Print Friendly

Gunnar Unger; Hedenius (s)om Tingsten

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
GUNNAR UNGER:
Hedenius (s)om Tingsten
Jag glömmer aldrig mitt första och enda
möte med Ingemar Hedenius. Det var för
gott och väl 25 år sedan, på min beundrade
och avhållne vän Gudmund Björcks installationsmiddag i Uppsala. Fram på kvällskröken
kom Hedenius och jag i samtal vid groggbordeL Efter ha lyssnat en stund på Hedenius
sade jag: ”Det är lustigt – om man sluter
ögonen skulle man kunna tro att man hörde
Herbert Tingsten.” Hedenius svarade med,
som det föreföll mig, äkta indignation: ”Det
är inte jag som låter som Tingsten, det är
Tingsten som låter som jag.”
Vid läsningen av Ingemar Hedenius bok
”Herbert Tingsten, människan och demokraten” (Norstedts) är det inte utan att jag erinrat mig denna replik. Boken är nämligen
fylld av ekon och speglingar och handlar nog
nästan lika mycket om Hedenius som om
Tingsten.
Över huvud taget är det en ganska egendomlig bok. Klokt nog har Hedenius insett att
ingen kan överträffa den biografi över Tingsten, som denne själv skrivit, och att tiden varken är inne eller skulle ha räckt till för den
objektiva analys av mannen och verket, som
både kräver omfattande forskningar och betydande distans. Icke förty måste man säga att
dispositionen av hans bok är i nyckfullaste laget. Framställningen sönderfaller – det är
verkligen ordet – i fyra delar. Den första är
en samling personliga minnesbilder av Tingsten som människa. Den andra är en analys
av Tingstens demokratiska åskådning. Den
tredje är en kritisk genomgång av och kommentar till fejden om den s k tredje ståndpunkten. Den fjärde och sista slutligen är en
entusiastisk skildring av Tingstens brinnande
engagemang för Israel.
Hela boken börjar med en utförlig för att
inte säga utdragen skildring av Gunnar Heckschers doktorsmiddag, som tydligen övergick
till något slags groteskt tornerspel med professorerna Brusewitz och Psilander som belåtna
domare och Tingsten som överste hetsmästare. Då, medger Hedenius, tyckte han att
det var roligt, nu vid en tillbakablick fyller
det honom med avsmak såsom något gement
och rått. Samtidigt vill han göra gällande att
detta inte var något för Tingsten typiskt. Varför berättar han det då? Kanske därför att
han verkar på en gång fascinerad och repellerad av den aggressivitet i Tingstens väsen
för vilken han söker, men inte riktigt kan
finna, någon förklaring.
För egen del kan jag, som i likhet med Per
Ahlmark lärde känna Tingsten närmare först
sedan han lämnat Dagens Nyheter och hans
och Hedenii vägar skilts, endast instämma i
Ahlmarks påpekande att Tingsten i det personliga umgänget verkade snäll och omtänksam. Den aggressivitet, vid vilken Hedenius
så ingående uppehåller sig, låg enligt min erfarenhet i rätt hög grad på ytan. Oredlighet
och oredighet, dumhet och dryghet på det
moraliska likaväl som intellektuella planet
gjorde Tingsten förbittrad och kunde avlocka
honom fruktansvärda formuleringar – men
man måste komma ihåg att han i likhet med
många andra överlägsna och överdådiga polemiker inte kunde motstå en formulering. Det
var ett artisteri i hans aggressivitet som
gjorde den avväpnande. Hans konstnärliga
formvilja ledde ofta nog till en konstnärlig
överdrift, vilken ingen, lika litet hans offer
som han själv, kunde ta alltigenom på allvar.
Tingstens drastiska humor var svår att motstå
även för hans motståndare. Att formulera
glåpord är ingen konst, som näraliggande exempel kan visa, men att formulera dem så
glänsande som Tingsten är en konst, varigenom mycket kan varda förlåtet. Man kan
knappast tala om brutalitet, när den kombineras med sådan briljans som hos Tingsten, och
det förringar icke hans moraliska patos om
man lämnar en viss marginal för hans stilistiska ambition.
Kapitlet om Tingstens demokratiska åskådning blir kanske väl intrikat genom Hedenii
kategoriklyvningar, som en och annan skulle
kalla hårklyvningar. Men det är å andra sidan
nyttigt att han en gång för alla gör rent hus
482
med den begreppsförvirring som uppkommit
genom diskussionen om ”formell” versus
”reell” demokrati – där den reella demokratin på ett spöklikt sätt för tanken till folkdemokratin. Nyttigt är också i hög grad hans
repetition av debatten om ”tredje ståndpunkten” och hans avhyvling för att inte säga avrättning av hrr Lundkvist och Vennberg i
sammanhanget. Att detta avsnitt är så värdefullt beror naturligtvis inte minst på att Hedenius omsorgsfullt vederlägger det dumma
pratet om att ”tredje ståndpunktens” anhängare på något sätt skulle fått rätt. I själva
verket förhåller det sig ju så att det är tack
vare Atlantpakten som maktbalansen i vår
världsdel kunnat upprätthållas. Det avslutande kapitlet om Israel gör till sist all rättvisa åt vad som på senare år blev Tingstens
helt uppslukande politiska passion.
Ja, nog är det som sagt en ganska egendomlig bok. Men visst är det också en delvis
mycket rolig bok och ett intressant bidrag till
karakteristiken av Herbert Tingsten – för
att inte tala om Ingemar Hedenius.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner