Print Friendly

Gymnasiet och morgondagen

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GYMNASIET OCH MORGONDAGEN
KoMPLEXET av gymnasieproblem är
just nu en enda härva av många
och ytterst hoptrasslade garnstumpar. Drar man i en ända börjar det
röra på sig på ett helt annat håll
än beräknat, och därtill på flera
olika håll samtidigt. Det är också
något irriterande med situationen.
Allt är egentligen bara en rad frå-
getecken, ovisshet, farhågor, osä-
kerhet, förhoppningar och förmodanden. Gymnasiet har liksom inget
NU, bara ett I MORGON. Redan
nästa månad vet vi lite mer om den
första generationen av allmänna
linjen, hur den klarat skrivningarna i matematik och franska; idag
är linjen än så länge bara ett frågetecken.
En enda sak är viss: det krävs
en omedelbar och omfattande expandering av gymnasiet, ty de välbekanta stora årskullarna är nu
uppe i gymnasieåldern. Och denna
visshet föder många och stora frå-
gor av ovisshet: hur mycket kommer gymnasiet att expandera? kommer det att finnas tillräckligt med
lärare? går det att stimulera till
ökad lärarproduktion? kommer
gymnasiet att bli enbart treårigt?
Av lektor MARTIN MELANDER
var skall nya gymnasier placeras?
hur många studenter kommer samhället att behöva? skall vi inrätta
examensfria linjer? behöver det
nuvarande gymnasiet omorganiseras? kommer standarden att
sjunka?
Bristen på klassrum och i synnerhet på institutionslokaler är redan mycket stor – just de senare
lokalerna utgör ju flaskhalsarna
inom gymnasiet. Om- och tillbyggnader är och blir därför aktuella
för många läroverk i landet den
närmaste tiden, ett arbete som
brådskar men som tar tid att rätt
planera och sedan utföra. Men det
krävs inte bara nya klassrum och
lokaler i gamla läroverk, det måste
också inrättas nya gymnasier, framförallt på orter som tidigare saknat
sådant stadium. Planeringen för ett
nytt gymnasium är en ganska omständlig procedur. Man måste utgå
från beräkningar av befolkningsunderlaget (som anses böra vara
40-50 000 invånare), trolig framtida samhällsstruktur och industriell expansion, kommunikationsteknisk situation, och så vidare.
Transportmöjligheterna för resande
210
elever är naturligtvis en viktig faktor vid faststållandet av ett gymnasiums rekryteringsområde. När beslut väl fattats om gymnasiets förläggningsort kommer sedan byggnadsperioden. Det tar sålunda litet
tid innan ett nytt gymnasium är
inflyttningsklart. Men under tiden
står ju inte gymnasiets blivande
elever och bara väntar ute på tomten. De måste någonstans ta vägen.
Sedan kan det också visa sig, att
ett gammalt gymnasium i trakten
bibehåller sin dragningskraft så att
eleverna vill gå där alltjämt; det
gamla gymnasiet skulle då alltjämt
få dragas med trångboddhetsproblem medan det nya inte blir fullbelagt. Anvisning för eleverna blir
då enda lösningen, men det betyder
tvångsplacering, som inte gärna
kan bli en särskilt populär åtgärd.
Nu är ju detta förstås ett mindre
och endast tänkt problem, men icke
förty ett av de många man får bereda sig på att möta.
I dagspressen stod helt nyligen
en notis, som är signifikativ för
situationen: till vårens studentexamination har det inkommit drygt
700 fler anmälningar än i fjol, och
det betyder att vi kan vänta oss
bortåt 600 flera vitmössor i år än
förut. Och denna ökning kommer
att fortsätta stadigt en lång tid
framåt. Förutom att de stora årskullarna börjar tränga på, förorsakas nämligen ökningen i gymnasietiiiströmningen också av en annan faktor, den som kallas »gymnasieönskam. Själva procenttalet
av en årskull som söker sig till
gymnasium blir större för vart år
som går. Den ökningen har hittills
tämligen konstant varit en halv
procent pr år; orsakerna härtill är
väl närmast förbättrad ekonomi,
snabbare kommunikationer och
ökade stipendiemöjligheter. Menför
framtidsplaneringen är denna lilla
procentsiffra en komplicerande
faktor. Kommer stegringen att visa
sig konstant under de närmaste
åren, kommer den att öka, att minska, eller kommer den helt att upphöra, och i så fall när? Konsekvenserna för utrymmet på gymnasiet
är påfallande, som framgår av följande ofta anförda siffror:
Skulle ett oförändrat procenttal
av årskullarna gå till gymnasiet,
skulle detta nå maximum om fem
år med ungefär 45 000 elever. Men
fortsätter stegringen av den relativa
tillströmningen med en halv procent årligen nås maximum några
år senare, och då med icke mindre
än 62 000 elever. Differensen är
alltså 17 000, en siffra som ordentligt överstiger hälften av gymnasiets nuvarande omfattning (ca
30 000); det kan bli flera, det kan
bli färre än så, därom vet man intet, men ändå måste det planeras
för framtiden. Och denna framtid
består ju dels av de allra närmaste
åren med speciella svårigheter, och
dels av framtiden på längre sikt,
den period, då de största årskullarnas kris är överstånden, enhetsskolan är genomförd helt och gymnasietiiiströmningen stabiliserat sig
••
*’
någon gång in på 80-talet, om ett
kvartssekel.
Men bakom den ovan angivna
tillströmningen verkar andra,
okända pådrivande faktorer; förutom de beräknade anmälningarna
till gymnasiet kan det komma inträdesansökningar frän en ännu så
länge anonym grupp ungdomar –
det är den s. k. begåvningsreserven,
just nu så ivrigt diskuterad men
om vilken vi ingenting alls vet. Hur
mycket av begåvningsreserven skall
gyronasieplaneringen ta hänsyn
till? De siffror som docent Härnquist respektive chefredaktör Tingsten kommit fram till ger ytterst
intressanta framtidsperspektiv för
gymnasiets del. Docent Härnquist
anser som bekant, att en fjärdedel
av en årskull är kapabel att avlägga
studentexamen, medan dr Tingsten, vis av uppgifter frän USA,
höjer budet till 50 procent. Vad
dessa siffror skulle betyda för gyronasieutrymmet framgår av följande,
rent siffermässiga beräkning:
Födelsetalen för åren 1951-53 var
ca 11O000, för 1954 l 05 000; de
som föddes 1951 skulle år 1970 vara
klara för studentexamen (7 är plus
12 års skolgäng blir 19 är efter
1951), medan ärgängarna närmast
därefter skulle befinna sig i ringarna därunder. Skulle alla enligt
Tingsten kapabla ha möjlighet att
1970 avlägga studentexamen, skulle
vi den våren få anskaffa vita mössor till hela 55 000 förhoppningsfulla ungdomar med sin ljusnande
framtid. Vore gymnasiet enbart
211
fyraårigt, skulle det då omfatta
först och främst icke mindre än
217 500 elever; den siffran måste
sedan höjas, om man räknar att
även i fortsättningen endast ungefär 80 procent av en examenskull
avlägger examen. För att 50 procent av årskullarna skall kunna ta
studenten måste därför gymnasiet
på 1970-talet omfatta ca 272 000
elever, ungefär nio gånger mer än
för närvarande. Docent Härnquists
gymnasister och studenter skulle
bara bli hälften så många som dr
Tingstens, men det vore vackert så.
Av en studentärgäng brukar hittills 75-80 procent gå vidare till
högre studier. Med oförändrat procenttal skulle de tingstenska studenterna på 70-talet strömma till
universitet och högskolor till ett antal av 40-45 000 pr år.
Om dessa Tingstens, Härnquists
och andras siffror rörande begåvningsreserven är riktiga eller inte
skall här inte diskuteras – att det
finns en reserv är ju självfallet.
Men siffrorna väcker en central
fråga: hur stort är samhällets framtidskrav på akademisk arbetskraft?
Hur mycket akademiker kan samhället absorbera? Frän olika håll
kommer det prognossiffror, men
det är ytterst vanskliga siffror att
arbeta med. Det låter sig nämligen
sägas, att man om exempelvis 20
år troligen har behov av ett visst
antal ingenjörer av en bestämd typ.
Men vid det årtalet är då behovet
fyllt, och man måste då kunna veta
på ett ungefär hur många pr år
5(1′
212
fram till mättnaden skolorna behöver lämna ifrån sig. Och sedan,
när dessa ingenjörer inte längre behövs? Likartade frågor kan man
ställa beträffande de flesta anställningsområden.
Men självfallet är gymnasiets
kvantitetsfråga en arbetsmarknadsfråga, och här kommer frågan om
begåvningsreserven in. Vad som
måste fastställas är hur stor del av
begåvningsreserven som samhället
över huvud har intresse av att vilja
föra fram till studentexamen, naturligtvis under förutsättning att
studentexamen även i fortsättningen
betraktas som grund för fortsatt
högskoleutbildning och inte blir en
populariserad avslutning på enhetsskolegången. Men eftersom man
inte får betrakta studentproduktionen enbart ur arbetsmarknadssynpunkt – det finns ju som redan
antytts ungefär 20 procent som inte
går vidare efter studentexamen –
kan man också samtidigt ställa frå-
gan så här: hur många studenter
anser sig samhället i framtiden ha
råd med att producera? Kommer vi
ekonomiskt att stå rycken för en
produktion på 25-40 000 studenter
om året? Och vad kan man tänka
sig för psykologisk effekt på framtidssamhället av så stora kadrer
teoretiskt utbildade? Vilket svar
man än kan tänkas avge på frå-
gorna kvarstår dock alltjämt det
stora frågetecknet: hur många lä-
rare kommer att stå till förfogande?
Utan gymnasielärare blir det inga
studenter.
För närvarande pågår en utredning som så småningom kommer
att lämna prognossiffror för den
akademiska lärarutbildningen. Den
siffra man därvid kommer fram till
blir troligen bestämmande för gymnasiets storleksordning. Ty det kan
väl inte gärna bli annan lösning av
problemet än denna: gymnasiet får
bli så stort som vi har lärare till.
Naturligtvis kan det inte bli tal om
en årlig reglering eller exakt maximering av intagningarna från läsår
till läsår. Men något slag av relation mellan lärarkraft och gymnasieomfattning är nog vad vi får
försöka inrikta oss på att fastställa.
Faktorerna är tillräckligt ovissa
även för en skenbart så enkel lösning, men det måste vara lättare
och rimligare – och ofrånkomligt,
naturligtvis- att rätta sig efter de
ovissa akademikersiffrorna än efter
de ännu ovissare uppskattningarna
av samhällets framtida krav på
högt utbildad personal på olika områden, och dess ekonomiska möjlighet att kosta på stora ungdomskadrer en gymnasial utbildning.
Regleringen får väl ordnas på
enklaste och riktigaste sätt, nämligen genom hårdare gallring vid
gymnasieintagningarna. Det kommer kanske inte att bli så populärt
bland föräldrarna, men vilken annan möjlighet står till buds? Gallringen kan komma att visa sig nödvändig även av kvalitetsskäL övergångstidens treåriga realskoleform
är som bekant den pedagogiskt sett
ogynnsammaste. Hur stor förbättring som sedan kan inträffa, när
enhetsskolan en gång i tiden är fullt
utbyggd, det kommer till stor del
att hänga på hur långt differentieringen drives. Vad man än må ha
för åsikt om den femåriga realskolan – samma »pluggresultab> lär
väl inte enhetsskoleeleverna kunna
prestera, och det är på realskolans
forna studiegång som det nuvarande gymnasiet bygger. studerar
man kursplaneförslagen till den
nya treåriga realskolan, tycker man
sig märka en reduktion av »studievolymen». slutresultatet måste bli
det, att de nya gymnasisterna kommer att börja sin bana betydligt
sämre förberedda än tidigare generationer. Men de kommer till gymnasiet med i stort sett oförändrade
betyg. Betygsenheterna gäller för
kunskapskvantiteter som betydligt
understiger tidigare – ett AB på en
ettårig kurs är naturligtvis inte
samma underlag för gymnasiestudier som ett tidigare AB efter en
tvåårig kurs i samma ämne. Med
oförändrade krav på gymnasiets
kvalitet måste därför följa en
skärpning av kraven vid intagningen – givetvis under förutsättning att kunskaperna då bevisligen
är mindre än förut. Det kan ju tänkas, att enhetsskolans högstadium
bättre än den gamla realskolan förmår förbereda ungdomarna för
gymnasiestudier. Den som lever
får se.
Lärarbristen kommer alltså att
skärpa intagningskraven, så som
ovan skisserats. Det är också den
213
behagligaste lösningen, ty alternativet bleve annars utkuggning i
ökad grad. En tredje möjlighet kan
kanske tänkas. Man har nämligen
på sistone på högre ort (även i en
riksdagsmotion) börjat diskutera
en examensfri gymnasiegång, förslagsvis omfattande två år efter
nionde skolåret, och den skulle då
kanske kunna tjänstgöra som avlastningslinje för det »riktiga»
gymnasiet. Motiveringen till projektet är rimlig i och för sig- man
tänker sig, att sent utvecklade elever eller sådana som av en eller
annan orsak inte gått g-linjen inom
enhetsskolans högstadium, skulle
önska en begränsad gymnasial på-
byggnad utan att behöva tvingas in
i en examensgång med dess höga
krav. Dit kunde man då hänvisa de
gymnasister, som inte kan följa
med det normala gymnasiearbetet. Därmed skulle kvarsittningen
kunna bortopereras; säkert ginge
det inte utan gnissel, eftersom kvarsittarna även de så småningom kan
lyckas nå examen. Hänvisning till
examensfri linje torde i många fall
komma att väcka protester.
Hur mycket en sådan linje skulle
öka attraktionsförmågan hos gymnasiet är omöjligt att säga. Det
bleve åtskilliga tusen »begränsade
gymnasister», om gymnasiets 20
procent som icke lyckas nå studenten fördes över hit, och dessutom
kanske ytterligare intresserade. Hur
som helst kommer projektet att
kräva lärare och klassrum.
En nackdel med en examensfri

214
gymnasielinje är uppenbar: den
kan lätt bli en högstadiets kindergarten. Ställs det inte upp vissa
examensfordringar eller likvärdiga
prestationskrav, kan man befara
alltför stor efterfrågan på lustbetonad undervisning, och eleverna
kan alltför lätt få känslan av att de
skall till varje pris sysselsättas för
sysselsättningens egen skull. Föråldrainställningen kan också få en
ogynnsam inverkan, om nämligen
föräldraparten räknar med ett så-
dant här gymnasium som en lämplig vistelseort för ungdomarna i
väntan på annan utbildning eller
sysselsättning. Likartade tongångar
har nämligen redan försports. Det
nya examensfria gymnasiet eller
rättare linjen skulle då få en vä-
sentligen social uppgift, den att ta
hand om och underhålla ungdomar
som är studiemässigt sent utvecklade, som har mindre påfallande
studieenergi, som över huvud taget
är håglösa och odeciderade, eller, i
enstaka fall, ytterst ensidigt begå-
vade. Ett sådant klientel på gymnasiestadiet, där det då skulle saknas
möjligheter att genom prestationsfordringar skärpa viljan och hågen,
det inger onekligen betänkligheter.
Man kan med viss rätt frestas
undra, om landet har råd att ens
fundera på att ge det svenska gymnasiet också en socialvårdande
funktion. Borde inte detta fritidsproblem överantvardas i andra händer?
Såsom vårt gymnasium för närvarande är utformat bör det få fortsätta att vara en tid framåt. Det
behöver arbetsro; det har varit tillräckligt med ändringar och förändringar under de gångna årtiondena.
Den nu existerande formen måste
få tid att stabilisera sig, ävensom
ge utrymme och tid till experiment
och nya initiativ inom undervisningen. Men längre fram får vi nog
räkna med en del förändringar, som
måste sträcka sig längre än till
smärre justeringar, såsom tidigareläggning av någon studentskrivning. Sådant innebär ju ingen organisationsändring. Under tiden får
vi försöka fundera ut den bästa
formen och utseendet – fasta linjer, examensfria linjer, fritt ämnesval eller horisontell klyvning är
några av de möjligheter som är
tänkbara, kompletterade med olika
kombinationer sinsemellan. Arbetsmarknaden, elevernas och lärarnas
kvalitet, klassernas storlek, realskolestadiets studieprestationer, allt
detta och en hel del därtill kommer
med största sannolikhet att kräva
förändringar i gymnasiets struktur
och organisation som medger nya
kombinationer, med eller utan examen som krön.
Gymnasiets problem är till sist
ett kvalitetsproblem, just därför att
det är ett kvantitetsproblem. Vi kan
inte bara tänka på produktionskapaciteten utan också på produktens
kvalitet. Det hänger inte enbart på
hur många ungdomar vi kan bereda plats utan också och framför
allt vad och hur mycket vi kan ge
dem. Därför måste vi också genast
~.
och allvarligt ställa frågan, huruvida gymnasiet i framtiden kan bibehålla sin nuvarande standard,
samt om det bör söka hålla sin
standard- genom intagningsspärrar, utkuggningar, avlastningslinjer
eller radikalt förändrad organisation med hittills okända kombinationsmöjligheter. Återstår alternativet standardsänkning. Kan vi
kanske utan större olägenheter
sänka studentexamenskraven? Blir
morgondagens samhälle betjänt av
215
studenter, som populärt uttryckt
»kan mindre» än dagens ungdomar,
bara samhället får tillräckligt
många av dem? Dessa och liknande
frågor måste besvaras, men besvaras mycket snabbt. Må de ansvariga icke ta vinterns slagdänga
»Que sera sera» till slagord, ty det
hastar. Det är nämligen just nu till
hösten som verkningarna av de
stora årskullarna på allvar börjar
göra sig kännbara på gymnasiet,
bara om några månader.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism