Print Friendly

Gustaf II Adolfs sista kulturskapelse

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUSTAF II ADOLFS
SISTA KULTURSKAPELSE
MINNEN FRÅN ETT BALTISKT KULTURCENTRUM I DESS TREDJE HISTORISKA GESTALT
Av professor JOHAN BERGMAN, Stocklwlm
I.
DET gamla universitetet i Dorpat har
genomgått växlande öden: först svenskt,
sedan tyskt under rysk politisk ledning,
har det efter världskriget inträtt i sin
tredje period, som estniskt nationaluniversitet, under medverkan av finsk och
svensk vetenskap.
Ester liksom finnar synas ha invandrat till östersjötrakterna österifrån; vad esterna beträffar, torde bosättningen där ha ägt rum under århundradena närmast efter Kristi fö-
delse, möjligen i viss utsträckning något
tidigare. De Aestii, om vilka den romerske hävdatecknaren Tacitus talar i
sin skrift Germania, voro dock sannoGustaf II Adolfs staty i en
dunge utanför universitetshuset.
likt icke de nuvarande esternas förfäder men esterna torde
ha ärvt dessas namn, på samma sätt som t. ex. medeltidens
arabiska morer i nordvästra Afrika ärvde de antika maurernas
namn, därför att de kommo att bebo dessas forna land, eller nutidens tyska preussare de gamla baltoslaviska preussarnas namn
av samma anledning.
Vid tiden för esternas invandring i landet torde någon väsentlig
skillnad knappt ha förefunnits mellan deras och finnarnas språk,
men genom deras långvariga isolering från varandra på ömse
711
Johan Bergman
sidor om Finska viken har en växande olikhet uppstått, dock icke
större än att den nära frändskapen tydligt röjes. I våra dagar
förstå därför ester och finnar varandra visserligen icke omedelbart, men det behövs icke många dagars samvaro dem emellan
innan de kunna göra sig väl förstådda sinsemellan. En av de
finska docenter, som vid norpatuniversitetets rekonstruktion under
estnisk ledning kallades till professorer i Estland, lärde sig estniska på en månad och det så bra att han kunde för sin akademiska undervisning uteslutande bruka estniska språket. För oss
svenskar, liksom för alla folk med indoeuropeiskt språk, äro däremot de finsk-ugriska språken synnerligen svårlärda. De äro
emellertid ur språkhistorisk synpunkt intressanta med sina många
ålderdomliga drag, såsom accenten på första stavelsen, ljudtänjningen, de många suffixerna, som möjliggöra ej mindre än 14 å 16
kasus o. s. v. Finnarna, esterna och de i Ungern boende magyarerna äro den finsk-ugriska folkstammens tre egentliga kulturfolk. Bulgarerna ha ansetts delvis äga finskt-ugriskt ursprung,
men de spår därav, som kunna röjas av språket, ha till stor del
försvunnit under deras månghundraåriga vistelse i slavisk omgivning under den äldre medeltiden.
Den nuvarande estniska republikens i storlek andra stad är
Dorpat, av esterna kallad Tartu. Staden påminner något om
Uppsala men är dubbelt så folkrik. Den har en stor slätt runt
om sig och domineras av en gammal historisk ås med imposanta
ruiner. Staden genomflytes också av en flod, större än Fyris;
alleer och parker finner man i stor mängd. Det ståtliga universitetshuset, som till sin yttre apparition är ett av de vackraste i
Europa, är visserligen efter nutida förhållanden i sitt inre något
ålderdomligt, med tämligen smala korridorer och enkelt utstyrda
lärosalar, som starkt påminna om gamla »Kuggis» i Uppsala,
eller om mindre »Gustavianum», sådana dessa togo sig ut på 1880-
talet, men dess yttre är magnifikt: ett i nyantik stil uppfört
palats från 1805.
Universitetet äger för övrigt ett tjugotal andra större och
mindre institutionsbyggnader, observatorium, ej mindre än fem
olika medicinska kliniker, stor botanisk trädgård och ett välförsett· bibliotek. Hela det stora vetenskapskomplexet verkar på ett
starkt och välgörande sätt gammal kultur- och det icke allenast
utvändigt.
712
Gustaf II .Adolfs sista kulturskapelse
Universitetet, stiftat av Gustaf Adolf 1632 – stiftelseurkunden
utfärdades från lägret i Niirnberg några månader före hans död
– var först svenskt och blev sedan i v~rkligheten tyskt, ehuru
under rysk regering.
Universitetets svenska tid på 1600-talet förbigår jag här under
hänvisning till den monografi. däröver, jag utgav till universitetets 300-årsjubileum 1932- under titeln »Det svenska universitetet
i Dorpat, Gustaf II Adolfs sista kulturskapelse». Universitetet,
som åren 1699-1710 på grund av krigsoroligheterna flyttat till
Pernau, upphörde med sin verk&amhet sistnämnda år. Under
återstående delen av 1700-talet väntade man förgäves på uppfyllelsen av tsar Peters löfte vid Nystadfreden, att universitetet skulle
återupprättas. Det återupplivades först av Alexander I år 1802.
Sin största glansperiod hade det under tiden 1802-1893, då många
av den tyska vetenskapens utmärktaste män utgjorde prydnader
för det gamla lärosätet. Men 1893 kom en rysk tsarukas, som i ett
slag förjagade den tyska vetenskapen. Alla fÖreläsningar skulle
– påbjöds i denna ukas – hållas på ryska språket. Detta var ett
av de många uttrycken för den energiska förryskningspolitik,
som under Aiexander III:s tid tog sin början och av vilken bl. a.
Bobrikovs politik i Finland var ett av de i Sverige mest kända
symptomen.
Under världskriget »evakuerade» den ryska tsarregeringen det
värdefullaste av universitetets lösa egendom – däribland största
delen, c:a 400,000 volymer, av dess bibliotek -, som flyttades till
Voronesj i det inre Ryssland, dit professorerna och de studenter
som ej voro enrollerade i hären ålades flytta. Efter den andra
ryska revolutionen i november 1917 blev skilsmässan med Ryssland definitiv, och den 24 februari 1918 proklamerade estniska
lantdagens presidium och seniorskonvent Estland som en oavhängig republik. Blott ett par dagar därefter inmarscherade
emellertid tyska ockupationstrupper i landet, och under några
månader stod det under tyskt välde, till dess genom tyska kejsardömets fall och vapenstilleståndet i november 1918 förhållandena
ändrades. De tyska trupperna återkallades. Den provisoriska estniska regeringen trädde i funktion, en nationalarme organiserades med största möjliga skyndsamhet, och ett frihetskrig, nu
riktat mot bolsjevikväldet, tog sin början. Då jag för första
gången såg landet (1919), pågick ännu kriget med Sovjetryssland,
men i början av år 1920 började fredsförhandlingarna i Tartu
713
Johan Bergman
och den 2 februari uppgjordes fredspreliminärerna. Ryssland erkände Estlands självständighet, betalade 15 miljoner guldrubel
och förband sig att till Estlan(!. återställa evakuerad egendom
(som också i huvudsak återkom). Som vittnesbörd om sympatierna för Sverige må nämnas att frihetsproklamationen av den
24 februari 1918 utfärdades även på svenska språket jämte estniska och tyska, ehuru de fåtaliga estlandssvenskarnes numerära
ställning ju knappast berättigade dem till så stor uppmärksamhet.
Vid reorganisationen av landets gamla kulturcentrum, universitetet, önskade man givetvis helst besätta lärarplatserna med
nationella krafter men i de många fall, då professorskompetenta
sådana ännu saknades, vände man sig till utlandet och då främst
till det stambesläktade Finland – ej mindre än sex docenter vid
Helsingfors’ universitet mottogo professorskallelser till Tartu –
och därnäst till Sverige. Av intresse är, att man bl. a. önskade
få, om möjligt, hela den juridiska fakulteten besatt med svenska
jurister, ett talande bevis på det goda minne man hade av tillståndet under svensk lag och rätt i »den gamla goda svenska
tiden» (vana hea rootsi aja), som talesättet där ute lyder. Det må
väl sägas vara ett tragiskt öde, att Sverige ej var i stånd att
tillmötesgå en sådan önskan. Tyvärr var och är alltjämt –
en interpellation vid 1938 års riksdag ställer det i stark belysning
– antalet vetenskapliga svenska jurister för litet även för våra
inhemska behov. Juristerna ha större utsikter till ekonomisk
framgång som advokater än som universitetslärare. Därtill kom
att de löner, som kunde erbjudas i Dorpat, voro avsevärt lägre
än i Sverige – något som visserligen ej oväsentligt kompenserades av de vida lägre hyres- och livsmedelskostnaderna. Blott en
enda svensk jurist, jur. d:r Andreas Bjerre, straffrättsspecialist
och lärjunge till Liszt i Berlin, Thyren i Lund och Stjernberg i
Stockholm, kunde antaga kallelse. Han var ekonomiskt oberoende
och starkt intresserad av uppgiften, skicklig i sitt ämne men
tyvärr sjuklig. Han är nu sedan några år avliden. Man fick taga
flertalet av de övriga behövliga juristerna bland de i stället ej så
få efter ryska revolutionen hemlösa ryska rättslärda, som ej
kunde få eller ville verka i sitt gamla hemland. Lättare blev det
att få svenska vetenskapsmän från andra fakulteter, där tillgången på kompetenta krafter var större och konkurrensen vid
de svenska universiteten skarpare. Fyra svenskar ha förutom
mig och Bjerre efter världskriget beklätt ordinarie professurer
714
Gustaf II Adolfs sista kulturskapelse
därute (Birger Nerman i prehistorisk och jämförande arkeologi,
Helge Kjellin och Sten Karling i konsthistoria samt P. Wieselgren i svenska språket och litteraturen), varjämte flera haft
kortare eller längre förordnanden som universitetslektorer i
svenska språket. Den första av dessa var sedermera docenten i
Uppsala Ragnar Ljunggren. Den som längsta tiden uppehöll
detta lektorat var fil. mag. Nils Herman Lindberg från Göteborg.
En kortare tid var den svenske amanuensen E. Lundström anställd
som assistent åt professorn i botanik och »adjutor», som yrkestiteln där hette, vid botaniska trädgården.
Går man längre tillbaka i tiden, finner man ett par svenska
professorsnamn i de akademiska katalogerna från ryska tiden,
sedermera presidenten A. Lindstedt i matematik och prof. G.
Backlund i astronomi. Tilläggas kan, att den unge Hjalmar
Branting ett par månader innehade förordnande som e. o. amanuens vid astronomiska observatoriet.
Det vore frestande att här utförligare skildra intrycken av den
för mig nya och intressanta värld, i vilken jag inträdde vid tillträdet till professuren vid det gamla skiftesrika universitetet.
Det vore mycket av intresse att därvid berätta. Men det skulle
bliva för långt för en tidskriftsartikel. Mitt första intryck av universitetsbiblioteket var emellertid en sällsam episod, som jag ej
vill undanhålla mina läsare.
Under mina tidigare resor i vetenskapligt forskningssyfte har
jag arbetat i många stämningsfulla och originella bibliotekslokaler: det magnifika vatikanska biblioteket i Rom, det som en fästning 600 meter över människornas byar och städer tronande
gamla benediktinerklostret Monte Oassino (halvvägs mellan Rom
och Neapel), domkyrkobiblioteket i det nordengelska Durham, vilket förvaras i själva koret till den åldriga och stilfulla medeltidskatedral, där bl. a. Beda Venerabilis’ stoft fått sitt vilorum, och
slutligen- kanske det stämningsfullaste studierum jag någonsin
sett- dömbiblioteket i Köln, inrymt högt uppe i ett av de väldiga
tornen i det gotikens underverk som Kölnerdomen utgör. I
Durham brann en gammaldags koleld på ett slags trefot i det
kalla koret, när bibliotekets gamla handskriftsskatter framtogos
av den i filtar insvepte mer än 80-årige Canon Greenwell, som vid
mitt besök där var deras vårdare. I Köln ledsagades man uppför
den slingrande torntrappan av en tjock, pustande munk, som
nästan fyllde passagen mellan de trånga väggarna, där den smala
715
Johan Bergman
stentrappan ringlar sig upp. När man kom upp överraskades
man emellertid av att finna ett stort, rymligt rum med fullt modern biblioteksinredning. Ett starkt intryck, ehuru av annat slag,
får man ju också i ett sådant modernt bibliotek som t. ex. British
Museums väldiga readingrooms-rotunda, vilken torde vara den
ur rent praktisk synpunkt mest välordnade biblioteksstudiesal i
världen.
Efter alla dessa intryck kunde det väl tyckas som om universitetsbiblioteket i den gamla estniska staden ej borde ha så mycket
att bjuda. Och dock måste
jag säga att jag näst torn- ~ rummet i Kölnerdomen
knappast känner någon för
studiero, inre samling och
historisk stämning mer
ägnad arbetsplats än detta
härliga bibliotek. Det är
inmonterat i ruinen av en
gammal gotisk domkyrka,
vilken sålunda ännu i sitt
ruinerade skick får vara
Domkyrkoruinen, vari universitetsbiblioteket är inrymt.
en fristad för det andliga
livet – meditationen i en vetenskapens tysta verkstad är ju
också på sitt sätt en gudstjänst.
En synnerligen stark känsla av denna underbara stämning fick
jag en av de första dagarna av min vistelse i Tartu, då »Gelehrte
estnische Gesellschaft», som jag inom kort ej blott som gäst utan
som ordinarie ledamot kom att tillhöra, firade sin årshögtid i det
gamla universitetsbiblioteket, som jag vid detta tillfälle såg för
första gången. Nämnda sällskap är en enklare motsvarighet
till vår Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademi och lägger,
liksom denna, huvudvikten på den inhemska fornforskningen.
På grund av kolbrist sparades det den gången (1919) starkt på
belysningen, och en enda elektrisk låga, lysande över den vithårige patriarken i presidentstolen, nästan som legendens »tunga
av eld», var det enda som upplyste den väldiga hallens mittparti.
I halvdunklet på alla sidor skymtade bokhyllornas ändlösa rader
– att en stor del av dem voro tomma, evakuerade till Ryssland,
kunde i denna klärobskyrbelysning knappt observeras. En hel del
gamla målningar och porträtt skymtade även, vilka ej tillhörde
716
Gustaf II Adolfs sista kulturskapelse
universitetet utan det nämnda lärda sällskapet och därför icke
fått följa med de bortförda böckerna till Ryssland. Här och var
strävade de gotiska pelarna mot de knappt skönjbara kryssvalven.
I denna miljö, omgivna av seklernas tysta tankar, nedlagda i
dömens arkitekturformer och i böckernas rader, sutto omkring
femtio lärda män församlade kring åldrigt ekbord och ordföranden i en snidad stol, på avstånd erinrande om medeltida korstolar.
Men vad skulle en gammal domherre vid denna kyrka ha sagt,
om han sett den hedniske Sokrates’ gamla satyrhuvud uppställt
som symbol över en konsol på en av strävpelarna1 Den lärda församlingen där nedanför passade annars gott i stil med lokalen.
Man såg gamla vithåriga män med böjda hjässor, och mannen på
presidentstolen verkade högst stilenlig i ensemblen: en grånad
man med stillsamma, resignerade ord och – efter nordisk s(ld –
just inga gester. Han läste från manuskript sitt fint formade tal
på en tyska som nästan endast genom det karakteristiska ej i st. f,
aj vid uttalandet av diftongen ei röjde tyskbalten. (Sällskapet
hade då ännu väsentligen tyskbaltisk karaktär. Numera är det
mera estniskt-nationellt betonat.)
Biblioteket var vid krigets utbrott ett av de mest välförsedda
rent vetenskapliga bibliotek i Norden. Det räknade närmare en
halv miljon volymer och att döma av vad de kvarvarande katalogerna upplyste var det icke blott kvantiteten utan i ännu högre
grad kvaliteten som var avundsvärd. I mitt fack fanns åtminstone
det mesta som dittills utkommit av större betydelse och särskilt
var dess samling av akademiska avhandlingar ovanligt rikhaltig.
Den svenska litteraturen och den som direkt eller indirekt berörde Sverige var ej heller obetydlig. Man tänke sig nu vilken
förlust det blev för detta rika bibliotek, när av dess nära 500,000
volymer omkring 400,000 släpades bort. De som sågo denna
evakuering kände det som om universitetets livsnerv på en gång
avskurits. Man satte emellertid igång en allmän insamling för
att återställa det nödvändigaste, och även universitetsbiblioteket
blev härvid på ganska storartat sätt ihågkommet med betydande
gåvor av större och mindre boksamlingar. Och som förut sagts:
några månader efter freden med Ryssland återställdes det bortförda.
Min första åtgärd som professor i klassisk, speciellt latinsk filologi blev att hösten 1919 avfatta den latinska inbjudningsskrivelse, i vilken världens olika universitet inbjödos till den officiella
717
Johan Bergman
högtidlighet, varmed den gamla högskolan ämnade öppna tredje
epoken i stt växlingsrika liv. skrivelsen föranledde givetvis en
stor mängd svarsadresser, de flesta likaledes på latin, från när och
fjärran. Som en kuriositet kan jag nämna att jag, som i Sverige
ännu var anställd vid Stockholms Högskola, blev anmodad att å
Högskolans vägnar besvara den från Tartu utgångna, likaledes
av mig författade skrivelsen.
Min verkliga undervisningsverksamhet vid universitetet tog
emellertid sin början först på nyåret 1920, då jag definitivt flyttade över och den 28 januari höll min inträdesföreläsning över
källorna till västromerska rikets historia under folkvandringstiden. Man fick ett intryck att gammal akademisk tradition ännu
lever kvar vid detta historiska universitet, då efter föreläsningens
slut min närmaste kollega, docenten Baumann, som var förordnad
att uppehålla den andra professuren i klassisk filologi (med huvudvikt på grekiskan), å auditoriets vägnar på latin besvarade det
latinska hälsningsanförande, varmed jag börjat den för övrigt på
tyska hållna föreläsningen. Den underström av sympati för Sverige, som därvid kom i dagen, var även anmärkningsvärd, och
överhuvud var den stämning i hög grad gripande, som rådde vid
såväl denna som professor Bjerres ett par dagar därefter hållna
inträdesföreläsning (om straffrättens växlande principer genom
tiderna).
(En andra artikel följer i årgång 1939.)
718

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner