Print Friendly

Gustaf Petrén; Skattedomstolarnas moral

Av Redaktionen | 31 december 1984


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUSTAF PETREN:
skattedomstolarnas moral
l nummer Jl1984 av Svensk Tidskrift
riktade Bror Olsson skarp kritik mot
domstolarnas tillämpning av
skattelagstiftningen. Gustaf Petren
bemöter denna kritik och understryker
att skattedomstolarna är skyldiga att
tillämpa de av riksdagen stiftade
lagarna. Det är dessa som kan vara
partiska tillförmånför det allmänna.
Domstolarna står däremot utanför
lagstiftarens värderingar. Författaren
understryker att reglerna beträffande
mski/das möjligheter att ånyo få upp en
skattefråga bör ses över. Det gäller även
bestämmelserna om skattetillägg, som
saknar rättssäkerhetsgarantier, vilket
lt!tt till stor rättsosäkerhet.
GustafPetren är regeringsråd.
Bror Olsson riktar i Svensk Tidskrift
1984: l (s 37 f) en skarp kritik mot skattedomstolarna. Han påstår att de bara formellt är opartiska. Reellt sägs de stå på
statens sida. Olsson utför tanken med
orden: att skydda staten mot undertaxering ser skattedomstolarna som en viktigare uppgift än att skydda den enskilde
mot övertaxering. Det är vidare enligt
Olsson regeringsrätten som anger tonen i
skatterättskipningen. Den fiskala andan
kommer till uttryck i regeringsrättens avgöranden.
Sina exempel hämtar Olsson från två
områden, den extraordinära processen
och skattetilläggen. På det förra området
påtalar han svårigheten för den enskilde
att få en talan enligt JOO § taxeringslagen
prövad i jämförelse med den lätthet det
allmänna har att få gehör för en talan om
eftertaxering enligt 114 § samma lag.
Vad gäller tillämpningen av reglerna om
skattetillägg har regeringsrätten slagit in
på en hård linje.
Det är synnerligen grava anklagelser
som riktas mot skattedomstolarna. De
kräver ett bemötande, framför allt från
regeringsrätten, som Olsson med rätta
tillägger högsta ansvaret för skatterättskipningen i landet.
Olssons framställning karaktäriseras
av ett grundläggande och genomgående
fel , nämligen föreställningen att domstolarna skulle vara inställda på att tillgodose endera partens intressen i skattemåL
Verkligheten är i stället att domstolarna
leds enbart av strävan att riktigt tillämpa
den lag som riksdagen antagit och i
grundlagsenlig ordning förklarat skola
ligga till grund för beskattningen. I första
hand är själva lagtexten rättskälla men
ofta är det nödvändigt att gå vidare till
132
lagens förarbeten för att se vad lagstiftaren kan ha närmare avsett med sin fö-
reskrift.
Lagar till förmån för det allmänna
Allteftersom skattetrycket skärpts och
den skattskyldige i växande omfattning
kommit att leta sig fram på olika vägar
för att minska den egna belastningen, har
olika skattebestämmelser kommit att rikta sin udd mot vissa förfaranden som de
skattskyldiga eller grupper av skattskyldiga tillgriper för att undgå skatt. skattedomstolarna är skyldiga att tillämpa
även sådana regler. Följden blir lätt att
domstolarna kommer att för de skattskyldiga framstå som språkrör för det
allmänna. I själva verket är det den av
riksdagen stiftade lagen som kan bära
prägeln av att vara partisk till förmån för
det allmänna. Den rättstillämpande domstolen står utanför lagstiftarens värderingar.
Det är uppenbart att det finns ett visst
om än i det stora hela tämligen begränsat
utrymme för domstolarna till självständiga bedömningar, särskilt vid tillämpning
av regler som tillåter undantag. Sådana
kan vara medgivna t ex när särskilda omständigheter föreligger. Det är oriktigt
att påstå att vid tillämpning av dylika
regler regeringsrätten genomgående
skulle ta parti för endera sidan i taxeringsprocessen. Även i dessa fall söker
domstolen att finna fram till det syfte
lagstiftaren haft med undantagsregeln
och därefter, när det gäller att bestämma
vilka som skall komma i åtnjutande av
undantagsbehandlingen, tillämpa de tankar lagstiftaren haft.
Bevisvärderingen
Det finns anledning att särskilt uppehålla
sig vid ytterligare en punkt. Det gäller
bevisvärderingen. I många lägen är ut·
redningen i skattemål otillfredsställande
Man får vid avgörand~t i allmänhet nöja
sig härmed. Det blir då en fråga om vilkendera parten som skall bli lidande på
att riktiga förhållanden ej kunnat fulh
utredas. Det råder därvidlag en fri bevisprövning. Då kan ibland domstolen komma att i relativt hög grad bygga på allmänna föreställningar om hur människor
vanligen reagerar i situationer av det slaa
som är föremål för bedömning. I regel
ställs större krav på det allmännas företrädare än på den enskilde när det gäller
att anföra bevisning. Denne anses nämJi.
gen ha bättre förutsättningar och resurser än den enskilde att få fram relevant utredning.
Det finns också klara regler därom
som gynnar den skattskyldige. Så länge
deklarationen kan antas vara riktig har
den skattskyldige ett bevisföreträde där·
utinnan att vad som angivits i deklarationen förutsätts vara riktigt i sak, låt vara
att den skattemässiga bedömningen a
fakta kan avvika från deklarantens.
Regeringsrätten som prejudikatinstans
Vad särskilt gäller regeringsrätten måste
erinras om att vanliga skattemål kal
komma under regeringsrättens prövnq
endast efter prövningstillstånd. Säd•
får i princip beviljas blott om målet är ar
intresse för den fortsatta rättstillämpo
ningen, bortsett från resningsfallen. Dd
inträffar ej sällan att en dom frams
som oriktig. Det vore då i och för
önskvärt att domen kunde rätta , IIIeii
om förutsättningar för prövningstillstånd
saknas, går det ej. Den felaktiga domen
kvarstår då oändrad. Den enskilde parten blir då naturligen besviken på den
rättvi a som tillhandahålls. Därför rår
dock inte regeringsrätten utan lagstiftaren som givit domstolen den särskilda
funktionen av prejudikatinstans.
För egen del tycker jag det vore
rimligt att man närmare såg över
balansen mellan det allmänna
och den skattskyldige …
Tilläggas bör att, i lägen då det står
klart att uppenbara felaktigheter drabbat
en skattskyldig, regeringsrätten gör ett
tämligen vidsträckt bruk av sin resningsbefogenhet och rättar till det som gått
snett.
Reglerna borde omprövas
Det kan finnas anledning att med några
ord beröra de två exempel som Olsson
tar fram som bevis på skattedomstolarnas partiskhet.
Det är riktigt att när det gäller att ånyo
ta upp en skattefråga sedan den ordinarie
klagotiden går ut – denna tid är för övrigt mycket längre för det allmännas fö-
reträdare än för den skattskyldige – det
råder stor olikhet. Man ställer stora krav
på den enskilde skattskyldige för att han
skall kunna få upp sin skattefråga i efterhand.
Han måste visa att det varit ursäktligt
att han försummat att iakttaga klagotiden. Det har varit nödvändigt att visa en
viss restriktivitet härvidlag och fordra
133
mycket av ursäktligheL Man måste förhindra att redan avgjorde taxeringsfrågor
tas upp till nyprövning. När det gäller
det allmänna har man måst ge denna sida
vissa möjligheter att få upp redan avgjorda frågor, därför att den skattskyldige
har det nyss nämnda bevisföreträdet.
Deklarationsuppgifterna tas således för
goda, tills de visats vara fel. Mot bakgrund av denna regel har det varit nödvändigt att, om det allmänna kan visa att
en deklarationsuppgift är oriktig och taxeringen därigenom blivit för låg, kunna
ta upp saken och rätta felet, ehuru klagotiden är utlupen. Denna möjlighet står
det allmänna tillbuds fem år efter taxeringsåret.
Detta som förklaring. För egen del
tycker jag det vore rimligt att man närmare såg över balansen mellan det allmänna och den kattskyldige på detta
fält. Man borde kunna nå fram till en
bättre avbalansering av förhållandet mellan de båda parterna i taxeringsprocessen.
skattetillägget skapar rättsosäkerhet
Skattetillägget är ett institut som bygger
på att den skattskyldige lämnat en oriktig
uppgift i deklarationen som kunnat leda
till för låg taxering. Om detta institut har
jag personligen en ganska bestämd mening. Det är i sin nuvarande utformning
oförenligt med förhållandena i en rättsstat. Det drabbar nämligen de skattskyldiga ytterst slumpmässigt och utan
samband med relationen skuld/straff. Jag
ser institutet närmast som ett av många
hjälpmedel att skrämma de enskilda till
lydnad inför en skattelagstiftning som
saknar folklig förankring. skattetillägget
134
är tänkt som ett skrämskott men kan i
oväntade fall få dödlig verkan. Det är
emellertid relativt enkelt att hantera för
myndigheterna och har därför snabbt
vunnit insteg på alla skatteområden. Geskattetillägget är i sin nuvarande
utformning oförenligt medförhållandena i en rättsstat.
nom att skattetillägget givits sken av att
vara ett slag av skatt – fast det i själva
verket är en klar påföljd av straffkaraktär – har man lyckats undvika att förse
det med de rättsäkerhetsgarantier som
omgärdar brottsmålsprocessen med stor
rättsosäkerhet som följd.
Regeringsrätten har vid tillämpning av
reglerna endast följt lagstiftarens intentioner. Så har det blivit som det blivit.
Det är inte svårt att förstå de reaktoner
som skattetilläggsdomar framkallar hos
de berörda. Men även här skall kritiken
inte främst riktas mot de domstolar som
är satta att tillämpa en lagstiftning som
aldrig borde få ha kommit till stånd idea
föreliggande formen.
Kritiken skall inte främst riktas
mot de domstolar som är satta an
tillämpa en lagstiftning som ald·
rig borde hafått komma till stånd
i denföreliggande formen.
Självfallet är inte allt invändningsfritt
inom skattedomstolarna, men kritiken
mot denna del av statsverksamheten bör
inte göras onyanserad. Framför allt är
det klart oriktigt att förutsätta att vån
domstolar inom skattesektorn inte skuUe
sträva efter att följa grundregeln i lt
taxeringslagen: ”att iaktta att taxeringar·
na blir överensstämmande med skatteförfattningarna och i möjligaste måtto
likformiga och rättvisa”.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner