Print Friendly

H Magnus Karaveli; Kris i befolkningsfrågan och friheten

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

H MAGNUS KARAVELI:
”Kris i befolkningsfrågan”
och friheten
Varför motarbetar socialdemokraterna privata initiativ? Varför
hyser de en övertro på offentliga
och kollektiva lösningar?
Vilken plats har individer, och
vilket värde tillmäts den individuella friheten i den socialdemokratiska välfärdsideologin?
För att få svar på dessa frå-
gor har författaren gått tillbaka
till makarna Myrdals ”Kris i betolkningsfrågan” som utkom
1934. Boken präglas av övertro
på social ingenjörskonst och avsaknad av respekt för individuella fri- och rättigheter. För att
folkhemmet skall kunna förverkligas måste familjen som institution anpassas till de nya villkoren och föräldrarna inte längre ha ansvaret för sina barn.
Fil kand H Magnus Karave/i är
forskarstuderande i statskunskap vid Göteborgs Universitet.
I
socialdemokraternas Sverige finns
det ingen plats för Pysslingen. En utredning föreslog nyligen att de statliga anslagen till kommuner som tillåter
privata alternativ skall strypas. Angreppet mot den privata barnomsorgen motiveras med hänsyn till demokratin: Det på-
stås att föräldrarna inte kommer att kunna utöva något inflytande över sina barns
omsorg om denna sker i privat regi. Bakom denna avoga inställning till privata alternativ ligger en övertro på offentliga
och kollektiva lösningar. Socialdemokraternas politik tycks i själva verket präglas
av elitism, något som inte minst kommer
till uttryck ifråga om familjepolitiken. Det
finns naturligtvis ingen anledning att
misstänkliggöra socialdemokraternas avsikter. Mycket i deras politik sker i medmänsklighetens namn, men intrycket att
det hos denna politik också finns ett närmast auktoritärt drag, går likväl icke att
undgå.
Vilken plats har individen?
Den fråga som inställer sig är därför följande: Vilken plats har individen, och vilket värde tillmäts den individuella friheten i den socialdemokratiska välfärdsideologin? Det är bl a för att den ger ett så
tydligt svar på dessa frågor, som det är angeläget att ånyo uppmärksamma boken
Kris i befolkningsfrågan av Alva och
Gunnar Myrdal. Kris i befolkningsfrågan
utkom år 1934, och den kom att bli något
av en programskrift för den socialdemokratiska omdaningen av Sverige. Den förtjänar att uppmärksammas dels därför att
den bidrar till att sprida ljus över de ideologiska bevekelsegrunderna till den förda
politiken, och dels därför att den illustrerar vad en alltför långt driven social
ingenjörskonst riskerar att leda till.
Med utgångspunkt från den befolkningsmässiga utvecklingen, skisserar Alva och Gunnar Myrdal en allomfattande
plan som är tänkt att råda bot på den hotande befolkningsminskningen i Sverige.
Boken är genomsyrad av en kyligt iakttagande, elitistisk inställning. Alva och
Gunnar Myrdal är de allvetande vetenskapsmännen, som från en upphöjd plattform talar om för de vanliga människorna
hur de skall leva. Härigenom bildar de
Utgångspunkten i Myrdals resonemang är att samhällsproblemen
kräver centralt planerade och utförda lösningar.
också urtypen för ett fenomen som i så
hög grad satt sin prägel på 1900-talet,
nämligen samhällsingenjören. Man bör
dock inte glömma i vilken tidsatmosfär
som boken är författad: 1930-talet utmärktes i betydande grad av en till synes
befogad misstro mot marknadsekonomin. Lågkonjunkturen, massarbetslösheten och den dramatiska kraschen på New
York-börsen togs till intäkt för att den
ekonomiska friheten var något som borde
begränsas.
Enligt makarna Myrdal förblir den av
de konservativa förordade friheten meningslös för de stora massorna, om den
inte samtidigt kompletteras med social
jämlikhet. Därför krävs det att samhällsutvecklingen styrs och planeras. Befolkningsfrågan, säger de sålunda, ”kan inte
lösas i ett liberalkonservativt samhälle”
(s 392). Den politiska motståndaren är
23
således den individualistiska och liberala
konservatismen:
”I nuvarande läge tveka vi icke att stämpla
den (liberalismen)- var den än möter- så-
som farligt asocial, såsom en broms på utvecklingen i stället för dess drivkraft”
(s 393).
Visserligen har den liberala konservatismen spelat en betydelsefull roll vid övergången från det förkapitalistiska samhället, men dess tid är nu ute, och den måste
ge vika för ”frihetens rike”, dvs socialismen.
Centralt planerade lösningar
Den självklara utgångspunkten i Myrdals
resonemang är att samhällsproblemen
kräver centralt planerade och utförda lösningar. I deras folkhemsvision tycks det
inte finnas några gränser för hur långt statens interventionism kan gå:
”Det kommer i framtiden icke att framstå
som socialt likgiltigt vad människor göra av
sina pengar: vilken bostadsstandard de hålla, vad slags föda och kläder de köpa och
framför allt i vad mån barnens konsumtion
blir tillgodosedd. Tendensen kommer i alla
fall att gå mot en socialpolitisk organisation
och kontroll, ej blott av inkomsternas fördelning i samhället utan även konsumtionens inriktning inom familjerna” (s 243).
Alva och Gunnar Myrdal nöjer sig inte
med att föreslå åtgärder som syftar till att
förbättra de materiella livsvillkoren. En
stor del av boken ägnas åt frågan om hur
det uppväxande släktets uppfostran bäst
skall ombesörjas. Härvidlag har skolan en
viktig funktion att fylla, genom att uppfostra barnen till ”starka kollektivister”.
\
24
Den dåvarande skolan förkastas helt eftersom den präglas av den ”liberalistiska
idealiseringen av konkurrensidealet”.
Den nya skolan skall vara så utformad att
barnen efter genomgången utbildning
förmår ta sina platser i den socialistiska
produktionsordningen.
”Skolans målsättning måste bli klart social:
ett planmässigt styrande av individernas utveckling och skolans kunskapsurval enligt
samhällets intresse” (s 306).
Föräldrarna skall inte ansvara
för barnen
För att folkhemmet skall kunna förverkligas, krävs att även familjen som institution anpassar sig till de nya villkoren. Det
går inte längre att hålla fast vid den tidigare uppfattningen att barnen i första hand
är föräldrarnas ansvar. Det offentliga
måste alltmer träda in och överta makt,
ansvar och kostnader för barnen. ”Falskt
individualistiska frihetskrav” skall inte få
hindra utvecklingen mot en profylaktisk
barnavård (s 354). Det är huvudsakligen
av två skäl som det är motiverat att kollektivisera barnuppfostran:
”Om nu bland annat av befolkningspolitiska skäl familjernas kostnad för barnen minskas, är det naturligt att samtidigt även iviss
mån föräldrarnas alldeles obegränsade
makt över hur barnens liv gestaltas, inskränks. Det är befogat, så länge det sker i
barnens intresse” (s 357).
Det andra skälet, har att göra med den sociala rörlighet som blivit följden av industrisamhällets genombrott. I detta nya lä-
ge har den traditionella barnuppfostran
upphört att vara ändamålsenlig. Barnen
måste nu i stället uppfostras i en sådan
miljö, att de senare i livet lättare kan samarbeta med andra människor. En sådan
miljö är den gemensamma barnkammaren.
Rashygieniska åtgärder
Den kanske främsta anledningen till varför Kris i befolkningsfrågan på nytt kommit att uppmärksammas är de avsnitt i boken som handlar om s k rashygieniska
och socialpedagogiska åtgärder. Att två
så välrenommerade nobelpristagare som
Alva och Gunnar Myrdal skulle ha gett
Skolan skall vara så utformad att
barnen förmår ta sina platser i den
socialistiska produktionsordningen.
uttryck för tankar som man vanligen förknippar med totalitära ideologiers idevärld, har naturligt nog lett till att ett och
annat ögonbryn höjts i förvåning.
Tvångssteriliseringar är dock en helt
naturlig del av det Myrdalska folkhemmet. Detta eftersom ”den profylaktiska
socialpolitikens direkta uppgift är att
framskapa ett bättre människomaterial”
(s 245). Man bör också komma ihåg att
s k rashygieniska tankar var mycket vanligt förekommande i vetenskapliga kretsar över hela västvärlden under 1920 och
30-talen.
steriliseringarna skall bidra till att utgallra de mindre önskvärda människotyperna och sålunda – tillsammans med de
övriga socialpolitiska åtgärderna – leda
till en allmän höjning av kvaliteten på nationens hela människomaterial. steriliseringar kan motiveras utifrån två olika kriterier: Rashygieniska och socialpedago- ~ska (uppfostringsmiljöns olämplighet).
När Kris i befolkningsfrågan utkom,
hade Riksdagen nyligen antagit en steriliseringslag (som tillämpades långt in på
1970-talet). Myrdals stöder i princip lagens utformning. Deras främsta invändning avser det faktum att lagen begränsar
Den ”röda tråd” som löper genom
Kris i befolkningsfrågan är avsaknaden av respekt för individuella
fri- och rättigheter.
ingreppen till att enbart gälla icke rättskapabla personer. De riktar därför en uppmaning till läkare och sociala myndigheter, att ide fall då alla andra förutsättningar för sterilisering föreligger, vara verksamma för att förmå även rättskapabla att
25
underkasta sig detta ingrepp. Om dessa
påtryckningar visar sig verkningslösa, ”så
bör en skärpning av steriliseringslagen
övervägas, innebärande rätt för samhällets organ att också mot deras vilja sterilisera även rättskapabla” (s 260).
Det är viktigt att framhålla, att förslagen till tvångssterilisering är ett förvisso
extremt, men ändock tydligt utslag av en
ideologisk grundsyn som präglar hela boken. Den ”röda tråd” som löper genom
Kris i befolkningsfrågan är nämligen avsaknaden av respekt för individuella frioch rättigheter. Myrdals förkastar individens rätt och frihet, när denna kan antas
leda till en för hela samhällets bästa oönskad utveckling. Utifrån detta perspektiv
ligger det i själva verket inget onaturligt i
att de på ett eller annat sätt ”mindervärdiga” individerna hindras från att sätta barn
till världen. Det är blott fråga om att driva
den sociala ingenjörskonsten till sin ytterlighet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner