Print Friendly

Gustafssons epilog

Av Peter J Olsson | 13 september 2019



Lars Gustafsson är en av det sena 1900-talets svenska litterära giganter. Och uppenbarligen även 2000-talets, trots att han varit död i mer än tre år. Nu utkommer ändå en ny roman av honom, ”Dr Weiss sista uppdrag”, Norstedts förlag. Peter J Olsson har läst den.

Kanske är det talande att det handlar om en tidsresenär: Denna andra postuma bok av Gustafsson är en sorts tidsresa, ett halvår efter hans död kom diktsamlingen ”Etyder för en gammal skrivmaskin”. Likheten med påhittade tidsresenärer är att dessa ofta inte fullt ut kan styra sin förmåga.

Romanens tidsresenär heter Dr Carl Weiss. Weiss är en historisk person, det var han som den 8 september 1935 med ett dödande skott sköt ihjäl den populistiske politikern Huey Long i Louisiana. Och som omedelbart därefter träffades av ett stort antal skott från Longs livvakter, enligt obduktionen 60 stycken – ändå dog han inte förrän två dagar senare.

I romanen tillfrågas han av den frågvise instrumentmakaren mäster Achille Brocot som tar upp mordet:

– Jag har alltid undrat hur ni kom undan.
– Enligt historikerna kom jag inte undan.
– Strunt i historikerna! När hade en historiker senast rätt?
– Det är sant. Genomborrad av kulor kom jag tydligen undan.

Historiker är alltså inte hjältarna här. Gustafsson vänder sig till sin gamla kärlek till filosofer, logiker och matematiker. Och tonsättare. Tidsresetemat inbjuder förstås till det, men det är inte första gången i hans författarskap han refererar till Hilbert och Gödel, eller Mozart. Naturvetenskapen och musiken erbjuder uppenbarligen en garderobsdörr in i paradoxernas rike, vilket historikernas noggranna harvande med ”hur det verkligen hände” inte gör.

Överlag är det för Gustafssonkonnässören rätt kända tankegångar och sätt att berätta som återfinns. Och i det ligger en hel del av värdet.

Handlingen i den korta romanen behöver man inte fundera över. Den är mest en kuliss till ett antal filosofiska aforismer. Allt lysande formulerat, och tankeväckande, men känns nästan mest som en samling prosadikter, som leder fram till en besvärande insikt på bokens sista sida.

Det är en intressant och givande bok, en njutbar berättelse. Men kanske inte en av Gustafsons stora romaner. En recensent utnämnde denna postuma – sista? – roman till något som tidigare i Gustafssons digra produktion skulle ha kallats en mellanbok. Så vem vet, det kommer kanske fler?

På ett sätt är den tidsresande Dr Weiss en dålig bärare av Gustafssons berättelse. Lars Gustafsson är som bäst när han knyter sina tankar till en mycket bestämd plats: Det kan vara den kommunala tennisbanan i Austin, Texas, som ger namnet åt kortromanen ”Tennisspelarna” eller den kejserliga begravningsplatsen i Wien som finns med i ”Sorgemusik för frimurare”. Eller 50-talets Uppsala. Samt överallt Västmanland, alltid Västmanland. Åmänningens vågor, skogsbrändernas kala fläckar eller Vietnamdemonstrationen framför domkyrkan i ”Yllet”.

Västmanland och Uppsala är författarens födelsebygd och utvecklingsplats. Lars Gustafsson har förvisso varit på många andra ställen, men dessa ställen blir på något sätt inte ”anywhere” utan ”somewhere”. Skådespelet och världen utspelar sig på en lång rad mycket lokala scener.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och senior advisor (M) i Region Skåne

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism