Print Friendly

Gustaf Petrén; Om rättsstaten

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUSTAF PETREN:
Om rättsstaten
U
nder rubriken ”Återupprätta
rättsstaten” har moderaterna lagt
fram en proposition till sin partistämma i oktober 1987 med förslag avseende en rad rättsliga frågor. Efter en
skildring av det rådande rättsläget ges i
propositionen en redovisning av vad som
kallas det moderata alternativet. Förslagen gäller dels en rad mera allmänna konstitutionella frågor dels ett kriminalpolitiskt program.
I en skrift där ca 10 A4-sidor ägnas åt
en redovisning av grundsynen och de
konkreta förslagen för den moderata politiken på detta fält och där hälften av dessa tio sidor behandlar kriminalpolitiska
frågor kan det ej bli plats för en mera
djupgående analys av frågorna. Det blir i
det stora hela mest antydningar och några
sammanfattande konklusioner.
Riktigt startar programskrivarna med
den grundläggande frågan om individens
roll i det nutida samhällslivet. Som naturligt är i ett moderat program speglar skriften en stark tro på individens möjligheter
och tillika moraliska rätt att själv få fritt
forma sin tillvaro. I anslutning härtill ges
en definition av demokratin. Avstånd tas
från den på många håll vanliga uppfattningen att demokrati innebär att i stort
sett aUa avgöranden – även sådana som
främst berör enstaka enskildas privatliv –
skall träffas genom majoritetsbeslut i valda församlingar.
Gustaf Petren är regeringsråd. J
Frihetskrav contra hänsynstagande
Här finner vi kärnan i debatten kring
rättsstaten. Problematiken gäller just frå-
gan hur stort fritt utrymme den enskilda
individen skall ha kring den egna personen. Fråga är om storleken av individens
personliga sfär inom vilken han skall ha
rätt att själv bestämma. Det gäller var
gränsen går mellan den enskildes sfär och
det stora område där kollektiven tillägges
rätt att besluta med bindande verkan för
alla enskilda genom i demokratisk ordning tillkomna majoritetsbeslut. Det har
förts åtskillig debatt i saken under senare
år, inte minst på Svenska Dagbladets
brännpunktssida.
I mitt tycke borde ett parti som moderaterna kunna ha kostat på sig en mera nyanserad och inträngande redovisning av
sina ståndpunkter i denna del. Framställningen blir nu en ganska onyanserad hyllning till individen. Personligen hyser jag
inte någon avvikande mening i huvudfrå-
gan. Men den praktiska politiken kommer
i så hög grad att på område efter område
gälla just denna gränsdragning kring individens skyddade sfär, att man i propositionen borde ha fördjupat sig något mera i
dessa problem. Den enskilde behöver ett
mycket klarare avgränsat utrymme än han
nu har där han får sköta allt som sammanhänger med den personliga livsföringen
efter sitt eget huvud, så länge inte därigenom hänsynen till andra individer allvarligt kränks. Överhuvud måste varje programmatiskt framåtsyftande analys bygga
på en avvägning mellan den enskildes
krav på full frihet och hänsynen till alla
andra individer, vilkas utnyttjande av den
egna friheten inte får hindras på viktiga
punkter av att en annan enskild kan leva
ut sig helt ohämmad.
Denna gränsdragning är inte lätt att gö-
ra och nya problem uppstår från fall till
fall. Men bilden blir alltför förenklad och
alltför glättad, om man inte från början
gör klart för sig vikten av denna ständiga
avvägning mellan den enskildes frihetskrav och hänsynstagandet till andras motsvarande behov av frihet. Här finns basen
för all maktavvägning i en demokrati. Tilllämpat på rättens område blir det fråga
om massor av avvägningar som måste gö-
ras ilagstiftningen. I första hand gäller det
utformningen av själva författningen,
konstitutionen.
Den regering som kan förlita sig på
en alltid lojal riksdagsmajoritet har
nära nog diktatorisk makt.
Den offentliga makten
I propositionen pekar man inte klart på
den grundläggande obalans som råder i
vårt konstitutionella system, sådant detta
utformats genom 1974 års regeringsform.
Denna lägger nämligen medvetet makten
hos riksdagen utan att det egentligen ges
några möjligheter att kontrollera denna. I
vår ordning innebär detta att den regering
som kan förlita sig på en alltid lojal riksdagsmajoritet har nära nog diktatorisk
makt. Den motvikt som ligger i rättighetsregler som ger medborgarna skydd mot
vissa slag av ingripanden får inte större
tyngd hos oss. Grundlagen anvisar nämligen inte några vägar för den enskilde
medborgaren att snabbt och enkelt utlösa
skyddet.
I propositionen pekas, som ett alternativ, på möjligheten att för ändamålet ska- 399
pa en författningsdomstoL Andra medel
kan också tänkas.
För garantier mot missbruk av den offentliga makten är det viktigt att de som
utövar den är underkastad ansvar i någon
form. Det gäller både ett straffrättsligt ansvar för de personer som direkt handhar
maktapparaten och det skadeståndsrättsliga ansvaret för stat och kommun i de fall
då enskilda blivit ekonomiskt lidande på
grund av felaktigheter.
Nyligen har Högsta domstolen i ett avgörande, träffat med tre röster mot två,
lett rättspraxis i riktning mot ett reducerat
ansvar för staten. Felaktig konsumentupplysning från statliga myndigheter som
leder till ekonomisk katastrof för berörd
enskild har befunnits inte medföra något
civilrättsligt ansvar för staten i dess egenskap av konsumentupplysare. De enskilda är i dagens läge ganska hjälplösa mot
maktmissbruk.
Behovet av att återupprätta JO-ämbetet och dess möjligheter att ingripa till
skydd för de enskilda omnämns i propositionen men kunde förtjänat en något utförligare behandling. Det är ju riksdagen
som själv har ansvaret för denna institution. Även de i riksdagen företrädda oppositionspartierna har därmed sitt klara
ansvar för att JO-institutionen fungerar så
väl som möjligt.
En viktig metod att stärka individernas
ställning är självfallet att bygga ut regeringsformens rättighetskatalog. Helt
följdriktigt pekar man i propositionen på
behovet av att bland de grundläggande
medborgerliga fri- och rättigheterna ta
upp också de tre för marknadsekonomin
grundläggande friheterna: avtalsfriheten,
näringsfriheten och äganderätten. Även
när det gäller den enskildes integritet –
400
och det inte bara i förhållande till datasamhället – kan rättighetskatalogen
grundlagen behöva förstärkas.
Ett collage
Det mesta av vad som här nämnts finns
med i en eller annan form i propositionen.
Den har emellertid karaktären av ett collage. Det ser ut som om en utgivare har
plockat ihop ett antallösa lappar, innehållande envar i och för sig tänkvärda och
önskvärda förslag. Vad som fattas är det
samlande greppet. Man skulle önskat se
de olika förslagen insatta i ett större sammanhang. En systematisk uppbyggnad av
detta avsnitt skulle lett till att den moderata synen på rättsstatens återuppbyggnad
och förstärkning gjort ett djupare intryck.
Den ideologiska tyngden måste vara en
viktig komponent i ett dokument av detta
slag.
Lagar och regler
I avsnittet om lagstiftningen fästes uppmärksamheten vid behovet av klara regler. Det är givet att alla föreskrifter måste
utformas så att de blir klara och lättbegripliga. Här finns anledning peka på att
den kvantitativt stora regelmassan kommer från centrala myndigheter som efter
delegation från regeringen har övertagit
en stor del av den faktiska normgivningsmakten i Sverige. Detta problem har alltför länge varit undanskymt och kräver
ökad uppmärksamhet. Bl a brister det nu
i kontrollen, t ex från riksdagen, vars lagstiftningsmakt ofta hamnat hos något rätt
underordnat organ.
Även frågan om generalklausulers berättigande kan förtjäna något beröras.
Det är lätt att instämma i kritiken mot de
mycket allmänt hållna lagreglerna, som
lämnar det egentliga lagstiftandet åt de
myndigheter som är satta att tillämpa generalklausulerna. Man måste emellertid
också observera riskerna med den motsatta metoden, nämligen den långtgående
detaljregleringen som har ambitionen att
täcka alla tänkbara fall. Den ambitionen
leder i de flesta tillfällen till att vissa detaljregler plötsligen blir tillämpliga i situationer där de inte passar in vilket kan leda
till allvarliga tråkigheter. Man måste undvika att komma i detta läge. I propositionen gör den kortfattade framställningen
knappast full rättvisa åt dessa komplexa
frågor.
De enskilda är i dagens läge ganska
hjälplösa mot maktmissbruk.
Brottsbekämpning
Med all rätt fäster moderaterna stor vikt
vid den kriminalpolitiska delen. Den ökade brottsligheten och även den ökade rå-
heten i många kriminella gärningar oroar
icke utan fog den normala laglydiga befolkningen. Botemedlet är här ytterligare
resurser för ordningsmakten. Det är svårt
att gå emot sådana krav.
Det gäller däremot inte generellt de
polisiära befogenheterna. Konflikter uppstår här lätt. Den spanska utvecklingen är
intresseväckande. Med avveckling av
Franco-styret och övergång till en demokratisk ordning minskade polisens befogenheter och resurser drastiskt. En konsekvens härav ‘är att Spanien nu är ·ett av
de europeiska länder som nu har den värsta brottsligheten. Den gamla polisen

stoppade inte endast den politiska rörelsefriheten utan lade också en effektiv
hämsko på den vanliga brottsligheten.
Demokratin har sitt pris. Det gäller emellertid nu att sänka detta pris.
Inför samhällstjänst
I den bunt av åtgärder – mest utbyggnad
av apparaten – som föreslås i propositionen vill jag för min del rikta uppmärksamheten på behovet av ändringar i påföljdsDet gäller att tränga tillbaka den
allmänna hänsynslöshet som i stigande grad präglar samhällslivet.
systemet. Orsaken till att Sverige under
senare år successivt avvecklat så mycket
av kriminalvården är ju helt de ekonomiska skälen. Humanitära ideer har funnits
med, men den centrala faktorn är givetvis
att det är dyrbart att hålla människor i
fängelse. Därför sparar man genom att
släppa ut dem. Det är naturligt att man ser
sig omkring efter nya och billigare på-
följder. Man slås då av att Sverige – trots
de goda erfarenheterna från alla andra
länder runt omkring – inte dragit nytta
härav och infört samhällstjänst som på-
följd.
Av någon anledning har de ansvariga i
justitiedepartementet varit ganska svala
till denna påföljd. Det ter sig dock nära
tillhandsliggande att döma särskilt unga
missdådare till en påföljd som innebär att
de själva får på lämpligt sätt återupprätta
401
vad de ödelagt genom sitt brott, åtminstone i de delar där ett återställande är möjligt. Enligt min mening borde man för
länge sedan tagit upp denna påföljdsform.
Men när justitiedepartementet visat ovilja, har ingen i riksdagen velat riktigt ta itu
med saken. Ett tråkigt exempel på hur regeringsdisciplinerade svenska parlamentariker är.
Det är därför tacknämligt att moderatema nu synes ta denna påföljdsfråga på
allvar. Vid en sakdebatt i ämnet är det
mycket svårt att gå emot allt som talar för
införandet av samhällstjänst som påföljd
av brott.
Bekämpa hänsynslösheten
När det gäller brottsligheten är det dock
enligt min tro också annat som skall till utöver mera poliser och nya påföljder. Vad
det gäller är att tränga tillbaka den allmänna hänsynslöshet som i stigande grad
präglar olika sidor av dagens samhällsliv, i
skolorna, i trafiken och även i det personliga umgänget. Större mjukhet, större vilja
att se vad andra kan behöva och ett avståndstagande från våldet som konfliktlö-
sare även i människornas vardag tror jag
skulle göra mer för att hejda brottsligheten än man är böjd att tro.
Den föreliggande propositionen ser
närmast ut·som ett första utkast. Det måste vara en förhoppning att den efterhand
kan byggas ut och ge partiet riktpunkter
och riktvärden för kommande aktioner.
En första grund är lagd men byggverket är långtifrån avslutat.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner