Print Friendly

H R; Om skrivandets och cyklandets följder

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

126
HR:
Om skrivandets och cyklandets fröjder
I
samband med sin 60-årsdag våren
1987 har Nobelstiftelsens direktör
Stig Ramel gett ut en behändig och innehållsrik volym om sina skriverier i dagspressen och om sin hobby i arbetet och på
fritiden- cyklandet- ”Tyckt & Tryckt”.
Stig Ramel: Tyckt & Tryckt. Atlantis
1987
I inledningsessän ”Mina skriverier” ger
författaren en snabbskiss på endast
sju-åtta sidor av sin karriär i UD, Exportföreningen och på Nobelstiftelsen
under trettio år.
Det är spännande att läsa om Alfred
Nobels bana och hur tankarna om pengamas användning föddes i S:t Petersburg.
Rent underbar är beskrivningen av Gustav Sundbärgs frontalattack på priset
1911. Att priset har kunnat behålla sitt realvärde är ju glädjande. Omvandlingen av
tillgångarna från s k guldkantade obligationer till värdebeständigare tillgångar
under författarens och hans föregångares
tid har nog varit svårare än vad som framgår av beskrivningen. En vän till mig, som
förvaltade några miljoner för en statlig
institutions räkning, frågade mig på 50-
talet om råd hur han bäst skulle placera
pengarna. Mitt förslag var att han borde
följa Nobelstiftelsens aktieposter och övriga investeringar. Jag hoppas att han
följde rådet.
Författaren är bra på fyndiga formuleringar både egna och andras. Härmed ett
axplock som också ger en uppfattning om
vidden i bokens innehåll.
När författaren 1962 skrivit en hörnartikel i DN om behovet av förnyelse av den
svenska inrikespolitiken får han ett uppskattande brev av GunnarMyrdal med inbjudan till Wenner-Gren Center. Stig Ramel skyndade dit för en stimulerande diskussion. ”I stället fick jag under någon
timma lyssna till Gunnar Myrdals berättelse om sitt liv – en variant på samtal
med yngre människor som jag själv numer
försöker undvika.”
Om den danske kronprinsens palatsrevolution 1784 heter det: ”Kronprins
Fredrik var inte olik sin kusin Gustav IV
Adolf, och kombinationen av stupid envishet, stor energi och pliktkänsla fick
även i Danmark katastrofala konsekvenser.”
Den kongolesiske presidenten Kasavubus tal inför den diplomatiska kåren, när
Sture Linner lämnar Kongo efter Hammarskjölds bortgång: ”Jag är ledsen att
Linner lämnar oss, för jag tycker om honom. Jag tycker mer om honom än om er
andra utlänningar här. Jag skall förklara
varför jag känner mig mer ‘a mon aise’
med honom än med er andra. Det är därför att han inte är så intelligent som ni.”
På tal om hur Eisenhower skötte
Asienpolitiken heter det: ”Cowboyböckernas och golfbanornas president förefaller i många avseenden ha haft ett mera
realistiskt och säkert grepp än sin intellektuellt överlägsne och så mycket handlingskraftigare efterträdare.”
Jag beklagar att understreckar-recensionen i Sv D av boken om Napoleons
marskalkar inte kunnat inkluderas. Den
var skriven med något av Frans G Bengtssons glada humör, när han behandlade
samma ämne. Kanske längre fram i en del
II av Tyckt & Tryckt?
TGWICKBOM:
Paasikivi lättar hjärtat
”D å jag på basis av vår historia har
grubblat över vårt öde har jag
blivit närapå vidskeplig i mina
ständiga funderingar över vårt folks framtid.” Det är Finlands 85-årige president
JK Paasikivi som mot slutet av sin långa
statsmannabana anförtror sig åt sin dagbok, minnesbank och säkerhetsventil.
Den sistnämnda kan behövas: den gamle
herrn har kort stubin, om man så säger.
J K Paasildvis dagböcker 1944-1956.
Tredje delen: de sista åren.
Söderström & Co, Helsingfors 1987
Ibland måste han häva ur sig om sin mäktige motpart: ”Att ryssarna inte skäms för
att tala på detta sätt – – – Med människor av denna typ måste vi nu försöka
kornrna till rätta. Vårt öde är förvisso
tungt.” Men om vad man måste är han
fullkomligt klar. I utrikespolitiken bestämmer geografin, brukade hans gamle
vän och medarbetare Carl EnekeD säga.
Det tyckte Paasikivi också. Hans medvetenhet om Rysslands närhet, överväldigande styrka på lång sikt och expansiva
traditioner kom honom ibland nästan att
misströsta men aldrig att ge upp. Genom
dagböckerna går som ett huvudtema tesen, att ”uppenbarligen imponerar vår
självständiga attityd (gentemot Sovjetunionen och även i övrigt) på ryssarna”.
Man måste vara smidig i småsaker men
hålla ryggen rak. Man fick inte tro att ryssarna kan bevekas med eftergifter.
Anteckningarna har nu mer än tre decennier på nacken. De har inte gulnat.
Sverige figurerar också direkt i dem.
Paasikivi var mån om relationerna dit,
den enda ringa motvikten, man kanske
kan säga nödutgången. Men han gjorde
127
sig inga illusioner. Finlands sak var dess
egen.
Liksom Mannerheim i sina Minnen
skrev Paasikivi redan i dagboken med en
sidoblick på sitt historiska eftermäle. Men
han skrev också för att avreagera sig.
Hans anteckningar fångar ögonblicket i
flykten, i bjärt kontrast mot Mannerheims
på tidsavstånd avfattade, aristokratiskt
behärskade relation, där varje skrovlighet
och spricka sorgfålligt har polerats bort.
Paasikivis känslor för sin store samtida
var blandade av respekt, motvillig beundran och besserwisserns njugga domslut;
vad Mannerheim ansåg i gengäld får man
själv försöka räkna ut.
Paasikivi hade lätt att slicka i sig andras
beröm. Själv var han mindre frikostig,
dess mer argsint. Hans småskurna riksdagspolitiker gör honom ”så arg att jag inte kunnat sova.” Minister Raatikainen är
”sannerligen en stor skurk”. Väinö Tanner är ”simpel” och tidningskungen Eljas
Erkko ”en dålig man”. Kommunisternasom han av taktiska skäl vill ha med i regeringen – uppträder”fruktansvärt ofosterländskt, som vanligt”, och helafolket är
så ”outvecklat och obildat” att det inte begriper det. Men det räcker inte med dagboken. Hans betrodde vän, chefredaktör
Lauri Aho, får i ett brev från presidenten
veta, att hans medarbetare på Uusi Suomi
är ”undermåliga, obildade och råa” och
”politiska dumbommar”.
Men så skall ju den gamle på slottet
själv allting bestyra, vad författningen och
hans egna prioriteter än säger om att han
skall hålla sig till utrikespolitiken. Det
springs i hans trappor av diverse förtrogna, som håller honom undenättad om
stort och smått, telefonerna går vanna.
Men i riksdagen och re~eringen finns numera som sagt mest bara halvfigurer, med
ett och annat undantag: socialdemokraten
Fagerholm, ekonomen Tuomioja, och
småningom alltmer oförbehållsamt förstås Kekkonen, den ende som efterhand
befinns värdig att föra verket vidare, ”min
närmaste arbetskamrat i 11 år”. Erkännandet är exempellöst. Det gäller en man
som tidigare i denna långa dagbokskrönika över den svåra nationella efterkrigsprövningens år har glimtvis framtonat
som opålitlig, intrigant och maktfullkomlig men i sista hand ändå som en viljestark
patriot med en växande övertygelse om
att staten är första person singularis. Vi
känner igen profilen.
Thede Palm har i Svensk Tidskrift
2/ 86 skildrat hur Paasikivi förde sina anteckningar och hur de nu med stipulerad
tidsmarginal har utgivits, komplett och
oredigerat på sitt finska originalspråk av
professorerna Yrjö Blomstedt och Matti
Klinge, lätt förkortat översatta till god
svenska, varsamt redigerade och kommenterade av Göran Stjernschantz. Det
är en utomordentlig insats denne finlandssvenske publicist och bankman nu
har slutfört med presentationen för svenska läsare av sammanlagt över 1200 sidor.
Hans version måste vara åtskilligt mer läsvänlig än den obearbetade finska; för
rikssvensk räkning hade man bara önskat,
att han haft möjlighet att vara mindre
sparsam med sina upplysande kommentarer.
Dagböckerna slutar med återlämnandet av det ryska arrendeområdet Porkala
(där f ö Arvid Fredborg skymtar i kulissen), 18 km från huvudstaden, och det
presidentval där Urho Kekkonen med
151 röster mot K A Fagerholms 149 inledde sin långa era. Liksom företrädaren
var han en man som inte lät sig avledas
från den linje han en gång bestämt sig för.
Det var tur för Finland att den har lett
rätt.
Pärmarför inbindning av årgång 1987
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-667 59 55, eller genom insättning av kronor 50:- på
postgiro 7 27 44-6.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner