Print Friendly

Gunnar Palm; Regnbågsresan

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR PALM:
Regnbågsresan
Minns ni den heta sommaren
1947? Den var lika vacker i hela
Europa, som bildade scen för en
operettartad resa. Den krigshärjade kontinenten fick en besökare från drömlandet Argentina.
Hennes namn var Evita Per6n.
Numera bortglömd är Regnbågsresan värd att minnas, inte
bara därför att peranistema
kommit till makten på nytt.
Resan kastar ett oväntat
blixtljus över modern historia.
Gunnar Palm är konjunkturexpert på Atlas Copco och har
tidigare arbetat på svenska
ambassaden i Buenos Aires.
V
åren 1947 tillkännagav general
Franco att den argentinske presidentens maka tilldelats storkorset av den katolska Isabellas orden. Eva
Peron beslöt hämta den själv och samtidigt besöka en rad andra länder. Resan
kom att räcka hela den heta sommaren,
från 6 juni till 23 augusti. Hon ville helst
”bräcka” de turneer som rika argentinare
gjorde varje europeisk sommar = argentinsk vinter. Juan Peron kom nämligen
från enkel bakgrund och Eva från ännu
enklare – uppkomlingar i det klassmedvetna Argentina.
Argentina var som sagt ett drömland
vid den tiden, sett.med europeiska ögon.
Landet hade byggt upp ekonomisk makt
genom att förse de krigförande staterna
ur skördarna från Pampas’ många hundra
gröna mil (vete, majs, nötkött och frukt).
Med stora naturtillgångar och växande
valutareserv, började Argentina industrialiseras och spåddes en lysande framtid. En halv miljon europeer utvandrade
dit åren närmast efter kriget, däribland
många svenskar.Argentinamas egna storhetsdrömmar kunde ta rent löjliga former.
Så här skrev exempelvis deras generalkonsul i Stockholm (”Aspectos argentinas” 1944):
”1600-talet dominerades av Frankrike,
1700-talet av Tyskland och 1800-talet av
Förenta staterna. Skulle det möjligen vara
förmätet att tro; att Argentinas andliga och
materiella expansion mer än någonting
annat kommer att sätta sin prägel på 1900-
talet?”
Juan Peron satt säker vid makten, stödd
både av armen och starka fackföreningar.
Han smorde dem med moderna vapen
respektive sensationella lönehöjningar,
122
som landet hade råd till några få år. I sin
oseriösa och dimmiga ideologi – ”justicialismen” – liknade han mest av allt
Mussolini. Liksom andra argentinska politiker hade han stött axelmakterna ända
till slutet (USA tvingade fram en formell
argentinsk krigsförklaring mot Tyskland i
mars 1945). För att inte störa förhållandet till USA, avrådde utrikesministern
från Spanienresan 1947. Det är betecknande att Marshallhjälpen, lanserad just
när Eva Peron började sin resa, erbjöds
samtliga europeiska stater utom Spanien.
Eva lyssnade inte till rådet från Plaza
San Martfn (UD i Buenos Aires) utan
reste alltså, och mottogs med jubel i alla
spanska städer hon besökte. ”Madrid tillhörde Evita förra veckan” skrev Time
Magazine och skildrade hur en stor folkmassa ropade ”Franco y Peron, un solo
coraz6n” (Franco och Per6n, ett och samma hjärta). Evita utväxlade falangisthälsningar med massan och proklamerade att
hon kom som en regnbåge för att förena
de båda länderna – hela resan fick sedan
namnet Regnbågsresan.
Spaniens isolering efter axelmakternas
nederlag gjorde att Franco sökte nya vänner. Ideologiskt stod han presidentparet
Per6n nära. Det var ett av skälen till att
han gav Eva Per6n denna sällsynta orden.
Ett annat skäl var naturligtvis de många
familjebanden mellan länderna: nära
hälften av Argentinas befolkning härstammar från Spanien. Ett tredje skäl var
troligen hoppet om billiga spannmålsleveranser, men där räknade Franco fel.
Bortsett från att ett skepp kom lastat med
vete som tack för Isabellaorden, fick
Spanien betala argentinska livsmedellika
dyrt som andra kunder, d v s till höga
världsmarknadspriser.
Sällsamt mellanspel i Rapallo
Nästa resmål var Italien, ursprungsland
för ungefär hälften av Argentinas folk.
Evita blev nästan ]jka väl mottagen där.
Någon orden gav visserligen inte audiensen hos påven Pius XII, men väl en sådan
åt hennes make. Hon fick luncha och
dinera med flera regeringsmedlemmar.
Man gav en galaföreställning av ”Aida”
till hennes ära – under Roms stjärnor, i
Caracallas termer. Men hon mötte även
kommunistdemonstrationer i Milano.
Under den extremt heta sommaren i
början av juli tog Evita en vilopaus i
Norditalien. Där inträffade möjligen
något häpnadsväckande, som många historiker dock betvivlar. Läsaren bör känna bakgrunden: den fristad tyska krigsförbrytare fick i Argentina.
Det råder inget tvivel om president Per6ns sympatier. Han hade tagit djupa intryck av Mussolinis Italien och Hitlers
Tyskland under sin vistelse där 1939-40.
Han ansåg att de representerade framtiden (”varken kapitalism eller kommunism”) och trodde att de skulle vinna kriget. Vid ovannämnda krigsförklaring var
Per6n vicepresident, men fortsatte ändå
att hålla kontakt med tyska affärsmän och
diplomater -ja, han gick troligen längre.
Flera krigsförbrytare kunde ostörda slå
sig ned i Argentina.
Ledande nazister hade länge förberett
flykten till Sydamerika. En tysk ubåt
landade t ex i februari 1945 vid Samborombon i provinsen Buenos Aires.Den
var lastad med hårdvaluta och guld avsedda till deras start i det nya landet (guldet kom från judiska tänder i dödslägren).
Hur Peron bistod och hur mycket han fick
betalt,lär aldrig bli klarlagt men mycket är
känt. Bland ”flyktingar” som bevisligen
levde i Argentina många år fanns Adolf
Eichmann, Josef Mengele-kanske även
förste partisekreterare Martin Bormann.
Här skall Evita ha gjort en insats. Enligt Ladislas Faragos bok ”Aftermath”
(1974) föreställde hon Bormann för
Genuabiskopen vid ett möte i Rapallo.
Biskopen blev uppmanad att hålla Bormann gömd – han var dömd till döden i
Niirnbergprocessen – och hjälpa honom
resa till Argentina, där presidentparet
skulle ta emot. Så skedde i maj 1948. sedan tillbringade Bormann flera decennier
i Sydamerika, uppger Farago som bl a
stöder sig på dokument stulna från
argentinska säkerhetspolisen.
Andra historiker hävdar att Bormann
omkom vid slutstriden i Berlin men deras
bevismaterial är svagt. Identifiering av
”ledande” skelett med hjälp av tänderna
har visat sig omöjlig, då de ledande nazisterna lät förstöra sina tandläkarjournaler.
Frågan om dessa försiktiga historikers
eller Faragos fantastiska teori stämmer,
har ännu inte blivit tillfredsställande besvarad. Simon Wiesenthal säger sig exempelvis vara osäker.
Arma Europa?
Evita dansade förbi Lissabon till Paris,
där hon fick se konst och mode. President
Auriol gav lunch på Rambouillet. Vid en
ceremoni på Quai d’Orsay såg hon Argentina och Frankrike underteckna ett lå-
neavtal om 150 miljoner dollar för köp av
argentinskt vete.
Argentinsk kredit till Frankrike? Ja,
faktiskt. Tydligare än något annat visar
detta hur världen förändras. Då såg man
Brasilien, Chile och särskilt Argentina
som kommande ekonorruska giganter,
123
medan Frankrike var hungrigt och håglöst. I dag väger Frankrike betydligt tyngre än hela Latinamerika i världsekonomin, och gapet växer. Ekonorruska data
lämnar inget tvivel på den punkten – se
t ex exportens utveckling under 40 år (enligt GATT):
Total export, Argentina Frankrike
miljarder dollar
1947 1,5 2,0
1967 1,5 11,5
1987 6,4 148,4
Den relativa tillbakagången för LatinAmerika i allmänhet och Argentina i synnerhet är ett faktum, märkbart på alla områden. Det kan illustreras på ett lustigt sätt
av – Rita Hayworth. Hennes mest strå-
lande film gick på Europas biografer
1947. Den hette ”Gilda”, ett detektiv- och
kärleksdrama som utspelar sig i Buenos
Aires, på den tiden en lika naturlig scen
som New York. Dagens amerikanska
regissörer skulle aldrig välja Buenos
Aires, annat än om handlingen kräver en
exotisk miljö. Argentina har med andra
ord förlorat sin ställning som ”normalt”
land.
Efter Frankrike planerade Evita ett
uppehåll som inte blev av. Hon hade tänkt
besöka England och som resans höjdpunkt få bo hos kungaparet på Buckingham Palace. Det hör till bilden att Argentina varit en ekonomisk koloni under
England. Emigranter därifrån hade fört
sina ”prisbelönta tjurar, oxar, får och svin”
till Pampas. De hade grundat estancior,
järnvägar, slakterier, hamnar och dominerade ekonomin. Ar 1947 (i viss mån ännu) märktes Englands inflytande starkt i
argentinarnas dagliga liv: te klockan fem,
124
vänstertrafik, militanta fackföreningar,
golf, boxning och hästsport.
Per6n bröt den engelska dominansen.
Hans övertagande av det brittiskägda
järnvägsbolaget väckte ovilja i London,
även om det blev en dålig affär för Argentina. De båda utrikesministerierna hade
gärna förbättrat relationerna med hjälp av
Evitas resa. Men hennes förflutna som
”skådespelerska” gjorde att hon på inga
villkor var välkommen i det engelska hovet.
Evita inställde besöket i England, for
från Paris via Cannes till Geneve och
Bern. Hon deponerade stora summor för
sig och sin make i olika banker. En del av
pengarna kom från Eva Per6ns Stiftelse,
den välgörenhetsfond som pressade fram
bidrag från företag och byggde sjukhus,
skolor m m i fattigare landsdelar (stiftelsen hade aldrig någon bokföring). Sannolikt kom också en del pengar ursprungligen från tyska krigsförbrytare.
I Bern blev hon två gånger utsatt för
kommunistdemonstrationer, ytterligare
en händelse som verkar omöjlig i dag.
Deras tomater missade Evita men träffade Schweiz’ utrikesminister.
Därefter seglade Eva Per6n från Lissabon till Rio de Janeiro. Hon besökte en
interamerikansk konferens där, skålade
med USA:s utrikesminister Marshall,
samt fortsatte hem till Buenos Aires, där
maken och tusentals anhängare väntade
på flygplatsen. Hon hade nått de flesta av
resans syften och blivit mottagen av tre
statschefer. De ”svarta” affärer hon planerat med maken genomförde hon – säkerligen i Schweiz och möjligen i Rapallo.
Framför allt fick Argentina publicitet.
Europeisk press innehöll mängder av stora artiklar med bilder från resan. I det
krigströtta Europa framstod Evita nästan
som en uppenbarelse: presidentskan från
det nyrika landet bortom Atlanten var
vacker, välklädd, snabb i repliken och bara 28 år gammal.
Sommaren 1947 verkar avlägsen. Fem
år – Evita dog i cancer. Åtta år – armen
kastade ut Juan Per6n. 25 år- Juan återvände som en blek skugga. 35 år –
Argentina gick i krig mot England (Falklandskriget) och förlorade. Landet kämpar ännu med den ekonomisk-politiska
kris som paret Per6n var med om att
skapa.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner