Print Friendly

Gustaf Petrén; Skatterättskipningen

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

na regler på basis av lagtolkning. Menjag har
aldrig erfarit att en domstol klart och tydligt
har formulerat en regel, som den skapat. Det
överlåts åt andra att gissa sig till. Vad slags
etik baserar sig detta på?
Måste en dom följa logiskt av lagtolkning/
regler och av fakta i målet? Jag har ställt
denna fråga till flera domare, men aldrig fått
något svar. I praktiken tillåter sig domstolarna ofta att göra våld på logiken. Vilken etik
bygger sådant på?
Ibland, när man kritiserar en domstol för
att lagen inte efterlevts, får man till svar: Ja,
lagen säger visserligen si, men rättspraxis sä-
ger så. Eller: Du har missuppfattat gällande
rätt. Men är det acceptabelt att domstolarna
svänger sig med sådana uttryck i stället för
att hänvisa till ett prejudikat, där en viss tolkning för första gången infördes.
3. Med domstolarnas beteende mot allGUSTAF PETREN:
skatterättskipningen
Det är värdefullt att från olika håll intresse
visas domstolarnas verksamhet. Domstolarna har en viktig funktion i vårt samhälle och
det är angeläget att deras arbete följs av vaksamma ögon. Det finns enligt min meningjust
nu åtskilliga oroande tecken då det gäller
domstolsverksamheten som påkallar mera
allmän uppmärksamhet.
Anders Lundberg tar i sitt inlägg upp en
mängd frågor. Ett svar på alla skulle snart
utvecklas till en handbok i allmän processrätt. Svensk Tidskrift har näppeligen utrymme för en debatt av sådan spännvidd. Låt mig
därför koncentrera mig på några väsentliga
temata.
Först vill jag säga att jag inte drivs av nå-
gon falsk kollegialitet att försvara allt vad
domstolarna har för sig. Tvärtom ser jag som
mvcket viktigt att domstolarna blir föremål
495
mänheten menar jag i första hand deras sätt
att kommunicera med parter och andra intresserade. Ibland får man det intrycket att
domarna strävar efter att vara så förtegna
·som möjligt. Ar detta en etiskt acceptabel
hållning? Borde inte domaren hellre eftersträ-
va total öppenhet, så ingen behöver lämnas
att gissa hur domaren resonerat.
Kommunikationen i ett mål är för enkelsidig. En lärare kan inte ägna sig åt ensidig
kommunikation utan måste få feedback från
sina elever. Man domaren vägrar att ge parterna feedback. I några mål har jag försökt
kontrollera om domaren förstått vad jag haft
att säga. Mestadels har jag inte fått något svar
alls. En gång fickjag svaret: Vi svarar inte på
några frågor, vi bara lyssnar.
Vilken etik grundar sig den inställningen
på? Bygger domaren sina handlingar på en
medveten etik?
för en öppen kritik där allt påtalas som inte
håller måttet. Å andra sidan har domstolarna
liksom andra offentliga organ anspråk på att
bli sakligt bedömda. Kritik som innebär
långtgående överdrifter leder lätt bort uppmärksamheten från det som är väsentligt.
Lundberg uppehåller sig mycket vid frågan
om det finns en särskild rättsetik som tar över
den materiella rättens innehåll. Han menar
därmed sådana centrala etisk/moraliska
regler som skall tillämpas, även om det innebär ett frångående av lagens klara bokstav.
Svaret på frågan är väl att vi i en demokratisk
stat icke räknar med att vår lagstiftare, riksdagsmajoriteten, antar normer som i sin
tillämpning stöter mot grundläggande etiska
värderingar. Även om en domstol finner den
lagenliga utgången i ett mål uppenbart orättfiirniQ och stridande mot rättskänslan, anser
496
den sig inte ha befogenhet att frångå lagen
och döma efter vad som kan uppfattas som
rättvist.
Inom skatterättskipningen kommer domstolen inte helt sällan i denna situation. Domstolen tvingas att ruinera enskilda under
stundom upprörande omständigheter, därför
att den av riksdagen antagna lagen säger att
så skall ske. Det kan väl tänkas situationer
där en domstol inte anser sig böra följa lagen,
därför att resultatet skulle bli så stötande att
rättsväsendets samhälleliga legitimitet skulle
ifrågasättas. Något fall där domstol handlat
så är, såvitt jag vet, än så länge ej känt från
verkligheten.
För mig finns det en domaretik av annat
slag, nämligen en stark förpliktelse att i allt
dömande göra sitt yttersta för att undvika fel,
försöka inom lagens ram alltid tillgodose
menige mans bästa, inte falla till föga för den
egna bekvämligheten eller för påtryckningar
från olika håll att låta det gå undan på omsorgsfullhetens bekostnad. Medborgarna
måste kunna lita på att de verkligen får sin
rätt hos domstolarna. Det finns i dag icke
ogrundade farhågor att kvaliteten på dömandet under trycket av rationaliseringsiver och
arbetsjäkt kan komma att, kanske redan börjat gå ned.
Lundberg är vidare starkt upptagen av hur
domstolarna tolkar lagen. På denna punkt
finns ganska väl utvecklade regler. Allajurister har under sina studier fått lära sig de olika
metoder för tolkning av lagregler som tillämpas. Det finns naturligtvis inte något helt entydigt svar på hur det skall gå till vid lagtolkning.
Vad gäller de flesta lagar med mera frekvent tillämpning utbildas vanligen mycket
snabbt tolkningsmetoder, som i sin tur medför att en fast praxis etableras. En ofta återkommande fråga är i vilken grad lagens direkta ord skall vara ensamt vägledande eller om
mer eller mindre dunkla uttalanden i lagens
förarbeten skall vara bestämmande. Tendensen har under senare tid nog gått i riktning
mot att tillmäta lagtexten större betydelse på
bekostnad av allehanda motivuttalanden,
som understundom kan vara svåra att förena
med orden i lagtexten.
På det hela taget torde olikformigheten
domstolarna emellan vid tolkning av en och
samma regel ej vara särskilt stor. Frågan om
rattfylleri skall obligatoriskt leda till frihetsstraff eller också kunna sonas med böter har
varit ett område där olikformighet i dömandel
hos olika domstolar påtalats. Fler exempel
finns men vid en objektiv granskning skulle
det dock säkerligen visa sig vara fråga om
undantagsfall, ej om en mera allmän oreda,
som Lundberg vill göra gällande.
Lundberg kritiserar också domstolarnas
sätt att kommunicera med parterna. Jag tror
säkerligen att åtskilligt skulle kunna göras för
att förbättra kontakterna mellan den rättsö-
kande allmänheten och domarna. De senare
hyser i allmänhet ingen ovilja mot sina med·
människor, men de skyddar sig ofta med en
yttre min av otillgänglighet för att undvika
anmärkningar för bristande opartiskhet.
Många domare upplever denna risk som på-
taglig, därest de skulle bölja hålla en mera
personlig kontakt med en eller flera parter i
mål som de handlägger. En viss stelhet kan
bli följden . Lundbergs anmärkning förtjänar
att noga övervägas. Något bör antagligen gö-
ras.
Lundberg har många andra erinringar mot
domstolarna. Han underkänner deras förmå-
ga att kunna skriva logiskt sammanhängande
domar. Han vill att domarna själva skall skriva ut de allmänna principer som de lagt till
grund för en dom och inte besvära de utomstående med att på egen hand analysera domen och få fram de grundsatser som legat till
grund för domstolens resonemang. Tänkbart
är att domstolarna borde oftare – i vart fall
när något mera prejudicerande beslutas –
själva sammanfatta den rättsregel som tillämpats. Det förekommer redan men mera sällan.
Mer kunde sägas i anledning av Lundbergs
inlägg. Det får räcka med ett tack för att
någon velat rikta strålkastarljuset på domstolarna. Det är viktigt att så sker. Domstolarna
måste få ökad betydelse i det kollektivistiska
Sverige som lagstiftaren driver fram , om de
enskilda skall kunna värnas.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism