Print Friendly

Gunnar Strömmer; Stroke ofthe pen. Law of the land. Kind of cool

Av Redaktionen | 31 december 2001


2001


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

o
0..
”Stroke of the pen.
Law of the land.
Kind of cool.”
l av Gunnar Strömmer
Benådningarna och de många rättsprocesserna under hans åtta år i Vita huset fläckade
president Clintons rykte men han skadade rättstaten betydligt mer genom sitt politiska
program. Det var ett grundskott mot själva iden om en konstitutionellt begränsad stat.
N
ÄR BILL CLINTON I JANUARI flyttade Ut från
Vita huset lämnade han en unken stank
av rättsröta efter sig. I sista minuten
använde han presidentens konstitutionella
rätt att benåda personer som har begått
brott. Men utöver de fall som anses vara legitima – till
exempel personer som misshandlats av rättssystemet,
eller personer involverade i fall som det med hänsyn
samhällsharmonin är önskvärt att lägga bakom sig –
inkluderade listan en rad personer med tvivelaktiga
kopplingar till Bill Clinton själv.
Benådningen av brodern Roger Clinton, en misslyckad countrysångare som nu slapp undan ett fängelsestraff för droginnehav, var mest ett tragikomiskt inslag.
Mest ilska har riktats mot benådningen av miljardären
Marc Rich, sedan cirka 20 år landsflykting i Schweiz på
grund av ekonomisk brottslighet, och på den amerikanska riksåklagarens topplista över efterlysta kriminella.
Under förra året lämnade Marc Richs exhustru åtskilliga
miljonbidrag till det demokratiska partiet, till Hillary
Clintons senatorskampanj i New York, samt till bygget
av Bill Clintons magnifika presidentbibliotek i Arkansas.
Dessutom passade Clinton på att benåda flera vänner
och medarbetare, som har straffats för att de i strid med
lagen täckt upp för honom i den långa rad av skandaler
som kännetecknar hans presidenttid: Whitewatergate,
Travelgate, Filegate, Chinagate, Paula Jones och Monica
Lewinsky är kodord för en serie förbrytelser och omdö-
meslösheter, som kulminerade i riksrättsprocessen 1998
och ett bötesstraff på 90 000 dollar för ohörsamhet inför
rätten. Näst sista dagen i ämbetet lyckades Clintons jurister åstadkomma en uppgörelse med innebörden att
expresidenten slipper framtida åtal i utbyte mot att han
förlorar sin advokatlicens under fem år.
DÅLIGT FÖREDÖME
skandalerna är de mest spektakulära fallen av Clintons
klammeri med rättvisan. Hans personliga beteende är
problematiskt därför att det angriper en grundbult i
samtliga civiliserade rättsordningar: allas likhet inför
lagen. Varför ska en medborgare anklagad för bilstöld
eller snatteri tala sanning i domstolen om inte presidenten gör det? Vad är det för mening att söka upprättelse om det när det kommer till kritan handlar om att
vara släkt, vän eller ekonomisk bidragsgivare till presidenten?
Men skandalerna är bara upphov till en liten andel av
den sammanlagda skada som Clintonadministrationen
tillfogade den amerikanska rättsstaten. Dess politiska
program och maktutövning har resulterat i en rättskultur där ”rule of law”- den vägledande principen för all
offentlig maktutövning- har reducerats till en uppsättning politiska möjligheter. Kärnan i ”rule of law” är att
den offentliga makten ska utövas genom tillämpandet
av redan kända principer eller lagar. Men denna maxim
tar inte bara sikte på beslutsprocessen i sig, utan den har
dessutom en normativ sida. Lagarna ska genom sitt innehåll maximera den individuella friheten i samhället
under beaktande av ömsesidiga rättigheter för alla. I
ingen annan konstitution i världen är denna tanke så
framträdande som i den amerikanska. Dess centrala
inslag- maktdelningen, federalismen, rättighetsskyddet
– har precis detta syfte, och innebar följaktligen klara
gränser för de lagstiftande, exekutiva och rättstillämpande grenarna av staten.
Bill Clintons tid som president innebar ett grundskott mot själva iden om en konstitutionellt begränsad
stat. Han motarbetade konsekvent Högsta domstolens
strävanden att stärka skyddet för enskilt ägande och ekoB lSvensk Tidskrift 12001, nr 2 1
Bill Clintons tid so
innebar ett grundskott mot själva
nomisk frihet. Han underminerade yttrandefrihet och
personlig integritet. Han var likgiltig inför konstitutionella rättssäkerhetsgarantier, som till exempel regler vid
häktning, rätten till juryprocess vid samtliga allvarligare
brott och förbudet mot att åtalas två gånger för samma
brott. Till och med den amerikanska vänstern- som inte
precis står för åsikten att mer stat alltid medför mindre
individuell frihet- har reagerat på Bill Clintons angrepp
på det individuella rättighetsskyddet. Bland annat konstaterade Anthony Lewis, vänsterradikal kolumnist i New
York Times, att Clinton på detta fält har bottenrekordet
bland samtliga presidenter de senaste 60 åren.
Inte nog med detta: 100000 nya lärare, stöd till
tobaksodlare, regler för vård av sjukt barn, regler för
lSvensk Tidskrift 12001, nr 21 B
o
Q..
flexibel arbetstid, katalog över patienträttigheter, förlängd sjukhustid för mastektomipatienter, stöd till skolreparationer, naturskyddsområden, särskilda ungdomsfängelser- hans Castrolånga tal till kongressen kryllade
av programförslag som inte har det minsta stöd i konstitutionen, som noga anger vilka slags lagar som får stiftas på den federala nivån, och vilka som ska överlåtas
till delstaterna. Ur denna synvinkel spelar det en liten
roll att kongressen avvisade de flesta av förslagen, eller att
Högsta domstolen i ett flertal rättsfall under senare år
har väckt nytt liv i de konstitutionella bestämmelser som
begränsar kongressens makt. Genom att utan förbehåll
föreslå kongressen nya uppgifter personifierade Bill Clinton föreställningen att konstitutionella regler kan ignoreras så snart majoriteten anser att det finns politiska
vinster att hämta.
gamla common law-regler om enskildas skyldighet att
beakta riskerna med olika handlingar, regler som i sin
tur är baserade på principer om individuell frihet och
personligt ansvar.
Men när Bill Clinton kom till makten utformades en
strategi där privata organisationer, advokater, samt lokala
och federala myndigheter gick samman för att pungslå
tobaksindustrin på pengar. På delstatsnivån pressade man
1998 fram en överenskommelse mellan 46 delstater och
tobaksindustrins jättar. De undertecknande tobaksbolagen
– de ledande var Philip Morris, Reynolds, Lorillard och
Brown and Williamson – godtog bland annat att årligen
betala stora summor pengar till delstaterna.
I utbyte krävde de undertecknande bolagen skydd
för sin dominerande marknadsställning: Ökade kostnader medför höjda priser för konHelt stilenligt överskred Bill
Clinton också sin egen makt på ett
historisk sätt. Konstitutionen har
en entydig huvudregel: kongressen stiftar lag och presidenten
verkställer den. Till sitt förfogande har presidenten så kallade executive orders; ett slags regleringar
med uppgift att tolka, implementera, eller ge administrativ effekt
åt en bestämmelse i konstitutio- ”Till och med den
sumenterna, och nya möjligheter
för konkurrenter med billigare produkter. De undertecknande bolagen fick därför med en regel med
innebörden att nya aktörer måste
acceptera uppgörelsens villkor för
att få tillträde till marknaden. Delstaterna accepterade detta fullt
medvetna om att endast de redan
etablerade jättarna har de resurser
amerikanska vänstern har
reagerat på Bill Clintons
angrepp på det individuella
rättighetsskyddet.”
nen, en lag eller ett internationellt avtal. Under sina åtta
år i Vita huset utfärdade Bill Clinton fler executive orders
än det sammantagna antalet utfärdade av samtliga presidenter från John F Kennedy till och med George Bush
den äldre. Och gång på gång trängde Bill Clinton härigenom in på kongressens lagstiftningsdomäner – till
exempel är han den enda fredstida president som har
fått en executive order underkänd av domstol (ett förslag
att förbjuda federala myndigheter att göra affärer med
företag som sätter in ersättare för strejkande arbetstagare). Som hans medarbetare Paul Eegala uttryckte det
i en diskussion om Bill Clintons attityd till den offentliga maktutövningen: ”Stroke of the pen. Law of the land.
Kind of cool.”
SYSTEMATISKA RÄTTSÖVERGREPP
De mest systematiska övergreppen på ”rule of law” har
dock ägt rum på ett annat område- de omfattande rättsprocesserna mot impopulära företag, som tobaksbolagen och Microsoft.
Bill Clinton startade förvisso inte tobakskriget I
många år har privata och offentliga hälsoorgan krävt
mer omfattande regleringar. Och advokater har länge
stämt tobaksbolag på uppdrag av klienter som hävdat
att industrin har skadat dem. Men domstolarna har konsekvent avvisat ersättningskrav med hänvisning till sekelsom krävs för att leva upp till villkoren i fråga. För att komma åt tobaksbolagens pengar
var således Clintonadminstrationen beredd att sanktionera uppkomsten av en kartell – ett flagrant brott mot
USA:s konkurrenslagar. Följden är att nya och mindre
aktörer, inte sällan med både billigare och mindre hälsoskadliga produkter, effektivt stängs ute från tobaksmarknaden.
På den federala nivån följde justitiedepartementet
1999 upp med en stämningsansökan vars innebörd var att
tobaksbolagen konspirerat sedan 1950-talet, och medvetet undanhållit allmänheten information om rökningens
skadliga effekter. Hur skulle man komma runt common
law-regeln om enskildas skyldighet att beakta riskerna
med sina handlingar? Med stöd från Clintonadministrationen eliminerade delstaterna helt enkelt denna regel. I
stället införde de en ny regel som tillämpades retroaktivt, och som justitiedepartementet således kunde åberopa som om den hade varit i kraft för flera decennier
sedan när de skadliga cigaretterna såldes.
ÖV ERGREPP MOT MICROSOFT
Den pågående processen mot Microsoft har liknande
kännetecken. Den är ett skolexempel på vad man i USA
kallar för ”legislation by litigation” – ett särskilt grovt
brott mot ”rule oflaw’: Konstitutionens grundtanke är att
kongressen och delstatsförsamlingarna stiftar lag och att
I!!JlSvensk Tidskrift l2oor,nr 21
domstolarna tillämpar dem. Men det har blivit allt vanligare att enskilda aktörer genom rättstvister i domstol
söker uppnå generella regleringar, som i själva verket
borde vara föremål för lagstiftning. Typiskt sett förekommer det i civilmål gällande olika konsumentprodukter eller diskriminering av olika slag. Bill Clinton
bidrog i hög grad till att denna rättsutveckling accelererade i rekordfart under 1990-talet (sannolikt ett avgö-
rande skäl till att demokraterna samtidigt befäste sin starka ställning i advokatkåren – för involverade advokater
utgör detta slags processer en ekonomisk guldgruva).
Det största problemet med Microsoftfallet är att överhuvudtaget förstå vad det handlar om. Enligt konkurrensmyndigheterna syftar processen till att skapa en modell
för regleringar av den nya ekonomin. Man talar om att
underlätta för innovationer, det cenför de offentliga myndigheternas (indirekt konkurrenternas) rätt att reglera Microsofts vinstnivåer, investeringar i färskning och utveckling, marknadsföring med
mera. Ett utfall där den amerikanska staten och Microsofts konkurrenter till sist övertygar överklagandeinstanserna om att myndigheterna har en sådan rätt –
dessutom helt godtyckligt utan förekomsten av en känd
standard -vore själva antitesen till ”rule of law”.
RÖTTERNA l NEW DEAL
Uppluckringen av ”rule oflaw” började naturligtvis inte
med Bill Clinton. Denna utveckling har sina rötter dels i
1930-talets New Deal, som tvingade fram långtgående
överskridningar av konstitutionella principer, dels i 1960-
och 70-talens allmänna radikalisering av samhällsklimatrala modeordet i sammanhanget.
Men om det är någon sektor av den
globala ekonomin som inte behöver
en innovationsinjektion eller en dos
”När Bill Clinton på område
efter område fann maktav reglering så är det den nya eko- delningen, federalismen och
nomin i USA – drivkraften bakom
tet, som inte minst påverkade
synen på rätten. Kritikerna av ”rule
of law” föreställer sig inte lagen
som en uppsättning regler som ska
säkra frihet, utan som ett politiskt
verktyg att öka välståndet genom
en omfattande välfärdsstat. Man
menar att de principiella reglerna
innebär en orimlig praktisk begränsning och föredrar i stället
lyxen att fritt förhandla fram en
ändlös rad av ”ändamålen helgar
medlen”-kompromisser. Man hävdar vidare att det finns en latent
konflikt mellan att följa ”rule of
law” och att fullt ut förvekliga
demokratiska värderingar, eftersom
den längsta ekonomiska boom som
landet någonsin har upplevt.
rättighetsskyddet alltför
I själva verket har Microsofts
konkurrenter på klassiskt vis lyckats kidnappa statens regleringsmakt. På grund av konkurrensreglernas generella och vaga skrivningar har de historiskt varit särskilt sårbara för inflytande från
specialintressen. Därför har domstolarna i decennier konsekvent
begränsande för sina
politiska mål valde han
självsvåldigt att helt
ignorera dessa principer.”
intagit hållningen att konkurrenslagarna är till för att
skydda konkurrensen, konsumenterna och den breda
allmänheten- inte företag som måste vända sig till myndigheterna för att skydda sig mot konkurrenters tuffa
affärsmetoder. Den domstol som i första instans fällde
Microsoft konstaterade att företagets handlande utan
tvekan har varit till gagn för både konsumenterna och
ekonomin i stort. Med andra ord straffades Microsoft
för överlägsna innovationer på beställning av sina konkurrenter, som inte kunnat eller velat hålla jämna steg.
När tillämpningen av konkurrenslagar går längre än
att förhindra och straffa överenskommelser om priser
eller uppdelningar av marknader öppnas spelfältet för
godtyckliga ekonomiska regleringar utan allmänt syfte.
I Microsoftfallet har den offentliga makten kommit att
utövas på uppdrag av ett fåtal kommersiella aktörer, snarare än på uppdrag av allmänheten. Genom statens
ombud David Boies – för övrigt samma advokat som
utkämpade Al Gores tvist om valresultatet i Florida –
initierade Clintonadminstration en målmedveten strid
dagens majoriteter är bundna till
principer som inte förändras i takt med varje skifte i den
politiska opinionen. I den amerikanska debatten finns det
de som till och med anser att Högsta domstolen i själva
verket borde bestå av politiker som upprätthåller ett politiskt program, snarare än domare som upprätthåller lagen.
Resultatet i USA av dessa intellektuella strömningar
är den rådande kompromissen mellan lag och politik,
som känns igen från de flesta moderna välfärdsstater.
Från denna synpunkt skulle man kunna hävda att Bill
Clintons maktutövning endast skiljer sig i grader från
flera av hans företrädares. Men det finns en avgörande
skillnad: När Bill Clinton på område efter område fann
maktdelningen, federalismen och rättighetsskyddet alltför begränsande för sina politiska mål valde han självsvåldigt att helt ignorera dessa principer.
Det är för dessa brott han bör kommas ihåg. Inte
Havannacigarrerna.
Jur kand Gunnar Strömmer (Gstrommer@ij.org)
är jurist vid Institute for Justice, Washington DC.
\J
o
lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 21 m

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner