Print Friendly

Gunnar Hökmark; Föränderlighet

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR HÖKMARK:
Föränderlighet
Den socialdemokratiska modellen
befinner sig i en strukturkris.
Maktbalansen mellan individ och det
offentliga har förskjutits från individ till
stat och kommun, konstaterar Moderata
Ungdomsförbundets ordförande,
riksdagsman Gunnar Hökmark.
Kollektivet har svårt att anpassa sig
t/ter skiftande förutsättningar vilket lett
till stelhet i samhällsmodeilen.
Moderata Samlingspartiets förslag till
nytt program bygger däremot på en
radikalt annorlunda välfärdsmodell än
den socialdemokratiska – ett
l’ä/färdssamhälle i stället för en
•·älfärdsstat. Utgångspunkten är att
individen och inte kollektivet skall råda.
Medborgarnas makt skall öka på
politikernas bekostnad och individen
sättas i centrum.
Förslaget till nytt partiprogram för Moderata Samlingspartiet är nu ute på remiss inom den moderata partiorganisationen. På många områden bär det fram
omfattande förslag till systemförändringar i den svenska välfärdsmodellen. Det
skall ses mot bakgrund av att Sverige
1983 är ett land mitt i den socialdemokratiska modellens strukturkris. Budgetunderskott och andra långsiktiga balansproblem är den ekonomiska redovisningen av en välfärdsmodell som i sig är ur
balans.
Obalansen är resultatet av en ideologisk utveckling. Maktbalansen mellan individ och det offentliga har förskjutits;
från individ till stat och kommun. Därmed har vi också byggt in en stelhet i
samhällsmodellen. Medan individer har
lätt att ändra sig och anpassa sig efter
skiftande förutsättningar, har kollektiv
det mycket svårare. Man måste både
komma fram till en gemensam uppfattning om förutsättningarna – som dessutom skall gälla för hela det område man
kontrollerar – samt till ett beslut om förändring som kan accepteras av majoriteten. Ett småföretags förmåga till förändring jämfört med varvsindustrins är ett
exempel, den svenska ekonomins oförmåga att anpassa sig efter nya förutsättningar ett betydligt vidare.
Kollektiviseringen av välfärden har
gjort den stel och institutionaliserad. För
en normalfamilj finns inget att göra om
man är missnöjd med barndaghemmet,
skolan, bostaden eller inkomsten. skattetrycket gör ett val av fristående alternativ omöjligt, liksom det tillsammans
med bidrag och kommunala avgifter slår
undan det meningsfulla i ökat arbete.
Det är kollektivet och inte individen som
46S
bestämmer över välfärden. Där har vi
förlorat den möjlighet som ligger i en
välfärd anpassad efter olika människors
önskemål. Därför brister vårt samhälle i
medkänslighet och personligt engagemang.
Den socialdemokratiska modellens
strukturkris har sin rot i att förändringar
måste ske genom kollektivet. Och till
skillnad från individen ser kollektivet oftast förändringar som ett hot, inte som
möjligheter. Sverige 1983 är därför ett
land i ekonomisk kris, ett land som dessutom har försummat att låta människor
utveckla det kvalitativa i välfärden. Och
maktförskjutningen till kollektivet har
in~kränkt föränderligheten.
Kollektivismen hindrar förändringar
Kollektivismen i vårt samhälle är mer
djupgående än vi tror. Den är framför allt
stark inom de områden som är strategiska för förändring. Eftersom även borgerliga politiker tenderar att operera utifrån den socialdemokratiska modellens
grund, har deras förmåga att genomföra
förändringar varit små. Det är svårt att
föra en politik för individen när samhällsstrukturen är kollektivistisk.
Kollektivismens grepp om det svenska
samhället har skapat hinder mot förändringar. Det gäller framför allt inom följande fyra områden:
För det första är den offentliga sektorns finansiering till allra största delen
kollektivt finansierad, det vill säga baserad på skatter. Därigenom finns det ingen länk mellan produktion och konsumtion av offentliga tjänster. Konsumenten
kan inte påverka produktionen genom
sin efterfrågan. Produktionen av offentliga tjänster finansieras ju ändå. Kvaliteten och kvantiteten i det offentliga utbudet har därför ett visst oberoende gentemot våra ekonomiska förutsättningar,
så länge skatterna tillför medel. Och det
gör de. Medborgarens oförmåga att på-
verka tjänsteutbudet skapar dessutom
nya krav på offentliga utgifter. Utbyggnaden av den dyraste barnomsorgsformen i vårt samhälle – kommunala barn·
daghem – är ett exempel på detta. Den
sker .helt fristående från enskilda männ~
skors önskemål och betalningsvilja, lik·
som den knappast låter sig påverkas av
att vi inte har pengarna. Den offentliga
sektorns finansiering med skatter döljer
kravet på anpassning av offentliga ut·
gifter till vad vi har råd med. Detta är
kollektivismens första hinder mot föränderlighet.
Det andra hindret är den offentliga
sektorns monopol. Inte främst Televerk,
Post och kommunikationer – de är också hinder mot föränderlighet – utan däremot barnomsorgen, skolan, sjukvården
och äldreomsorgen.
Eftersom dessa är skattefinansierade
finns det oftast ingen möjlighet för den
normale inkomsttagaren att välja någOI
annat än det den offentliga sektorn erbjuder. Det skulle ju kräva att man hade råd
att betala två avgifter, en via skattenoch
en direkt, vilket få klarar av.
Deras monopol skapar en politisering
av verksamheten. Kollektivet bestämmer hur den välfärd skall se ut somden
enskilde har jobbat ihop. För den enski~
de återstår ”love it or leave it”. Förut·
sättningarna för nytänkande och föränderlighet inom ett område utan konkur·
rens är små. Än mindre är de när nytänkandet måste silas genom en utredningsapparat och en byråkrati för att därefter
accepteras av en politisk majoritet. Det
är inte underligt att en stor del av nytänkandet inom skolan skett utanför det offentliga skolväsendet – Waldorff och
Montessari – och att viktig förnyelse i
ättet att ta hand om patienter sker inom
den privata sektorn – Cityakuten och
hemsjukvård.
Mängden av lagar och regler är ett
tredje hinder mot förändringar. Genom
likformning minskar kollektivet utrymmet för olikheter. Det är inte bara så att
man administrativt försvårar förändringar inom det som ändå är tillåtet, man
utesluter också en lång rad förändringar,
vars värde man aldrig får pröva. Ju fler
lagar och regler vi har, desto mer makt
har kollektivet fått på individens bekostnad. Därmed minskas effektivt utrymmet för nytänkande till förmån för det
som är. Och ju starkare kollektivet gjorts
genom fler lagar och regleringar, desto
starkare blir det att ställa krav på att få.
reglera mer. skatteområdet är ett exempel.
Ett fjärde hinder har vi i korporativismen. Fackliga organisationer – liksom
även andra intresseorganisationer – har
fått en långtgående formell och informell
makt i det svenska samhället. Det gäller
allt från partssammansatta domstolar i
vårt rättsväsende till MBL-förhandlingar
om statens budget. Med tanke på människors integritet och rättmätiga krav på
frihet är korporativismen förkastlig. Som
ett hinder mot förändringar är den ett
bålverk.
Varje intresseorganisation – det må
vara företrädare för lantbrukare, svensk
press. grafiker, offentligt anställda eller ·
textilindustrin – är nämligen formerad
kring en befintlig struktur som den till
469
varje pris vill värna. Det må gälla mindre
livsmedelssubventioner, reklam i TV, ny
tidningsteknologi, offentliga besparingar
eller en neddragning av äldrestödet. Inställningen är alltid densamma. Man bekämpar förändringar som hotar den rå-
dande strukturen.
Kollektivismen griper långt in i det
svenska samhället. Den inskränker frihet
och minskar utrymmet för föränderlighet. Långtifrån alltid är den socialdemokratiskt initierad.
Det moderata välfärdssamhället
Det är mot denna bakgrund inte underligt att förslaget till nytt program för Moderata Samlingspartiet – Möjligheternas
samhälle – tar sikte på att skapa föränderlighet. Det är heller inte underligt att
programförslaget bygger på en radikalt
annorlunda välfårdsmodell än den socialdemokratiska – ett välfärdssamhälle
i stället för välfärdsstat.
De systemförändringar som föreslås i
programmet är konsekvenser av viljan
att realisera ett samhälle, där individerna
har mer makt över sin vardag och kollektiven mindre. Utgångspunkten är att individen och inte kollektivet skall råda.
En privatiserad sjukvård och avvecklade landsting ökar föränderligheten
inom sjukvården och ökar sjuka människors valfrihet.
Ett rättvist stöd till fristående skolor
frigör nytänkande inom skolan och pedagogikens område och ger ett skolväsende
där det betyder mer vilken skola eleverna vill ha och mindre hurdan politikerna
vill att den skall vara. Debatten om
Adolf Fredrik hade aldrig förts i ett samhälle där elevernas intressen är viktigare
ll
l
470
än en socialdemokratisk skolstyrelsemajoritets jämlikhetssyn.
Ett välfärdssamhälle som genom lägre
skatt ger medborgarna ett mindre beroende av bidrag från stat och kommun ,
ger också individen större mått av integritet som inte bara minskar behovet av
regleringar och av uppgiftskontroll utan
också efterfrågan på datasamkörningar.
Exemplen kan mångfaldigas. Ett politiskt parti som vill öka medborgarnas
makt på politikernas bekostnad måste
vara berett till vittgående systemförändringar som sätter individen i centrum. En
frihetspolitik som däremot nyttjar kol·
lektivistiska metoder blir i realiteten
bara en fråga om att ge individen till·
stånd till vissa saker, utan att man för·
ändrar relationen mellan individen och
det offentliga. Men den frihet som bygger på tillstånd äts lätt upp av byråkrati
och kollektiv så länge dagens maktbalans mellan individ och kollektiv består.
Först när utgångspunkten är frihet för
den enskilde, skapas den föränderlighet
som motiverar att förslaget till nytt parti·
program getts titeln ”Möjligheternas
samhälle” .

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner