Print Friendly

H G Burström; En pensionär om pensioner

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

H GBURSTRÖM:
En pensionär om pensioner
Detfanns en tid då kronans kaka var liten
men säker. Till säkerheten hörde pensionen,
för vilken avgift drogs av på lönen. Läget är
nu ett annat, för vilket professor emeritus
Hans Burström redogör i sin artikel. En
statstjänsteman har vid sin pensionering tjä-
nat in sin pension, men han har därutöver
betalat bådeför ATP och för folkpension.
Men dessa pensioner dras av från tjänstepensionen: det kallas av statenför ”samordning”, men det är en minskning. Pensionä-
rerna kan ingenting göra åt saken. De har
kommit med i organisationernasförhandlingar, men de har ingen makt bakom sitt
ord: en pensionär kan inte strejka. Resultatet
är att statspensionerna z april höjdes med
7 %, som skalljämföras med vad andra skafJat sig. Pensionärernas levnadsstandard är i
stadigt sjunkande.
Det statliga pensionärsväsendet, som har sitt
ursprung i den Lindmanska regeringens civila pensionslag av 1907 och som sedan ut·
vidgats och ändrats upprepade gånger, kunde tidigare med rätta betraktas som ett mönster för hur en stor arbetsgivare kan sörja
för sina anställdas ålderdom. Staten har inte
betalat lika höga löner som lika kvalificerade
anställda kunnat få i näringslivet, men det
har uppvägts av anställnings- och pensionstryggheten. De anställda har fått betala
dessa förmåner genom relativt modesta lö-
ner under de verksamma åren. I den nu gällande versionen stadgas, att den statsanställde i pension skall få 65 % av slutlönen, och
änkepension utgår med hälften. Pensioner·
na utgår efter en sjunkande skala om anställ·
ningstiden understiger 30 år.
Att pensionen kopplats till tjänsteåren och
tjänstelönen och att denna hållits relativt låg
har alltid tolkats så, att pensionen är en för·
mån, som den anställde under sina verksam·
ma år arbetat in, alltså en uppskjuten löneförmån. Åtminstone tidvis har det också öppet tagits ut avgifter för tjänstepensionen. Så
vetjag att det skedde under 30- och 40-talen,
då jag som tjänstledig från en pensionsberåt·
tigad tjänst för att uppehålla en annan statstjänst i 8 år debiterades obligatoriska och ef.
ter omständigheterna betungande pensionsavgifter för att få behålla tjänsteårsräkningen. Det har också varit klart, att med deSII
gynnsamma pensionsvillkor statstjänstemännen inte skulle uppbära folkpension. Detta
erkändes av regering och riksdag vid ett tiJI.
fälle under 50-talet, då folkpensionsavgiftea
höjdes, men de statsanställda fick en mind~
kompensation för höjningen med motiveringen, att de ändå inte skulle få lyfta någon
folkpension.
I verkligheten hade redan då staten för
länge sedan satt sig mellan två stolar. Dels
hade den ordnat ett väl fungerande tjänstepensionssystem för sina anställda, dels i allmän lag stadgat om folkpension för alla, och
de två systemen blev till sin konstruktion
oförenliga. Som en räddning ur dilemmat
stadgades 1947, att då folkpension skulle utgå till statlig pensionär, skulle tjänstepensionen minskas med motsvarande belopp. Det
tycks uttryckligen ha kallats minskning, vilket det också är, men ingen fäste något avseende vid detta eller vid att de statsanställda
belastades med de inte särskilt betungande
folkpensionsavgifterna, trots att de icke skulle få ut någon folkpension vid sidan av tjänstepensionen.
Systemet, som redan då tenderade att bli
krångligt, kunde fungera under förutsättning att penningvärdet var stabilt men har
lett till oberäknade och ohållbara konsekvenser för pensionärerna, då den ekonomiska
politiken inte bara tolererar utan kallt räknar med en stadigt fortgående penningvärdeförsämring. Orsakerna till denna äri sammanhanget likgiltiga; jag avser bara att belysa, hur detta kan te sig för pensionärerna.
Tillkomsten av ATP får väl åtminstone delvis
betraktas som en följd av folkpensionernas
långsamma tillväxt och den snabba inflationen.
ATP och pensionärerna
ATP betecknas som inflationsskyddad.
ATP-fonderna lagras arbetsgivaravgifter, vilka genom prishöjningar betalas av alla: män,
291
kvinnor och barn, privatanställda, statsanställda, arbetslösa och pensionärer. Alla har
moralisk rätt och även i lag fastställd rätt att
efter vissa grunder få ut ATP vid inträde i
pensionsåldern. För de statsanställda fungerar ATP på samma sätt som från 1947 folkpensionen. Från inarbetad och inbetalad
tjänstepension dras ett belopp motsvarande
ATP, och på så sätt kan bokföringsmässigt
ATP betalas ut till statens pensionärer utan
kostnad för statsverket. Därmed är lagens
bokstav om ATP följd.
Det kan knappast bestridas, att de statliga
pensionärernas ATP betalas av deras inarbetade tjänstepension och inte av de statliga
medel, som uttaxerats just för detta ändamål. Det är för en lekman oförståeligt, att en
räkneoperation som denna kan fastställas i
en lag, som därigenom fritar statsverket från
att betala ut hela de tjänstepensioner, som
otvivelaktigt tillkommer pensionärerna.
Lagstiftning skall kanske inte blandas samman med etik. Det finns dock spärregler för
de lägsta inkomsttagarna: Den utbetalade
pensionen får inte understiga den ATP, som
skulle ha kommit pensionären till del.
Systemet att dra den allmänna pensionen
från tjänstepensionen, vilket är en huvudanledning till de aktualiserade klagomålen
över pensionssystemet, kallades ursprungligen ”minskning” av tjänstepensionen. Nu
kallas det ”samordning”. Den sålunda samordnade pensionen kallas ”bruttopension”,
medan de båda pensionerna fristående tillsammans kallas ”nettopension”. En förklaring av termerna är behövlig, därför att allmänheten använder orden i rakt motsatt betydelse. Man misstänker att orden är till för
292
att dölja tankarna, och tankarna kan vara att
framställa det hela så suddigt, att allmänheten skall ha svårt att förstå vad som avses.
Denna s k samordning med skenbetalning av
en pension genom att debitera den den andra pensionen har haft sociala konsekvenser,
som myndigheterna antagligen inte är på
det klara med. Jag återkommer till det.
Brickor i spelet
Tid efter annan har tjänstepensionerna förbättrats efter förhandlingar med organisationer genom smärre höjningar, som dock
legat under stegringen av levnadskostnaderna. I tidningsdebatten om detta har antytts,
att pensionärerna skulle ha haft dåliga förhandlare. Detta är nog orättvist; inte den
skickligaste förhandlare kan hoppas på att
lyckas, då som regel förhandlingar förs under förtäckta hot om repressalier i form av
konflikter och pensionärer knappast kan hota med strejk.
Det är stötande, att pensionerna alls skall
behöva regleras genom speciella förhandlingar just rörande dem. Pensionärerna har
gjort sitt arbete i samhället och borde vara
befriade frän att vara brickor i politisk-ekonomiska kontroverser. Det skulle inte var
svårt att finna ett tillfredsställande system,
t ex så att pensionen knöts till den aktuella
lön, som utgår för den innehavda tjänsten,
och inte tilllönen vid avgången ur tjänst.
Enligt de i april slutförda löneförhandlingarna har tjänstepensionerna höjts med
7 %. Det är onekligen ett framsteg jämfört
med tidigare magra resultat. Siffran skall
också jämföras med de 19% som de yrkesverksamma tjänstemännen fått, visserligen
mycket ojämnt fördelat på kategorier av anställda, för att inte tala om de 25 %med vilka
regeringens och riksdagens ledamöter höjt
sina arvoden för att kompensera inflationen
och marginalskatteeffekten och så ge ännu
något litet i standardförbättring. Lågavlönade kan ju göra anspråk på det. Pensionärernas 7% blir marginalbeskattade, varför realvärdet för en stor del av dem blir ungefär
hälften. Därtill utlovas vad som i tidningskommunikeer kallats att ”tjänstepensionen
bindes vid ATP:s basbelopp” och i ett cirkulär från SACO ”följer ökningen av ATP:s
basbelopp”. I klartext betyder det enligt
muntliga uppgifterjag fått, att tjänstepensionen höjs lika mycket procentuellt som prisindex stiger. Detta skall införas vid en senare,
ännu icke bestämbar tidpunkt. En diskussion av kravet på att pensionärerna skall få
ut båda de pensioner, som de på olika sätt
betalat till och anser sig har rätt att få ut, har
betryggande hänvisats till en kommitte, som
skall tillsättas någon gång nästa år!
Nu och framöver
Tre olika former av förbättringar av pensionerna är alltså aktuella: En har beslutats bli
införd genast, en på något längre sikt, och
en skall diskuteras senare. Bättre kan man
knappast illustrera att den ursprungligen
enkla och solida tjänstepensionen häller pi
att bli ett lappverk under trycket av den ständiga inflation, som pensionen frän bötjan
alls ej var konstruerad för. Frågan är hur
länge det skall gå att lappa på den.
Tydligen kan statens pensionärer inte räk·
na med att inom överskådlig tid få reell kompensation för inflationen, alltså kompensation efter betald skatt, utan får som nu motse ett stadigt men mindre hastigt sjunkande
realvärde av pensionerna. Detta bör bedö-
mas med hänsyn till åldersstrukturen bland
pensionärerna. Medellivslängden är nu för
kvinnor 77 och för män 72 år. För dem som
uppnår 65 år förväntas en medellivslängd
för män och kvinnor till 80-82 år. I medeltal kan en pensionär motse att få leva på pension i 15 år, och ett stort antal uppnår 85-årsåldern, alltså 20 år som pensionärer. En på
slutfönen grundad pension, som inte är
reellt inflationsskyddad, minskar hastigt i
värde. Den nu utlovade reformen tycks komma att innebära, att pensionerna stadigt minskar så mycket i värde som motsvarar marginalskatten på prishöjningarna; alltså så, att
omkring halva inflationen kompenseras.
Under en pensionstid av 15-20 år, som är
det normala, hinner pensionens realvärde
sjunka avsevärt. Pensionärerna hör inte till
de högavlönade, som av politiska skäl anses
böra få vidkännas en realminskning av inkomsterna. Det som kallas ”inflationsskydd”
är tyvärr i verkligheten endast en minskning
av inflationstakten. Även i fortsättningen får
pensionärerna räkna med att då och då inskränka sin levnadsstandard. Detta är långt
ifrån den trygga ålderdom, som lovats dem.
Särskilt allvarligt är detta för äldre pensionärer. Deras pensioner är grundade på prisoch löneläget 10-15-20 år tidigare, och
procentuella höjningar, som utlovats komma och som görs efter prisindex, ger mindre
höjning i krontal än vad yngre pensionärer
får. Men kostnadsökningarna för livets nödtorft blir desamma för alla.
293
Det finns nog en hel del nöd bakom det till
synes solida statliga pensionssystemet. Jag
skall relatera två autentiska fall. En 90-åring,
pensionerad efter löne- och prisläge vid slutet av 40-talet, avled och fick vackra eftermä-
len i pressen för sin hedrande insats i samhället. Han var ensamstående, hade endast
sin pension, och det befanns att han levat de
sista åren i ren misär. – Under 30-talets arbetslöshet var parollen, att gifta kvinnor
skulle bort från förvärvsarbetet för att sköta
sina hem och ge rum för familjeförsörjare
på arbetsplatserna. Många gav upp yrkesverksamhet av detta skäl. Dessa årgångar är
nu i pensionsåldern och kan sitta som änkor
med halvpension. En änka vars pension låg
vid existensminimum begärde hyresbidrag
hos socialvården men fick avslag. Lagen sä-
ger att den som åtnjuter två pensioner inte
kan få några understöd. Till slut gav myndigheterna med sig och gav av nåder ett hyresbidrag om 250 kronor för helt år. Detta är
en antagligen okänd sida av det statliga pensionsväsendet kombinerat med en benhård,
byråkratisk socialvård, som i andra fall uppges visa en förvånande frikostighet med bidrag.
Det är tydligt att det en gång utmärkta och
mönstergilla statliga pensionsväsendet håller
på att bli ett lappverk, som nödtorftigt plåstras om efter kortsiktiga synpunkter. Pensionärernas ekonomi går tillbaks på förhållanden, som rådde för 20 år sedan eller borde
planeras för 20 år framåt i tiden. Man saknar de långsiktiga synpunkter, vilka skulle
behövas för att ge pensionärerna den trygghet som ställts i utsikt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner