dramatiskt nytt i relationerna
mellan USA och Ryssland? Eller har
USA:s säkerhetspolitiska etablissemang
plötsligt konmilt till nya insikter om.
Rysslands utrikespolitiska avsikter?
HAIN REBAS är pr<!fi·ss<>r i 11<>rdisk hist<>ria i Kiel ”rh
lwr PnritfärsParsministt·r i Estland.
Gripa initiativet
Svaret är fåm1odligen: både och. Man
kan tro att Clinton genom sitt utspel fårsöker nå tre inrikes- och utrikespolitiska
mål. Han vill åter gripa USA:s och sitt,
som han kan tycka, r’åttmätiga initiativ i
internationell politik och återetablera
amerikanska intressen och diplomati
som tongivande och tveklöst ledande
ute i världen. Samtidigt trycker han tillbaka de just nu mer än lovligt expansiva
ryssarna och flr pluspoäng får det av
Kongressen. Dess välvilja har han alltid
behov av. Vi flr komma ihåg att president Jeltsin i kraft av Rysslands nya fårfattning ställt såväl SVR, dvs KGB:s efterfåljare, och luftlandsättningstrupperna
under sitt eget personliga kommando.
Således ansvarar i slutändan ingen mindre
än Jeltsin själv fårAmes spioneri och flr
därmed en indirekt knäpp på näsan av
Clinton. För det tredje tar USA:s president, flr man hoppas, chansen att byta ut
befattninghavare i sin säkerhetsapparat,
74 SVENSK TIDSKRIFr
nämligen dem som desinfom1er.tt honom
om den verklig.t utvecklingen i Rysslands politiska toppskikt.
Förbehållslöst stöd
Enskilda fakta om Rysslands pånyttfodda
expansionism. har forstås varit kända
länge i Washington med omnejd. De utgör var och ett for sig inget nytt. Men de
har hittills värder.tts olika i skilda läger av
bedömare och inte tillmätts vederbörlig
vikt i Vita Husets slutgiltiga beslutsfattande.
Som bekant har utrikespolitik inte tillhört president Clintons starka sidor.
Bland hans medarbetare har tills nu
Moskva-centrerade f d Gorbatjov- och
numera Jeltsinsupportrar ratt dominer.t,
åtminstone i akademikernas State Department. Just därfor syntes allt vara frid
och fröjd mellan USA och Ryssland efter
presidentmötena i Seattle i vår.ts och i
Moskva i januari. Emellertid uppfattades
Clintons upprepade och forbehållslösa
stöd for Jeltsin näm1ast som naivt och
pinsamt undfallande i t ex Pr.tg, Warszawa och Tallinn, där man faktiskt också
vet en del om ryska utrikesambitioner
forr och nu.
Överhuvudtaget har den ungdomlige
Clinton haft det svårt med personalärenden, även på säkerhetssidan. Hans
dtt tafatte forsvarsminister och g.mue vän
Les Aspin fick avgå. Dennes utsedde eftertr.idare, den betydligt stråvare amiral
Bob Inman, tilltrådde aldrig, osv. Samtidigt har utrikesminister Warren Christopher och hans stab inte precis utmärkt
sig for någon genom6nkt eller kraftfull
Rysslandspolitik. Att anklaga Christopher
for charistna eller lcadcrship under den tid
det tar for presidenten att bli vam1 i de utrikespolitiska mtinerna, det vore att ta i.
Vägrades tillträde
För att överhuvudtaget åstadkomma nå-
gonting i detta policy-vacuum gentemot
Ryssland utnämnde Clinton i höstas en
annan gammal vän, TIME Magazines
moskvakorrespondent Strobe Talbott till
vice utrikesminister. Efter ryska militära
– och amerikanska! – påtryckningar v;igrades samtidigt Polen, Ungern och
Tjeckien tilltråde till NATO, trots att
Jcltsin själv i augusti lovat president
Walesa att inte sätta sig emot Polens
önskningar. Det var Talbott som planlade Clintons stor.t Moskva- och
Östeuroparesa i januari, där det redan
ganua, en smula urvattnade konceptet
”Partnership for Peace” och det oinskränkta stödet till Jeltsin gjordes till propag.tndistiska huvudnummer. ”Bra” sade
Tjeckiens president Vaclav Havel om
detta, ”men två år for sent”.
Men nu, omedelbart efter ryssarnas
briljanta diplomatiska fr.tmstöt
Bosniendramat, har sitsen blivit en annan. Som bekant bombades serbiskt
terrorartilleri inte av NATO-flyg utan
tilläts omgruppera i stor utsträckning. Väl
”mot nya djärva mål”. Därvid fick postsovjetiska fallskännsjäg.tre överta fredsoch kontrollfunktioner. – Tala om att
sätta bock i örtagård!
Nu tycks emellertid en foråndring
SVENSK TIDSKiliFI’ 75
vara på gång i den amerikanska släpphän- upptäckt? Det vill säga vilka uppgifter har
theten gentemot Ryssland. Det är man de sammanställt for att finna att två plus
glad över i Baltikum och Polen. Äntligen två verkligen är fyra, och ingenting antycks de programmerat optimistiska ame- nat?
rikanarna ha insett vem och vad de har
fatt att göra med i Kreml.
Upproriska pöbelhetsare
Som en objektiv bekräftelse på denna internationella kJimatforbistring gav det
ryska parlamentet den 23 februari, dvs på
Röda och numera Ryska Armens årsdag,
amnesti inte bara åt kuppmännen från
augusti 1991 utan även åt de upproriska
pöbelhetsarna från oktober 1993. Från
och med den 26 februari har vi alltså
återigen figurer som Janajev, Jazov,
Krjutkov, Chasbulatov, Rutskoj,
Barannikov, Makasjov, Anpilov och
Konstantinov, alla mer eller mindre reaktionärt rödbruna tiJI sinnelaget – och bevisligen våJdsbenägna! -fritt ute i det politiska omloppet. l samma andetag vägrar
ryssarna att kalla hem SVR:s avslöjade
resident Lysenko i Washington. Amerikanarna tvingades regelrätt utvisa honom. Ryssarna medarbetar inte en tum
utan utvisar i stället ett amerikanskt ambassadråd från Moskva. Samma dag, den
28 februari skjuter amerikanskt
NATO-flyg ner fyra bosnien-serbiska
plan, som öppet trotsar FN:s flygforbud.
Och serberna, som redan hösten 1992
hjälptes av post-sovjetiska ”frivilliga” vid
till exempel Vukovar, hämndbombar
med tungt artilleri staden Tuzlas civilbefolkning.
Vad är det då amerikanerna plötsligt
Självpåtagen rätt
Fakta är foljande: På den doktrinära nivån gäller i Ryssland dess utrikesministeriums numera välkända s k Karaganov-doktrin från oktober 1992, om
bland annat ryska speciella intressen i
”det nära utlandet”. Därvid tar sig Ryssland självmedvetet råtten att intervenera
med vapen i hand i till exempel
Baltikum. l den andan har ledande ryska
politiker med Jeltsin, Tjernomyrdin,
Kozyrev, Gragov och Tjurkin i spetsen
numera uttalat sig oräkneliga gånger,
Jeltsin for övrigt senast den 24 februari,
och i tämJigen kraftfulla ordalag, Tjurkin
senast den 6 mars. Enligt Englands forsvarsminister Malcolm Rifkind låter Carl
Bildts vän, den habile Kozyrev, som numera har all anledning att frukta for sin
position, allt mer som Saddam. Husseins
och den bayerske nynazisten Gerhard
Freys politiske frände Vladimir Wolfovitj
Zjirinovskij i sina officiella uttalanden.
För Kozyrev är denna robusta stil inget
nytt. Lika stalinistisk lät han redan formiddagen den 14 december 1992 på
ESK-mötet Stockholm. Efteråt
myntade den ryske stockholmsambassadören Grinjevskij begreppet
”chockdiplomati”. Tydligen har den numera blivit allmän i Kreml med omgivrung.
Den nymilitanta ryska hållningen kan
76 SvENsK TmsKRIFr
inte längre avfärdas med att de ryska
topp-politikerna enbart spelar for inhemska gallerier, dvs for att lugna ner sina
verkliga reaktionärer. Därtill har den blivit alltfor massiv och alldeles for enveten.
Ryska hår okrökta
Speciellt häftigt har de alla angripit mer
eller mindre påhittade etniska missforhållanden i de baltiska republikerna Estland
och Lettland. De imponeras inte ett
smack av att minst ett dussin internationella delegationer från bl a Europarådet
och ESK närmast hundraprocentigt vederlagt deras anklagelser om diskriminering och t o m apartheid Oeltsin den 25/6
1993) och ”etnisk rensning” i Estland.
Sverige utrikesminister Margaretha af
Ugglas hade tveklöst rätt när hon den 23
februari avfärdade dessa påståenden som
grundlösa. Faktum är: trots femtio års
blodig ockupation med åtföljande flyktoch deportationsvågor, varvid omkring
1/4 av befolkningen gick förlorad, har
under senare års frigörelseprocess inte ett
enda hår krökts på ett enda ryskt huvud i
Estland. Typiskt nog underlåter utländska massmedier, med siktet inställt på
sensation och helst av allt estnisk-ryska
blodiga sanunanstötningar, alltfor gärna
att rapportera om att Estlands nationella
minoriteter sedan 13 november 1993 åtnjuter rätt till kulturautonomi, precis
som de gjorde under mellankrigstiden.
Samtidigt som Estlands forsvarsministerium for ett år sedan hade knappt
30 anställda, jobbade, enligt Norska Utrikespolitiska Institutets direktör Olav F.
Knuclsen, 70 man i SVR:s avdelning
”Baltikum” i Moskva. Följaktligen borde
i dag tusentals ryska, civila som militära,
agenter jobba ute på fåltet i Estland, Lettland och Litauen. Den 13 mars citerade
Dagens Nyheter SVR:s informationschef
Jurij Kobaladze i ”Vi är mycket aktivt intresserade av vad som händer
Baltikum.” Det kan inte vara så svårt att
föreställa sig var SVR:s ”mycket aktiva
intresse” konkret innebär. Spioneri kallas
det vanligen. Lägg därtill de kvarvarande
3 plus 13 tusen ryska soldaterna i s.k.
skelettforband med sina hundratals välbetalda legoknektar, därtill 25 tusen postsovjetiska reservofficerare i Estland och
Lettland – en stor eventuell ledarkader
med urmärkt lokalkännedom. Och är
man reservare har man krigsplaceringsorder i bordslådan – och tjänstevapen.
Det är for övrigt fortfarande oregistrerade
av sent tillkomna baltiska myndigheter.
Uppvigladfolkmassa
I Baltikum är även risken for ren civil
femtekolonnverksamhet mer än påtaglig.
Den 15 maj 1990 forsökte en av den s.k.
”Interfronten” uppviglad ryskspråkig
folkmassa storma regenngs- och
parlamentsbyggnaden i Tallinn. Den 25
april1993 röstade hela 71 procent av Estlands ryska medborgare mot Gajdars och
Jeltsins reformer, dvs for Chasbulatov
och hans obskyra Högsta Sovjet. I Ryssland stödde, som vi minns, majoriteten
Jeltsin. Kring mitten av juli forsökte vissa
77
ryska lokalpolitiker i Narva, med stöd öster om gränsen, avskilja nordöstra Estland. Den 12 december avvisade två
tredjedelar av Estlands ryska medborgare
Jeltsins föreslagna grundlag. Cirka hälften
av dem röstade i valet mellan ett dussintal
partier till Rysslands statsduma för
Zjirinovskijs s k liberaldemokrater.
Fortsatta miniubåtsoperationer
Adderar man till detta Rysslands försvarsministeriums militära doktrin från
november 1993, blir bilden än klarare.
Den kompletterar och underbygger
nämligen med förfårande konkretion de
ryska ambitionerna i Baltikum. Rysslands
NV milos högkvarter under generalöverste Majorov ligger, som bekant, i den fria
republiken Lettlands huvudstad Riga. I
detta ”sitt” milo genomförde de
post-sovjetiska enheterna i april och maj
1993 en stabs-, underrättelse- och
sambandsmanöver. Den gick ut på att ”ta
strategiska objekt i Baltikum och hålla
dem tills huvudstyrkan anländer”. Även
Sveriges försvarsminister Anders Björck
protesterade mot detta hot mot freden i
närområdet. – Och vem, om man rar
fråga, sanktionerar egentligen GRU:s
fortsatta miniubåtsoperationer i svenska
farvatten mellan Öland och Ålands hav?
Den 1 mars rapporterade Sveriges ÖB att
kränkningarna fortsatt även under 1993.
Alskvärd granne
Denna militära hotbild fullständigas av de
rena attackförband ryssarna håller grupperade i Baltikums – och Finlands – ornedelbara närhet. Kaliningradområdet och
Vitryssland är fullständigt nerlusade med
framförallt pansar- och flygenheter. Enligt tyska beräkningar klassas var 43:e
person i Vitryssland som ”militärangehörig”. I Kaliningradområdet bär
var tionde person, dvs uppemot 100.000
man, postsovjetisk uniform. Örlogshamnen i Baltijsk kommer att byggas ut
igen. Och i Pskov, omedelbart sydost om
Estland och nordost om Lettland, tränar
den 76. gardesluftlandsättningsdivisionen, en elitenhet på drygt 7.000 man,
med delar mer eller mindre på krigsfot.
Det var den som mullrade igång när
letterna i januari arresterade två ryska generaler. Dess transportflygplan och
attackhelikoptrar kan nå Tartu i Estland
på en kvart, Riga och Tallinn på kanske
trekvart. Som älskvärd granne har de i
Pskovområdet en spetsnaz-brigad på 800
man, som är specialiserad på att ha ihjäl
folk med händerna, eller med skarpslipad
infanterispade, vilket de demonstrerade
på Tblisis kvinnor i april 1989. Dessa
fackmän förstärktes för en tid sedan med
delar av ett spetsnazregemente från
Viljandi, i mellersta Estland. Typiskt nog
föredrog dess chef och dess stabs- och
underrättelsechef samt 15 officerare att
klä ut sig till civila köpmän och stanna i
Estland; väl knappast för vackra estniska
ögons skull…
Stor reorganisering
Leningrads militärområde (det heter
fortfarande så!) pågår enligt finska källor
överhuvudtaget stor reorganisering och
78 SVEN SK TIDSKRIFI’
nybeväpning. Dess elitforband, d v s
främst flyg, artilleri och pansar, har
omgrupperats dit från det forna DDR. I
september 1993 utnämnde dem forsvarsminister Gratjov högtidligen till ”Förband i Rysslands Första Strategiska
Echelong”.
Var, frågar sig grannarna oroligt, finns
då den andra och tredje anfallsvågen
utgångsgrupperad?
Enligt överste Erkki Nordberg vid
finska huvudstaben hade ryssarna i somras 400.000 man, 1.500 stridsvagnar, 800
flygplan och flera hundra helikoptrar i
Karelen. Ryska 38, armekårens stab ligger i 700-årsjubilerande Viborg.- Mot
vem är dessa angreppsforband riktade?
Rena anfallsstyrkor
Varfor håller ryssarna vad som ser ut som
en i grunden renoverad luftlandsättningsoch en mekaniserad division uppe vid
Alakurtti i Karelen? Svaret kan bara vara
att, liksom fOrr, vid krigsfall ta broarna
över Kemi älv och skära av Finland i höjd
med Uleåborg. – Och varfor befinner sig
i dag mer rysk militär på Kolahalvön än
någonsin under det kalla krigets dagar?
Dessa enorma anhopningar av rena
anfallsstyrkor nära små och fredliga grannar kan inte längre bortforklaras med bostadsbrist i t.ex. Nisjnij-Novgorod.
I vilket fall som helst har Finland, trots
tydlig ekonomisk recession med 22 procents arbetslöshet, nyligen beställt 64
F-18 Hornet-plan från USA, varvid den
säkerhetspolitiska återforsäkringsaspekten
måste vara minst lika viktig som den rent
prestandarnässiga. De har köpt ett hundratal T-72-stridsvagnar och 500 tyngre
artilleripjäser från Tyskland samt fyllt sina
mabforråd med 100.000 kalashnikovs,
tillverkade i Kina.
Samtidigt foreslog en känd svensk partiledare i regeringsställning, att Sverige
infor forsvarsbeslutet 1997 skulle minska
sin forsvarsbudget med 10 miljarder kronor…
Dröjer sig kvar
Vad mer har USA att ta hänsyn till?- På
traktatsidan skyms Rysslands framtid av
ett antal flagranta brott:
För det forsta: President Jeltsin skrev
personligen redan i juli 1992 under
ESK:s slutdokument i Helsingfors. Bland
annat åtog han sig därmed att snabbt dra
ut de ryska trupperna ur Baltikum.
”Early, orderly and complete withdrawal” står det ordagrant i urkunden. I
dag, mer än halvannat år senare, dröjer de
sig fortfarande kvar i Estland och Lettland. Lettlands forsvarsminister Valdis
Pavlovskis var den 28 februari klart orolig vid sitt besök i Helsingfors. Ryssarna
hade just återtagit sina löften att evakuera
till den 31 augusti 1994. Radarbasen
Skrunda skulle de dock, efter amerikanska påtryckningar (!) på Lettland, behålla
ytterligare en tid. Ett liknande negativt
budskap hade Estlands utrikesminister
Jiiri Luik i Stockholm den 3 mars: ”Ryssarna använder sina kvarvarande trupper i
rent utpressningssyfte. De har frångått
sina muntliga löften om återtåg”. Fortfarande residerar alltså den ryske amiralen
S v EN sK TIDsKRI FT 79
Belov 240 meter från Estlands regeringsoch parlamentsbyggnad i Tallinn. Nästa
steg i utvecklingen blir säkerligen provokationer får att ra anledning att ingripa i
Estland och Lettland, liksom i Moldova,
Georgien, Armenien och Bosnien, nämligen fårstås ”fcir att bevara freden”.
Radioaktivt mfall
För det andra: Efter den 4 oktober 1993,
då fårsvarsminister Gragov efter viss tvekan men dock med eldkraft raddat Jeltsin
och hans regering, forsökte rysk militär i
strid med CFE- och START II-avtalen
ensidigt fårstärka sina pansarfårband i Kaukasus-området. Nu vill de ensidigt fårstärka också sin norra flank, dvs utmed
Norge, Finland och Estland.
För det tredje: I oktober-november
1993 dumpade dess marin trots protester
från Japan och ”Greenpeace” 900 plus
800 ton radioaktivt avfall i Japanska Havet.
För det fjärde: Nu hävdar forsvarsminister Gratjov att Rysslands stående styrkor kommer att uppgå till 2,1 miljoner
man i stället fcir internationellt överenskom.na 1,45 (START II i Helsingfors, januari 1993). Den radikala minskningen
av praktiska och ekonomiska skäl mot
1,2 miljoner man, som ryssarna fcir ett år
sedan obevekligen syntes vara på väg
mot, och som bidrog till USA:s och
Tysklands motsvarande reduceringar, har
definitivt avbrutits. Ja, något skall ju
Rysslands 4.000 generaler ha att öva
med.
Och än kontrollerar Ryssland tiotusentals väl spridda kärnstridsspetsar, ett
diskret supertrumfkort i alla upptänkliga
fårhandlingssammanhang. Med amerikansk hjälp (dvs ekonomisk utpressning)
är de på väg att eliminera det hårdnackade Ukrainas 1.600 stridsspetsar.
EnligtJeltsins ekologirådgivare professor Aleksej Jablokov på ”Ecology 93” i
Göteborg i september, driver rysk militär
nio egna kärnreaktorer i mångmiljonstaden Moskva – utanfår all civil kontroll. De har fortfarande två i Sosnovij
Bor utanfår St. Petersburg. De två i
Paldiski i norra Estland kan nu, trots intensivt motstånd, monteras ner med internationell hjälp. Just genom sina många
undem1åligt byggda och bevakade reaktorer är det ryska samhället utomordentligt sårbara fcir terroristanfall.
Naturtillgångar
Jämsides därn1ed kan vi se hur Moskva
efter hand samlar in de gamla sovjetrepublikerna, en efter en efter en, i sin
egen ralla. Dniestr-Moldova, Abchasien,
Armenien och Georgien är kända och
dramatiska exempel, Azerbaidjan och
Tadzjikistan andra. Vitryssland håller på
att slutligen integreras, militärt, politiskt
och ekonomiskt. Och åtminstone Krim
och det östra Ukraina med de viktiga
Donbass-gruvorna tycks vara på väg att
infiltreras i avgörande grad.
Viktiga incitament fcir fcirnyad expansion och kontroll är fårstås naturtillgångarna, t.ex. oljan i Kaukasusområdet och
öster om Kaspiska Havet samt uranet i
Tadzjkistan, en fjärdedel av det enorma
80 SvENsK TIDsKRifT
sovjetiska militärindistriella komplexet,
som hamnade utanfor det beskurna Rysslands gränser, de 25 miljonerna utlandsryssarna, motsättningen till en expansiv
muslimsk fundamentalism och inte
minst, på det psykologiska planet, en allmän, in i självkänslans märg sårad imperialistisk revanschönskan.
Viktiga ryska påtryckningsmedel for
att nå önskat resultat i ”det nära utlandet”
är energipolitiken, dvs ”reglering” av
livsviktig olje- och gastillforsel, den kvardröjande postsovjetiska militären och –
det amerikanska diplomatiska och ekonomiska stödet till Kreml, foranlett av
ren och skär utpressning. Utifrån sett liknar detta mest amerikanska krav på eftergifter av Rysslands grannar, t.ex.
Ukraina, Polen och Lettland.
”Fredstrupper”
Den 28 februari meddelade enligt
FNB-AFP ryske generalstabschefen Michail Kolesnikov, att Ryssland kommer
att upprätta 30 militärbaser i OSS andra
medlemsstater, dvs i nästan alla fore detta
sovjetrepubliker. Detta är ett gammalt
och väl beprövat handlingsmönster. Just
med krav på baser böljade hösten 1939
deras expansion mot Baltikum och Finland. En knapp vecka senare, den 4 mars,
meddelades att Ryssland formellt sökt
anslutning till NATO:s ”Partnership for
Peace”. Detta måtte styrka deras chanser
att i framtiden ostört kunna skicka
”fredstrupper” dit deras utrikes- och militärpolitiska doktriner forutsätter.
Lyckligtvis avvisade FN:s generalsekreterare i böljan av april den forsta officiella ryska framstöten. Samtidigt kräver
Jeltsin särbehandling genom Partnership
for Peace, Rysslands stormaktsintresse
måste accepteras och tas hänsyn till
För att överleva politiskt kan i dagens
ekonomiska läge Rysslands nya regering
med den gamle sovjetbossen Tjernomyrdin i spetsen knappast göra annat
än att satsa på mycket enkla och beprö-
vade recept. Han är tvungen att visa upp
snabba resultat. -Vad finns att satsa på?
Enligt Birminghamprofessorn Julian
Cooper har Rysslands ekonomi och produktion, trots alhnän nedgång, faktiskt
militäriserats under senare år. Den civila
sektorn har nämligen tappat betydligt
mer än den militära. Därfor kan endast
samordnade statliga investeringar i det
kolossala militärindustriella komplexet,
som forr sysselsatte 23 procent av Sovjetuniones arbetskraft, numera kanske 15
procent, ge önskade verkningar. Därigenom kommer man ju att kunna ge miljoner människor jobb, inbringa miljoner
hårda US dollar genom ökad vapenexport med upp till 40 procent dumpade
priser till U-länderna och, i linje med foregående resonemang, bidra till att ”återupprätta Rysslands storhet”.
Vad annat än det haltande, men dock
jättelika militärindustriella komplexet har
statsledningen att tillgripa? Den måste
demonstrera vilja och beslutsamhet till
ekonomiska och sociala forbättringar.
Här finns bara en väg att gå. Den har forberetts under lång tid.
SVENSK TIDSKRIFT 81
Skäggig patriark
Ett beaktansvärt antal inflytelserika politiker, bl.a. den kraftfulle fd. rustningsavdelningschefen i SUKP:s Centralkommitte tillika Interfrontledare och ordforande i Rysslands Företagareförbund
Arkadij Volskij, ökänd också i Estland,
har sedan länge gjort sitt bästa i och utanfor det ryska parlamentet for att verka
som påtryckare. I regeringen sitter numera Oleg Soskovets själv i nyckelposition. Han är vice statsminister och formell ledare av det militärindustriella
komplexet sedan maj 1993. Vi erinrar oss
i detta sammanhang att just militären,
framfor allt dess 17 akademier (93 procent) och elittrupper (Tarman- och
Kantemirdivisionerna, som tog Vita Huset den 4 oktober 87,4 procent), och
militärindustrins företrädare nyligen röstade på Zjirinovskij. Som vi just såg på
TV mötte denne personligen den legendariske generalen och upprorsmakaren
Rutskoj utanfor Lefortovofangelset.
Ryskpatriarkaliskt helskäggig och
snabba skor äger Rutskoj den personliga
utstrålning som Gratjov totalt saknar.
Han är en trolig kandidat till att leda utvecklingen i bonapartisrisk riktning –
järnfor franska revolutionen från 1789
(Napoleon) och den ryska från 1917
(Trotskij). Bredvid sig har Rutskoj en
annan, lika reaktionär och karismatisk
Mganistanveteran, nämligen den unge
generalen Gromov. Vi har all anledning
att kraftsamla västs underrättelsetjänst,
inte längre mot toppmilitärer, grupperade förband, enskilda fabriker eller mot
Kreml, utan mot skärningspunkten mellan militärindustriellt komplex (inklusive
militären) och parlament/regering. Där
bestäms Rysslands- och världens- framtid.
Dömd att misslyckas
Betraktad ur ett längre nationalekonomiskt och demokratiskt perspektiv är
Rysslands nu militanta och rustningspolitiska kraftsamling ohållbar. Den är
dömd att misslyckas av ekonomiska och
logistiska orsaker. Stor sak i det. Nu gäller i Moskva endast kortsiktig ideologisk
och ekonomisk populism. Till denna
måsteJeltsin anpassa sig, vare sig han personligen vill eller ej. Och varfor skulle
han inte vilja det, gammal rustningsboss
från Sverdlovsk i Ural, som han är.
Tendenserna mot politisk polarisering
mellan fredliga medborgare och
nomenklaturan, samt därpå som amen i
kyrkan följande återupprustning och
bonapartism blir allt rydligare i rysk inrikespolitik. I sitt stora tal den 24 februari
hävdade sålunda Jeltsin själv med emfas,
att det måste bli slut på Rysslands eftergifter i just forsvarsfrågor. Ryssland måste
nämligen bli rejält tuffare mot sina grannar i ”det nära utlandet” och höja sin
forsvarsbudget ordentligt. Som synes sitter Jeltsin ordentligt fast i det militärindustriella komplexets rävsax. Hans
handlingsutrymme är utomordentligt begränsat.
82 SVENsK TmsKRIFT
Fruktansvärda ledare
Plötsligt blir parallellerna till 30-talets
nazi-tyska totalitarism och upprustning
efter Versailles och åtföljande ekonomisk
kris obehagligt påtagliga. Det ryska folket, om det finns något sådant, må vara
aldrig så storsint och varmhjärtat, deras
kultur aldrig så innerlig och nyskapande,
deras vetenskapsmän hur begåvade som
helst. Deras politiska ledare har under de
sista sjuttiofem åren varit fruktansvärda,
människofientliga och gravt våldsverkande. Deras forsta offer har alltid varit och konuner alltid att forbli ryssarna
själva. Miljoner och åter miljoner av dem
har förnedrats, forslavats och förintats.
Emellertid finns ju ingen anledning i
världen till att den enskilde ryssen skall
leva på en sämre ekonomisk och frihetlig
nivå än hans estniska, finska och svenska
grannar. Sjuttiofem års totalitär terror
och dogmatism har gång på gång fört honom till avgrundens rand. Hans miljö
och levnadsomständigheter är i botten.
Kriminaliteten däremot frodas oförblommerat och expanderar till nya, fjärran marknader. Som bekant. Den 3 mars
publicerades enligt TT i Moskva en rapport, som visade att en tredjedel av alla
ryssar lever under ryskt extistensminimum. Det innebär att 50 miljoner människor i dagens Ryssland halvsvälter, om
inte mer. Inflationen ligger förmodligen
över 1000 procent. En US dollar kostade
1.607 rubel. Hur det är med minskad
medellivslängd och ökande alkoholism
vet vi.
Avgörande brist
De brett och fast forankrade samhällsinstitutioner och traditioner av självstyre,
som under hundra år fort västvärlden in i
marknadsekonomi, flerpartidemokrati
och parlamentarism, saknas så gott som
helt i Ryssland. Vilken broms och belastning för en tänkbar utveckling denna
fullkomligt avgörande brist innebär, har
inga mindre än 1993 års Nobelpristagare
i ekonomi Douglas North och Robert
Fogel nogsamt rett ut. Två renonunerade
tyska Ostforschungs-Institut dömde, enligt ”Spiegel” i oktober 1993, ut hela den
ryska privatiseringsprocessen. Den vore
”sowieso” omöjlig utan fungerande
bank- och kreditsystem. Den västliga
ekonomiska hjälpen liknar mest att kasta
miljarder i svarta hål. Självklart kunde
Gajdarrådgivarna Jeffrey Sachs och Anders Åslunds ekonomiska chockterapi
inte fungera i detta institutionstomrum.
Sachs har i ”Izvestija” offentligt vidgått
att han varit orealistisk. Åslund är tillbaka
i Stockholm. Ej heller ryssarna kan hoppa
språngbräda över väsentliga mellanstadier
i ett samhälles utveckling.
På det ideologiska planet ventilerar
dagens ryska medier ofta gamla föreställningar om Ryssland som det ”Tredje
Rom”, med en mission från 1500-talet
att efter de romerska och östromerska
imperierna återskapa ett enat (kristet)
världsvälde och rädda i forsta hand slaverna (serberna!) och t o m Europa. Även
ryssarna lider av vad tyskarna träffande
kallar for ”Sendungsbewusstsein”. Numera hotar de inte med ”gula faran”,
SvENSK TIDsKRIFT 83
men än en gång med fundamentalistisk
muslimsk ”Jihad” och kroksabelskrammel. När man hör och ser detta,
och härvid är Zjirinovskij långtifrån ensam svala i svensk TV, tror man sig vara
återbördad till turkfarans 1600-tal, eller
panslavismens 1800-tal, eller varfår inte
bådadera.
Förvriden verklighetsuppfattning
Till exempel tror säkerligen de flesta ryssar i kraft av sin gamla sovjetuppfostran
fortfarande, att t ex Baltikum alltid varit
ryskt territorium. De kallar landet
”Baltijskij Rus”, alltså det ”Baltiska
Ryssland”. Likaså är de övertygade om
att just de räddade baltema undan egen
fascism och nazistisk utrotning. Alldeles
nyligen fårklarade vice utrikesministern
Krylov i Moskva helt officiellt att Estland, Lettland och Litauen anslutit sig
”frivilligt” till Moskva 1940. Samma historiesyn fårsökte fårsvarsminister Gratjov
bibringa mig den 18 maj 1993 vid bilaterala fårhandlingar i Vilnius. Ryssarnas
historie-, samtids- och verklighetsuppfattning är systematiskt förvriden. Deras
utbildningssystem har varit patridiotiserat
åtminstone från slutet av 30-talet då Stalin tog strupgrepp på hela samhället.
proletariat eller helt enkelt ”lumpen”.
Samhällssolidaritet är ett fullkomligt
okänt begrepp. Tiotusentals s k ”svarta”,
dvs folk med mörkt hår, utvisades i oktober med våld ur Moskva. Stalintiden
efterlängtas av inte så fl: ”Då hade man i
alla fall ordning och bröd får dagen”. Det
ortodoxa patriarkatet i Moskva har återfatt samhällelig toppstatus och spelas utinte får att i fårsta hand återupprätta allmän moral – utan inrikespolitiskt samt
mot både Kiev- och KonstantinopeL Militärens löner och status höjs. Militärindustrins lobbyister röner avgörande
politiska framgångar. Försvarsminister
Gratjovs och rnilitärindustrialisten Soskoves krav på investeringar i fårsvarsoch rustningspolitik backas i dag, när en
tredjedel av alla ryssar lever under existensminimum, upp också av Jeltsin,
Tjemomyrdin och Kozyrev.
Således är det på intet vis tal om att
dagens ryska statsledning skulle fålja
Solsjenitsyns råd och fårst av allt lösa sina
egna ekonomiska, sociala och – framfårallt – moraliska problem. I stället syns
denna statsbildning över tolv tidsenheter
där traktorister, rödarmister och bartenders utgjort maskulina ideal och där varje
fertil kvinna tvingats göra minst ett halvt
dussin aborter, gå mot aggressiv bonaEjterlängtad Stalintid partism.
Nu blickar alltfår många ryssar urskilj- De rent praktiska hegemonisträ-
ningslöst nostalgiskt tillbaka i historien.
De återskapar sina reaktionära kosackenheter. Vi har sett dem vid Narva. Trehundra års tsarvälde romantiseras. Bönder och fattiga kallas offentligt får trasvandena i och utanfår Ryssland motiveras och illustreras alltså teoretiskt och historiskt dag får dag, vecka får vecka, i
press, radio och TV. På liknande sätt
underbyggde den svenska statsledningen
84 SvENsK TtDSKR i rT
inträdet i trettio<iriga kriget <ir 1630. Att skälla p<i det lilla Estland har blivit
”Endast en blind”, skrev den 15 au- högsta mode i ”ryskpatriotiska” kretsar.
gusti 1993 Finlands gränsskyddschef
Heikki Koskelo i Helsingin Sanomat, ”kan
tro på en utveckling mot demokrati i På enkelriktad väg
Ryssland”. Hoppet for Estland, Lettland och Litauen
Inte hota västvärlden
Allt detta sammantaget kan verka dramatiskt nog. Men Ryssland av i dag kan
knappast hota västvärlden, <itrninstone
inte med konventionella stridsmedel. De
är fortfarande ur stånd till större, samverkande arme-, marin- och flygoperationer. Därtill har deras ekonomi, politik
och kommunikationssystem kapsejsat i
alltfor hög grad.
Men att deras sm<i grannar i det
eruptiva läge känner sig oroliga, kan
knappast forvåna. Inte heller kan väl deras utrikespolitiska samarbete, som g<ir ut
på att söka maximalt intensiva kontakter
med västvärldens kollektiva säkerhetsorgan, FN, NATO-NACC, ESK, WEU
och nu senast ”Partnership for Peace”,
fortänkas dem. Knappast heller att de
med bl a svensk hjälp söker skapa en baltisk bataljon for FN:s fredsbevarande arbete.
Egentligen borde ju t ex Estland med
sin ekonomiska och institutionella reformpolitik utgöra ett gott och efterfaljansvärt exempel for alla som intresserar
sig for demokrati i Ryssland. I stället har
det nu blivit så, att dess militär (forsvarsrninister Gratjov) och militärindustri
(minister Seskovets) bestämmer den
ryska politikens inriktning och tempo.
st<lr i dag inte längre till ryska reformatorer. De är med ledaren, marknadsekonomen Gajdar, Fjodorov (finans) och
Tjubais (privatisering) bortkörda fcln
arenan. Revanschisterna har tagit över.
Ryssland synes vara p<i enkelriktad väg
mot nya avgrunder. Spillover-effekterna
kommer formodligen att bli katastrofala
for dess ”nära utland”.
Enda chansen for en fredlig utveckling
fOr s<iväl ryssar och balter tycks just nu
vara a) att insikten om kopplingen mellan
militär, militärindustri och det politiska
ledargarnityret i Ryssland sprids till tunga
och ansvarskännande beslutsfattare i väst,
b) att de reagerar på lämpligt sätt. Och,
om man forst och främst skall ta hänsyn
till den enskilde ryssen, att c) det
oregerliga Ryssland splittras upp i mindre
enheter, där mannen på gatan och kvinnan i byn kan a en hygglig chans att ta
ansvar for sitt eget liv och påverka sin
egen situation. Staten är till for människan, icke tvärtom! En djupg<iende socialekonomisk forändring kan bara genomforas på gräsrotsnivå. Men i stället fOr att
delegera ansvar söker de nuvarande
makthavarna i stället <iterskapa det större
och till sin karaktär aggressiva Sovjetunionen, utan kommunistparti visserligen, men med gamla kommunister och
militarister i ledande positioner.
SVEN SK TI DS KRIFT 85
Flera stater
-Varfor kan man inte tänka sig flera
ryskspråkiga stater? Det finns ju flera engelsk- och tyskspråkiga!- Varfor måste det
i århundraden västinriktade stor-Petersburgområdet med sina kanske åtta miljoner människor tvunget höra administrativt samman med Moskva, Irkutsk och
Vladivostok? Vore inte den urgamla
geopolitiska regionen kring Finska Vikens mynning, alltså inklusive Estland,
sydöstra Finland, Karelen, S:t Petersburg
och Novgorod en ganska så idealisk ”region” mellan öst och väst i ett snart utvidgat EU, precis som den trakten alltid
har varit, for vikingar, hanseater, stormaktssvenskar och ryssar?
Uppenbarligen strävar dagens ryska
politiska ledning åt ett annat håll.
Tungviktama Gratjov, Sekovets och
Tjemomyrdin har ett helt annat Ryssland
i tankarna. Jeltsin och Kozyrev håller
med.
Lyckligtvis verkar det nu som om president Clinton äntligen har fattat vad
balterna länge har insett och inlett en
uppbromsningsaktion. USA:s appeasement-politik kan inte gärna ta fortsätta in
absurdum. – Även här är parallellen till
30-talet gripbar.
86 SVEN SK TIDSKRIFT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner