Print Friendly

Gustav IV Adolf i svensk historisk opinion

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

——….,.l!!!!!!!l=!!:!!!!’………———~”‘””'”””-~—
GUSTAF IV ADOLF
I SVENSK HISTORISK OPINION
Av professor STURE BOLIN, Lund
GUSTAF IV ADOLF är inte någon fascinerande person, och
litteraturen om honom är nästan alltid normalprosa. Detta säges
inte för att motivera formen i denna uppsats utan därför att det
har reell betydelse för dess ämne. Att så är fallet framgår ganska
bra av några jämförelsepunkter mellan Gustaf IV Adolf och
Carl XII.
De stodo båda mot slutet av sina regeringar i kritiska situationer. Det sades, att de fört riket till undergångens brant. Deras
fall var sammankopplade med välvningar och systemskiften. Motståndare övertogo makten efter båda.
Men Carl XII fascinerade och blev efter sin död en symbol.
Folktraditionens och den skapande diktningens fantasi kretsade
kring hans gestalt och förvandlade honom till en nationell heros.
Han tvingade till ställningstagande, för och emot. Detta har satt
sin prägel på historieskrivningen om honom. I den kan man
iaktta grundläggande åsiktsbrytningar i svenskt samhälls- och kulturliv. Den ständigt fortgående debatten om aristokratfördömandet i Sveriges historia har ofta en brännpunkt, just när det gäller
Carl XII. Allmänna tidsströmningar ha länge speglats och speglas alltjämt i litteraturen om honom. De ha ur denna hämtat
argument och styrka. En skildring av Carl XII i svensk vetenskaplig och litterär opinion skulle nog kunna få rätt stora perspektiv. Den skulle ge inblickar i den svenska historieskrivningens allmänna utveckling och dess mer betydande motsättningar.
På rakt motsatt sätt förhåller det sig med Gustaf IV Adolf.
Carl XII levde som politisk maktfaktor långt efter sin död. Men
Gustaf IV Adolf var politiskt död, medan han ännu levde. Han
blev aldrig någon symbol. Litteraturen om honom har sällan
poetisk flykt, hans bild utvecklas inte i samband med och speglar
inte heller allmänna tidsströmningar.
Men just detta ger åt en framställning av den vetenskapliga
323
——–~
.. ‘ .:-.~··—···:•-
Sture Bolin
opmwnen om Gustaf IV Adolf ett visst intresse. Nyttjandet av
Carl XII som symbol komplicerar utvecklingen av hans bild inom
den historiska vetenskapen. Det är en faktor, som förrycker. Den
saknas, då det gäller Gustaf IV Adolf. Hans bild utvecklas inom
historieskrivningen efter ovanligt raka och enkla linjer. Åmne~
är nästan ett historiens eget skolexempel. Det visar, hur en traditionell värdering uppstår och utbygges. Reaktionen mot denna
framträder här skarpt och klart.
Begränsar man historieskrivning till att omfatta blott den litteratur, vari författarna söka på grundval av ett källmaterial
utan biavsikt ge en objektiv skildring av ett händelseförlopp, kan
man säga, att den började syssla med Gustaf IV Adolf på 1870-
talet. Första gången hans bild tecknades något så när utförligt
och rent historiskt var 1879 av S. J. Boethius i »Sveriges historia
från äldsta tid till våra dagar». Några djupa källforskningar lågo
inte och kunde inte ligga till grund för denna framställning, men
Boethius tvekar inte i sina omdömen. Ungefär som han bedöma
också andra historieskrivare från denna tid Gustaf Adolf, och under 1900-talet är Nils Eden uppfattningens främste och i allmänhet
ganska konsekventa talesman. Han är dess apologet mot en yngre
skola, som under ledning av Sam Ciason framlagt en ny, avvikande bild av Gustaf IV Adolfs tid och verk.
Här kunna vi inte gå in på skiftningar inom de olika uppfattningarna. Och vi måste begränsa framställningen till det centrala problemet: i vilken utsträckning var Gustaf IV Adolf ansvarig för de olyckor, som kulminerade 1808-1809Y Denna huvudfråga rymmer många delproblem; med några komma vi att
här stifta bekantskap. Vi begynna med en redogörelse för den
äldre uppfattningen.
Utgångsläget är: Gustaf Adolfs första regeringsår präglades av
nykter förståndsmässighet, och Sverige höll sig utanför det första
stora revolutionskriget. Men den fred, som slöts 1802, blev inte
lång. England och Frankrike drabbade 1803 åter samman. Och
i detta krig tog Sverige del.
Här möta vi det första delproblemet: vilka motiv bestämde
kungens ställningstagandeY Det var en olycka – säga de äldre
historikerna – att Sverige då hade en konung, som hade obegränsad makt över allting utom över sig själv. Hans egen utveckling genomlöpte just vid denna tid en kris. Under en resa,
som han 1803-1804 företog till Baden och Bayern, mottog han
324
Gustaf IV Adolf i svensk historisk opinion
bestämmande intryck. Franska emigranter svärmade kring honom och stärkte hans avsky för revolutionen och Frankrikes förste
konsul. Han träffade i Baden den bekante apokalyptikern Jung
och vanns för hans läror. Religiösa och historiska funderingar
över Uppenbarelseboken förvirrade hans svaga omdöme. Napoleon
var det stora vilddjuret, och Gustaf Adolf trodde sig kallad att
bringa det på fall.
Så kom 1804 mordet på hertigen av Enghien. Det blev en vändpunkt. Det gjorde kungen blind för alla statsklokhetens fordringar. Han vägrade erkänna förste konsulns upphöjelse till
kejsare, han företog en rundresa till de tyska hoven och predikade
sitt hat mot Napoleon. När denne i Moniteur införde en mot
Gustaf Adolf kränkande artikel, avbrötos alla förbindelser med
Frankrike. Hatet mot Napoleon hade hos kungen blivit en fix
ide, som nästan gränsade till sinnesförvirring.
I denna kungens sinnesstämning låg den egentliga anledningen
till den svenska utrikespolitikens nya kurs. När England, Österrike och Ryssland bildade en koalition mot Napoleon, borde
Sverige ha sökt bevara sin neutralitet. De ledande svenska statsmännen ville så, men utan hänsyn till Sveriges intressen anslöt
sig Gustaf Adolf till krigsalliansen.
Den följande utvecklingen löpte snabbt. Koalitionen sprängdes.
1807 kom freden i Tilsit: Ryssland skiftade parti och åtog sig att
tvinga Sverige till att bryta med England och ansluta sig till
kontinentalsystemet.
Här ha vi ett nytt delproblem: hade Gustaf Adolf kunnat undvika den brytning med Danmark och Ryssland, som följde~ Vad
var hans motiv för att fasthålla alliansen med England~
Den olycklige monarken behärskades- heter det- vid denna
tid helt av sina lidelser. Hans beslut att inte förlika sig med
Napoleon var fastare än någonsin och för att tillfredsställa denna
fixa ide uppoffrade han det folk, som blivit honom anförtrott.
Här finns tydligen ingen tvekan i skuldfrågan.
Så ha vi ett tredje delproblem, en väsentlig fråga: var kungens
åtgärder till rikets försvar före och under kriget ändamålsenliga
och riktiga’ M. a. o. bär han ansvaret för krigsolyckorna’
Utan betänkande svarade historikerna förr ja. Fastän man redan på hösten 1807 kunde se, att Ryssland förberedde ett angrepp
mot Finland, gjordes inga försvarsanstalter för detta land. Gustaf
Adolf drömde i stället om erövringar från Danmark. Ett lantvärn
på 30,000 man utskrevs, vilket folket med fosterländsk offervillig- 325
.· !tl ‘
,. ,; …____..,..__
Sture Bolin
het underkastade sig. Men illa sörjde man för manskapets underhåll, och en stor del omkom. När en engelsk hjälpkår under general Moore anlände till Göteborg, vägrade kungen den att landstiga, om den inte fullständigt ställdes till hans förfogande, och
den lämnade då Sverige. Under tiden utkämpade svenskarna i
Finland sin ojämna kamp. Upptagen av sina danska planer gav
kungen dem ingen annan hjälp än spridda och svaga landstigningsförsök. Hela Finland måste utrymmas, Åland besattes av
ryssarna. Härifrån ämnade de i mars 1809 tåga över till Sverige.
Slutet syntes nära. Kungen var oböjlig; allmän förstämning
och sorg härskade i Sverige. Då kom räddningen från västra
armen. Georg Adlersparre grep befälet över trupperna i Värmland och anträdde marschen mot Stockholm, där så den 13 mars
avslutade tragedien.
Före den första, rent historiska framställningen av Gustaf IV
Adolf, till vilken ovanstående redogörelse även i själva ordvalet
anknyter, ligger en rikhaltig litteratur om kungen, som inte i
egentlig mening kan kallas historisk. Det är i denna litteratur,
som den traditionella bilden skapats.
Den första inhemska skildring av Gustaf IV Adolfs regering,
som möter i tryck, står nog att läsa i en lärobok »Fäderneslandets
historia och statskunskap för begynnare», författad av den mångbekante Lundaprofessorn Christian Wåhlin. Den behärskade under 1800-talets början den elementära historieundervisningen och
utkom i ett flertal upplagor, 1805 i en sjätte, 1808 i en sjunde upplaga. I den förra står under rubriken Gustaf IV Adolf i sammandrag följande:
Hans Kongl. Majestät, vår allernådigste Herre och Konung föddes
på kongshuset i Stockholm den l november 1778. Straxt efter Hans
Maj:ts Konung Gustaf III:s dödlige frånfälle hyllades vår allernå-
digste konung och emottog den l nov. själv regeringen. Ibland de
flera riket gagnande författningar, som under senaste åren blivit
vidtagna, förtjäna i synnerhet följande allas vår undersåtliga vördnad och tacksamhet. Religionens helgd samt den därav följande
verkeliga sedernas förbättring har varit ett ömt föremål för Kongl.
Majestäts högt upplyfta vård, vetenskaperne ha blivit skyddade och
uppmuntrade. Allmänna hushållningens uppmuntrande har varit en
av Konungens angelägnaste omsorger.
Så följer en uppräkning av olika inrikespolitiska åtgärder från
tiden 1792-1805. De relateras med gillande, och skildringen avslutas med följande harang:
326
Gustaf IV Adolf i svensk historisk opinion
Genom rättvisans oväldiga skipande och de flera nu nämnde visligen vidtagne anstalter, hoppas och önska vi, att försynens nåd
städse skall vaka över vårt fosterland. Måtte alla medborgerliga
dygder dageligen tilltaga och redeliga ämbetsman danas till alla
värv; så skall Sveriges uråldriga ära åter upplivas, en vidsträcktare
välmåga spridas och varje vältänkande man välsigna det tidevarv,
uti vilket Gustaf IV Adolf förer spiran över svenska folket.
I 1808 års upplaga står allt detta kvar. Ett inskott har gjorts
om krigshändelserna 1805-1807; naturligtvis skildras de så fördelaktigt för svenskarna som möjligt.
Nästa historiska framställning om Gustaf Adolf är författad
omedelbart efter den 13 mars – av Gustaf Lagerbielke, som tog
säte i den nya konseljen- och möter i en proklamation, som den
15 mars utsändes från Stockholm med det officiella trycket. Den
anger som sitt syfte »att inför svenska folket offentligen och
utan förbehåll ådagalägga de högst viktiga skäl och grunder, som
föranlåtit den nyligen timade styrelseförändringen» och låtsas
därvid åberopa historiska källor: »Bland rikets allmänna handlingar förvaras flerfaldiga bevis, både för samtid och eftervärld
av vad i detta avseende skall anföras.» Vi återge i sammandrag
dess innehåll: år 1805 började Sverige i strid med sina verkliga
intressen krig med Frankrike. Omedelbart förlorade det sina handelsförbindelser med södra Europa, och 1807 anfölls Pommern.
Kort därefter inträffade dock en ljusning, då kriget på kontinenten avslutades i Tilsit och Sverige erbjöds att delta i freden. Men
Gustaf Adolf avböjde, och nu hopade sig olyckorna: fransmän besatte Pommern och Riigen, Danmark och Norge förklarade
Sverige krig. Kanhända hade dock olyckorna kunnat förhindras,
om rustningarna, de mest omfattande Sverige kanske någonsin
företagit, varit mer ändamålsenliga och om krigsoperationerna
planlagts och utförts med verkligt sammanhang. Som det var,
gick Finland förlorat. Bördan föll dubbelt tung på det övriga
Sverige, där läget förvärrades på alla områden. Det fanns inte
en strimma av hopp att få fred, ty man visste, att kungen bestämt
vägrade att sluta fred med Bonaparte. I denna situation beslöt
västra armen att rycka mot Stockholm för att återge fäderneslandet freden, för att få till stånd en riksdag, för att återföra
sällhet, välmåga, och laglighet. Ett inbördeskrig hotade, och så
nödgades man den 13 mars vidta det enda steg, som »jämte rikets
frälsning även lämnade en säkerhet för Kongl. Majestäts egen
person». I utförligare gestalt möter denna historiska skildring
i en hertig Carls skrivelse till 1809 års riksdag.
327
24-41350. Svensk Tidskrift 1941.
. … {·
……~___ ..;_ ,
. -~
Sture Bolin
År 1813 utkom en ny upplaga av Wåhlins lärobok. I den förra
hade Gustaf Adolfs inrikespolitik prisats och krigshändelserna
1805-1807 behandlats så trösterikt som möjligt. I den nya upplagan måste en hel del ändras: ‘Våhlin skrev om hela skildringen
av utrikespolitiken, helt i den anda, som präglade Lagerbielkes
manifest. Gustaf Adolf började krig 1805 utan att ta hänsyn till
de svenska intressena, han förkastade 1807 års fredsanbud, han
vidtog inte nödiga försvarsanstalter o. s. v. Men partiet om Gustaf
Adolfs inrikespolitik lät Wåhlin stå kvar tämligen oförändrat:
Vetenskaperna blevo skyddade och uppmuntrade, allmänna hushållningen förbättrad o. s. v. Sammankopplingen mellan de två
partierna sker på följande sätt:
Under några års tid hade riket på ovan anförda sätt med märkeliga steg gått till inre hushållningens förbättring, handelns förkovran
och allmänt välstånd; men dessa glada utsikter blevo snart förmörkade. Konungen företog 1803 en resa till Baden och vid dess återkomst i början av år 1805 förmärktes esomoftast, huru han onödigtvis
strävade allt mer och mer att få deltaga i europeiska !’ikens då
varande allmänna angelägenheter. Med ett överdrivet begrepp om
svenska folkets förmåga att kunna utföra de mest vidsträckta krigsoperationer förenade han opolitiska tänkesätt om plikterna emot
främmande folkslag. Härtill kom en hos honom alldeles egen ihärdighet att vilja besegra oövervinnerliga svårigheter.
I 1813 års lärobok och 1809 års manifest ha vi redan i stora drag
den traditionella bilden av Gustaf IV Adolf färdig. De goda, fredliga åren, hans hat till Napoleon som orsak till krigsutbrottet,
hans halstarriga och oförnuftiga politik under krigsåren – om
allt detta läste den svenska ungdomen i skolorna efter 1813, precis
på samma sätt som vi 100 år senare.
Lagerbielkes manifest och Wåhlins skolbok ger oss en rätt
åskådlig bild av hur denna uppfattning spriddes. Den har kort
efter 13 mars meddelats i en kungörelse: det innebär, att den
upplästs från rikets alla predikostolar. Den har inom få år stått
att läsa i den mest begagnade skolboken: det betyder, att den har
inpräntats från lärarnas katedrar. Den traditionella uppfattningen av Gustaf Adolf har av 1809 års män propagerats landet runt.
Också före 1809 har den åskådning varit synlig i tryck, som
hävdade, att kungens politik och krig inte var Sveriges och att
fienden kämpade mot en oförnuftig konung, inte mot Sveriges
folk. Denna åskådning är inte av inhemskt ursprung. Ungefär
så skrevs redan i den artikel i Moniteur, som så starkt retade
328
Gustaf IV Adolf i svensk historisk opinion
Gustaf Adolf. Proklamationer, som Buxhövdens ryska här spred
i Finland, lärde detsamma, likaså upprop, som på luftballonger
fördes över från Danmark till Skåne. Den traditionella uppfattningen om Gustaf Adolf är alltså ursprungligen främst propaganda från Sveriges yttre fiender.
1809 års män gingo vidare i sin propaganda. De ställde statsdokument till förfogande för en historisk framställning och läto
P. A. Granberg utarbeta denna. Så tillkom »Historisk tafla om
f. d. konung Gustaf IV Adolfs senaste regeringsår». Författaren
anger själv syftet med sitt verk: »Jag nekar icke, att jag skriver
huvudsakligen för mina samtida och att jag önskar upplysa de
oriktiga begrepp, varav kanske många ännu äro förvillade, och
visa dem, att den stora brytning, de åskådat, var en nödvändig
följd av överspända krafter och en falsk övertygelse om rättigheter och förmåga.» »Historisk tafla» har alltså samma syfte som
Lagerbielkes manifest: den vill upplysa, d. v. s. propagera.
Ett exempel må visa bokens karaktär. Vid redogörelsen för
Sveaborgs fall skriver Granberg, att Cronstedt satt en evig skamfläck på sitt namn genom att underteckna kapitulationen. Men
-fortsätter han- drivfjädrarna ha ännu inte blivit uppdagade.
Brist på ammunition och proviant var inte orsaken. »Troligen
har ett hemligt missnöje med konungens politiska tänkesätt varit
bidragande härtill, och Gustaf Adolf hade själv långt förut berett
denna olycka genom upphävarrdet av den paragraf i krigsartiklarna, som tillät en underhavande att taga befälet, då chefen ville
kapitulera.» Man ser, hur Granberg söker välta över en del av
skulden på Gustaf Adolf: missnöjet mot denne bidrog »troligen»
till fästningens förlust, förresten hade han redan »berett» olyckan
genom att ändra krigsartiklarna.
»Historisk taflas» huvuddel utgjordes av dess bilagor, de många
aktstycken, som 1809 års män ställt till utgivarens förfogande.
Själva detta urval var naturligtvis tendentiöst utplockat, förmodligen sovrade Granberg ytterligare materialet. Skriften är alltså
en tendentiös urkundspublikation av ungefär samma typ som de
från världskrigen bekanta vita, gula och blå böckerna. Särskilt
i denna egenskap har den spelat en stor roll vid utformandet av
den traditionella uppfattningen och för den bildade opinionens
ställningstagande. Så skriver t. ex. sedermera ärkebiskopen Henrik Reuterdahl därom: »Den är utan tvivel en partiskrift men
något som icke är partiskrift är den stora, över allt jäv upphöjda
329
_lSture Bolin
samlingen av urkunder. Mer än denna behöves icke för att se
Gustaf Adolfs skuld eller oskuld i riktig dager.»
Man kan fråga, varför propagandan mot den avsatte kungen
sätter in omedelbart med sådan hätskhet och varför den fortsätter
så länge. Två faktorer synas ha nödvändiggjort detta.
Den första är: Gustaf IV Adolf var älskad och populär inom
vida kretsar av sitt folk.· Därpå finns många bevis. Här skall
bara anföras en direkt uppgift om den allmänna folkstämningen
1809, lämnad av Reuterdahl år 1841:
En rätt varm tillgivenhet av sitt folk saknade icke Gustaf IV
Adolf. J ag var visserligen knappt mer än gosse under åren 1806, 1807
och 1808, men jag minnes ännu mycket väl, hur i de borgerliga klasser,
bland vilka jag uppväxt, nästan alla sinnen voro konungen tillgivna.
Detsamma har jag hört från en mängd håll, där jag gjort förfrågan,
och ännu tillgivnare var allmogen. Jag tror, att en var äldre person,
som har någon bekantskap med dåvarande lägre folkklassernas tänkesätt, skall instämma i detta vitsord, att Gustaf Adolf i allmänhet var
älskad. Först mot slutet av hans regering, när olyckstidningarna
blevo täta och oroande, när sjukdom uppfyllde landet, när förmuren
mot rikets farligaste fiende var nedbruten, först då började ett betänkligt knotande. Och även då var det allmänt blott bland den missvärderade, den med grymmaste orättvisa förhånade militären. Det
är icke obekant, huru de som gjorde 1809 års revolution fruktade för
den tillgivenhet, som konungen ägde både bland Stockholms och provinsernas lägre folkklasser. Och just av fruktan därför voro de mycket angelägna att förhindra konungen från att komma i omedelbar
beröring med dessa.
Reuterdahl är själv motståndare till Gustaf Adolf och förtjänar
därför att bli trodd, då han talar om kungens popularitet. Denna
torde vara en av huvudorsakerna till att propagandan mot honom blev så intensiv.
Men det finns också en annan orsak. Gustaf IV Adolf var praktiskt taget det enda offret för 1809 års kupp. Med några få undantag blevo alla högre ämbetsmän kvar på sina poster efter den
13 mars. Det betyder, att om inte kungen ensam och i allt var
ansvarig för olyckorna, måste ansvaret vila hos hans närmaste
män, hos dem, som efter den 13 mars innehade makten. Det var
för deras anseende nödvändigt, att det enda offret blev deu enda
syndabocken och att så stor skuld som möjligt lades på honom.
Det som inte lades på honom blev kvar hos dem själva. Också
detta förklarar varför propagandan bedrevs så intensivt och med
330
Gustaf IV .Adolf i svensk historisk opinion
sådan ihärdighet, att dess förkunnelse inemot ett helt sekel var
nästan allenarådande i svensk opinion.
Fram på 1830-talet började dock på åtskilliga håll i Sverige
den meningen framställas, att Gustaf Adolf inte ensåm bar skulden till sammanbrottet. Bland dem, som sålunda opponerade mot
den traditionella uppfattningen, märktes Anders Lindeberg. I sin
bekanta broschyr om »Sverige 1809 och 1832» förnekar han, att
Sverige vid den förra tidpunkten stod på branten av sin undergång. Kungen föll visserligen rättvist, men så svåra militäriska
fel som 1809 års män hade han dock aldrig gjort. Och han tilllägger: »Om Sverige 1809 hade haft den idealiske konungen, skulle
han ha insett, att ingen stat då kunde vara neutral mellan de
jättekrafter, som bekämpade varandra, att man måste sluta sig
till endera och att, då Frankrike ej ville eller ej kunde försvara
varken Sveriges område eller handel, borde man bibehålla förbundet med den som åtminstone kunde skydda det ena, England.»
Karl Henrik Anckarswärd, som tagit aktiv del i 1809 års kupp,
är nu i sin »·Politisk trosbekännelse» övertygad om att Gustaf
Adolf »oavsett sitt svaga förstånd hade kunnat avhållas ifrån
många av sina politiska dårskaper, om han till rådgivare eller
såsom högre ämbetsmän ägt folk, som mindre aktat sina ämbeten
än konungens ära och landets väl». Slutligen utkom under 1830-
och 1840-talen Crusenstolpes »Historisk tafla af Gustaf IV Adolfs
första levnadsår» och hans »Morianen» med dess kända tendens
mot 1809 års män och med många fördelaktiga yttranden om
kungen.
Rabulisten Crusenstolpe, oppositionsledaren Anckarswärd och
den dödsdömde majestätsförbrytaren Lindeberg, d. v. s. vad som
fanns i Sverige av rödaste rött, opponerade mot den ensidiga
svartmålningen av Gustaf IV Adolf. Det verkar nästan groteskt
men är alltigenom naturligt: det var liberalerna, som gick till
storms mot den ämbetsmannaoligarki, som bestod sedan Gustaf
Adolfs tid och alltjämt satt i orubbat bo. När man minskade
kungens ansvar för olyckorna, ökade man i stället ämbetsmännens. En av deras ivrigaste försvarare, H. G. Trolle-Wachtmeister,
skrev: »Aldrig nämnes numer den olycksdigra tiden av Gustaf
Adolfs senare regeringsår utan att med detsamma bannstrålen
utslungas mot de män, som då omgåvo honom, vilkas brottslighet
man tager för given.» Och han drog fram ur sitt arkiv anteckningar och brev, som skulle visa kungens allenaskuld. Han stod
331
. ·~·

—–·-··~
.:. ..——
Sture Bolin
till tjänst med sådana också åt andra, som ville hävda denna
mening. Så hopades bevisen mot Gustaf Adolf på olika sätt, intt’l
minst när de ledande ämbetsmännens memoarverk och arkiv
blevo kända.
Men utgavs då ingenting av de gamla gustavianerna eller deras
arvtagare~ Jo, men hur~ En vän till Gustaf Adolf var odiskutabelt greve Stedingk. Handlingar av hans hand publicerades på
1840-talet, men ur dem hade först utrensats en hel mängd om
kungen fördelaktiga yttranden. Under samma årtionde utgav
K. W. Liljecrona en biografi över Toll, grundad på egna minnen
och Tolls brev. Så långt som möjligt sökte utgivaren understryka
allt, som var ägnat att ställa Toll i motsatsställning till Gustaf
Adolf. Toll hade rått kungen till det rätta, men denne hade inte
följt hans råd. »Varken Toll eller någon annan förmådde ändra
kungens politik. Uppenbarelseboken hade honom helt i sitt våld.»
Sålunda bidrog t. o. m. skrifterna om gustavianerna att framhäva
den svarta färgen i Gustaf Adolfs bild; deras utgivare voro ju
själva den nya kungaättens trogna män.
Om Carl Johan medvetet bidragit till Gustaf Adolfsbildens utformande i önskvärd riktning är tvivelaktigt. Men på uppdrag
av honom samlade överste von Schinkel handlingar till hans historia och utvidgade planen till att omfatta även föregående tid.
Bland samlingarna funnos utdrag ur en journal av Henning
Wrangel, som själv redogör för sina stämplingar mot Gustaf
Adolfs liv, och ur Trolle-Wachtmeisters sedermera utgivna dagbok – en systematisk svartmålning av kungen. På grundval av
dessa samlingar och med utnyttjande av den rikhaltiga mot Gustaf
Adolf fientliga litteraturen skrevs så Bergmann-Schinkels pikanta
skildring. Det behöver inte sägas, hur denna brygd skulle bli.
Det var den slutgiltiga och sista representanten för den rent tendentiösa historieskrivningen. Nästa verk blev den till objektivitet
syftande framställningen av Boethius, som vi redan känna. Men
genom den tendentiösa historieskrivningen hade källmaterialet så
lagts till rätta, att den första objektiva skildringen endast obetydligt skilde sig från den klart tendentiösa. Den bild, som 1809
års män för att propagera och rentvå sig tecknat av Gustaf IV
Adolf, gick så in i den historiska vetenskapen.
Mot slutet av 1800-talet tillkom ett nytt ferment: den strikt vetenskapliga forskningen började syssla med Gustaf Adolfs tid.
Några Hjärnelärjungar togo de första stegen, deras resultat blev
332
Gustaf IV Adolf i svensk historisk opinion
inte överväldigande, men kontakten med primärkällorna visade,
att kungen inte alltid var sådan, som det sagts i tendensskrifterna.
Dessa specialforskningar och den historiska vetenskapens inriktning mot större fördomsfrihet satte en frukt i Ludvig Stavenows
skildring år 1903 i »Sveriges historia intill tjugonde seklet». Den
bröt inte med den gamla värdesättningen, men den förebådade
en nyorientering.
Till verklig omprövning upptog Sam Olason problemen, 1909 i
en programskrift, senare i olika undersökningar och publikationer. Han fick medarbetare och lärjungar. Så gjorde sig en ny
riktning gällande och framställde ett från forskningssynpunkt
oantastligt krav: förbi tendensskrifterna tillbaka till primärmaterialet. Den hävdade, att Gustaf Adolf skall skildras inte på
grundval av de förras uppgifter och omdömen; med tillhjälp av
de depescher, han mottagit, och de order, han låtit utgå, bör forskningen i stället söka rekonstruera hans verksamhet och motiv,
slutligen också hans person. I och med att detta arbete fortskred,
kom Gustaf Adolfs-problemet in i ett nytt läge.
Vi skola söka visa det med ett kort referat av de nya meningarna
på några viktiga punkter.
Händelserna 1803-1805 inneburo inte, som man förut trott, nå-
got abrupt brott i Gustaf Adolfs liv; främst hade hans resa till
Baden inte någon epokbildande betydelse. I säkra källor finnas
inga bevis för att kungen där skulle ha omsvärmats och påverkats av emigranter. Mystikern Jung tycks han inte ens ha träffat,
och hans apokalyptiska funderingar kunna inte spåras före 1807.
I vad mån de påverkat hans politik är ovisst. Mordet på hertigen
av Enghien övade visserligen starkt inflytande på Gustaf Adolf
-det medger han f. ö. själv i en av sina skrifter – men det var
inte anledningen till att han gick med i kriget. Det hade han
målmedvetet siktat på, innan han lämnade Sverige.
Avgörande för Gustaf Adolfs utrikespolitik var över huvud inte
hans känsloliv. Den bestämdes av verkliga motiv, både av reell
och ideell natur. Hänsyn till handeln spelade en stor roll, när
han 1805 inträdde i koalitionen. Men han betingade sig därvid
fördelaktiga militära och ekonomiska villkor både av Ryssland
och England. Hans beslut att deltaga i kriget var länge förberett,
det måste ses mot bakgrunden av de allmänna politiska förhållandena vid denna tid. Då syntes ett alliansfritt system inte i sig
så värst lockande. Att delta i en stark koalition ansågs vara ett
bättre medel att nå säkerhet och drägliga betingelser. Vad skulle
333
. ·~
., ‘ ····'”‘””‘–11111111111-·
..
Sture Bolin
kungen då välja? En allians med Frankrike stod knappt att nå
och erbjöd små fördelar. Ett neutralitetsförbund utan Ryssland
var värdelöst. Så mycket fördelaktigare och säkrare tycktes det
vara, om Sverige gick samman med havens härskare England och
sin mäktigaste granne Ryssland.
Också kostade kriget fram till 1807 inte vårt land mycket. Först
Tilsitfreden samt Rysslands och Danmarks övergång till Frankrikes sida ställde Sverige i farozonen. Nu borde Gustaf Adolf ha
sökt fred och proklamerat neutralitet, säga de tidigare historikerna. Neutralitet stod inte att vinna, påvisar Clason. Ty fred
med Napoleon kunde endast köpas genom anslutning till kontinentalsystemet, d. v. s. brytning med England. Hade inte Gustaf
Adolf gjort sitt val 1805, hade han varit tvungen att göra det
1807. Hänsyn till Sveriges handelspolitiska läge gjorde det naturligt att välja Englands parti. Ty dit gick en tredjedel av vår
export, och denna makt kunde med sina flottor avspärra oss från
tillförseln av för folkförsörjningen oundgängliga livsförnödenheter. Detta var, menar Clason, avgörande för Gustaf Adolfs beslut
1807 – ett verkligen realpolitiskt motiv.
Därmed har den vetenskapliga forskningens svar redovisats på
de två nyss dryftade frågorna om kungens motiv vid inträdet i
kriget 1805 och om motiven till hans ställningstagande efter Tilsitfreden 1807. Dessa svar avvika från dem, som gåvos av den
traditionella historieskrivningen; de hävda, att kungen för sitt
ställningstagande haft reella och tungt vägande bevekelsegrunder.
Men vilka faktorer var det då enligt den nya forskningen, som
ledde till Gustaf Adolfs fall? Först och främst, meningsmotsättningen mellan honom och landets politiskt ledande kretsar. De
gillade inte kungens politik, de menade, att England snart skulle
besegras och att Napoleon var oövervinnelig. Sverige borde bli
neutralt eller söka förbund med Frankrike. Med den övertygelsen
kunde de endast motvilligt utföra kungens befallningar. En andra
faktor voro olyckorna under kriget.
Härmed äro vi framme vid frågan om kungens skuld till krigsolyckorna. Den är föga utredd. En anekdot, som föreligger i två
versioner, är dock ägnad att belysa den moderna inställningen till
detta problem och att ge en rätt klar bild av vart ett mer objektivt studium av Gustaf IV Adolf leder. Båda versionerna må
anföras. Så skriver Olason år 1909:
Vad konungen själv beträffar, så har kommendör Herman Wrangel,
som verkställt studier rörande flottans historia under 1808-1809 års
334
Gustaf IV Adolf i svensk historisk opinion
krig, meddelat mig att koncepter till utgående generalorder ofta äro
rättade av konungens hand och att rättelserna i regel äro mycket
kloka. Alldeles samma uppfattning av konungens rättelser meddelade
mig från den inre förvaltningens område en annan forskare, som av
särskild anledning kommit att genomgå koncept i inrikes ärenden och
likaledes funnit dem förmånligt rättade av konungens hand.
Om samma episod berättar Wrangel år 1935:
För omkring 25 år sedan kom en vacker dag dåvarande professorn
Sam Ciason till mig med följande ord: »Du har ju sysslat med arkivforskningar rörande 1808 års krig~» – »Ja», svarade jag, »under mer
än två år har jag knappast sysslat med någonting annat.» – »Säg
mig», fortsatte Clason, »vad är din personliga uppfattning om Gustaf
Adolf~» – »Jo», genmälte jag, »jag kan tala om att jag bland annat
läst koncepten till generalorderna för flottan, vilka han med egen
hand rättat, och jag har funnit nästan alla hans rättelser både kloka
och välbefogade.» – »Det var ganska märkvärdigt», återtog Clason.
»Hammarsköld säger alldeles detsamma beträffande de juridiska
ärendena.»
I vart fall bar kungen inte ensam huvudansvaret till olyckorna.
Med Sveaborgs fall var den ursprungliga svenska krigsplanen
omöjlig. För bedömandet av hela detta frågekomplex är en undersökning av Olason om kungens mellanhavanden med den
engelske generalen Moore av särskild betydelse. Dessa tycktes
onekligen mycket graverande för Gustaf Adolf, och de äldre historikerna syntes ha särskilt goda grunder just här för sitt fördömande av kungen politik. Men Olasons granskning av förhållandena ställer Gustaf Adolf i en vida gynnsammare dager än
man på förhand hade anledning väntat. Särskilt framgår det
därav, att general Moore och hans trupper inte lämnade Sverige
till följd av tvisten med kungen utan på grund av de ledande
svenska statsmännens bristande vilja att genomföra kriget.
Så var Gustaf Adolf isolerad. Han kunde inte vinna sina medarbetare. Hans personliga makt var stor och gav honom ansvaret,
men oförstådd och misstrodd av sina närmaste män, ägde han inte
förmåga att uppbära ledningen. Och så blev – säger Olason –
den 13mars en dubbel utlösning å ena sidan av spänningen mellan
kungen och hans medarbetare, å andra sidan av motsättningen
mellan Gustaf Adolfs stora makt och hans bristande förmåga.
Men, må vi tillägga, denna utlösning följdes inte av någon
nationell uppryckning. En sådan var inte heller att vänta. Ty
när Adlersparre bröt upp mot Stockholm, gjorde han det – såsom
framgår av hans bekanta Karlstadmanifest – som tolk för den
335
.~;: J
,._ t – …_…:.3…….._”‘–‘”-‘…_ ___.,__
Sture Bolin
propagandauppfattning, som dittills främst förkunnats av rikets
fiender men som efter kuppen blev den officiella även i Sverige.
Och i en sådan anda brukar ingen nation pånyttfödas.
Den gamla uppfattningen om Gustaf IV Adolf har söndersmulats av de senaste årtiondenas vetenskapliga forskning. Denna
har sökt rekonstruera kungens politik vid olika tillfällen och funnit, att motiven till hans handlingar äro förklarliga, ofta t. o. m.
riktiga. Av särskild betydelse ha Anders Grades och Herbert
Lundhs forskningar varit för klargörandet av det utrikespolitiska händelseförloppet. Men forskningen idealiserar inte kungen.
Han blir inte någon personlighet av stor resning, han ägde
onekligen egenskaper, som gjorde honom mindre skickad att
regera i en svår tid; man kan inte förneka möjligheten att
han hade också själssjuka drag. En verklig helhetsbild av Gustaf
IV Adolf har forskningen emellertid ännu inte förmått skapa.
Men det är säkert bättre att med den nya uppfattningen inte veta,
hur Gustaf IV Adolf i alla avseenden var, än att med den gamla
uppfattningen tro på hans karrikatyr.
836

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner