Print Friendly

Gustav IIIs död

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

. .. tf” ‘H – ~-.:”‘
.-.· l
GUSTAF III:s DÖD
UR LEONHARD VON HAUSSWOLFFS LIV
OCH MEMOARER
Av skriftställaren CA RL-GUSTAF THOMASSON, Lund
DET är kanske någon överdrift att säga, att Gustaf III:s oförliknelige ceremonimästare, slutligen rikshärolden och överceremonimästaren Leonhard von Hausswolff är bortglömd. Men så
långt ifrån sanningen är det nog inte. Typiskt är att Hausswolff
inte ansetts värdig ett rum i något av våra talrika uppslagsverk.
Det enda mig veterligt förekommande biografiska omnämnandet
av Hausswolff har- bortsett från de givna och summariska uppgifterna hos Elgenstierna och äldre adelsgenealogier – det gamla
Svenskt Biografiskt Lexikon, ny följd; det är en uppräkning av
data plus ett par föga uppskattande och f. ö. ganska missvisande
rader av J(ohan) G(abriel) C(arlen), Emilie Flygare-Carlens under
vedernamnet »revolutionsfåret» .kände man. Och dock var Hausswolff en av sin tids, enkannerligen den gustavianska epokens, mest
kända män, uppskattad och respekterad som få andra. Det kan
kanske stöta en och annan för huvudet att erinra om hans betydelse för ceremoniel och överhuvud för vårt svenska ceremoniväsens utveckling; det är i varje fall anakronistiskt att betrakta
hans person och insatser på detta område med vår tids ögon. Man
måste hålla i minnet vilken roll dylikt spelade under kungar som
Gustaf III och Gustaf IV Adolf. Hausswolff betraktade också sina
höga ceremoniella charger vid hovet som sin egentliga livsuppgift,
som ett kall, alldeles oavsett de därmed förenade sociala agremangerna och alldeles oavsett att han dessutom var fast knuten till
ett ämbetsverk. Han uppnådde redan under Gustaf III:s tid ett
mästerskap på sitt område, en av alla obestridd auktoritet, som den
ceremoniälskande konungen självfallet var den förste att tillfullo
uppskatta.
Men Hausswolff har mera att säga eftervärlden. Han har efterlämnat betydande arkivaliska samlingar, som nu till största delen
finnas i våra offentliga institutioner- främst Uppsala och Lunds
Universitetsbibliotek – och som ha mycket att meddela utöver
42
J
Gustaf lll:s död
rent ceremoniella materier. I likhet med många andra dylika
dokumentsamlingar äro de Hausswolffska papperen praktiskt taget outnyttjade. På flera ställen i dem finner man klart och tydligt utsagt, att deras upphovsman tänkt sig något annat än att
de skulle ligga oanvända i arkivens gömmor. Och det må man
inte förtänka honom. Sam Ciason med sin enastående intuition
och slagruta för det originella och värdefulla torde ha varit den
ende historiker, som mera ingående sysslat med Hausswolff. Ciasons gärning som historiker fick dock som bekant i stor utsträckning karaktären av torso, av lysande men ofullbordade uppslag
på vitt skilda områden – hans betydande politiska verksamhet
stod framför allt hindrande i vägen. Samman med Hausswolffs
systersons dotterson, slutligen överbibliotekarien vid Lunds Universitetsbibliotek Carl af Petersens, som inte saknade beröringspunkter med sin mödernefrände, offentliggjorde han i första bandet (1909) av det kända och välredigerade arbetet »För hundra
år sen» en svit på femtiofem brev från Hausswolff till dennes nära
vän, överstekammarherren greve Nils Posse på Hellekis, skrivna
under åren 1809-1810; i förordet till detta band finnas också
några kortfattade men, som var att vänta, mycket initierade notiser om Hausswolff. Korrespondensen är både förtrolig och innehållsrik, men den rör sig inom en starkt begränsad tidrymd, som
dessutom tack vare sin intensitet absorberar nästan allt intresse
på bekostnad av mera personliga drag. Dock avslöjar den givetvis en hel del och har ett par för Hausswolff mycket karakteristiska vändningar, som skola exemplifieras nedan.
Vad som ger Hausswolffs notiser ett speciellt värde är främst
två faktorer. Den ena är hans bevisliga tillförlitlighet och noggrannhet, den andra hans goda informationer. Gång på gång finner man honom understryka den vikt han lade på att få tag i
förstahandsmeddelanden, ogrumlade källor. 1809 i juli skriver han
t. ex. till Posse om Carl XIII:s just försiggångna kröning: »Ånnu
har jag ej hört, om man tagit ritning av kröningsplanerna; men
Masreliez har lovat komma till mig och justera vad jag om hyllningsplatsen infört i min jour:r;ml.» Han hade genom sin ställning
och därav följande förbindelser de bästa möjligheter att få autentiska upplysningar om allt av intresse, som han inte själv var
med om. Osentimental och klarögd till sin läggning som han var,
begåvad med både kunskaper och förmåga att uttrycka sig i
skrift, därtill den födde aristokraten i tänkesätt och uppfattning,
gör Hausswolffs framställning när den är som bäst ett övertygande
43
..-::.·. ·:
1 •• . .,;·
Carl-Gustaf Thomasson
intryck. Han överträffar utan det ringaste tvivel majoriteten av
sina skrivande samtida. Hans stora kärlek, ja, svaghet för sin
metier får ofta något av karaktär, av heroism över sig; man känner till, att redan hans gustavianska samtid hade roligt åt hans
ibland säkerligen överdrivna nit, som väl också hade något av
mani i sig. Men Hausswolff. lät ingenting rubba sig i det fallet
och förblev hela sitt liv sina gustavianska stilideal trogen, trots
att han levde långt in på Carl Johans regering.
Leonhard von Hausswolff var årsbarn med Gustaf III och alltså
född 1746. Hans far var den lärde och ansedde stockholmskyrkoherden, teologie doktorn och tjänstgörande hovpredikanten Justus
Christofer Hausswolff. Lennart Linnarsson har i sin intressanta
avhandling från våren 1943 om riksrådens licentiering ett par små
notiser om kyrkoherde Hausswolff som visa, att han vid mitten
av 1760-talet intog en inflytelserik ställning i Prästeståndet; han
tillhörde de dissentierande mössor, som småningom övergingo till
hattpartiet. När sonen var tio år gammal blevo han och hans
syskon adlade och adopterade på en farbroders adliga namn och
nummer. Sin hovmannabana började Leonhard v. Hausswolff 1767
som hovjunkare, blev 1790 ceremonimästare, 1791 rikshärold och
1802 överceremonimästare, den förste i sitt slag i vårt land. Jämsides härmed tjänstgjorde han från 1768 i Krigsexpeditionen, där
han 1776 blev registrator och 1791-1822 var protokollssekreterare.
1810 nedlade han sitt ämbete som rikshärold. Han avled ogift 1826.
Hausswolffs dominerande livsintresse kan förefalla en eftervärld
kuriöst och ensidigt, men det blir när man studerar honom endast
undantagsvis monotont eller tröttande. Denne typiskt gustavianske kavaljer sans peur et sans reproche hade en så omfattande
erfarenhet, en så spontan medkänsla och sist men inte minst en
så underfundig och verkningsfull humor, att han sällan blir tråkig.
Och först och sist var han karl för sin hatt. Bernhard v. Beskow
har i sina Lefnadsminnen en skildring av Hausswolff, som han
fått av en kollega till denne i Krigsexpeditionen, den numera bortglömde poeten, författaren och översättaren J. M. Stjernstolpe.
Hans minnesbild illustrerar väl det nyss sagda. Det heter hos
Beskow:
Bland andra målande drag, som Stjernstolpe berättade, var följande.
Dåvarande rikshärolden, överceremonimästaren v. Hausswolff, det då
finaste praktexemplar från Gustaf III:s hov, satt som registrator
[läs: protokollssekreterare], tillika med Stjernstolpe, i Lagerbrings
expedition. Tidningen om konungens [Gustaf IV Adolfs] fängslande
44
.•
Gustaf Ill:s ilöd
emottogs av honom med lika djup sorg, som med livlig glädje av de
unga kansliherrarna. Hausswolff yttrade blott: »Det hade jag aldrig
trott, då jag utropade honom till konung.» Efter en stund kom en av
hertigens drabanter med befallning till rikshärolden att, åtföljd av
kanslihärolder, stiga till häst och kungöra regementsförändringen för
folket. Man visste då ej på morgonen, huru en sådan kungörelse
kunde mottagas av den lägre befolkningen, och om pöbeln ej skulle
hälsa uppläsaren med stenregn, eller anställa ett slags 20 juni både
för honom och hans följeslagare. Den gamle hovmannen steg upp
helt lugnt, tog sin hatt, för att gå dit plikten kallade, och frågade ett
par av de unga, som nyss triumferat högljuddast, om de ville hava
den godheten att följa honom, såsom kanslihärolder. »Det skall f-n
göra», ropade dessa, »få sig en sten i skallen!» Ett par äldre män
följde med. Mottagandet blev dock icke tragiskt, fastmer hurrades
på några ställen. Då man berättade för gubben Hausswolff, att en
gumma vid hans åsyn hade sagt: »Herre Gud, se änkedrottningen,
som är ute och ber för sin son!» (till vilket misstag på person den
åldriga, kvinnliga, sminkade figuren, klädd i purpurkåpa med guldkronor, väl kunde ge anledning) fann han sig därav högeligen
smickrad, och sade: »Ja, hon har haft få likar i värdighet och behag.»
Från denna berättelse hänvisar Beskow till en not av följande
lydelse:
Då jag ej vet, om jag mera råkar denna egenartade personlighet i
dessa minnen, må några drag tilläggas, för att visa huru han var
helt och hållet i sin karaktär. I hovsorg avlade han smink. Den nya
hovuniformen, med vida underkläder och stövlar, ansåg han blott
passa matroser, och bar alltid den gamla svarta och röda hovdräkten,
med kappa och värja, samt strumpor och skor. En dag infann han
sig sålunda klädd, bjuden på en engelsk fregatt, vars befälhavare gav
en dejeuner för Carl Johan. De engelska sjömännen tyckte så mycket
om denna äkta gammaldags hovman, att de drucko hans skål ännu
på Medelhavet, enligt vad Adolf Rosen, som följde denna expedition,
berättar.
Hur Hausswolff verkade på en honom så väsensskild man som
A. F. Skjöldebrand, framgår av ett ställe i den sistnämndes memoarer, som liksom de två föregående citaten finns i förordet till
Clason-af Petersens’ nämnda arbete. Skjöldebrands teckning av
den helt unge Hausswolff förefaller en aning chargerad, men den
är träffande och samtidigt mycket fyndigt och lustigt hopkommen.
Den lyder:
Vid dessa tillfällen (en cour på hovet vintern 1775-76) utmärkte sig
hovjunkaren Hausswolff, som drivit konsten att skära före till en
artistisk höjd. (Han hade den för en hovjunkare behagliga egenskapen att med lätthet kunna komma igenom en trängsel utan att
besvära någon, vartill utom konsten bidrog hans smala, smidiga växt.
45
t ”‘;.
..1 -”i-~1 .,-:-~–:—-~ :::~.~~
· – – – – – – –
Carl-Gustaf Thomasson
Men han var märkvärdigast som förskärare.) Han tog en stekt fågel
på en gaffel, och sedan han med kniven på det mest behagfulla sätt
blott, som det syntes, lindrigt vidrört den, slog han några små slag
med kniven på gaffeln, som höll steken, och den föll i eleganta skivor,
utbredd på presentertallriken. Var och en, som drivit sitt yrke till
förträfflighet, förtjänar aktning. Hausswolff förtjänte den även i
andra avseenden och var en hederlig man. Han överlevde långt den
tid, som här omtalas, blev överceremonimästare och dog vid mer än
åttio års ålder, sedan han, alltid lika artig, rak och elegant, en tiO.
varit det enda levande monumentet från Gustaf III:s eller den högst
förfinade artighetens tidevarv.
De sista orden i detta citat böra kanske kompletteras med tilllägget, att en av det gustavianska skedets mest strålande stjärnor,
den av Kellgren och Oxenstierna besjungna grevinnan Augusta
von Fersen-Löwenhielm, överlevde Hausswolff i inte mindre än
jämnt tjugo år; hon avled alltså först 1846, 92 år gammal, och
torde då ha varit det sista »monumentet» från den höggustavianska tiden. Skjöldebrand räknade tydligen endast med herrarna.
Hausswolffs ibland allt uppslukande intresse för den ceremoniella sidan av tillvaron, för rang- och distinktionsfrågor kommer
ofta fram på ett roande sätt, inte minst i korrespondensen med
greve Posse på Hellekis, som själv i egenskap av överstekammarherre var en högt placerad o_ch kvalificerad kollega, en av de
ytterst få, för vilka Hausswolff i detta avseende hyste ett fullkomligt förtroende. När Hausswolff en gång för Posse skall presentera den ur svensk synpunkt synnerligen tvivelaktige ryske
ministern David Alopreus – han hade ehuru född finne stor andel
i det ryska överfallet på Finland i februari 1808 – heter det
så här:
Herr Alopreus har påskafton souperat hos baron Love de Geer och
i går varit hos statssekreteraren Lagerbrings. H a n ä r k a m m a rherre med nyckel, har 2:ne crachats av S:t Anna och
· S:t W l a d i m i r, ä r p u d r a d, har goda och härliga fasoner etc.
(Spärr. av mig.)
Ibland kunde han vara sarkastisk på ett sätt som förefaller oss
löjligt och som vi närmast skulle karakterisera som bornerat men
som sett i sitt rätta ljus – mot den historiska bakgrunden i förening med samtidens syn på tingen, speglad av en man i Hausswolffs ställning- i varje fall är fullt förståeligt. Om ceremonielet
vid den olycklige Axel v. Fersens högtidliga begravning i Stockholm den 2 december 1810 har Hausswolff följande syrliga anmärkning, som tidigare delvis citerats av Birger Wedberg. Man måste
46
Gustaf Ill:s död
härvidlag komma ihåg, att Hausswolff sällan kunde vara belåten
med ceremoniella arrangemang ordnade av andra än honom själv,
då han visste mera om dithörande ting än alla andra. Han skriver i brevet till Posse:
Rage för uniformers bärande vid alla tillfällen betager all ton och
takt. Kommendörer av Svärdsorden voro de flesta i uniform, som
bort vara svartklädde, men de, som hade takt, voro det. Deras excellenser voro dock samteliga svarta, och en av dem, serafim, gjorde sig
en heder berätta, att han lånt sin påhavande dräkt av hökaren Engel.
Jag kunde ej underlåta markera min förundran höra dylikt, och hans
excuse blev alltid för mig lam. J u s t i t i e r å d e r n a v o r o a l l a i
sin med guld broderade uniform och stövlar. Det
är sant, en del av dem behöver hava en stämpel för
a t t s y n a s v a r a a v q u a l i t e, m e n e n u n i f o r m p å s k r iv a r e ä r n å g o t, s o m j a g j u s t f r ä s e r å t. Min otäcka tunga
var där även framme, och man ursäktade sig med att hava frågat
statsministern för justitien, som opinerat för uniformen. J ag vill
hoppas, att denne herre [greve Fredrik Gyllenborg] förstår sig bättre
på lagen än etiquettes, och i samma tanka är jag om justitiekansleren
[greve H.-G. Trolle-Wachtmeister], som är kommendör av Nordstjerneorden och nevö till greve Fersen, men dock var i sin broderade
uniform, äntelig ock stövlar, det förstås i denna upplysta tiden. Han
fick även litet påskrivet av en viss tunga, som aldrig kan tiga.—
(Spärr. av mig.)
Att Hausswolff inte hade mycket till övers för en man som Georg
Adlersparre är lätt att förstå. I ett långt brev till Posse den 3 juli
1809 berättar han om Carl XIII:s kröning och hyllning m. m. ett
par dagar tidigare. Det heter där med bister ironi:
– – – Adelsuniformen med stövlar och sporrar i en sådan hetta
må då så vara, efter vi leva i stövelåldern, men att adeln i dylik och
andra uniformer hade uti en kröningsceremoni-procession de flesta
hattar på sig, choquerade mig på ett utmärkt sätt, ty de andra stånden
hade det intet.
Så snart statsrådet Adlersparre kom på borggården, satte han
genast sin generalshatt på sig (NB de militäre statsråden hava generalsbroderi på kläderna), men jag lät hans vän Rosenblad avertera
honom om, att det ej passade. Det kostade på, men lurken
blev obetäckt. (Spärr. av mig.)
Hans humor och stora personkännedom framlysa i ett annat
brev till Posse, där den berömde sjökrigaren Johan af Puke (1751
-1816) är på tapeten:
– – – Puken adlades först 1797 den l november, och uti hans i
matrikeln införde biografi har man delicatement vidrört hans extraktion och väl sagt, att han var en son av den kapten Puke, som hals- 4-4421 Svensk Tidskrift 1944 47
. __ ,. ‘H
Carl-Gustaf Thomasson
höggs 1756, men endast sagt, att modren hette Branting. [Den äldre]
Puken var aldrig gift, utan denna överamiral är en produkt av ett
ganska kort vistande fadren gjorde på gästgivaregården i Ronneby.
Riksrådet Beck-Friis i världen, tämmelig kännare av la chronique
lubrique, ville tvivla på, om det var den avledne Puke eller ryttmästar
[Rudolf Rodder] Ahlberg, sedan [adlad] Stiernsvärd, som hedern
kunde tilläggas. – – –
Om Hausswolffs självständiga hållning – desto mera hedrande
för en man i hans ställning- föreligga många vittnesbörd. Trots
sin stora personliga veneration för Gustaf III drog han sig ingalunda för att på ett ganska riskabelt sätt kritisera vissa ömtåliga
saker, t. ex. kriget med Ryssland 1788-90. Krig och militärväsen
avskydde han överhuvud och såg i dem ett människornas syndastraff; han hade mycket starka ord för alla former av militärvälde, som han vanligen kallade »korporalism». Den sirlige hovmannen hade troligen även rent personligt svårt för att förlika
sig med vissa, kanske inte alltid mot honom så finkänsliga representanter för krigarståndet
I den ganska omfångsrika samling Hausswolffpapper, som efter
överbibliotekarie Carl af Petersens död 1925 tillföll Lunds Universitetsbibliotek, finnas bl. a. två omslag innehållande Hausswolffs
dagboksanteckningar för åren 1792-95. Tyvärr äro de varken så
fullständiga eller så omfattande man skulle önska, men de innehålla dock åtskilligt både av intresse och, i ett par fall, av värde.
Ord och Bild (häfte 5, 1943) har publicerat en av undertecknad
framdragen och kommenterad memoar ur dessa dagboksanteckningar, vilken behandlar ett besök i Sergels atelje i juni 1793
av Hausswolff och det äkta paret Lars v. Engeström. Memoaren synes ha ett speciellt intresse därigenom, att den ger ett nära
nog precist och även kontrollerbart riktigt besked om den dräkt
eUer rättare uniform Gustaf III bär på Sergels berömda staty av
kungen vid Skeppsbron i Stockholm, vars stora gipsmodell det 1793
hos konstnären gästande sällskapet just beundrat. Den detaljen
har man nämligen inte känt till tidigare.
Dagboksanteckningarna i fråga innehålla emellertid främst två
partier av verkligt värde, båda från 1792 och behandlande de två
sista stora händelsekomplexen i Gustaf III:s liv, riksdagen i Gävle
januari-februari och de dramatiska dagarna mellan attentatet
mot konungen den 16 mars och hans död den 29 mars detta år.
En och annan samtida skildring sysslar väl mera ingående med
de centrala, riksvårdande angelägenheterna- detta gäller i första
48
Gustaf 1/l:s död
hand riksdagen i Gävle – men ingen av dem kan ta upp tävlan
med de Hausswolffska anteckningarna i fråga om tillförlitlighet,
personkännedom och stil. Hausswolffs memoar om Gustaf III:s
dödsdag är i alla avseenden oöverträffad. Den har en koncentration och en inre trovärdighet som övertygar. På ett flertal punkter kunna även Hausswolffs uppgifter verifieras av de bästa förstahandskällorna. Den ger miljön kring Tjusarkonungens dödsläger
på ett sätt, som för alltid etsar sig in i ens minne.
Memoaren torde ha skrivits tämligen kort tid efter konungens
död. Armfelts relation om samma händelse i Elof Tegners biografi har vissa förtjänster, särskilt i fråga om redogörelsen för
konungens testamentariska förordnanden på dödsbädden och i synnerhet beträffande tillkomsten av den ryktbara kodicillen till hans
testamente av 1780 och 1789 – angelägenheter som också på det
intimaste sätt berörde Armfelt personligen och om vilka han rimligen kan förutsättas ha haft förstahandskännedom. Härom har
Hausswolff – och det är ur trovärdighetssynpunkt en förtjänst
hos hans framställning – inga mera ingående detaljupplysningar
att ge, vilket han f. ö. uttryckligen betonar. I övrigt har Armfelts
relation visserligen drag av äkthet, men den fladdrar hit och dit
från det centrala, händelserna kring konungens dödsbädd, och inte
minst till ämnen, som hade intresse för gunstlingens egen person.
Han nedskrev enligt Tegner sin berättelse under landsflykten –
när får man inte veta. Den är i varje fall av långt senare datum
än Hausswolffs strängt sakliga redogörelse, och sammanhållningen
av händelserna har säkerligen även ofördelaktigt påverkats av
Armfelts upprivna tillstånd och därmed nedsatta iakttagelseförmåga under Gustaf III:s sista timmar. Han såg ju hela sin värld
störta samman.
Beträffande riksdagen i Gävle äro de ledande eller mera betydande männens minnesanteckningar förvånande intetsägande,
t. ex. C. G. Nordins, eller bristfälliga, t. ex. W allquists och Schrö-
derheims. Hausswolff behandlar både riksdagen och tiden 16-29
mars strängt kronologiskt, dag för dag, tar samvetsgrant med vad
han fått veta- och det är inte litet- anger ofta sina källor och
alltid om någon osäkerhet kan tänlras i fråga om materialets tillförlitlighet. Hans dagboksanteckningar synas alltså förtjäna namnet, så långt man rimligen kan fordra. Någon gång har han –
högst efter någon vecka eller så omkring – tillagt eller interfolierat kompletterande notiser. Dessa, som ofta äro sådana av
stort intresse, ha mestadels infogats i själva texten. Något miss- 49
. ··’·
Carl-Gustaf Thomasson
förstånd eller någon oklarhet ge de inte anledning till, i synnerhet
som dagboksförfattaren som regel anger, när dessa tillägg gjorts
och f. ö. anvisar dem deras plats i texten. Interfolierade kungö-
relser, förordningar, tryckta ceremoniel m. m. komplettera ofta
hans framställning.1
Hausswolffs såvitt man kan se ende verklige konkurrent som
skildrare av riksdagen i Gävle- alltså ur denna holhetssynpunkt
sett – torde vara den framstående Skåneprästen och prästeståndsledamoten Anders Lanrerus i hans likaledes otryckta, mycket originella dagbok, som jämväl finns i Lunds Universitetsbibliotek.
Den är dock betydligt mera kortfattad och skattar, naturligt nog,
ganska mycket åt speciella prästeståndssynpunkter. Den är heller
inte så underhållande som Hausswolffs framställning men kompletterar i alla fall denna på ett ganska förträffligt sätt. Hausswolff synes som ingen annan ha stått fri och obunden av alla partioch kotterihänsyn.
Undertecknad hoppas få tillfälle att inför vetenskapligt forum
i sin helhet framlägga bl. a. dessa båda Hausswolffska memoaravsnitt, i samband med en utförlig biografi. Här skall endast
meddelas en kort memoar från den 26 februari 1792, vars innehåll
bildar liksom en övergång mellan riksdagen i Gävle och de dramatiska marsdagarna, samt de mera vidlyftiga, ytterst anmärkningsvärda anteckningar Hausswolff gjort till Gustaf III:s dödsdag. Den korta memoaren ger i blixtbelysning konungens belägenhet under dagarna mellan riksdagens avslutning och attentatet.
Dess värde förminskas inte av att den bekräftas av ett par rader
i R. F. Hochschilds (tryckta) Memoarer, som också skola citeras.
Hausswolff skriver under den 26 februari 1792:
Reste från Gefle klockan 10 förmiddagen och fortsatte resan hela
natten samt kom till Stockholm klockan 11 förmiddagen den 27 februari för att genast få skynda mig i kläder och anföra danska ministren
greve Rewentlov till audience hos Konungen, som inkom från Haga
klockan 1/2 l att giva lever och därefter [ge] honom particulier
1 Författaren till denna uppsats har inte kunnat finna mer än en forskare, som
ö v e r h u v u d citerat dessa Hausswolffs dagboksanteckningar. Det är Per·Adolf
Lange i hans avhandling om Anders (af) Håkansson (1940). Hans åberopande av
dem sker dock mera i förbigående, i två fotnoter (sid. 199 o. följ.). Men det är
ganska betecknande att Lange på det senare stället kommit till följande resultat
i fråga om de Hausswolffska anteckningarnas källvärde: »Se även – – – v o n
Hausswolffs Dagbok [sic] 25 augusti [1792] (LUB), vilken
innehåller en korrekt redogörelse för Håkanssons avsked
[från befattningen som chef för Handels· och Finansexpeditionen; spärr. av mig].
50
-~——-
– – –,.– ~——;~
Gustaf III:s död
audience. Feck veta att Kungen anlänt på Dramatiska Spectaklet d.
25 litet efter klockan 7 om aftonen, att han med ingen handklappning
där blivit recipierad utan varit förundrad över den köld, som regerat
parterren och logerna. Där har varit en obekant hop av folk, som
han och hans cavalierer ej känt. Han skall [ha] varit så förundrad
över denna indifference, att hans yttrande nästan marquerat det han
önskat sig ej hava rest så fort.
Hos Hochschild heter det under den 25 februari:
I dag kl. 9 reste konungen ifrån Gefle och ankom till Svenska
Dramatiska spektaklet uti Stockholm kl. 7. Han nedsläppte fönstret
i sin loge, och då han såg folket på parterren sitta omkring väggarna
samt ingen klappa eller röra sig, sade han åt den, som satt bredvid:
»Se huru de sitta», så högt, att de närmast omkringstående hörde
det.—
Hausswolffs memoar om Gustaf III:s dödsdag har följande lydelse:
Den 29 mars. Mig är förvisso berättat att Hans Maj :ts tillstånd
sedan klockan 4 i mårges funnits märkeligen försämrat, så att de
medici som vakat voro högst bekymrade och de samteliga blivit tillkallade på mårgonstunden. Bergsrådet Dahlberg, som i flere år varit
Hans Maj :ts livmedicus innan han blev bergsråd var på Konungens
befallning eftersänd klockan 4 men hant ej förr än vid pass 6 komma.
[Han] har vid pass klockan 9 sagt Konungen att slutet vore nära och
bett honom sända efter sine herrar bröder. Konungen har därefter
sagt kan det vara så när och låtit kalla hertig Carl. [Konungen har]
frågat flere gånger efter statssecret. Schröderheim och baron Evert
Taube. Biskop Wallquist blev även eftersänd, och allt var inom en
halv timme i största bestörtning och rörelse.
Biskop Wallquist har utgivit en berättelse om Konungens sista
stunder, och man är av den tanken att det ej blir Wallquists sista
lögner. När man läser den och hör någon, som varit närvarande, finner man en märkelig skillnad.
Berättelsen jag fått är åtminstone mycket skiljaktig, jag skall bjuda
till giva den efter vad flere instämt uti.
Klockan vid pass 3 om mårgonen fant doktor Theel, som kastat sig
på en sopha att litet vila men av en besynnerlig inquietude tyckte
Konungen ropa på honom, att tillståndet försämrades, andedräkten
blev tyngre, pulsen var döende. enfin alla tecken att slut var snart,
och som han ej ville vara ensam med livmedicus Sal[o]mon, tog han
sig tillfälle nämna om den sjukdom. Konungen haft i Damgardten
1780, och att bergsrådet Dahlberg nyttjat någon medicin som Hs M:t
fant sig väl av. Varföre han frågade om ej Dahlberg feck eftersändas.
Svaret blev ja, sedan Konungen dock först frågat om ej Theel kände
samma medikament. Theel skrev straxt en billet till Dahlberg på
Konungens befallning att genast komma. [I marginalen:] (Theel
51
‘ f~
—– —- —~~~~
Carl-Gustaf Thomasson
skrev till hertig Carl endast dessa ord jag tycker intet om Konungens
tillstånd, Eders Kongl. Höghets närvaro fordras. Hertigen kom ock
genast. En billet feck drotsen ifrån Theel och kom. Allt detta passerade emellan 3 och 5.) Han anlände ock emot klockan 5 om mårgonen. Konungen har då tilltalat honom ganska nådigt, påmint om
sjukdomen i Damgardten och begärt samma medicin. Dahlberg fant
tillståndet svagt, lät hämta medikamentet samt gav [Konungen]
därav, då Konungen, som allt fant andedräkten tyngre ville sätta sig
upp i en fauteuille, vilket Dahlberg även tillät. Hs M:t sade det var
bra och giv mig litet mera av den emulsion, ty det soulagerar. Man
gav honom, och Theel med Dahlberg hade cmedlertid då sagt hertigen,
som var uti audiencerummet, att dödsarbetet redan var börjat, och
fråga blev vem som skulle ge monarken denna tidning. Hertigen
ville det ej, Theel hade redan sagt att han fant Konungen svag, man
eftersände emedlertid W allquist och Schröderheim, och Taube med
.Armfelt och flere voro redan uppe. Dahlberg som ej fant någon tid
att förlora tog sitt parti, gcck in och sade det han vore ledsen finna
att medikamentet ej ville göra den soulagement, som han väntat,
utan att han fant Konungens krafter och tillstånd vara svagt [sic].
Han frågade om Konungen ej ville tala med sine bröder och med sin
biktfader. Konungen invände då häftigt: Vad! Skall jag nu dö.
Dahlb.: Vårt liv står i Herrans hand; men för människors ögon ser
här svagt ut, min plikt är att säga huru jag finner det. Konungen:
Jag finner mig nu värkeligen lättare i bröstet och giv mig litet mera
av eder emulsion. Han feck det, och Dahlberg nämnde ännu en gång
om prästen, men Konungen svarade ja i mårgon får han komma, var
är Schröderheim. Denne hade änim ej hunnit uppkomma men anlände
genast efter, som lärer hava varit något efter klockan 7 om mårgonen. Konungen befallte honom då upp_sätta och utfärda fullmakt för
baron Armfelt att vara överståthållare i Stockholm jämte tvenne
andra expeditioner, som jag ej vet varom. Han skrev då genast detta
och kom att presentera till underskrift. Kungen genomläste expeditionerna och underskrev men anmärkte vid den ena att Schröd. ej
fattat där rätt hans mening, varföre Schr. omskrev den och då den
skulle underskrivas plumpade Konungen så att den för andra gången
feck omskrivas och blev då sedan värkel. undertecknad av Konungen,
man påstår med mest död hand. Emedlertid var herr W allquist kommen, och Dahlberg hade flere gånger nämnt om honom och att
Konungen borde tala med [sin] biktfader etc. Men Konungen, som
emedlertid åter lagt sig, svarade alt. jag har ännu något mer [att]
tänka på. Han har då frågat efter baron Taube som stod bredevid
sängen, men vad han sagt honom vet jag ej. W allquist var ställd
emellan bägge dörrarna, så att han snart kunde vara till hands. Tiden
led, livskrafterna avtynade och Dahlberg, som flere gånger yrkat på
att konungen skulle tala med prästen, yttrade, att om Eders M:t vill
vara nådig och kalla prästen torde Eders Maj :t få någon mera
tranquilite, och dessutom för exempel och att satisfiera allmänheten.
Schröderh., som fått underskriften, förenade sina böner med Dahlbergs och tillade för eftervärldens skull eller något dylikt, en un .mot
52
Gustaf Ill:s död
några skäl som då ärrteligen förmådde monarken att säga ja låt
komma Wallquist [sic]. (Jag är här litet förvillad om tiden men det
vet jag att vid pass halv tio på förmiddagen voro kommunionssakerna
ännu ståendes i matsalen uti sitt foder och buros en stund därefter
in uti audiencerummet.) Dahlberg sade åt W allquist gör ej långt,
ty vi kan ej räkna på många minuter. Wallquist mycket förstörd
började då att han var övertygad om Konungens sinnesförfattning,
lugn etc., varföre han på Guds vägnar gav honom förlåtelse för alla
hans synder och började läsa Fader vår. Vid tredje bönen sade
Konungen: Håll, jag vill sova litet, en minut eller två voro ögonen
igen, och då han hastigt öppnade dem, sade han: Min bön O rena
Guds lamb men som jag den ändrat (eller som jag brukar läsa den.
Vilketdera som är den rätta [versionen] är jag ej viss på, ty berättelserna variera därom.) Dahlberg sade åt [förste kammarpagen Otto]
Mällersvärd känner ni den bönen, så soufflera Wallquist, vilket Mällersvärd då gjorde, och sedan den var slut lästes Fader vår, som
Konungen medläste till Och förlåt oss våra skulder, då han ej följde
med utan Wallquist en grand galop continuerade och gav [honom]
nattvarden samt läste välsignelsen [frågetecken]. [I marginalen:
Denna berättelse har jag av Theel från en afton då jag en petite
committe souperade där.] Under det den lästes, tyckte man Konungen
ropade eller nämnde Schröderheims namn, varpå man framkallade
honom, som då sade vad befaller E. M., men ögonen voro då brustna
och bröstet flämtade litet, då Dahlberg sade fråga ej mer utan var
endast stilla och tysta. Några pustar långt emellan varje blevo därpå,
och efter Dahlbergs klocka var då 55 minuter på 11 slutet. – – –
I ett förordnande av år 1812 angående sin begravning och i sitt
testamente av 1820, båda riktade till systersonen och universalarvingen, slutligen översten och generaladjutanten Justus Christofer von Schoting, föreskrev Hausswolff den största enkelhet. Den
gamle ceremoniexperten röjer sig dock i det in i minsta detalj
uppgjorda schema, som då skulle följas. Hans indignation över
nya och enligt hans mening omotiverade bruk framträder i orden,
att »av svepningen bör intet något vara synligt utanför likkistelocket, som nu i sednare tider blivit ett uselt bruk». Hans tillgångar voro ej stora, men han lyckades med små medel upprätthålla sin sociala standard. Han efterlämnade ett ganska rikligt
och välsorterat bo, vars olika föremål i våra dagar skulle ha betingat stora summor men som med dåvarande låga värden i allt
ej uppskattades till mera än något över 1,300 riksdaler banko, sedan skulderna fråndragits. Han höll sig dock in i det sista med
såväl betjänt, kusk och städerska som vagnar och ett par hästar,
för vilka han särskilt ömmade i sitt testamente. För systersonen
avslöjar han vissa svagheter i sitt bohag. »Det gamla utslitna av
53
t … ··:r ~-~._ ;.
– ——-~——·”- – – – – – – – – · – – ______:______ – – · – –
-~ -·——– —— – – – – – – – – –~ –
Carl-Gustaf Thomasson
meubler, garderobe m. m. jag lämnar skulle genom en anställd
auktion förråda bristfälligheten av mitt bo», varför han ber sin
arvinge undvika en sådan. Och han tillägger i detta sammanhang: »Du känner själv till att mitt hushåll varit satt på den
lättaste fot; men ändå gått som Du sett med någon ordning, och
jag har Gudi lov aldrig lidit. nöd.»
Ovanför vapenskölden i Leonhard von Hausswolffs sigill fanns
ett enda ord: Honeste. Det talar om något väsentligt i hans personlighet. Djupare sett ger han intryck av att även ha varit en
ödmjuk natur. När det gäller egna synpunkter och aspirationer
-utanför hans specialitet förstås- förefaller han många gånger
nästan undfallande anspråkslös. Det ceremoniella hade för honom
karaktären av inte endast axiom utan av ett ofrånkomligt krav,
i första hand påkallat av hänsynen till Konungens och Rikets
värdighet, som det endast i undantagsfall kunde beviljas dispens
från. Ur ren stilsynpunkt var han förmodligen den mest konsekvente och mest genuine av alla gustavianer. Han var den siste,
som lätt och elegant trippade på tå bland ett nytt släkte av stövelprydda, martialiska hälgångare.
54

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner