Print Friendly

Gunnar Hökmark; Köbladet

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR HÖKMARK:
Köbladet
Den gröna stencil som Stockholms socialförvaltning tillställer
småbarnsföräldrar – Köbladet
– har fått Gunnar Hökmark att
reflektera över hela det svenska
välfärdssystemet.
Köbladet skulle kunna vara
en samlad redovisning över hela
detta system som konsekvent
satt den enskildes rätt och valfrihet på undantag till förmån för
den politiska maktens ideala
strukturer.
Gunnar Hökmark är moderat
riksdagsledamot för Stockholms
län.
F
ramför mig har jag en grön stencil.
Det är den offentliga välfärdsbyrå-
kratins kommunikation med oss
barnföräldrar på Södermalm i Stockholm. Som om avsändaren ville klargöra
relationerna mellan myndigheten och
mottagaren, och samtidigt ge en bild av
den offentliga sektorn i Sverige 1989 är
den gröna stencilen betecknande nog
döpt till ”köbladet”.
Därmed kommer också det enkla faktum till uttryck att Sverige tillämpar planhushållning för att ta hand om våra små
barn. Behovet att kunna planera barnomsorgen är mycket riktigt ett av de mer
centrala motiven för den folk- och bostadsräkning 1990 som riksdagen beslutat om. I en tid då planhushållningens
misslyckande är uppenbart får vi därigenom ett perspektiv på den svenska
barnomsorgens svårigheter.
När jag i tidningen läser om den gamle
mannen som uppgivet suckar att det inte
längre spelar så stor roll att höftledsoperationen uteblivit eftersom han nu, efter 10 års köande, är så nära döden, slår
det mig dessutom att ”köbladet” skulle
kunna vara namnet på en samlad redovisning över det svenska välfärdssystemet
som konsekvent satt den enskildes rätt
och valfrihet på undantag till förmån för
den politiska maktens ideala strukturer.
I ”köbladet” skulle vi då kunna få information om de andra delar av vår välfärd
som stat och kommun lagt under sig. Lä-
sarna skulle var många. Men i det ”kö-
blad” som jag har framför mig handlar det
ännu bara om barnomsorg. Jag får veta att
jag kan ringa en telefonsvarare för daghemskön, för att där få reda på kötid och
aktuella placeringar.
Personliga frågor får jag däremot ställa
mellan 08.30-10.00 varje dag. Visserligen
inte på onsdagar. Jag skall då fråga efter
en av tre personer, beroende på vilket
planområde jag tillhör. Tydligare än så
kan det inte klargöras att jag är ett objekt
för andras åtgärder beroende på var jag
bor istället för ett subjekt som själv väljer
beroende på vad jag vill. I ”köbladet” står
det följdenligt inget om vilka möjligheter
vi föräldrar har att välja hur och av vem
våra barn skall bli omhändertagna. Det
Sverige tillämpar planhushållning
för att ta hand om våra små barn.
beror på planområde och placering. Vi får
däremot veta vilka planområden vi tillhör
samt att plats i annat planområde under
vissa omständigheter ibland kan erbjudas.
Vi får trösta oss med att informationsmöte för ”köföräldrar” brukar anordnas
en gång om året. Där ges också möjlighet
att ställa frågor och komma med förslag.
Det är såvitt jag kan förstå den ”brukarmedverkan” som blev resultatet av Bo
Holmbergs förnyelse av den offentliga
sektorn.
Vad är nu egentligen ”köbladet” uttryck för? Jo,för detförsta harjag som förälder ingen möjlighet att inom den offentliga finansieringens ram kunna välja vem
eller vilka som skall ta hand om mina
barn. För det andra har jag ingen som helst
rätt att verkligen få barnomsorg för de
pengar som jag genom min skatt betalat.
Finns ingen plats blir det allt till att vänta.
Tänk tanken att någon betalat till ett privat barndaghem och efter betalningen fått
beskedet att det tyvärr inte fanns någon
plats!
För det tredje erbjuder kommunen,
551
trots den stora skalan, för lite barnomsorg
för alltför mycket pengar. Det finns ingen
annan barnomsorg som är så dyr som den
kommunala trots att den för mig, efter att
jag betalat skatten, är den billigaste. Därför finns det inte tillräckligt med platser.
Den kommunala barnomsorgen leder
därför till en ekonomisk diskriminering
av vissa kommuninvånare. En småbarnsplats kostar 100 000 kronor medan en
vanlig daghemsplats i snitt kostar 60 000.
En tvåbarnsfamilj som fått daghemsplatser åt båda barnen kan förutom dubbla
inkomster tillgodogöra sig en offentlig
subvention på 120 000 kronor medan
den familj som inte fått plats eller som vill
ha någon annan typ av barnomsorg kanske inte får dubbla inkomster och definitivt inte några 120 000 kronor. Denna
ekonomiska diskriminering är knappast
något exempel på kommunallikabehandling av medborgarna.
Vågar ministern experimentera?
För det fjärde snedvrider den offentliga
barnomsorgen föräldrarnas valsitutation
så mycket att det faktiskt går att distribuera ett ”köblad” som mottagaren intresserat läser. Det är nämligen få som
klarar av att finansiera en annan barnomsorg än kommunens när man genom
skatten redan betalat kommunens. Var
och en kan däremot fundera på hur
många föräldrar som skulle anlita kommunens barnomsorg om de först fick
pengarna i handen. Hur många skulle
med sina 100 000 i handen ringa mellan
08.30 och 10.00, utom onsdagar, för att få
reda på var man står i kön? Hur många
skulle välja kommunal barnomsorg om de
på likvärdiga villkor kunde välja mellan
552
alla andra alternativ med 60 000 kronor i
handen? Skulle Bengt Lindqvist, vår
barnomsorgsminister och överste kö-
bladsansvarige våga pröva experimentet?
Det här tankeexperimentet har ofta
gjorts med Operan. Hur många skulle
verkligen gå in och köpa en biljett för det
fulla priset om de fick den statliga subventionen i form av några hundralappar strax
vid ingången? Men parallellen är orättvis
mot Operan. Med Operan kan man trots
allt säga att det finns ett visst självändamål, det finns nationella motiv för en
svensk nationalscen som går utanför den
enskilde besökarens prioriteringar. Kommunala barndaghem är däremot inget
självändamål för någon annan än för dem
som så lysande döpts till daghemsstalinister.
Privata alternativ?
De senaste åren har frågan om privata
alternativ inom barnomsorgen skall tillå-
tas eller ej diskuterats. Socialdemokrater
har för sin del förtalat de privata alternativen så gott de kunnat samtidigt som man
historiskt har betraktat föräldrarna som
dilettanter. Men om man inte accepterar
de socialistiska utgångspunkterna att barnen är en kommunal angelägenhet och att
välfärd skall vara offentlig borde det gå att
föra en diskussion om det överhuvudtaget
finns någon anledning till att kommunerna bedriver barnomsorg när andra kan
göra det bättre?
Det låter sig sägas att det ingår i valfriheten att man skall kunna välja mellan
kommunal och privat barnomsorg. Det
vore onekligen i sig ett välkommet framsteg. Men det är ett resonemang som på-
minner om debatten om blandekonomin
och den statliga näringspolitiken under
60- och det tidiga 70-talet. Det sades då
att det var bra med en mix av olika typer
av ägande. Problemet då, och problemet i
dag, är att det offentliga ägandet och den
offentliga verksamheten sker med hjälp
av skattemedel som vi alla är tvingade att
bistå med. Det blir därför ingen likvärdig
tävlan mellan olika alternativ eftersom
några av alternativen finansierar de
andra. Kommunala frisörsalonger eller
kommunala livsmedelsbutiker skulle av
motsvarande skäl inte öka medborgarnas
valfrihet. De skulle visserligen erbjuda
kommunala alternativ men de skulle inte
ge oss någon frihet att själva välja om vi
skulle betala dem för deras tjänster.
Inget för kommunerna
Det finns få utanför den närmaste intressesfären som hävdar att kommuner är bra
på att entusiasmera personal och administrera människors egen välfärd. Barnomsorg i kommunal regi fungerar ungefär
lika bra som annan kommunal verksamhet. Och kommunernas meriter i organisationsledning är inte bättre än att tanken
på att låta dem expandera sin verksamhet
till andra delar av vår välfärd, till exempel
till tillverkningsindustri eller dagligvaruhandel, framstår som absurd. Ändå har
de, med små inskränkningar, monopol på
en av de allra mest känsliga och centrala
delarna av människors välfärd.
Barnomsorg kräver mänskligt engagemang, personlig motivation och kreativitet. Dessa egenskaper stimuleras knappast i offentliga strukturer. Istället har de
lättast att utvecklas i småskaliga och informella strukturer. Barnomsorgen administreras emellertid i Sverige som om det
vore något storskaligt och formellt. De
som kommer i kläm är de som arbetar
med barnen. Deras engagemang beror på
vilken möjlighet de har att bestämma,
deras motivation av hur de belönas och
vilket ansvar de får. Deras möjlighet att få
uttryck för sin kreativitet står i en direkt
relation till hur mycket de själva bestämmer. Det är därför ingen tillfällighet att
den offentliga barnomsorgens kris till
mycket stor del är en personalkris.
Föräldrarna saknar inflytande
I och med att barnomsorgen gjorts till en
kommunal angelägenhet har den i minskande utsträckning blivit föräldrarnas.
Familjens barnomsorg bestäms i riksdagens socialutskott, i kommunfullmäktiges sammanträdesrum och genom byrå-
assistenternas, intagningsassistenternas
och socialsekreterarnas korridorsamtaL
De som har minst att säga till om är de
som berörs mest av verksamheten, nämligen barnen, föräldrarna och personalen.
En annan konsekvens av den kommunala barnomsorgen är att den framtvingar
en utbyggnad av den dyraste barnomsorgen utan att någon kan hävda att det är
just den som efterfrågas. Den kommunala
barnomsorgen kostar redan i dag uppemot 25 miljarder. En utbyggnad till det
som kallas full behovstäckning kommer
att kosta ytterligare 3,5 miljarder. Skulle
alla barn få del av den kommunala barn- 553
omsorgen skulle detta kräva åtminstone
10 miljarder till. Samtidigt vet vi att en
lång rad andra krisområden i vår välfärd,
t ex äldreomsorgen, kommer att ställa
omfattande krav på skattemedel. Sker
dessutom inga förändringar inom ramen
för våra andra välfärdssystem kommer
dagens välfärdskris att framstå som en
idyll mot slutet av 90-talet. I det perspektivet är det osäkert om vi under kommunal regi kommer att klara en mänsklig
barnomsorg under 90-talet.
Den avgörande frågan är därför om
kommunerna skall ha rätt att med skattebetalarnas pengar bedriva en verksamhet
som de så uppenbarligen inte är lämpade
för. Rent principiellt bör det offentliga
inte ägna sig åt det som andra gör bättre. I
stället bör man se till att klara det som
ingen annan kan göra. Barnomsorg är en
del av vår normala välfärd. Den är inte
uppbyggd kring någon motsvarighet till
skolplikten, som motiverar kommunalt
engagemang i skolan, eller motiverad av
den gemensamma hjälpen till den som
råkat illa ut, som motiverar vissa andra
kommunala verksamheter. De pengar
som i dag går till den kommunala barnomsorgen borde därför gå direkt till föräldrarna genom särskilda barnavdrag eller
genom att pengarna följer barnen. Genom att frigöra barnomsorgen från den
offentliga byråkratin kan vi få en barnomsorg som är till för små barn och inte för
stora kommuner.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism