Gunnar Hökmark; Mer levande demokrati med kollektivanslutning
2000
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
……..
ro
……
….:::.::
o
E
Q)
o
Mer levande demokrati
med kollektivanslutning?
l av Gunnar Hökmark
Menar SNS Demokratiråd att demokratin stod starkare när socialdemokratin
genom kollektivanslutning hade 100.000-tals fler medlemmar än i dag? Eller var
den demokratiska vitaliteten större under de 50 år då ett och samma parti satt vid
regeringsmakten bara för att partiernas medlemsantal var större?
Dessa frågor kan man ställa sig mot bakgrund av Demokratirådets
larmrapport som presenterades i juni.
I
SINA RESONEMANG OM demokratins kris väljer
SNS Demokratiråd att bedöma de politiska partiernas livskraft och den svenska demokratins vitalitet efter antalet medlemmar i partiernas organisationer. Det är en förvånansvärt statisk och
formalistisk syn på både partier och demokrati, där politikens korporationer ställs i förgrunden istället för väljarnas inflytande över politikens innehåll och möjligheterna till maktskiften. Den svenska samhällsutvecklingen under de senaste 10 åren bär i själva verket alla tecken på att demokratin har vitaliserats efter årtionden då
den bestående socialdemokratiska modellen knappt fick
ifrågasättas.
• Den kanske mest dynamiska sektorn i svensk ekonomi
och svenskt samhällsliv är i dag informationsteknologin. Avregleringen av den svenska telemarknaden anses
av de flesta vara det grundläggande skälet till den dynamik som vi i dag ser. Det var en kontroversiell fråga
när den genomfördes. Telefonsamtal skulle bli dyrare
och man skulle heller inte kunna ringa till vem man
ville, hette det. Men reformen genomfördes och sedan
dess har vi inte bara fått billigare samtal och bättre
service utan också en utveckling av teknik och företagande som gjort Sverige till ett av de ledande länderna inom !T-området.
• Avregleringen tillkom tack vare politiska partier med
en stark och ideologiskt grundad uppfattning och med
den parlamentariska förmågan att samla en majoritet
för detta beslut. Utan denna förutsättning hade vare sig
den djupt förankrade viljan till reformen funnits, än
mindre den politiska förmågan att genomföra den.
• Reformen var inte unik i sitt slag. Motsvarande avregleringar genomfördes inom transportområdet och
på elmarknaderna liksom inom mediaområdet, med
nytt och växande företagande inom alla dessa områden
som följd. En ökad frihet att etablera förskolor och
privat barnomsorg liksom skolpengssystemet har öppnat upp för nytt företagande inom områden där
tanken på privat företagande under 1980-talet på fullt
allvar fördömdes som misshandel av barn.
V
ÅRT SAMHÄLLE HAR BLIVIT förändrat i strid med en
lång rad av den gamla politikens mest stelbenta
värderingar och heliga kor. Det hade inte skett utan
maktskifte och det hade inte skett utan att nya värderingar och åsikter vunnit ett allt starkare stöd bland
väljarna. Maktskiften är snarare än partiorganisationers
medlemsantal demokratins livsluft och tillkommer inte
utan en rörlighet i valmanskåren.
Där Demokratirådet ser minskande medlemsantal
för de politiska partierna ser jag samtidigt ett uppbrott
från en samhällssyn och en politisk kultur där partitillhörighet var så självklar att det var legitimt att kollektivansluta människor till politiska partier.
Detta motsäger inte att sjunkande medlemsantal är
en allvarlig utmaning för varje iderörelse som vill påverka samhället. Det motsäger heller inte det faktum att det
är viktigt för ett politiskt parti att ha många medlemmar som kan engagera sig, påverka och vara en kontaktyta ut i samhället. Politiska partier utan medlemmar är
en omöjlighet. Men antalet medlemmar, eller medlemsutvecklingen, är inte en måttstock på demokratins och
partiernas vitalitet. Det finns flera skäl till detta.
lm lSvensk Tidskrift lzooo, nr 41
F
ÖR DET FÖRSTA BEFINNER SIG Sverige i en politisk
omvandling som drivs av en ny öppenhet och nya
värderingar bland väljarna. Det vore konstigt om detta
inte påverkade medlemsantalen generellt. Det tydligaste kännetecknet för detta är att vi fått en politisk rörlighet som en del kallar instabilitet eller osäkerhet men som
i själva verket är demokratins livsluft. Det är en stor förändring som i grunden håller på att förändra hela den
politiska partistrukturen.
Vi hade under mycket lång tid i Sverige världens kanske mest partilojala väljare. De flesta väljare kände sig
som anhängare till eller rent av tillhöriga ett visst parti.
I den miljön var det självklart naturligt för en stor del
av dessa anhängare att vara medlemmar i det parti man
stödde. Men det innebar också att
väljare” medan de som en gång för alla bestämt sig och
tillhörde ett parti, antingen som medlem eller som
anhängare, kallades ”säkra väljare”.
Ponera att vi bytte ut beteckningen ”säker” mot
”rigid” och ”osäker” mot ”flexibel och lyssnande”? Är
det då så säkert att vi ur ett allmänt samhällsperspektiv
kan hävda att en nedgång i partiernas medlemsantal
generellt sett är demokratins kris? Att fler är osäkra och
rörliga som väljare och att fler är beredda att lyssna till
nya argument och bryta upp från sina gamla partier? Att
fler är beredda att rösta för maktskifte oavsett vilket parti
det drabbar?
För moderaternas del hade uppgången i andelen väljare som är beredda att rösta moderat inte varit möjlig
många inte kunde tänka sig att byta
parti.
De rörliga väljarna, som
utan den ökade väljarrärlighet som
präglar hela valmanskåren och som
under en tid av snabbt förändrade
Maktskifte ansågs av många som
otänkbart, och inte bara otänkbart
utan gränsande till det illegitima:
faktiskt valde, kallades lite politiska förutsättningar gett en
nedsättande för ”osäkra
”Det kändes nästan som en statskupp
och när jagvar på väghem påkvällen väljare” medan de som en
efter jobbet på Svenskan och såg alla
moderatungdomar som for omkring
i stan i sina amerikanska bilar och
minskande medlemsbenägenhet.
Paradoxalt nog finns det därför ett
indirekt samband mellan den rörlighet som gett växande väljarstöd
och det minskade medlemsantalet,
gång för alla bestämt sig och även om minskat medlemsantal
skrek, då bestämde jag mig definitivt tiIlhörde ett parti’ antingen
självfallet inte ger större väljarandeL I gengäld är det dagens väljarstöd som lägger grunden för morgondagens medlemsutveckling.
och gick direkt och skrev in mig i det
socialdemokratiska partiet.” (Marita
Ulvskog, DN, 1997-07-22) Så kände
landets nuvarande kulturminister
inför det faktum att socialdemokratin
1976 för första gången sedan 1932
förlorade regeringsmakten. Den
som medlem eller som
anhängare, kallades
F
ÖR DET ANDRA befinner sig det
svenska samhället i en samhällsomvandling som fortsatt
påverkar både vår vilja till politiskt
”säkra väljare”.
synen på maktskifte är ett mycket större problem för
demokratin än att politiska partier har färre medlemmar
i dag jämfört med för tio år sedan.
Den ökade rörlighet bland väljarna som vi sett sedan
dess skapar i själva verket helt nya förutsättningar för
demokratin, och säkrar i grunden det som hör demokratin till, nämligen maktskiften i riksdag, landsting och
kommuner.
Förr, när väljarna rörde sig mindre men var mer lojala med det ena eller andra partiet, fokuserades nästan
allt intresse på det fåtal väljare som kallades ”marginalväljare”. Det var de som kunde fälla utslaget och det var
därför politiken sökte sig till de små skillnaderna istället
för till politikens rötter och ideal. Vaktslående om det
gamla blev viktigare för att inte provocera och skrämma de få än reformer och förändringskrav för att vinna
de många.
Bara valstrategernas och valstatistikernas etiketter på
olika väljartyper bär syn för sägen; de rörliga väljarna,
som faktiskt valde, kallades lite nedsättande för ”osäkra
engagemang och vår säkerhet i partipolitiska uppfattningar. Vi lever i en politiskt stökig tid. Statlig makt och
offentlig styrning står inte längre för vare sig framsynthet eller stabilitet. ATP har ersatts av ett nytt pensionssystem. Televerket, SJ, Posten, Sveriges Radio, sjukvården och skolan är inte längre monopol. Människors frihet att välja och kraften i mångfalden har däremot blivit
allt viktigare både för samhälle och för individ. För att
kunna påverka grundläggande delar av välfärden är man
inte längre enbart hänvisad till politiken utan också till
det egna valet.
Kanske kommer detta också att långsiktigt påverka
andelen väljare som väljer att engagera sig politiskt i partier. Kanske kommer de vara mer engagerade som väljande väljare än som konfirmerande av tidigare ställningstaganden. Kanske kommer vi att befinna oss på en
annan nivå när det gäller andelen medborgare som vill
vara medlemmar i ett politiskt parti än vi hade förr. Och
kanske kommer några av dagens partier med ett i dag
större väljarstöd än under dessa decennier etablera ett
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 41 IJl
4-’
ro~
…:::.::
o
E
C])
o
?
DET SOM ÄR EN UTMANING för det politiska partiet
är inte demokratins kris utan ett tecken på att en
ny tid häller på att ta form med nya förutsättningar. I
själva verket ser vi just nu att det svenska samhället är på
väg att lämna bakom sig den hegemoni som socialdemokraterna utgjorde. Deras dominans och styrka i det
svenska samhället var av den arten att de flesta väljare
kände att man måste välja sida. Socialdemokraternas
storlek bidrog till att mobilisera motståndet i form av
fler medlemmar. Nu krävs mer för de partier som vill
samla ett brett och aktivt stöd bakom sig.
Det är ju också grunden för nya verksamheter som
växer fram i partilivet. Klubbar, nätverk, e-brev (prenumerera för övrigt gärna på mitt nyhetsbrev ”Fri Ekonomi” via min hemsida www.gunnar.moderat.se), gemenstigande medlemsantal. Men i vilket fall som helst är den
nivå på partiernas medlemsantal som vi hade under
1960- och 1970-tal, när den partipolitiska strukturen var
på en gång som mest förstelnad och konsoliderad, ingen
måttstock på den svenska demokra- skaper kring olika sakfrågor, nya
kampanjformer, diskussioner på
De som är aktiva i politiska nätet, mentorskapsprojekt och traitins vitalitet.
F
ÖR DET TREDJE menar jag nämligen att längsiktigt vikande medlemsantal i grunden är ett problem
för det enskilda partiet och den
politiska rörelse som detta representerar. En socialdemokrati som inte
vet vad den vill ger heller inget motiv
för den enskilde att bli medlem.
Tynande politiska rörelser kommer
självfallet att tyna också organisatoriskt. Det drabbar det enskilda partiets förrnäga att vinna väljare och
att företrädas i politiken. Att det
politiska stödet för en politisk riktneeprogram, rekryteringsprogram
partier är lika mycket väljare och nya nomineringsformeL De
som vi alla är. Skillnaden
partier som gör detta bäst kommer
också klara sig bäst. Och de partier
som har ett levande och tydligt
budskap som förmär engagera
medborgare för förändring och
förnyelse av vårt samhälle kommer
att kunna engagera människor
också för förnyelsen av partilivet.
är bara att de till skillnad
från de flesta andra tar
sitt ansvar och gör mer
än vad andra gör.
D
ET GÅR INTE SÅ SNABBT SOm
man skulle vilja eftersom parning försvagas tillhör inte demokratins kris utan demokratins villkor och förutsättningar.
För det enskilda partiet avgörs däremot de längsiktiga
förutsättningarna att påverka samhället av hur det
förmär förnya och förändra sig så att fler vill och kan
engagera sig. Utan medlemmar finns inga som politiskt
går i täten för förändringen. Det finns till slut inga företrädare för den politik man vill föra och som kräver människor för att genomföras. Utan medlemmar finns inga
som är beredda att missionera för den helhetssyn som
en samhällsförändrande politik måste bygga på.
Det politiska parti som till slut tappar sin förankring
bland medlemmar blir som ett ägarlöst företag. Det kan
styras av plötsliga opinioner och medias trender och
tryck. Och det kommer inte kunna reformera samhället på det vis som det svenska samhället behöver. Då får
medborgarna rösta på dem som kan reformera och förändra. Eller starta nya. Men det som blir det avgörande
för kvaliteten i väljarens val är inte medlemsantalet i det
nya utan om det svarar upp mot väljarens krav på förändring.
tier inte är företag med chefer utan
just nätverk av personer som valt att använda en del av
sin fritid till att vara politiska företrädare. De som är aktiva i politiska partier är lika mycket väljare som vi alla är.
skillnaden är bara att de till skillnad frän de flesta andra
tar sitt ansvar och gör mer än vad andra gör. Det borde fler
göra.
Det är självfallet sant att varje parti har ett bekymmer och en utmaning när det gäller att förnya sin verksamhet, rekrytering och värvning. Men det är lika sant att
demokratin inte ägs av partierna utan av väljarna. Därför är det underligt att så fä i debatten om demokratins
och partiernas kris vägar tala om väljarnas ansvar. Än
konstigare är det att så mänga kommentatorer, som är de
allra mest lysande politiska begåvningar landet äger, själva tar så lite ansvar. Fast det borde jag ju inte ha skrivit.
Gunnar Hökmark (gunnar.hokmark@moderat.se) är riksdagsledamot och tidigare partisekreterare för moderaterna.
Hans hemsida finns på www.gunnar.moderat.se
f.m lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 41
ro
……
….:::.::
o
E
Q)
o
Mer levande demokrati
med kollektivanslutning?
l av Gunnar Hökmark
Menar SNS Demokratiråd att demokratin stod starkare när socialdemokratin
genom kollektivanslutning hade 100.000-tals fler medlemmar än i dag? Eller var
den demokratiska vitaliteten större under de 50 år då ett och samma parti satt vid
regeringsmakten bara för att partiernas medlemsantal var större?
Dessa frågor kan man ställa sig mot bakgrund av Demokratirådets
larmrapport som presenterades i juni.
I
SINA RESONEMANG OM demokratins kris väljer
SNS Demokratiråd att bedöma de politiska partiernas livskraft och den svenska demokratins vitalitet efter antalet medlemmar i partiernas organisationer. Det är en förvånansvärt statisk och
formalistisk syn på både partier och demokrati, där politikens korporationer ställs i förgrunden istället för väljarnas inflytande över politikens innehåll och möjligheterna till maktskiften. Den svenska samhällsutvecklingen under de senaste 10 åren bär i själva verket alla tecken på att demokratin har vitaliserats efter årtionden då
den bestående socialdemokratiska modellen knappt fick
ifrågasättas.
• Den kanske mest dynamiska sektorn i svensk ekonomi
och svenskt samhällsliv är i dag informationsteknologin. Avregleringen av den svenska telemarknaden anses
av de flesta vara det grundläggande skälet till den dynamik som vi i dag ser. Det var en kontroversiell fråga
när den genomfördes. Telefonsamtal skulle bli dyrare
och man skulle heller inte kunna ringa till vem man
ville, hette det. Men reformen genomfördes och sedan
dess har vi inte bara fått billigare samtal och bättre
service utan också en utveckling av teknik och företagande som gjort Sverige till ett av de ledande länderna inom !T-området.
• Avregleringen tillkom tack vare politiska partier med
en stark och ideologiskt grundad uppfattning och med
den parlamentariska förmågan att samla en majoritet
för detta beslut. Utan denna förutsättning hade vare sig
den djupt förankrade viljan till reformen funnits, än
mindre den politiska förmågan att genomföra den.
• Reformen var inte unik i sitt slag. Motsvarande avregleringar genomfördes inom transportområdet och
på elmarknaderna liksom inom mediaområdet, med
nytt och växande företagande inom alla dessa områden
som följd. En ökad frihet att etablera förskolor och
privat barnomsorg liksom skolpengssystemet har öppnat upp för nytt företagande inom områden där
tanken på privat företagande under 1980-talet på fullt
allvar fördömdes som misshandel av barn.
V
ÅRT SAMHÄLLE HAR BLIVIT förändrat i strid med en
lång rad av den gamla politikens mest stelbenta
värderingar och heliga kor. Det hade inte skett utan
maktskifte och det hade inte skett utan att nya värderingar och åsikter vunnit ett allt starkare stöd bland
väljarna. Maktskiften är snarare än partiorganisationers
medlemsantal demokratins livsluft och tillkommer inte
utan en rörlighet i valmanskåren.
Där Demokratirådet ser minskande medlemsantal
för de politiska partierna ser jag samtidigt ett uppbrott
från en samhällssyn och en politisk kultur där partitillhörighet var så självklar att det var legitimt att kollektivansluta människor till politiska partier.
Detta motsäger inte att sjunkande medlemsantal är
en allvarlig utmaning för varje iderörelse som vill påverka samhället. Det motsäger heller inte det faktum att det
är viktigt för ett politiskt parti att ha många medlemmar som kan engagera sig, påverka och vara en kontaktyta ut i samhället. Politiska partier utan medlemmar är
en omöjlighet. Men antalet medlemmar, eller medlemsutvecklingen, är inte en måttstock på demokratins och
partiernas vitalitet. Det finns flera skäl till detta.
lm lSvensk Tidskrift lzooo, nr 41
F
ÖR DET FÖRSTA BEFINNER SIG Sverige i en politisk
omvandling som drivs av en ny öppenhet och nya
värderingar bland väljarna. Det vore konstigt om detta
inte påverkade medlemsantalen generellt. Det tydligaste kännetecknet för detta är att vi fått en politisk rörlighet som en del kallar instabilitet eller osäkerhet men som
i själva verket är demokratins livsluft. Det är en stor förändring som i grunden håller på att förändra hela den
politiska partistrukturen.
Vi hade under mycket lång tid i Sverige världens kanske mest partilojala väljare. De flesta väljare kände sig
som anhängare till eller rent av tillhöriga ett visst parti.
I den miljön var det självklart naturligt för en stor del
av dessa anhängare att vara medlemmar i det parti man
stödde. Men det innebar också att
väljare” medan de som en gång för alla bestämt sig och
tillhörde ett parti, antingen som medlem eller som
anhängare, kallades ”säkra väljare”.
Ponera att vi bytte ut beteckningen ”säker” mot
”rigid” och ”osäker” mot ”flexibel och lyssnande”? Är
det då så säkert att vi ur ett allmänt samhällsperspektiv
kan hävda att en nedgång i partiernas medlemsantal
generellt sett är demokratins kris? Att fler är osäkra och
rörliga som väljare och att fler är beredda att lyssna till
nya argument och bryta upp från sina gamla partier? Att
fler är beredda att rösta för maktskifte oavsett vilket parti
det drabbar?
För moderaternas del hade uppgången i andelen väljare som är beredda att rösta moderat inte varit möjlig
många inte kunde tänka sig att byta
parti.
De rörliga väljarna, som
utan den ökade väljarrärlighet som
präglar hela valmanskåren och som
under en tid av snabbt förändrade
Maktskifte ansågs av många som
otänkbart, och inte bara otänkbart
utan gränsande till det illegitima:
faktiskt valde, kallades lite politiska förutsättningar gett en
nedsättande för ”osäkra
”Det kändes nästan som en statskupp
och när jagvar på väghem påkvällen väljare” medan de som en
efter jobbet på Svenskan och såg alla
moderatungdomar som for omkring
i stan i sina amerikanska bilar och
minskande medlemsbenägenhet.
Paradoxalt nog finns det därför ett
indirekt samband mellan den rörlighet som gett växande väljarstöd
och det minskade medlemsantalet,
gång för alla bestämt sig och även om minskat medlemsantal
skrek, då bestämde jag mig definitivt tiIlhörde ett parti’ antingen
självfallet inte ger större väljarandeL I gengäld är det dagens väljarstöd som lägger grunden för morgondagens medlemsutveckling.
och gick direkt och skrev in mig i det
socialdemokratiska partiet.” (Marita
Ulvskog, DN, 1997-07-22) Så kände
landets nuvarande kulturminister
inför det faktum att socialdemokratin
1976 för första gången sedan 1932
förlorade regeringsmakten. Den
som medlem eller som
anhängare, kallades
F
ÖR DET ANDRA befinner sig det
svenska samhället i en samhällsomvandling som fortsatt
påverkar både vår vilja till politiskt
”säkra väljare”.
synen på maktskifte är ett mycket större problem för
demokratin än att politiska partier har färre medlemmar
i dag jämfört med för tio år sedan.
Den ökade rörlighet bland väljarna som vi sett sedan
dess skapar i själva verket helt nya förutsättningar för
demokratin, och säkrar i grunden det som hör demokratin till, nämligen maktskiften i riksdag, landsting och
kommuner.
Förr, när väljarna rörde sig mindre men var mer lojala med det ena eller andra partiet, fokuserades nästan
allt intresse på det fåtal väljare som kallades ”marginalväljare”. Det var de som kunde fälla utslaget och det var
därför politiken sökte sig till de små skillnaderna istället
för till politikens rötter och ideal. Vaktslående om det
gamla blev viktigare för att inte provocera och skrämma de få än reformer och förändringskrav för att vinna
de många.
Bara valstrategernas och valstatistikernas etiketter på
olika väljartyper bär syn för sägen; de rörliga väljarna,
som faktiskt valde, kallades lite nedsättande för ”osäkra
engagemang och vår säkerhet i partipolitiska uppfattningar. Vi lever i en politiskt stökig tid. Statlig makt och
offentlig styrning står inte längre för vare sig framsynthet eller stabilitet. ATP har ersatts av ett nytt pensionssystem. Televerket, SJ, Posten, Sveriges Radio, sjukvården och skolan är inte längre monopol. Människors frihet att välja och kraften i mångfalden har däremot blivit
allt viktigare både för samhälle och för individ. För att
kunna påverka grundläggande delar av välfärden är man
inte längre enbart hänvisad till politiken utan också till
det egna valet.
Kanske kommer detta också att långsiktigt påverka
andelen väljare som väljer att engagera sig politiskt i partier. Kanske kommer de vara mer engagerade som väljande väljare än som konfirmerande av tidigare ställningstaganden. Kanske kommer vi att befinna oss på en
annan nivå när det gäller andelen medborgare som vill
vara medlemmar i ett politiskt parti än vi hade förr. Och
kanske kommer några av dagens partier med ett i dag
större väljarstöd än under dessa decennier etablera ett
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 41 IJl
4-’
ro~
…:::.::
o
E
C])
o
?
DET SOM ÄR EN UTMANING för det politiska partiet
är inte demokratins kris utan ett tecken på att en
ny tid häller på att ta form med nya förutsättningar. I
själva verket ser vi just nu att det svenska samhället är på
väg att lämna bakom sig den hegemoni som socialdemokraterna utgjorde. Deras dominans och styrka i det
svenska samhället var av den arten att de flesta väljare
kände att man måste välja sida. Socialdemokraternas
storlek bidrog till att mobilisera motståndet i form av
fler medlemmar. Nu krävs mer för de partier som vill
samla ett brett och aktivt stöd bakom sig.
Det är ju också grunden för nya verksamheter som
växer fram i partilivet. Klubbar, nätverk, e-brev (prenumerera för övrigt gärna på mitt nyhetsbrev ”Fri Ekonomi” via min hemsida www.gunnar.moderat.se), gemenstigande medlemsantal. Men i vilket fall som helst är den
nivå på partiernas medlemsantal som vi hade under
1960- och 1970-tal, när den partipolitiska strukturen var
på en gång som mest förstelnad och konsoliderad, ingen
måttstock på den svenska demokra- skaper kring olika sakfrågor, nya
kampanjformer, diskussioner på
De som är aktiva i politiska nätet, mentorskapsprojekt och traitins vitalitet.
F
ÖR DET TREDJE menar jag nämligen att längsiktigt vikande medlemsantal i grunden är ett problem
för det enskilda partiet och den
politiska rörelse som detta representerar. En socialdemokrati som inte
vet vad den vill ger heller inget motiv
för den enskilde att bli medlem.
Tynande politiska rörelser kommer
självfallet att tyna också organisatoriskt. Det drabbar det enskilda partiets förrnäga att vinna väljare och
att företrädas i politiken. Att det
politiska stödet för en politisk riktneeprogram, rekryteringsprogram
partier är lika mycket väljare och nya nomineringsformeL De
som vi alla är. Skillnaden
partier som gör detta bäst kommer
också klara sig bäst. Och de partier
som har ett levande och tydligt
budskap som förmär engagera
medborgare för förändring och
förnyelse av vårt samhälle kommer
att kunna engagera människor
också för förnyelsen av partilivet.
är bara att de till skillnad
från de flesta andra tar
sitt ansvar och gör mer
än vad andra gör.
D
ET GÅR INTE SÅ SNABBT SOm
man skulle vilja eftersom parning försvagas tillhör inte demokratins kris utan demokratins villkor och förutsättningar.
För det enskilda partiet avgörs däremot de längsiktiga
förutsättningarna att påverka samhället av hur det
förmär förnya och förändra sig så att fler vill och kan
engagera sig. Utan medlemmar finns inga som politiskt
går i täten för förändringen. Det finns till slut inga företrädare för den politik man vill föra och som kräver människor för att genomföras. Utan medlemmar finns inga
som är beredda att missionera för den helhetssyn som
en samhällsförändrande politik måste bygga på.
Det politiska parti som till slut tappar sin förankring
bland medlemmar blir som ett ägarlöst företag. Det kan
styras av plötsliga opinioner och medias trender och
tryck. Och det kommer inte kunna reformera samhället på det vis som det svenska samhället behöver. Då får
medborgarna rösta på dem som kan reformera och förändra. Eller starta nya. Men det som blir det avgörande
för kvaliteten i väljarens val är inte medlemsantalet i det
nya utan om det svarar upp mot väljarens krav på förändring.
tier inte är företag med chefer utan
just nätverk av personer som valt att använda en del av
sin fritid till att vara politiska företrädare. De som är aktiva i politiska partier är lika mycket väljare som vi alla är.
skillnaden är bara att de till skillnad frän de flesta andra
tar sitt ansvar och gör mer än vad andra gör. Det borde fler
göra.
Det är självfallet sant att varje parti har ett bekymmer och en utmaning när det gäller att förnya sin verksamhet, rekrytering och värvning. Men det är lika sant att
demokratin inte ägs av partierna utan av väljarna. Därför är det underligt att så fä i debatten om demokratins
och partiernas kris vägar tala om väljarnas ansvar. Än
konstigare är det att så mänga kommentatorer, som är de
allra mest lysande politiska begåvningar landet äger, själva tar så lite ansvar. Fast det borde jag ju inte ha skrivit.
Gunnar Hökmark (gunnar.hokmark@moderat.se) är riksdagsledamot och tidigare partisekreterare för moderaterna.
Hans hemsida finns på www.gunnar.moderat.se
f.m lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 41