Gunnar Larsson; Konsekvenserna av billigt kaffe
2003
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GUNNAR LARSSON OM
konsekvenserna av billigt kaffe
P
riset på kaffe bekymrar Europas beslutsfattare. Kaffet har blivit för billigt.
Kaffekonsumenterna upplever knappast detta som ett problem, men redan fattiga kaffeodlare i Afrika har mindre anledning att glädjas. Fattiga människor i
Afrika engagerar alltid politiker i Europa, som känner sig tvingade att göra en insats.
En marknad som förefaller vara ur balans borde naturligtvis kunna styras upp med
biståndsmedeL
Bakgrunden till fallande priser på världsmarknaden
för kaffe är att en ny stor kaffeproducent växt fram.
Kaffebönor introducerades i Vietnam av franska missionärer redan på 1860-talet, men kaffeproduktionen
förblev marginell under ett drygt sekel. Under 1990-
talet ökade dock produktionen dramatiskt. Mellan
1994 och 2001 mer än fyrdubblades Vietnamns export
av kaffebönor. Detta var resultatet av en medveten
vietnamesisk satsning och Vietnam har nu passerat
Colombia som världens näst största kaffeproducent.
Bara Brasilien producerar mer kaffe.
F
öR MEDKÄNNANDE europeiska politiker framstår
det som orättvist att lågkvalitativt vietnamesiskt
kaffe konkurrerar ut högkvalitativt kaffe från andra
länder. Den vietnamesiska kaffeproduktionen har hittills främst varit inriktad på Robusta-bönor, som anses
vara av sämre kvalitet än Arabica-bönor, som i Afrika
odlas i bland annat Kenya och Tanzania. Riktigt oroväckande för dem som värnar afrikanska odlare av
kaffebönor är att Vietnam tenderar att styra om sin
produktion till bättre bönor, vilket skulle kunna bli
spiken i kistan konkurrenter som inte kan hålla lika
låga priser.
Frost i Brasilien vore en enkellösning på detta kaffets prisproblem, men i brist på frost måste Europas
biståndsorgan gripa in. Med biståndsmedel ska fattiga kaffeodlare dels ges en möjlighet att överleva och
dels uppmuntras att sadla om till produktion av andra
grödor. Så kompenseras konsekvenserna av den häftigt biståndsfinansierade vietnameiska statens investering i kaffeodling. Europas skattebetalare får stå för
notan, men vem vill inte hjälpa människor i nöd.
Skulle biståndsgivandet belönas med framgång och
kaffeproducenter välja att odla annat än kaffe, kommer skattebetalare som dricker kaffe även att känna av
detta i form av högre pris på kaffet.
S
AMMA EUROPEER som vill värna afrikanska kaffeodlare tycks ha mindre till övers för afrikanska
sockerproducenter. Till skillnad från kaffe, odlas socker
även i Europa. För två år sedan kom EU:s handelsministrar överens om att avskaffa alla
exporthinder för jordens fattigaste länder. Alla
hinder, med tre undantag: bananer, ris och
socker. 2006 ska tullarna för bananer vara
avskaffade och 2009 är tanken att även ris
och socker ska kunna handlas fritt. Det var
naturligtvis inte en slump som fick handelsministrarna att göra undantag för tre
av de fattiga ländernas viktigaste grödor.
Sockerodlare i Mocambique, Malawi och
Zambia framställer socker till en betydligt
lägre kostnad än europeiska konkurrenter.
Detta till trots är det europeerna som vinner
i konkurrensen. Afrikanskt socker förses med
dryga skyddstullar, europeiskt socker subventioneras. Utan stöd till sockernäringen beräknas
Europa vara i behov av en årlig import på sju
miljoner ton socker. Nu exporterar ED-länderna
i stället fem miljoner ton socker per år. Det
socker som exporteras säljs till världsmarknadspris, det socker som köps av europeer säljs till ett
väsentligt högre pris, stödet till trots.
S
OCKERSTÖD TILL EUROPEISKA BÖNDER OCh kaffebidrag till afrikanska bönder har ett gemensamt:
finansiering sker med skattemedel och konsumentpriser blir högre än de borde vara. Alla förlorar, ingen
vinner, förutom de politiker som kan räkna in stöd
från sockerbönderna och döva sitt samvete med
bistånd till afrikaner.
Gunnar Larsson (glarsson@europarl.eu.int) arbetar
med mediakontakter i Europaparlamentet
lSvensk Tidskrift !2oo3, nr 21 ~~
konsekvenserna av billigt kaffe
P
riset på kaffe bekymrar Europas beslutsfattare. Kaffet har blivit för billigt.
Kaffekonsumenterna upplever knappast detta som ett problem, men redan fattiga kaffeodlare i Afrika har mindre anledning att glädjas. Fattiga människor i
Afrika engagerar alltid politiker i Europa, som känner sig tvingade att göra en insats.
En marknad som förefaller vara ur balans borde naturligtvis kunna styras upp med
biståndsmedeL
Bakgrunden till fallande priser på världsmarknaden
för kaffe är att en ny stor kaffeproducent växt fram.
Kaffebönor introducerades i Vietnam av franska missionärer redan på 1860-talet, men kaffeproduktionen
förblev marginell under ett drygt sekel. Under 1990-
talet ökade dock produktionen dramatiskt. Mellan
1994 och 2001 mer än fyrdubblades Vietnamns export
av kaffebönor. Detta var resultatet av en medveten
vietnamesisk satsning och Vietnam har nu passerat
Colombia som världens näst största kaffeproducent.
Bara Brasilien producerar mer kaffe.
F
öR MEDKÄNNANDE europeiska politiker framstår
det som orättvist att lågkvalitativt vietnamesiskt
kaffe konkurrerar ut högkvalitativt kaffe från andra
länder. Den vietnamesiska kaffeproduktionen har hittills främst varit inriktad på Robusta-bönor, som anses
vara av sämre kvalitet än Arabica-bönor, som i Afrika
odlas i bland annat Kenya och Tanzania. Riktigt oroväckande för dem som värnar afrikanska odlare av
kaffebönor är att Vietnam tenderar att styra om sin
produktion till bättre bönor, vilket skulle kunna bli
spiken i kistan konkurrenter som inte kan hålla lika
låga priser.
Frost i Brasilien vore en enkellösning på detta kaffets prisproblem, men i brist på frost måste Europas
biståndsorgan gripa in. Med biståndsmedel ska fattiga kaffeodlare dels ges en möjlighet att överleva och
dels uppmuntras att sadla om till produktion av andra
grödor. Så kompenseras konsekvenserna av den häftigt biståndsfinansierade vietnameiska statens investering i kaffeodling. Europas skattebetalare får stå för
notan, men vem vill inte hjälpa människor i nöd.
Skulle biståndsgivandet belönas med framgång och
kaffeproducenter välja att odla annat än kaffe, kommer skattebetalare som dricker kaffe även att känna av
detta i form av högre pris på kaffet.
S
AMMA EUROPEER som vill värna afrikanska kaffeodlare tycks ha mindre till övers för afrikanska
sockerproducenter. Till skillnad från kaffe, odlas socker
även i Europa. För två år sedan kom EU:s handelsministrar överens om att avskaffa alla
exporthinder för jordens fattigaste länder. Alla
hinder, med tre undantag: bananer, ris och
socker. 2006 ska tullarna för bananer vara
avskaffade och 2009 är tanken att även ris
och socker ska kunna handlas fritt. Det var
naturligtvis inte en slump som fick handelsministrarna att göra undantag för tre
av de fattiga ländernas viktigaste grödor.
Sockerodlare i Mocambique, Malawi och
Zambia framställer socker till en betydligt
lägre kostnad än europeiska konkurrenter.
Detta till trots är det europeerna som vinner
i konkurrensen. Afrikanskt socker förses med
dryga skyddstullar, europeiskt socker subventioneras. Utan stöd till sockernäringen beräknas
Europa vara i behov av en årlig import på sju
miljoner ton socker. Nu exporterar ED-länderna
i stället fem miljoner ton socker per år. Det
socker som exporteras säljs till världsmarknadspris, det socker som köps av europeer säljs till ett
väsentligt högre pris, stödet till trots.
S
OCKERSTÖD TILL EUROPEISKA BÖNDER OCh kaffebidrag till afrikanska bönder har ett gemensamt:
finansiering sker med skattemedel och konsumentpriser blir högre än de borde vara. Alla förlorar, ingen
vinner, förutom de politiker som kan räkna in stöd
från sockerbönderna och döva sitt samvete med
bistånd till afrikaner.
Gunnar Larsson (glarsson@europarl.eu.int) arbetar
med mediakontakter i Europaparlamentet
lSvensk Tidskrift !2oo3, nr 21 ~~