Print Friendly

Gunnar Hökmark; Nordsat

Av Redaktionen | 31 december 1980


1980


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

L
GUNNAR HÖKMARK:
Nordsat
Vadjohan Henrik Kellgren skrev i ”Ljusets
fiender”, när han kämpade får tryckfriheten på
1700-talet, skulle man i dag kunna använda mot
Nordsats motståndare, skriver civilekonom
Gunnar Hökmark,forbundsordfårande i
Moderata Ungdomsförbundet. De utmärkes av
samma misstro mot enskilda märzniskorsfonnåga
all själva kritiskt välja, sovra ochfårstå som
tryckfrihetens motståndare då. Nordsal innebär
ett mera varierande utbud av program och större
valfrihetfor tittama men också en handfast
nordism.
Debatten om Nordsat och om nya massmediateknologier har lockat fram många 1700-talsspöken.
När diktaren Johan Henrik Kellgren på
l 700-talet slogs for yttrandefrihet mot dem han
kallade ljusets fiender var det med samma ord
som skulle kunna användas mot de fcirmyndare
som idag forsvarar vån radio- och TV-monopol.
Bland annat skrev han då i dikten ” Ljusets
fiender” i ironi mot dem som motarbetade
tryckfriheten foljande vers:
” En utlät sig: Man vore dum
(sen saken kommit har så vida)
att vilja ljusets gagn bestrida,
blott att man hindrar det att sprida
sitt sken till hela publikum
Nu, och på det en dylik fara
ej i vårt land må äga rum
är bäst man lämnar denna vara
åt mig till monopolium.”
Kanske var Kellgren synsk när han slogs
mot den tidens mörkmän. Hans vers duger lika
väl idag med tanke på de kulturdebattörer och
yrkestyckare som uppgivet suckar att vi noe;
måste ha TV, när vi väl fått den , men att den
under inga villkor skall få ta emot det inflytande, som Nordsat skulle innebära, eller få ta
vara på de möjligheter, som ett upphävande a1
monopolet skulle innebära.
Alla de som motarberar Nordsal gör det med
samma misstro mot enskilda människors formåga att själva kritiskt välja, sovra och forstå
som tryckfrihetens motståndare präglades av
på l 700-talet. Den valfrihet som Nordsat skulle
innebära har for dessa motståndare negativa
sidor som ”att folk kommer att åka slalom mellan programmen” och ”kan se banala och lätta
program” . Som exempel på dessa program pekar man på gyttjebrottning från Hamburg och
norska gudstiänster eller i allra, allra värsta fall
Kajak som har blivit symbolen för allt ont.
I stället menar kritikerna mot Nordsar att
man inte bara ska ta ett ansvar för vad som
sänds utan också för vad som ses. Det är alltså
viktigt att redigera ihop en ” klok” blandning åt
tittarna så han/hon inte missar något väsentligt
här i livet. Det är faktiskt fel, menar man, att ge
tittarna vad de vill ha, istället vill man ge sig
själv uppgiften att göra dem mer medvetna.
387
Nordsat innebär ett bredare utbud med större möjligheter för den enskilde att själv välja
det program man vill se, beroende på smak,
sinnesstämning och mycket annat. Det innebär
också en större mångfald och variation än dagens system. Förutom valfrihet och ett mer varierande utbud innebär Nordsat också en
handfast nordism. Vi får en inblick i våra nordiska grannländers politiska och kulturella skeenden. Vi kommer i en närmare kontakt med
deras språk. För de nordiska invandrarna innebär Nordsat en god kontakt med hemlandet.
Framför allt får vi en gemensam kulturell plattform till gagn för allt nordiskt arbete. Detta är
Nordsat.
Inför denna möjlighet både vad gäller ökad
valfrihet, allsidighet, konkurrens och en betyInnebörden av Nordsat delsefull gemensam nordisk plattform skulle
Vad är då Nordsat, som utlöst det mesta av man liksom Kellgren om tryckfriheten redan
denna debatt? på 1700-talet utbrista i följande:
Nordsat är inte frågan om att göra nya multinationella Coca-Colaprogram, det är inte frå-
gan om att påtvinga svenska folket vare sig
gyttiebrottning från Hamburg eller högkyrkliga morgongudstiänster från Trondheim.
Vad det gäller är att förmedla till varje nordiskt land alla de program som ändå redan
inköps, produceras och sänds i de olika nordiska länderna. Vad det ytterst gäller är om vi
skall ge svenska tittare tillgång till ytterligare 5
TV-kanaler, som redan ligger i etern, men som
inte når oss.
Tittarna i Skåne ser idag Danmark som TV
3. Motsvarande görs i andra delar av landet.
Det är svårt att på fullt allvar påstå att de
därför har blivit mer fördärvade, mer kommersialiserade, mer televisioniserade än andra
svenskar.
”Ljus kom- en allmän fröjd
vid denna syn. Vem är ej nöjd
på svart och vitt att skillnad göra?
Blott här och där en mörkrens vän
gav ljus och lampor den och den,
och vem det var, skall ni få höra.”
Privilegiebärarna
Mörkrets vänner idag kan indelas på olika sätt.
Dels och i första hand är det privilegiebärarna
inom monopolet, som idag genom sin ställning
fungerar som den nya tidens censorer. För dem
innebär tittarnas valfrihet ett hot om att deras
program, som de tycker är så viktigt, skall bli
bortvalt.
————————————————————-
388
En av monopolets företrädare, Staffan Ekendahl har i ett inlägg i Expressen under våren
gjort sig till en utmärkt tolk för dessa, då han
pläderar för att melodiradion skall lyftas bort.
Eftersom Radio Nord förbjöds för 20 år sedan
finns det ingen anledning längre att tillmötesgå
publikens önskemål om en musikkanaL I egenskap av reporter på Dagens Eko menar han
nämligen: ” Det finns ingen anledning att t ex
medan lunchekot sänds i PI låta P3 vara upptaget av ett program dit folk uppmanas ringa
och sjunga i telefon”. Om lyssnarna händelsevis inte vill höra Dagens Eko och Staffan Ekendahl så skall de minsann tvingas till det, det är
kontentan av det inlägget.
Monopolet ger monopolets anställda möjligheter att sända det som de tycker är viktigt
istället för det som de tror att publiken tycker
är viktigt. Och den rätten vill de värna om.
Gunnel Granlid, producent och fackligt aktiv
i SIF-klubben på Sveriges Radio och Sveriges
TV säger till exempel så här i en intervjusammanställning som gjorts av Moderata Ungdomsförbundet: ” Vi vet att smala program
kommer i skymundan. Valfrihetsresonemanget
är därför förvirrande. Valfriheten kommer ju
att innebära att folk väljer bort informativa
program. Folk blir mindre medvetna. Det är fel
att ge folk vad de ‘vill ha’. Vi på TV borde få
resurser att göra folk mer medvetna”.
När alla dessa privilegiebärare värnar om
sitt monopol och värjer sig för varje form av
konkurrens, beror det helt enkelt på att de är
rädda att deras sofistikerade program inte håller måttet om tittarna får välja. Kanske tänkte
Kellgren på våra dagars privilegiebärare när
han skrev den här versen i ”Ljusets fiender”:
” Fördömda spratt!” – skrek likaså
bakom en skärm, bort i en vrå
en man med schene rariteten –
”Snart skall man nu min konst förstå
bland hela svenska allmänheten!
Det gick i skymningen så bra
att folkets syn och pung bedra,
men sen man tänt det satans ljuset
farväl med all slags häxeri,
farväl med svart och vit magi!”
Så sagt ochjunkern smög ur huset.”
Yekestyckarna
Men det finns också en annan form av motståndare till Nordsat och de nya medierna och det
är yrkestyckarna/förmyndarna, som månar om
att tittarna skall få ta del av ett ”visst” budskap, ett ”balanserat” utbud.
Carl Henrik Svenstedt, en annan massmediadebattör, är en god representant för dessa.
Han menar – också i Expressen – att video är
ett hot mot informationsfriheten eftersom tekniken ger tittarna möjlighet att undfly den ”information” som uppenbarligen Svenstedt är
mån om att publiken ska få ta del av.
För debattörer typ Svenstedt är nämligen
informationsfriheten inte friheten att själv välja
vilken information man ska ta del av, utan
istället friheten att få veta att alla blir informerade vare sig de vill eller ej, av den som vill och
får informera i monopolet. När man väl har
bestämt vad som är viktigt att informera om,
då skall det vara bekvämt, då skall det inte
längre ställas krav på att man av egen kraft och
med budskapet ska kunna fånga publikens intresse.
Även för Svenstedt hade Kellgren en föraning.
”En sömnsjuk man skrek till och spratt
helt högt från stolen, där han satt.
Hans namn var dummer J öns,
Jöns Dummer,
till kropp och själ, båd dag och natt
fårsänkt uti en ständig slummer.
Man kan väl tänka, vilket spratt
får sådant djur att mörkret sakna,
ty sen man nu hans lät~a ser,
så skäms det dumma svinet mer
att ensam sova bland de vakna.”
Felaktiga förutsättningar
Motståndarna till Nordsar och de nya medierna förutsätter åtminstone tre saker som är
grovt fel.
För det första tror de att man kan göra en
värdering över vad som är bra eller dåliga program. Det kan man illte. Pet är endast publiken som avgör det. Och man kan ännu mindre
påstå att så kallade ”breda” program är dåliga
och smala bra. Däremot kan det skilja i kvalitet
inom båda typerna av program. Smala program kan få höga tittarsiffror om de är välgjorda. Operan Trollflöjten eller programserien
”Liv på jorden” är exempel på detta.
För det andra tror de, att det finns någon
anledning att ge radio och TV ett totalansvar
får att människor tutas i en ” klok” blandning
av ”breda” och smala program.
Men vad är det som säger att den som ska slå
sig ner för att se på Kojak, gyttjebrottning från
Hamburg eller en nordisk gudstjänst (det är
exempel som brukar användas och som illustrerar en elitattityd hos dem som värnar om
monopolet) inte just har läst nyheterna i en
389
dagstidning eller tagit del av kultur på ett museum eller varit på en debatt i kulturhuset eller
avslutat en bok om den nya intellektualismen?
Och vad är det som säger att den som kanske
rent av arbetat en hel dag inte skulle få välja
om han vill se på ett kulturprogram eller på
underhållning? Och varför skulle det vara sämre att se på Kojak än på Igelkotten?
För det tredje så förutsätter alla monopolets
gynnare att någon – implicit dem själva – är
kompetent, klok och vis nog att välja det som
andra ska se, att sovra bland det som är bra
eller dåligt, att bedöma vad som är viktigt och
inte viktigt med mera. Men så är det inte.
Ingen annan än den enskilde lyssnaren/tittaren
är kompetent nog att göra detta.
Även om TV-tittande kan ske in absurdum
och många program kan framstå som onödiga
eller fördummande för den enskilde, är Nordsat
en möjlighet för ökad valfrihet i etern, ett steg
på vägen mot en eterns pressfrihet och tryckfrihet. Kanske kan våra dagars debatt om massmedia sluta som Kellgren skrev i sin kamp för
tryckfriheten:
”Och vad den våda
beträffa må, som yppas kan
av ljusets vårdslösa hantering,
har däremot en klok regering
två goda medel i sin hand:
spön, ~änlige att fruktan väcka
hos den försumliga och fräcka,
och sprutor, fårdige att släcka
i hast den gruvligaste brand.
Han slöt. Ett allmänt bravoskri,
ett allmänt klappande i händren
excipe Fån & Compagnie,
som togo visligt sitt parti
och svuro sakta mellan tändren.”

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner