Gustaf Mannerheim 1906-1917
1965
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
552
GUSTAF MANNERHEIM 1906-1917
När Stig Jägerskiöld förra året publicerade första delen av sin Mannerheimbiografi upplevdes detta som en
sensation av den historiskt intresserade allmänheten. Biografin, som behandlade Mannerheims ungdomsår
och tjänstgöring i den kejserliga ryska armen fram till det rysk-japanska
krigets slut, byggde nämligen framför
allt på ett tidigare ej använt rikt källmaterial i form av brev inom Mannerheims släkt. Inte minst var Gustaf
Mannerheims egna brev en givande
källa.
När nu andra delen, (Bonniers,
49:- kr), som behandlar Mannerheims levnad åren 1906-1917 föreligger kan man med glädje konstatera
att den ligger på samma höga nivå
som den första. Fortfarande är brevmaterialet den viktigaste källan och
Jägerskiöld har använt det på samma
skickliga, man frestas snga försynta,
sätt. Han har emellertid gjort sig stor
möda med att komplettera det med
andra källor, särskilt materialet från
Gustaf Mannerheims kamrater i fält
på ostfronten i det första världskriget.
Jägerskiöld visar vad Mannerheims
egna minnen låter läsarna ana att
den berömda ritten genom Asien i
själva verket var en för dåtida förhållanden typisk underrättelseoperation.
Mannerheim hade helt enkelt till uppgift att rekognosera vissa tänkbara
marschrouter för en rysk attack mot
Kina. Om hans rapporter till Stavkan
– den ryska generalstaben – är bevarade kan det måhända finnas ett
och annat i dem, som intresserar även
nutida ryska generaler.
En särskilt intressant konsekvens
Av professor ERIK ANNERS
av Jägerskiölds omsorgsfulla behandling av källorna är att det visar sig
– som så ofta eljest – att en på goda
källor byggd biografi är pålitligare än
föremålets egna minnen. Efterrationaliseringar och minnesfel föranleder
inte sällan att memoarer ger missvisande upplysningar. Jägerskiölds arbete ger därför mycket mera än Gustaf Mannerheims egna minnen, där
marskalken håller samma distans till
läsaren som han i sitt liv tycks ha
hållit till nästan alla människor utom
de närmaste släktingarna.
Utan att Jägerskiöld direkt säger
det ger biografin en djupare förklaring till denna Mannerheims attityd
än den vanliga: den högadlige gardesofficerens invanda beteendemönster i
det gamla ståndssamhället. Bakom
den högdragna, snart sagt majestä-
tiska fasaden, som visserligen av och
till kunde mjukas upp i yttringar av
älskvärd förbindlighet eller spontan
vänlighet, gömde sig tydligen en
mycket komplicerad känslomänniska.
Mannerheim tycks ha hållit sig själv
i styr helt enkelt därför att han måste.
Hans temperament och känslighet var
så starka att han tycks ha känt ett
ofrånkomligt behov av att skydda sin
personlighet mot insyn och sig själv
mot följderna av att hans temperament bröt fram.
Fenomenet är inte ovanligt bland
stora ledargestalter. Men det lär inte
vara ofta som sådana människor lyckas bevara självkontrollen lika väl
som Mannerheim. Kanske var det just
däri som hans storhet och ledaregenskaper egentligen låg.
GUSTAF MANNERHEIM 1906-1917
När Stig Jägerskiöld förra året publicerade första delen av sin Mannerheimbiografi upplevdes detta som en
sensation av den historiskt intresserade allmänheten. Biografin, som behandlade Mannerheims ungdomsår
och tjänstgöring i den kejserliga ryska armen fram till det rysk-japanska
krigets slut, byggde nämligen framför
allt på ett tidigare ej använt rikt källmaterial i form av brev inom Mannerheims släkt. Inte minst var Gustaf
Mannerheims egna brev en givande
källa.
När nu andra delen, (Bonniers,
49:- kr), som behandlar Mannerheims levnad åren 1906-1917 föreligger kan man med glädje konstatera
att den ligger på samma höga nivå
som den första. Fortfarande är brevmaterialet den viktigaste källan och
Jägerskiöld har använt det på samma
skickliga, man frestas snga försynta,
sätt. Han har emellertid gjort sig stor
möda med att komplettera det med
andra källor, särskilt materialet från
Gustaf Mannerheims kamrater i fält
på ostfronten i det första världskriget.
Jägerskiöld visar vad Mannerheims
egna minnen låter läsarna ana att
den berömda ritten genom Asien i
själva verket var en för dåtida förhållanden typisk underrättelseoperation.
Mannerheim hade helt enkelt till uppgift att rekognosera vissa tänkbara
marschrouter för en rysk attack mot
Kina. Om hans rapporter till Stavkan
– den ryska generalstaben – är bevarade kan det måhända finnas ett
och annat i dem, som intresserar även
nutida ryska generaler.
En särskilt intressant konsekvens
Av professor ERIK ANNERS
av Jägerskiölds omsorgsfulla behandling av källorna är att det visar sig
– som så ofta eljest – att en på goda
källor byggd biografi är pålitligare än
föremålets egna minnen. Efterrationaliseringar och minnesfel föranleder
inte sällan att memoarer ger missvisande upplysningar. Jägerskiölds arbete ger därför mycket mera än Gustaf Mannerheims egna minnen, där
marskalken håller samma distans till
läsaren som han i sitt liv tycks ha
hållit till nästan alla människor utom
de närmaste släktingarna.
Utan att Jägerskiöld direkt säger
det ger biografin en djupare förklaring till denna Mannerheims attityd
än den vanliga: den högadlige gardesofficerens invanda beteendemönster i
det gamla ståndssamhället. Bakom
den högdragna, snart sagt majestä-
tiska fasaden, som visserligen av och
till kunde mjukas upp i yttringar av
älskvärd förbindlighet eller spontan
vänlighet, gömde sig tydligen en
mycket komplicerad känslomänniska.
Mannerheim tycks ha hållit sig själv
i styr helt enkelt därför att han måste.
Hans temperament och känslighet var
så starka att han tycks ha känt ett
ofrånkomligt behov av att skydda sin
personlighet mot insyn och sig själv
mot följderna av att hans temperament bröt fram.
Fenomenet är inte ovanligt bland
stora ledargestalter. Men det lär inte
vara ofta som sådana människor lyckas bevara självkontrollen lika väl
som Mannerheim. Kanske var det just
däri som hans storhet och ledaregenskaper egentligen låg.